Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem.
Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)
På eftermiddagen i dag var det dags för Mackan att få nya skor och till min glädje så var Simon riktigt nöjd. Rötan var borta och trakterna bak hade utvecklats så kilsulorna kunde tas bort. Härligt! I och med att strålrötan var borta så kunde Simon göra så att Mackan fick strålsupport bak, vilket mest troligt kommer att påverka så att hovväggarna också blir bättre. 🙂
Simon tog bort lädersulorna som Mackan hade haft fram eftersom han tyckte att Mackans egna sulor hade blivit bättre och inte fullt så tunna. På framskorna fixade han s k onion heels med en bredare del vid trakterna för att skydda hoven och trakterna.
Simon tyckte att det var mycket lättare att slå i sömmen korrekt och visade mig en jämn fin linje på ena hoven där sömmen satt. Visst, det finns helt klart förbättringsområden, men som Simon sa ”det här var nog den bästa skoningen hittills”. 🙂
Söndag och gott om tid. Vad kan vara bättre då än att lasta hästen och åka för att promenera i backig terräng? Hämtade Mackan i hagen, ställde in honom i boxen så att han skulle få äta lite innan det var dags att åka iväg, gick ut och kopplade på transporten och backade in den intill stallet. När jag kom in i stallet igen såg jag direkt att något inte stod rätt till. Mackan skrapade med hoven och ”krampade” i halsen upprepade gånger. Helvete! Foderstrupsförstoppning! Gick in till honom för att se om det gick att massera halsen och få bort stoppet, men det var ingen framgång alls. Tog det säkra före det osäkra och ringde jourhavande Distriktsveterinär som då var på väg till en annan sjuk häst, men som gav mig lite råd om hur jag skulle göra för att ev få proppen att släppa. Tyvärr hjälpte inget av det, så jag fick ringa igen, och efter en stund kom den efterlängtade röda bilen in på gårdsplanen. Det flödade saliv ur både näsborrar och mun på Mackan och han hade rejält ont. 😦
Mackan fick lugnande och kramplösande direkt i boxen och efter en kort stund förflyttade vi honom till spolspiltan i och med att det skulle bli en del slabbande med vatten. Som tur var så var Kjell, en av ägarna till stallet, hemma och gav en hjälpande hand. ❤ Veterinären förklarade väldigt pedagogiskt vad hon skulle göra och vad som skulle hända, vilket gjorde att både Kjell och jag var insatta och inte behövde undra eller förfäras av det som skedde.
Sonden var riktigt lång och när veterinären skulle mata ner den i halsen på Mackan så var det viktigt att han svalde vid rätt tidpunkt så att sonden skulle hamna i rätt strupe. Tack och lov så gjorde han det och arbetet med att mata ner sonden kunde fortgå. Stoppet satt rätt långt ner och veterinären fick använda rätt mycket vatten för att försöka lösa proppen. Ganska snart rann det ut vatten som var blandat med kraftfoder och då hoppades jag att problemet var löst, men det var det inte. Veterinären hade också förberett oss på att det kunde blöda rätt mycket om det var så att blodkärl gick sönder på grund av sonden, så när blodet började rinna så var vi trots omständigheterna lugna i det. Efter ytterligare ett antal liter vatten, en dos lugnande till och lite Metacam (när hon ändå höll på) så lyckades hon komma igenom proppen. Tack och lov! Från att ha vatten forsande ur både näsborrar och mun så stannade vattnet kvar och det tydde på att det gick vidare till magsäcken. Puh!Vilken pärs!
Nu är min förhoppning att det inte har kommit slemmigt smutsigt vatten i lungorna på Mackan, för då kan han få lunginflammation och för att ha koll honom så ska jag ta tempen varje kväll ett tag framöver. Om tempen stiger så kommer han att få antibiotika.
Inget kraftfoder på en vecka, gärna uppblött hö, hagvistelse som vanligt framöver, promenader/uppsutten skritt och fem dagar på Metacam. Nu håller jag tummar och tår för att det inte tillstöter komplikationer!
Trött Mackan efter en rejäl pärs!
