Bettlöst på träning.

Nu har pendeln svängt igen… Den svänger hit och dit och jag själv befinner mig i en labyrint av olika vägar. Vissa vägar leder framåt men andra vägar leder ingen vart och då är det dags att utvärdera och ta nya tag, som t ex det där med att rida bettlöst. Jag har haft perioder då jag har testat mängder av olika bett, både med och utan bettlyftare, och jag har haft perioder då jag har tänkt att jag enbart ska rida bettlöst. Senaste perioden med bettlöst för ca 1,5 år sedan slutade med att Mackan stack med mig några gånger och då satte jag ett bett i munnen på honom igen. Nu har det gått en tid och jag har / håller på att lära mig rida på ett lite annorlunda sätt, vilket i sig innebär att jag försöker att inte ta förhållningar och övergångar mm i munnen på honom. Det i sin tur innebär att jag nu använder min kropp lite annorlunda när jag rider och därför känns det som att jag ska ge det bettlösa alternativet en chans till – även på träning. 🙂

Yvonne FA och jag har lagt en del tid och snack på att slå våra kloka huvuden ihop för att se om det går att få Mackan att gå (med mer eller mindre) stängd mun under ridning. Ibland funkar det rätt bra och ibland funkar det mindre bra – precis som med allt annat. Inför den här träningen berättade jag för Yvonne att jag hade ridit på det bettlösa tränset några gånger för att se om jag kan få Mackan att slappna av mer och vara lite mer lyhörd, och Yvonne ville gärna se honom bettlöst på träningen. Sagt och gjort, bettlöst fick det bli.

Faktum är att Mackan går som en värmländsk älg för det mesta när jag rider på det bettlösta, men på träningen fick jag försöka samla honom så mycket jag kunde i galoppen och då blev det lite mindre älg över honom. 😉 Jag fick skritta riktigt låååångsamt och fatta galopp ur det för att fortsätta galoppera i skrittvind. Oj, oj, oj, så svårt det var! Av någon märklig anledning så dök en Hippson-artikel upp i huvudet på mig när jag red, där det var en artikel där någon ansåg att man inte skulle krångla till det så mycket när man skulle byta gångart och när jag bara gjorde en fattning utan att ta med hela min kropp i fattningen så blev det genast bättre. 🙂

I det här samlande arbetet så fick jag ha Mackan mer i handen eftersom det kan vara så att han behöver ha lite extra hjälp och ”stöttning” inledningsvis, men på sikt ska han kunna bära sig själv in i den samlade galoppen. Vid de tillfällen då jag fick till några mer samlade galoppsprång så kände jag att han blev betydligt lättare i handen.

Nu ska vi öva – för övning ger färdighet. 😉

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen