Nervryckningar

I dag var det dags att åtgärda Mackans tänder igen eftersom det var närmare 10 månader sedan sist. I och med att han är fyllda 17 år så behöver jag inte längre åka var 8:e månad längre utan kan dra ut på tiden så att det är 10-12 månader mellan gångerna. Puh! Alltid skönt när någon kostnad går åt rätt håll…

Jag åkte till Kungsbacka Hästklinik för att träffa C-F igen. Nu var det ett tag sedan jag träffade honom i och med att Cissi fick fixa tänderna på Mackan när han hade sin tandfraktur med foderinpackning samt efterföljande återbesök.

Strax efter att C-F hade gett Mackan lite lugnande så började Mackan rycka som tusan i mulen och andra delar av kroppen. Värsta nervryckningarna! Helskumt. C-F frågade om min häst brukade reagera så, men det har han aldrig gjort tidigare. Tydligen kan hästarna bli både ljus- och ljudkänsliga om de får en sådan här reaktion, så C-F släckte ljuset en kort stund för att se om Mackan blev bättre, men det blev han inte så C-F satte igång med arbetet att kontrollera Mackans munstatus. Under tiden som C-F höll på i munnen så var Mackan förvånansvärt ”vaken” – ungefär som att det lugnande inte hade verkat fullt ut.

Förutom bulan på Mackans högra lan och en liten flisa på en framtand som satt löst så såg allt väldigt bra ut. Mungiporna var hela och fina och så även resten av munnen. Inte så konstigt i och med att jag inte har bett i munnen på hästen längre… 😉 Det fanns inte längre några spår av tandfrakturen och inte heller några foderinpackningar, men som vanligt var det hakar och vågbett att slipa ner.

Först när C-F var klar med Mackan så drog Mackan in i ett komaliknande tillstånd och det tog en lång stund innan de små ryckningarna i mulen avtog. I vanliga fall brukar det räcka med en liten stunds uppvak innan vi kan rulla hemåt, men idag fick jag vänta ovanligt länge innan jag vågade utsätta Mackan för färden hemåt.

Under tiden som jag väntade på att Mackan skulle piggna till så satt jag först i bilen och tittade på TV4-play, men stängde av nästan direkt för att ställa mig i transporten och hålla min häst sällskap istället. Under tiden vi väntade så spelade jag klassisk musik för honom – något jag vanligtvis aldrig lyssnar på annars. 🙂

Inte ens när jag lastade ut Mackan så tyckte jag att han var sitt vanliga jag, så han fick tillbringa en bra stund i boxen före det att jag vågade släppa ut honom i hagen och till hans hö igen.

Förhoppningsvis dröjer det nästan ett år tills nästa gång det är dags att fixa tänderna igen – om inget oförutsett inträffar innan dess förstås. 🙂

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: