Söndag och gott om tid. Vad kan vara bättre då än att lasta hästen och åka för att promenera i backig terräng? Hämtade Mackan i hagen, ställde in honom i boxen så att han skulle få äta lite innan det var dags att åka iväg, gick ut och kopplade på transporten och backade in den intill stallet. När jag kom in i stallet igen såg jag direkt att något inte stod rätt till. Mackan skrapade med hoven och ”krampade” i halsen upprepade gånger. Helvete! Foderstrupsförstoppning! Gick in till honom för att se om det gick att massera halsen och få bort stoppet, men det var ingen framgång alls. Tog det säkra före det osäkra och ringde jourhavande Distriktsveterinär som då var på väg till en annan sjuk häst, men som gav mig lite råd om hur jag skulle göra för att ev få proppen att släppa. Tyvärr hjälpte inget av det, så jag fick ringa igen, och efter en stund kom den efterlängtade röda bilen in på gårdsplanen. Det flödade saliv ur både näsborrar och mun på Mackan och han hade rejält ont. 😦
Mackan fick lugnande och kramplösande direkt i boxen och efter en kort stund förflyttade vi honom till spolspiltan i och med att det skulle bli en del slabbande med vatten. Som tur var så var Kjell, en av ägarna till stallet, hemma och gav en hjälpande hand. ❤ Veterinären förklarade väldigt pedagogiskt vad hon skulle göra och vad som skulle hända, vilket gjorde att både Kjell och jag var insatta och inte behövde undra eller förfäras av det som skedde.
Sonden var riktigt lång och när veterinären skulle mata ner den i halsen på Mackan så var det viktigt att han svalde vid rätt tidpunkt så att sonden skulle hamna i rätt strupe. Tack och lov så gjorde han det och arbetet med att mata ner sonden kunde fortgå. Stoppet satt rätt långt ner och veterinären fick använda rätt mycket vatten för att försöka lösa proppen. Ganska snart rann det ut vatten som var blandat med kraftfoder och då hoppades jag att problemet var löst, men det var det inte. Veterinären hade också förberett oss på att det kunde blöda rätt mycket om det var så att blodkärl gick sönder på grund av sonden, så när blodet började rinna så var vi trots omständigheterna lugna i det. Efter ytterligare ett antal liter vatten, en dos lugnande till och lite Metacam (när hon ändå höll på) så lyckades hon komma igenom proppen. Tack och lov! Från att ha vatten forsande ur både näsborrar och mun så stannade vattnet kvar och det tydde på att det gick vidare till magsäcken. Puh! Vilken pärs!
Nu är min förhoppning att det inte har kommit slemmigt smutsigt vatten i lungorna på Mackan, för då kan han få lunginflammation och för att ha koll honom så ska jag ta tempen varje kväll ett tag framöver. Om tempen stiger så kommer han att få antibiotika.
Inget kraftfoder på en vecka, gärna uppblött hö, hagvistelse som vanligt framöver, promenader/uppsutten skritt och fem dagar på Metacam. Nu håller jag tummar och tår för att det inte tillstöter komplikationer!
I dag, måndag, har jag fått hänga i stallet hela dagen för att ha koll på Mackan. Efter en natts fasta fick han lite hö och därefter äta lite gräs utanför stallet för att jag skulle se att han verkade ok. Veterinären sa att jag skulle ge honom några givor med uppblött hö under dagen och till min glädje så åt han faktiskt upp det. Han är ju lite ”kinkig” med maten och äter inte vad som helst, så det förvånar mig att han tuggade i sig det. Jag är även förvånad över att min icke matfixerade häst lyckades kasta i sig sitt kraftfoder så pass att han fick foderstrupsförstoppning – han som brukar vara mer intresserad av att titta ut genom fönstret än av att äta. 😉 Nu vet jag att risken finns och får vidta åtgärder för att det inte ska hända igen. Hemska tanke om det skulle göra det…
dressyrbitchen 