I dag, måndag, har jag fått hänga i stallet hela dagen för att ha koll på Mackan. Efter en natts fasta fick han lite hö och därefter äta lite gräs utanför stallet för att jag skulle se att han verkade ok. Veterinären sa att jag skulle ge honom några givor med uppblött hö under dagen och till min glädje så åt han faktiskt upp det. Han är ju lite ”kinkig” med maten och äter inte vad som helst, så det förvånar mig att han tuggade i sig det. Jag är även förvånad över att min icke matfixerade häst lyckades kasta i sig sitt kraftfoder så pass att han fick foderstrupsförstoppning – han som brukar vara mer intresserad av att titta ut genom fönstret än av att äta. 😉 Nu vet jag att risken finns och får vidta åtgärder för att det inte ska hända igen. Hemska tanke om det skulle göra det…
Efter att ha ätit lite så fick han gå ut i hagen med sin kompis PM. ❤
Jag har tidigare tittat på filmer på Equitellus för att försöka lära mig mer om tömkörningens ädla konst och jag har gått några kurser och tränat lite sporadiskt under våren, men nu var det äntligen dags för mig och Mackan att få träna för Anders! Jag har suttit på läktaren på ett flertal av hans clinics, men nu var det min tur att få lite personlig vägledning av honom.
Upplägget var en timmas träning per ekipage och efter lunchen så var det teori i ca 1,5 timma. Jag kom till träningen med min däckel och svanskappa från Tärnsjö, sidepull från Eponia och tömmar från Globus och kände mig redo.
Anders tittade på Mackan och konstaterade att han är tunn och saknar muskelmassa bak, något som jag är väl medveten om och arbetar med. Anders sa åt mig att jag kunde lägga mina tömmar åt sidan och därefter satte han dit sina egna (lätta och smidiga) tömmar från Polen. Han började tömköra Mackan och ganska snart sa han att det kändes stumt i handen med sidepull och bytte då snabbt till en kapson (från Tärnsjö). När jag fick känna på tömmarna så var det en enorm skillnad mellan sidepull och kapson. Med kapsonen blev det mycket lättare att ha kontakt med Mackan och han blev mer direktstyrd än vad han är med sidepull (som ofta glider något). Kul att få känna på skillnaden! 🙂
Jag fick visa Anders hur jag brukar tömköra, vilket innebär många övergångar skritt – trav – galopp. Anders verkade nöjd med det han såg och lät mig styra Mackan på några travbommar som låg vid kortsidan av ridbanan. Avstånden var bra och traven flöt på bra. 🙂 Han berättade att det är viktigt att bommarna inte är för höga eftersom det då blir lätt att hästen tappar ryggen när benen måste lyftas extra högt.
Något som gjorde stor skillnad var att se till att ha en fast brygga av tömmen mellan händerna, för så fort jag kom ihåg att ha sänkta händer och en brygga så slappnade Mackan av och fick en bättre överlinje. Fräckt att se! 🙂
När jag bytte från vänster till höger varv så visade Mackan tydligt att han hade ont i höger fram. Fan! Jag misstänker att det kom i samband med att han snubblade och gick ner på knä (med mig på ryggen) för några dagar sedan. Efter det har Mackan fått vila och jag hoppades att incidenten inte skulle påverka honom, men det verkar det ha gjort. 😦 Gjorde några övergångar till trav för att se hur mycket han markerade och såg att det blev bättre, men för säkerhets skull så fick han bara skritta lite före det att lektionen var slut.
På eftermiddagen hade Anders teori med några av oss som hade varit med och tömkört. Han pratade allmänt om hästkunskap, utrustning och träning. Underbart att han är så engagerad i hästens välfärd och riktigt intressant att lyssna på. Det märks tydligt att han brinner för det här, för han hade svårt att avsluta i tid och jag är rädd för att han var tvungen att ha gasen i botten till nästa ställe. 😉
Allt som allt så var det en givande dag och jag landade i att jag inte behöver skynda med skänkelvikningar och skolor eftersom jag kan få bakbenen att gymnastisera bättre på annat vis. Jag fick också se att min häst kan arbeta riktigt bra på bettlöst alternativ och nu ser jag fram emot att sätta igång på riktigt. Som det verkar så kommer Anders att komma med jämna mellanrum och då hoppas jag att jag kan vara med. 🙂
Behöver jag nämna att jag redan har beställt en kapson…? 😉
När Simon plockade av Mackans skor så blev han positiv över att bakhovarna hade vuxit mer än tidigare, vilket gav Simon lite mer att arbeta med. Målsättningen är att få bättre trakter och en bra vinkel men det är svårt om hovarna knappast växer något alls… Det som inte var så bra var att det var en hel del röta – framför allt i ena bakhoven. Dilemmat är att Mackan har tunna sulor, sköra hovväggar, svag tillväxt och ickeoptimala vinklar och då har Simon fått välja mellan pest eller kolera vid tidigare skoningar. Alternativet var tidigare en heltäckande kilsula i läder som som ”ska” andas till viss del men som tydligen inte har gjort det. Miljön under sulan har tyvärr gynnat rötan och därför fick det bli en syntetisk kilsula den här gången och för att inte stänga in strålen så skar Simon ut ett V ur sulan så att strålen och strålfårorna är fria. Om problemet med rötan inte hade uppstått så hade jag allra helst sett att Mackan hade fått ett heltäckande kilsula med DIM eller annat material under så att strålen och Mackans egen sula hade fått hjälpa till att avlasta hovväggarna, men det får väl förhoppningsvis bli på lite sikt.
För ett tag sedan så fick Mackan också röta i mittstrålfåran, men det såg mycket bättre ut nu. Jag köpte Hoof Stuff från ViaHov som jag tryckte ner ordentligt i mittstrålfåran efter det att jag hade rengjort den med gasbinda och tjära. Förhoppningsvis kommer rötan att försvinna inom inte allt för avlägsen framtid.
Det tar lite längre tid för Simon att få rätsida på Mackans hovar än han trodde från början, men sakta börjar det gå åt rätt håll och märkligt nog kan man se en tydlig skillnad på det som växer ut från det att Simon började sko jämfört med det som är sedan tidigare.
Trakterna på vänster fram börjar bli bättre från att ha varit understuckna och Mackan har fått behålla sin utskurna lädersula för att skona sin egen tunna sula.
Simon är inte riktigt nöjd med hur Mackans hovar växer eftersom han gärna hade sett att de hade breddat sig mer och varit mer som en kon. Får se om det går att åtgärda på sikt. För att citera Simon – ”Just nu är det här den mest svårskodda och utmanande hästen jag har.” Det beror inte på att Mackan är bråkig, för han har en ängels tålamod och står på stallgången snällt och fint uppemot två timmar. ❤ I dagsläget är det bakhovarna som är mest utmanande – både vad det gäller tankeutmaningen och hantverket.
Efter skoningen hade Mackan puls i båda bak men det är inte ovanligt att han blir varm och öm efter skoning. Simon sa att han knappast kunde ha slagit i sömmen bättre än vad han gjorde, så vi bestämde oss för att avvakta några dagar. Pulsen avtog successivt och efter fyra dygn var den helt borta. 🙂
I flera år har jag haft en dröm om att ta med mig Mackan på meeting, men det har aldrig blivit av. Jag har anmält mig men insett att kostnaderna för tre dagar i t ex Laholm med box, boende, startavgifter mm drar iväg ordentligt, och då har jag tänkt att jag får vänta med meeting tills dess att jag kommer upp i klasserna något. Av någon anledning känns det mer motiverat att åka på meeting och rida MsvC istället för LB och då jag har lagt tävlingsambitionerna på hyllan så lär det väl aldrig bli av att jag åker på något meeting. Men det fina är att en av mina vänner, Lotta, tränar för Hege Rosland i Skåne och hon har sedan flera månader planerat en intensivkurs för oss hos Hege. Tre dagar med träning och boende på bed & box på Björkåsa Gård – helt fantastiskt! Närmare meeting än så kunde jag knappast komma i dagsläget. 😉
Jag måste erkänna att jag var aningens orolig före det att vi kom iväg. Kommer det gå bra att köra? Mackan står som ett ljus i transporten men det finns ju de som kör som idioter och orsakar olyckor för andra… Är boxen stor nog? Är det hage på dagen? När det enbart är jag som ska åka så är jag sällan orolig för något eftersom det mesta löser sig, men när hästen är inblandad vet jag inte vad som händer i mig. 😉 Med facit i hand så fanns det absolut inget att oroa sig för! Trafiken flöt på bra, boxen var drygt 16kvm och Björkåsa Gård var fantastisk – både boendet, stallet och hagarna. Puh!
