Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad.
Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver.
Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.
Återigen var det dags för ett besök hos Viveca på Svensk Hästrehab. Inte för att Mackan har haft mer problem än vanligt utan för att det helt enkelt var dags för en genomgång. Bokade ett Guldpass så att Viveca skulle ha gott om tid på sig i och med att det var ett tag sedan vi var där.
Mackan fick stå med PEMF en lång stund under tiden som Viveca fortsatte behandla med bland annat djupvågsmassage. Under tiden som Mackan njöt pratade jag och Viveca om allsköns olika saker och tiden gick som vanligt väldigt fort. Alltid lika trevligt! 🙂
Viveca avlutade med att uppmana mig till mer galopp, antingen lösgalopp eller uppsutten galopp, eftersom hon upplevde att Mackan var lite stel/spänd i bakre delen av bröstkorgen och att han behöver flexa den lite mer. Uppfattade det som att det är andningen som bidrar till det…
Nu ska jag ändra lite i mitt träningsupplägg och inte vara så mesig i olika avseenden: intensitet, mitt mindset mm. Planerar att presentera en bättre musklad och mer ”atletisk” häst vid nästa besök. 😉
I går kom Linda från Hästhälsa för att verka Mackan och limma på hans Equine Fusion 24/7. Jag gjorde ju ett försök att limma på dem för några veckor sedan, men det märks ju när ett proffs gör det istället för en amatör. 😉
Linda berättade att det är viktigt att korta tån ordentligt och att få in hoven hela vägen in i limskon, så hon raspade ordentligt på båda hovarna fram innan hon satte dit skorna. Mackan gillar sina 24/7 och var alla gånger nöjd med att få på dem igen efter att ha gått några dagar utan.
I dag tog jag ner Mackan till manegen för att tömköra med Equibanden på och när jag bad honom att trava så ville han helst inte göra det. Provade ett par gånger innan jag bestämde mig för att enbart skritta idag. (Under åren när Mackan hade järnskor så var det mer regel än undantag att inte kunna arbeta honom på ett par dagar efter skoning i och med att han ofta var öm efter skoning. Så verkar det vara även efter den här verkningen och jag misstänker att det är för att han blev av med mer tå än tidigare.) Trots sköna sulor och perfekt underlag så var han inte bekväm idag så jag ger honom ett par dagar utan arbete och gör ett nytt försök inom kort.
Efter vändor med halt häst, ömma hovar och annat så var det äntligen dags för träning igen. Den här gången var det Pers fru Helene som skulle hjälpa mig med lite tips i tömkörningen. 🙂 Jag har tränat för några olika instruktörer och kände att jag ville åt basicträning (som kanske egentligen inte är så basic) – att få hästen i ”svängebalans” med hjälp av yttertömmen. I ridningen har jag tidigare kämpat rätt mycket med att få Mackan i ”svängebalans” och att han ska lägga mer vikt på ytter framben och vara i balans, men det är lättare sagt än gjort. I och med att Mackan har haft en låååång vila så är min plan att tömköra och promenera tills dess att han har blivit starkare och vad kan vara bättre än träning då? 😉
Helene började med att tömköra Mackan samtidigt som hon berättade för mig vad hon gjorde och hur hon tänkte, och det påminner om hur jag brukar tömköra med undantag för det system som Helene och Per har. 🙂 Enligt dem så är det bra att ha ett system i det man gör och jag ska:
Få Mackan att ta yttertömmen genom att använda tömmen och tänka ”gå utåt”.
Direkt efter det så ska jag smacka lite och om han inte svarar så kan jag snärta med pisken lite för att få en reaktion.
När Mackan (förhoppningsvis) har svarat på signalen om att gå framåt så ska jag leda lite med inner töm.
När ovanstående fungerar så kommer Mackan att komma i balans och söka sig framåt neråt.
För att inte hamna i ett jämngrått tempo på volten så är det viktigt med tempoväxlingar och övergångar. Likaså är det viktigt att ösa beröm över hästen när den gör rätt (vilket jag lätt glömmer när jag är fokuserad under träning).
Nu ska jag fortsätta att träna på det här för att få in det i ett system och förhoppningsvis fungerar det även den dagen då jag sitter upp igen. 🙂
1 juli flyttade Mackan till ett nytt stall och min förhoppning var att ett antal veckor på gräs skulle göra susen för hans hovar. Dessvärre har han ändå inte varit helt bekväm utan boots och tyvärr har det inte varit aktuellt att ha boots 24-7 med tanke på skavsår och att han kanske biter sönder dem. Det har inte heller varit aktuellt att sätta Hoof Cast på hovarna i och med att det har funnits för mycket bakterier och svamp, vilket kunde förvärrats avsevärt om man stängde in det.
Efter Mackans rymning tillsammans med ett par unghästar för en vecka sedan så fanns det ingen annan utväg än att sätta Hoof Cast på hovarna – alla fyra. Att slå på en sko är otänkbart eftersom det inte finns något att spika i. Det bara är några få centimeter kvar tills hovväggen är helt utvuxen efter det att jag skodde av honom och tills dess att vi kan utvärdera den nya utväxten fullt ut så måste jag göra det så bekvämt för honom som möjligt.
Bakhovar med Hoof Cast
Trots Hoof Cast så ville Mackan inte gärna gå på gruset bort till hagen och det är inte möjligt för mig att åka ner varje morgon för att sätta på bootsen och att ta honom till hagen. (Vi misstänker att det kanske kan handla om smärtminne eftersom han inte ömmar det minsta när Linda trycker med visitertången.) För att hjälpa honom ytterligare så testade vi att limma fast dämpande sulor under båda framhovarna, men de satt tyvärr inte kvar ens i ett dygn. Så tills vidare får han hålla till godo med Hoof Cast (som används även i rehabsyfte på olika hästar).
Söta rosa sulor och massa lim…
Nästa steg blir att limma fast Equine Fusion 24/7 jogging shoe. Man kan säga att det är samma uppbyggnad som de boots han är så bekväm i men som inte behöver tas av och sättas på hela tiden. Tack vare att det är en mjuk sula så får hoven möjlighet att fungera så som det är tänkt från början, alltså inte fastlåst på något vis, vilket en del andra limskor bidrar till.
Min stora förhoppning är att när hovväggen är helt utvuxen så ska Mackan kunna gå utan boots eller annat hovskydd i alla fall till och från hagen. Vid träning så är jag beredd att sätta boots på hovarna i de fall det krävs. Jag har hela tiden varit införstådd med att det tar lång tid att rehabilitera hovarna och jag är beredd att ge den tiden det krävs, men min häst får inte gå runt och ha ont hela tiden. Det finns de som anser att enda alternativet är att sko honom igen, men det håller jag inte med om. Det var ju på grund av att min häst hade ofta hade obehag av skorna och fick puls mm efter skoning som jag tog av skorna.
”Hästarna har hoppat ut ur hagen – och sprungit ut i skogen där du och Mackan promenerade Vi är ute och söker” fick jag i ett meddelande av stallägaren på förmiddagen. Min första tanke var att hästarna säkert inte hade sprungit så långt, men för säkerhets skull frågade jag om de behövde hjälp. Dum fråga, för egentligen borde jag ha kastat mig i bilen direkt, men eftersom jag skulle ha barnbarnen hos mig så var jag tvungen att lösa det först.
När jag kom ner till stallet så greppade jag en grimma och gav mig ut i skogen för att leta tillsammans med de andra. Naiv som jag var trodde jag nog att vi skulle hitta dem ganska snart, men ack vad jag bedrog mig. Bara massa spår av älg och vildsvin… Spåren efter våra tre hästar upphörde några hundra meter från hagen och vi hade ingen aning om vilken riktning de hade gått i. Mest troligt hade de blivit skrämda av älg eftersom tråden var sprängd även på ett annat ställe (intill skogen) och inte enbart där våra hästar drog iväg. Att vi vet var de gick igenom tråden är för att två ryttare från stallet såg dem när de stack i full fart. Av spåren att döma så hade hästarna galopperat några hundra meter, för inom den sträckan kunde vi se tydliga hovspår. Förmodligen hade de sedan lugnat ner sig, tagit tillfället i akt och vandrat vidare rakt ut i skogen.
