I dag var det dags att åtgärda Mackans tänder igen eftersom det var närmare 10 månader sedan sist. I och med att han är fyllda 17 år så behöver jag inte längre åka var 8:e månad längre utan kan dra ut på tiden så att det är 10-12 månader mellan gångerna. Puh! Alltid skönt när någon kostnad går åt rätt håll…
Jag åkte till Kungsbacka Hästklinik för att träffa C-F igen. Nu var det ett tag sedan jag träffade honom i och med att Cissi fick fixa tänderna på Mackan när han hade sin tandfraktur med foderinpackning samt efterföljande återbesök.
Strax efter att C-F hade gett Mackan lite lugnande så började Mackan rycka som tusan i mulen och andra delar av kroppen. Värsta nervryckningarna! Helskumt. C-F frågade om min häst brukade reagera så, men det har han aldrig gjort tidigare. Tydligen kan hästarna bli både ljus- och ljudkänsliga om de får en sådan här reaktion, så C-F släckte ljuset en kort stund för att se om Mackan blev bättre, men det blev han inte så C-F satte igång med arbetet att kontrollera Mackans munstatus. Under tiden som C-F höll på i munnen så var Mackan förvånansvärt ”vaken” – ungefär som att det lugnande inte hade verkat fullt ut.
Förutom bulan på Mackans högra lan och en liten flisa på en framtand som satt löst så såg allt väldigt bra ut. Mungiporna var hela och fina och så även resten av munnen. Inte så konstigt i och med att jag inte har bett i munnen på hästen längre… 😉 Det fanns inte längre några spår av tandfrakturen och inte heller några foderinpackningar, men som vanligt var det hakar och vågbett att slipa ner.
Först när C-F var klar med Mackan så drog Mackan in i ett komaliknande tillstånd och det tog en lång stund innan de små ryckningarna i mulen avtog. I vanliga fall brukar det räcka med en liten stunds uppvak innan vi kan rulla hemåt, men idag fick jag vänta ovanligt länge innan jag vågade utsätta Mackan för färden hemåt.
Under tiden som jag väntade på att Mackan skulle piggna till så satt jag först i bilen och tittade på TV4-play, men stängde av nästan direkt för att ställa mig i transporten och hålla min häst sällskap istället. Under tiden vi väntade så spelade jag klassisk musik för honom – något jag vanligtvis aldrig lyssnar på annars. 🙂
Inte ens när jag lastade ut Mackan så tyckte jag att han var sitt vanliga jag, så han fick tillbringa en bra stund i boxen före det att jag vågade släppa ut honom i hagen och till hans hö igen.
Förhoppningsvis dröjer det nästan ett år tills nästa gång det är dags att fixa tänderna igen – om inget oförutsett inträffar innan dess förstås. 🙂
dressyrbitchen 