Nio veckor utan skor.

I dag var det dags för Linda att titta till Mackans hovar igen. Förra gången hon var hos Mackan så fanns det inte så mycket att göra i och med att hovarna inte hade vuxit så mycket, men den här gången fanns det lite mer att verka.

Under veckorna som har varit har jag fortsatt att behandla hovarna med huvudsakligen Jodopax, men den senaste tiden har jag glesat ut behandlingarna i och med att det har varit så torrt i marken. Rätt eller fel? Inte vet jag, men jag tänkte att det kanske är bättre att hovarna får vara ordentligt torra istället för att jag tillför fukt som bakterierna trivs i. 🙂 Jag har underhållsraspat lite längst ner på hovväggarna när det har börjat flisa sig och nu börjar hovarna äntligen se lite helare ut – även om hovväggarna fortfarande är tunna.

På bilderna ser man en klar förbättring – framför allt gällande de trasiga kanterna på vänster fram. Samma förbättring gäller även höger fram – de trasiga kanterna är på väg att växa bort. Så himla skönt! (På bilderna ser framhovarnas tår längre ut än vad de gör i verkligheten.)

När vi skodde av Mackan så var båda bakhovarna som längdskidor, dvs långa och smala, men nu är hovväggarna på väg ner och sakta men säkert kan en ny form skapas. Sulan hade byggts på på båda sidorna om strålen och Linda tog bort det som ”satt löst” utan att skära ner i sulan. Mest troligt har sulan på det viset skyddat hovbenet i och med att hovväggarna inte har kunnat bära trycket tillräckligt bra. Jag behöver vara extra noga med att desinficera båda bakhovarna i och med att det har släppt mellan hovvägg och sula, vilket tydligt syns på bilderna. Får göra ett nytt försök att sätta hovarna i någon sorts hovbad en längre stund utan att Mackan välter ut allt. 😉

Möjligen kan Mackan bli aningens mer öm i hovarna efter verkningen, men det går förhoppningsvis över inom kort.

Det här kommer att ta tid, men det är jag beredd på. 😉

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: