Nytt: Spagettiarm.

I veckan som har gått har jag tränat två gånger förr Yvonne F A och vid varje tillfälle har jag som vanligt fått något nytt att ta till mig. Jag har upptäckt att min kropp har massa olika tics för sig och att jag aktivt måste försöka förhindra att vissa kroppsdelar lever sitt eget liv. Så himla jobbigt! Förr märkte jag inte så mycket av alla tics i och med att Mackan fick typ 42 olika signaler samtidigt… Stackars häst.

Vi har haft  fortsatt fokus på kontakten med bettet och att hitta ett superlätt rätt stöd utan att han får hänga sig på bettet med gapande mun och hamna i sin egen bubbla. Nosgrimman är fortfarande inte på, vilket gör att det blir extra tydligt om/hur han håller på med tungan. Jag brukar jämföra honom med en person som har en piercing i tungan – de håller ofta på och joxar med piercingen och tungan utan att de är medvetna om det. 😉

Viktigt är att min häst kan bjuda framåt utan någon konsekvens – det vill säga att jag tar honom i munnen. Han ska ha fullt förtroende för kontakten. Fy fasen vad det här är svårt! Även om jag rider med ”lätt” hand så är det fortfarande inte en kontakt som han känner sig bekväm med och ibland undrar jag om jag någonsin ska komma tillrätta med hans mun (och min ridning). Den senaste tiden har jag haft mycket fokus på att inte joxa med vänsterhanden och enligt mig själv så har jag gjort framsteg, men tydligen inte tillräckliga framsteg enligt Yvonne och Mackan… Nu är vänsterhanden mycket mer stilla men jag har en tendens att låsa fast den istället för att vara följsam – eller som Yvonne uttryckte det: ”Tänk dig att du har en spagettiarm.” Ok, bra att hon talar i bilder så att jag har lättare att förstå vad hon menar… 😉

En annan sak jag arbetar vidare med är att Mackans främsta uppgift ska vara att ha framåtbjudning när jag sitter på. Han ska lyssna på en lätt framåtdrivande hjälp och om han inte gör det så får jag dutta till med mitt spö för att påminna honom om att jag faktiskt redan har bett honom att gå fram. Det som är viktigt är att han får beröm när han gör rätt – alltså första gången jag ber honom. Att berömma honom när han lyssnar efter ett antal påminnelser blir fel väg att gå eftersom han skulle ha lyssnat första gången. Logiskt.

När jag ska göra övergångar till en ”lägre” gångart så är det viktigt att jag analyserar vad jag gör och vad som fungerar. Det som fungerar bäst är om jag bara blir mer stilla i kroppen och på så vis får Mackan att förstå att jag vill att han ska göra en övergång – i balans. 😉 När jag använder kroppen utan att använda handen så blir övergångarna tusen gånger bättre! Och det visste jag ju redan, för det har jag ju tränat på med Yvonne J i Centrerad ridning – jag har bara tillfälligt glömt av det… 😦 Tror att jag får göra en kom-i-håg-lista att sätta upp i ridhuset som jag kan läsa igenom för att påminna mig före varje ridpass…

Yvonne pratade också om att det viktiga är att jag funderar över vad hästen har lärt sig av ridpasset och på den senaste träningen var det t ex att Mackan har lärt sig att bromsa upp sig själv i övergångarna, och givetvis måste vi befästa den erfarenheten genom att göra fler likadana övergångar. 🙂

Sammanfattat:

  • Spagettiarm
  • Beröm rätt svar.
  • Framåtbjudning utan konsekvens.
  • Bli stilla i kroppen i övergångarna.

Nu har jag en vecka på mig tills nästa gång och jag hoppas att skoningen på tisdag när Mackan ska få kilsulor bak mm inte kommer att göra honom öm i hovarna. 🙂

spaghetti-3840_960_720

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s