Mackan och Kadiz fick stå i boxarna bredvid varandra och de var vääääldigt nöjda med det. 🙂 De har enbart träffats de gånger då Lotta och jag har ridit ut med varandra men verkade känna igen varandra och uppskatta varandras sällskap. Mackan kan ju vara en riktig otrevlig typ och bita i gallret och sura om det är någon som han inte gillar, men Kadiz verkar han älska. Inte en enda sur min. ❤ Vi placerade därför medvetet deras hö nära varandra så att de kunde stå och äta tillsammans – i vanliga fall brukar jag få göra tvärt om: maten så långt bort som möjligt från grannen. 😉 När Mackan sölade kraftfoder på kanten till Kadiz så fick Kadiz slicka rent och sedan slickade Mackan på Kadiz mule. Så söta! ❤
Dagen efter ankomsten var det dags för den första träningen. Spännande! Vi lastade hästarna och körde i ca 10 minuter för att komma fram till Heges anläggning. Wow, vilken anläggning! Så fin! Allt var så välkomnande och genomtänkt.
Underlaget i manegen var som en dansbana! Inte en enda ojämnhet, inget damm som virvlade upp från underlaget när man red, ljuv musik ur högtalarna och ett fantastiskt ljusinsläpp. Helt suveränt! 🙂
När det var dags för mig att träna så frågade Hege lite om min häst och jag svarade som jag brukar: han är 15 år och jag har haft honom i ca 13,5 år. Hege ställde frågan ”Kan han något?” På den svarade jag att han kan motsvarande upp till MsvC och att jag har sedan länge en dröm om att kunna göra byten. ”Då provar vi det i dag”, svarade Hege. What? Kan man göra det bara så där? Behöver man inte vara duktigare än vad jag är? Skit samma, vi kör!
När jag började rida så berättade Hege för mig hur hon tyckte att jag skulle korrigera min ridning. Hon tyckte att Mackan kom för djupt med huvudet och att han då gick lite väl mycket på bogarna, vilket inte gynnar honom i längden, och om han kommer upp i formen så blir bogarna friare. Jag fick:
korta tyglarna
höja handen
bredda händerna
Ovanstående medförde att det kändes som att jag körde en Harley Davidson med högt styre – såååå ovant. Det var också oerhört svårt att komma bak med överlivet och det spelade ingen roll att Hege sa ”kom bak lite mer med överlivet så att du kan sitta ner i sadeln” 100 gånger – tyglarna var ju korta och jag ville inte bli hängande i min häst. 😉
De korta tyglarna och den höjda handen var för att få upp honom från vårt vanliga bekväma läge och de bredare händerna var för att han inte skulle känna sig låst utan istället kunna vara lite rörligare i nacken och släppa på spänningarna som fanns. (Tanken är ju inte att jag ska rida runt så här i all evighet utan istället komma till ett läge där både jag och Mackan arbetar på ett bra sätt.)
Vi hade bokat träning i 45 minuter och det var 45 intensiva minuter. Puh! Så här har jag nog inte ridit på år och evigheter… ”Prata får vi göra sedan” sa Hege vid något tillfälle. Hahaha!
När jag skulle träna in byten så fick jag vända snett igenom på en kort diagonal, bromsa upp, ställa om, (försöka) vara som en duracell-kanin med ytterskänkeln, flytta in Mackans rumpa något och hoppas att han skulle förstå vad jag var ute efter. Herrejösses så mycket att ha i huvudet samtidigt! Ett par gånger förstod Mackan inte alls vad jag ville att han skulle göra och då fortsatte vi i en galoppsluta utmed långsidan tills dess att Hege sa att det var bättre att bryta av och fatta ny galopp, men några gånger så började han ana vad det handlade om och bytte då galopp. Hege sa att hon brukar använda ca tre veckor till att lära sina hästar byta galopp och då gör hon det bara några gånger varje ridpass eftersom det inte ska bli tjatigt. Målsättningen är att när hästen förstår vad vi vill att den ska göra så kan vi skala av och börja göra bytet för hjälpen. Jag fick testa ett par olika sätt att göra byten:
kort diagonal.
skänkelvikning in till X, därefter rakt fram på medellinjen och byte vid C/A.
lång diagonal där jag red rakt till X, skänkelvikning rakt fram på medellinjen och byte vid C/A.
Förutom att träna på byten så fick jag även rida skänkelvikningar och öppnor, vilket var riktigt roligt eftersom jag inte har gjort det på evigheter. Faktum är att det flöt på bättre än vad jag hade anat, och det är ju lovande. 😉
Här är några korta sekvenser från de första två dagarnas träning – inte vackert, men ändå kul (för mig) att se. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat och lyssnat. 😉 Hege fick tyvärr något i halsen och hostar som tusan i ett klipp, men det får vi stå ut med. Stackars Hege, hon kunde knappt prata.
Inför träningarna fick jag preppa mig med värktabletter för att mina ljumskar inte skulle ta död på mig. Första dagen fungerade två tabletter perfekt, andra dagen gav de mig inte riktigt samma effekt och tredje dagen var det helt kört. Hege erbjöd sig att tömköra Mackan istället, vilket kändes som ett riktigt bra alternativ där och då. Trist på träningen men nödvändigt för min kropp.
Det blev tre intensiva pass för min häst, men när han inte arbetade så gick han i hagen och vilade upp sig. 😉
Det var några fantastiska dagar i Skåne som förutom träning omfattade ett besök på Ven, glass i Barsebäcks hamn, middag hemma hos Annika som driver Björkåsa Gård.
När jag hämtade Mackan i hagen i går kväll så märkte jag direkt att det var något med honom. Han stannade gång på gång och var väldigt ovillig att gå och när han gick så satte han ner vänster tå först. När jag ställde honom på stallgången så såg jag att han avlastade vänster framben.
Jag kunde inte känna någon större skillnad i värme på framhovarna och han var inte svullen någonstans. Hovböld? Hmmm… Tog in honom i manegen och lät honom trava några steg och såg då att han var ordentligt halt. Tusan också, jag som ska åka på mini-ridläger på söndag och vara bort några dagar…
I morse kontaktade jag hovslagare Simon för att höra om han kunde komma ner för att se om det var något hovrelaterat och det tog inte lång stund förrän Simon stod i stallet och tittade på min Mackans hov. Tusen tack för det! ❤ Simon plockade av skon och började klämma med visitertången, han kände och klämde även med fingrarna för att lokalisera var Mackan hade ont. Ganska snart upptäckte Simon att sulan var väldigt tunn och ömmade precis innanför hörnstödet på insidan hoven, men han trodde inte att det rörde sig om en hovböld. Han trodde snarare att det har samlats skit under lädersulan och som har legat och tryckt på Mackans redan tunna sula, vilket i sin tur har genererat typ en stengalla. För att avlasta punkten där Mackan ömmade så svetsade Simon på en platta på skons ena skänkel och skar ut motsvarande form ur lädersulan. På så vis slipper Mackan trycket och jag kan lättare hålla rent och se till att det inte samlas mer skit där. 🙂 Toppen!
Simon och jag bestämde att Mackan skulle få gå ut i hagen under dagen och att jag skulle höra av mig senare på kvällen för att rapportera hur Mackan hade svarat på åtgärderna. När Simon hade åkt så kände jag på Mackans hov igen och redan då kände jag att hoven inte var lika varm och att han inte hade kraftig puls längre. När jag släppte ut Mackan i hagen igen så travade han först iväg och övergick sedan till att galoppera vidare in i hagen. Utan hälta! Så jäkla skönt! 🙂
På kvällen när jag hämtade in Mackan så var han väldigt pigg och traskade på riktigt bra på vägen in till stallet, och han gick precis som han brukar, alltså utan att sätta i tån först. När jag ställde upp honom på stallgången så stod han riktigt bra och belastade benet precis som vanligt, jag kunde inte känna någon puls och hoven var avsevärt svalare än på förmiddagen. Underbart! 🙂
Tusen tack, bästa Simon för att du kunde komma så snabbt och dessutom fixa så att min häst inte behövde ha ont! ❤ Nu finns det hopp om att jag kan komma iväg på mitt lilla äventyr! 🙂
Fick det här på messenger: ”Godmorgon! Jag har dubbelbokat tiden i morgon. Kan vi skjuta på det lite? Stökar det till det helt om vi tar kl 12.00? Börjar med lektion så kan vi ta en kaffe efter?” Oh nej, det stökar inte till det alls! Jag är bara tacksam för en lite senare tid eftersom jag verkligen inte är någon morgonmänniska, så det gör absolut ingenting! 😉
SMHI hade spått regnskurar och stormbyar från sydvästligt håll – lite motvind på ditvägen och lite lätt medvind på hemvägen. 😉 Finfint! Det jag inte var beredd på var de riktigt kraftiga regnskurarna som kom när jag körde på motorvägen och sikten var näst intill lika med noll. Vindrutetorkarna gick på turbofart utan att det gjorde skillnad – inte ens när jag saktade ner farten rejält kunde jag se något. Lite otäckt, faktiskt. Helvete! Jag har glömt att ta min värktablett! Det skulle jag ju ha gjort för en stund sedan för att den skulle hinna verka innan det var dags att sitta upp… Ja, ja, bättre sent än aldrig.
Jag började med att skritta runt samtidigt som jag berättade om mitt besök hos Saga som jag har anlitat för postural träning. Ja Yvonne, jag vet att du analyserar mig samtidigt som jag skrittar runt… och ja, jag vet att jag har svårt att rida ordentligt och prata samtidigt… kan bara göra typ en sak i taget… 😉 Jag berättade att jag hade testat att vända på mina vinklade stigbygelplattor så att den bredaste delen hamnade under tån, men att det inte kändes som ett alternativ, så nu ska jag fixa ett par platta för att se om det kan bidra till ökad stabilitet i foten/skänkeln.
Yvonne inledde med att känna på mina höftleder genom att hålla i ett ben i taget och försiktigt flytta det lite hit och lite dit, ibland uppåt och ibland neråt. Höger ben kändes helt ok när hon rörde i leden, men det var värre med vänster ben eftersom det då gjorde ont i ljumsken. Yvonne kände skillnad och även hon upplevde att det var vänster som var den svåraste sidan. Lite märkligt, för när jag gör de posturala övningarna så upplever jag att det är högersidan som är den som kärvar. Får ta det med Saga nästa gång jag träffar henne…
Dagens prövning blev att försöka hamna rakt över Mackan och inte följa med i hans rotation åt höger, och det fick jag göra genom att titta på Mackans svans med en högervridning i kroppen samtidigt som jag skulle ha ett lite ökat tryck i vänster stigbygel. Det här känns skumt… I lättridningen skulle jag försöka bibehålla vridningen i mitt bäcken och successivt komma tillbaka med överkroppen och näsan framåt. Det här känns verkligen skumt…men jag gör väl som Yvonne säger… Samtidigt som jag red runt så tog Yvonne ett par bilder som hon senare visade mig, och det märkliga är att när det kändes riktigt snett och skevt så var det RAKT. Det här ÄR skumt… När Yvonne sa att jag skulle tänka ”sluta” så trillade poletten ner och då upplevde jag att det blev lite enklare även om det fortfarande kändes lite ovant. 😉
Mitt i ridpasset kom det världens störtskur och det dånade i hela manegen. Mackan spände till och så gjorde även jag. 😉 Han var ändå duktig som höll sig på mattan men jag märkte att han började joxa frenetiskt med bettet och tungan. Ett sätt att leda ut inre spänningar? Hmmm…
Min vänsterrotation och Mackans högerrotation bör vara en bra kombo och det ska bli spännande att se hur det blir på lite sikt. Över en kopp kaffe efter träningen pratade vi lite om hur uppläggen framöver skulle kunna bli och målet är att kunna komma ”till ridning” inom en inte allt för avlägsen framtid. Det låter bra eftersom jag upplever att jag har tappat riktningen men nu kan se någon sorts väg framför mig. Tack för kaffet och pratstunden! ❤
”/…/ Vi får hoppas på bra väder då vi måste vara ute .
Jag återkommer här om du måste parkera ngn annanstans.
Vi håller på att bygga ut bakom ridhuset .
Hör du inget kör du runt som vanligt .
Syns sedan !”
Oj, oj, oj! Hur ska det här gå? UTE? Jag som aldrig rider i paddocken nu för tiden. Samtidigt som de bygger och bankar vid ridhuset?? Katastroftankarna snurrade runt i huvudet och jag såg mig själv skena omkring i paddocken på en häst som inte gick att få stopp på. Smärtan i ljuskarna som skulle uppstå ska vi bara inte prata om… Men någonstans fångade förnuftet mig och jag fick mata mig med många bra tankar och insåg, med viss tvekan, att jag skulle fixa det här. Jag har ju trots allt kunnat rida på framridningar ute tillsammans med massa andra ekipage och dessutom är ju Mackan ingen häst som bockar och brallar. Klart jag fixar det här! 🙂
Senare på eftermiddagen kom det här: ”Vi kan vara i ridhuset och du kan köra runt medsols som vanligt ” Behöver jag nämna att jag blev lättad? 😀
När jag kom fram till Dalåbergs Gård så hade Yvonne varit gullig och vattnat i manegen så att vi skulle kunna vara där inne. ❤ Tack Yvonne! <3<3 Vi började med den avsuttna sitsanalysen och Yvonne ville se mig stå rakt, både framifrån och bakifrån, sedan fick jag ”rida lätt” några gånger och även stå på ett ben och ”rida lätt”.
Efter det fick jag sätta mig på sadelbocken, med wellpapp under rumpan, och rulla lite fram och tillbaka med mitt bäcken för att det skulle bli avtryck. Yvonne bad mig lyfta ut ett ben i taget och det blev väldigt tydligt att det är stor skillnad mellan höger och vänster. Höger ben kunde jag lyfta ut på ett relativt enkelt sätt men vänster var betydligt svårare eftersom jag inte riktigt hittade rätt muskler som skulle sköta det jobbet. Hmmm… Jag fick lyfta ut häger arm rakt ut och därefter vänster arm rakt ut. Samma här. Höger fungerade bra men inte vänster. Hmmm… Yvonne höll sina fingrar på insidan av mina skuldror för att känna rörelsen och när jag ”tappade” styrkan i rörelsen. Analysen är att min högra sida är svagare vilket kan förklaras med att jag är vänsterhänt. Övningen blir att sitta/stå hemma och lyfta armarna, en i taget, rakt ut och förhoppningsvis kan det bidra till en bättre liksidighet. Yvonne noterade också att jag satte min ena fot aningens framför den andra när jag satte mig på bocken – inget som jag ens hade kunnat känna. Vilka hökögon! 😉
När jag klev av wellpappen så såg Yvonne att mitt vänstra sittben var aningens framför det högra, vilket faktiskt kan förklara varför Mackan så gärna vill gå in i högersväng när jag rider i höger varv – hela jag (eller i alla fall vissa delar av mig) signalerar ju det till honom (och med andra signaler försöker jag få honom att gå rakt fram). Det kan inte vara lätt att vara häst i det läget. 😉
När analysen var klar sadlade jag Mackan och satt upp. Konstaterade att det kändes rätt bra i kroppen och att det inte gjorde så särskilt ont i ljumskarna. Ok, jag hade preppat mig med värktablett, men bara EN. 😉 Förhoppningsvis gör den posturala träningen sitt till. 🙂 Vi pratade pubisben, bindor, stöd, längd på stigläder mm och hade det inte varit för att det är så satans oskönt att rida med en tjock binda mellan benen så hade jag gärna testat det och fortsatt med det om det hade fungerat. Kan man ha två par trosor med en binda mellan? Hahaha! Det hade kanske varit lösningen…
Yvonne och jag pratade också om svårigheten med att rida bettlös och att hästen gärna använder händerna som ett extra ben om den inte är tillräckligt skolad och stark att gå i en egen bärig form, så jag kommer fortsätta rida med bett och använda det bettlösa i vissa fall. Förhoppningsvis kanske vi kommer dithän att vi kan rida i en ändamålsenlig form på ett sidepull någon gång i framtiden i alla fall. 😉
Dagens träff innebar mycket analys och nästa vecka blir det mer ridning, vilket jag också ser fram emot. Alltid lika roligt! ❤
För att nörda ytterligare så svängde jag förbi sonen som arbetar på Bikeyard i Kungsbacka eftersom de har en sittplatta där man kan mäta avståndet mellan sittbenen. Väldigt intressant att konstatera att mitt vänstra sittben hamnade aningens framför det högra även om jag satte mig på plattan tre gånger. Hmmm… På torsdag ska jag till Saga på Gold EQ för uppföljning av min posturala träning, och eftersom Saga även är ryttare och dessutom studerar osteopati så finns det säkert många intressanta saker att prata om.
Det var längesedan som Mackan fick en ordentlig genomgång av Viveca på Svensk Hästrehab, så nu var det äntligen dags. Jag tycker att han har känts fräsch men har ändå velat göra en check för säkerhets skull.
Den här gången lastade jag Mackan och åkte till Vivecas klinik i Bröndome – så fint det är där! Lugnt och stilla. Med dörren öppen så kunde Mackan stå och titta ut över ängarna under tiden som Viveca arbetade. Härligt! ❤
Viveca sa direkt att hon tyckte Mackan såg fin ut, och det är ju alltid roligt att höra. Det har ju tagit riktigt lång tid att få upp honom i hull och sätta en del muskler, men nu känns det inte helt avlägset att sätta dit även de där sista musklerna i rumpan. Backe upp för musklerna runt korset och backe ner för musklerna ovanför knäna. Bommar då och då är också bra. 🙂 När hon hade känt igenom honom så sa hon att han även kändes fin i muskulaturen och att det enda var en liiiiten spänning i ländryggen på vänster sida. Även om han kändes fin så fick han djupvågsmassage och akupunktur. Han njöt av att bara stå där och blicka ut över ängarna samtidigt som Viveca höll på med honom. 🙂
Förhoppningsvis kan han hålla sig fräsch ett tag och inte bralla runt i hagen så att han sträcker eller vrickar sig. 😉
För en vecka sedan fick Mackan nya skor, vilket har medfört att jag har kunnat ”rida på” lite mer som vanligt. Jag upplever att Mackan har blivit lite mer rörlig i bakbenen och att han driver lite mer jämnare än före skoningen och framför allt: han verkar inte öm i bakhovarna nu. Puh! Samtidigt som skoningen blev riktigt bra så har jag haft lite funderingar kring det här med bett kontra bettlöst. Tidigare har jag försökt att hitta något bett som Mackan har kunnat acceptera (i och med att jag har haft som målsättning att tävla), men nu har jag lagt tävlingsambitionerna på hyllan tills vidare och tänker att jag då kan skona min häst från bett och i princip bara rida bettlöst. Jag märker ju att han är mer kommunikativ när jag rider utan bett, så då får det bli så. Men om jag ska ut och rida i naturen så kaaaanske jag rider med bett. 😉 De senaste två ridpassen har jag inlett med en betsling och avslutat med sidepull. 🙂 Första gången fick jag för mig att jag skulle testa med det mjuka, raka läderbettet från Beris igen, men om hästar hade kunnat kräkas så hade Mackan gjort det. Han tyckte att det var såååååå äckligt! På med sidepull och jag fick en betydligt gladare häst. Andra gången fick jag för mig att sätta på ett par gummiplattor på mitt Pee-Wee, men även den här gången tyckte Mackan att det var riktigt äckligt. Förutseende som jag är så hade jag tagit med mig mitt sidepull in i manegen så att jag skulle slippa gå in i stallet för att byta träns igen. Även det här bytet av träns uppskattade min häst. 😉
På dagens träning valde jag att rida med mitt sidepull redan från början och jag är övertygad om att Mackan uppskattade det. 🙂 När jag värmde upp så gjorde jag två 10-meters-volter på varje långsida, först i skritt och därefter i trav. Jag avslutade med att göra flera övergångar skritt-trav-galopp-trav-galopp och så vidare för att Mackan skulle bli lite mer alert. 😉
När Yvonne kom så konstaterade hon att jag behövde
använda min core mer effektivt.
svikta mer i fotleder och knän vid lättridning.
ha mer svikt och tryck i stigbyglarna i galoppen.
Beträffande core-stabiliteten så behöver jag aktivera musklerna för att bli mer stilla i sadeln. Om jag är för följsam/lite ”vobblig” så blir det svårare för Mackan att arbeta med mig på ryggen. I samma sekund som jag reser mig ur sadeln så ska min core kopplas på och jag ska använda den även för att få Mackan att koppla på sin core och bakbroms.
Vid lättridning ska jag även tänka att fötterna ska tryckas ner och att knäna ska släppa från sadeln/kåporna och tryckas bakåt för att räta på benen. (?) När jag gör det på rätt sätt så blir mina skänklar mer stilla. 🙂
I galoppen ska jag ha lika mycket tryck i båda stigbyglarna och tänka 40% tyngd i ena foten, 40% i andra foten och 20% i sadeln. När jag lyckades med det så upplevde jag att det blev lättare för Mackan att galoppera längre sträckor utan att bryta av.
Fin stötdämpning i båda fötterna. 😉
Efter träning, bad och gräsbetning fick Mackan gå ut i hagen igen i och med att alla hästarna är ute till ca 20-tiden på kvällarna. 🙂 Tyvärr fick jag ett meddelande senare på kvällen om att Mackan hade trampat av sig en framsko. Typiskt! Hoppas att han inte har slitit bort för mycket av hovväggen och att Simon kan komma och slå på skon snart igen eftersom jag gärna vill träna på ”läxan” så snart som möjligt igen.
” Behöver jag nämna att jag blev lättad? 😀
Fin stötdämpning i båda fötterna. 😉