Under tiden som vi gick och letade efter hästarna så var det oerhört många som hörde av sig och undrade om vi behövde hjälp att leta. ❤ Det var många som kom och hjälpte till och messenger plingade mest hela tiden med inlägg från olika sökare. Ett axplock: ”Jag har gått genom skogen bort till våtmarken och tillbaka till erat hus. Nu tillbaka vid bilen. Ska jag köra någonstans?” ”Hittat hästskit vid sidan av backen till hjortamossen” ”Jag, drönare samt operatör är i luften inom 1h. Vi flyger mellan skurarna då semikonumentdrönare har problem med mycket väta.” ”Kan någon skicka en screenshot på hyfsat utzoomad karta med områden ni letat på samt vart senaste spåren av spillning är någonstans.” ”Ultralätta flygklubb flyger upp med ett plan om en stund och ser vad vi kan hitta” Varvat med alla meddelanden så publicerades det bilder på kartor över platser som var genomsökta samt gps-koordinater så att vi lätt kunde se var sökarna hade hittat spår och var de befann sig. Helt fantastisk uppslutning! ❤
Under tiden som vi knallade omkring i fullständigt eländig terräng gick tankarna till de ägare som förlorade sina hästar för inte så länge sedan och med tanke på hur det såg ut där våra hästar hade gått så förberedde jag mig på det värsta. Självklart är ju hoppet det sista som överger en, men för att vara förberedd mentalt så gick även tankar om mindre angenäma scenarier genom huvudet. 😦
Regnet öste ner mest hela dagen och med undantag för toabesök och kortare laddning av mobilen så var jag och alla andra ute hela dagen och det var först när klockan hade passerat 19.30 som det efterlängtade meddelandet från Jesper kom på messenger: Jag och @Fredrik har dom! Men vi kommer att behöva understöd. Först var lättnaden enorm, men samtidigt kom farhågorna. Herregud! Understöd?! Hur skadade är hästarna då?
Cooper går först, därefter Mackan och sist MG.
Hästarna hittades mitt i skogen mellan Herreds Gård och rastplatsen vid Torpasjön och fick ledas en bit genom skogen ner till en skogsväg för att så småningom lastas och köras tillbaka till Herreds Gård. Någonstans på grusvägen med grov makadam tog det stopp för Mackan och han vägrade gå ett steg till eftersom han hade så ont i hovarna. Lyhörda människor (inklusive Linda från Hästhälsa) stannade och skickade ett meddelande om att Mackan behövde ha sina boots för att kunna gå vidare och väntade kvar tills dess att jag kom. Underbara människor! ❤
När jag hade nått fram till dem och Mackan hade fått på sig sina boots på framhovarna så kunde han stappla vidare på den knaggliga vägen ner mot väntande transport. (Bootsen till bakhovarna är för närvarande hos skomakaren, men det är en annan historia.) Det var nog först vid 21-tiden som hästarna var tillbaka i stallet och Mackan, en vilande 17-åring, var riktigt trött efter dagens strapatser tillsammans med två unghästar. Jag är övertygad om att han var oerhört tacksam över att få komma in i boxen och få vila ordentligt.
Som tur var så var det ingen som var skadad. Mackan var rejält öm i sina hovar och hade skrapsår på höger bakben mellan kotan och hasen, men för övrigt inget synbart. (Benet svullnade rejält dagen efter, men nu efter några dagar har svullnaden gått ner och han är till synes ohalt.)
Nöjd häst. ❤
Vilket pärs det här var! Mitt i all oro så var det helt fantastiskt att se hur många människor som engagerade sig och hur många som hörde av sig för att erbjuda sin hjälp. Modigast av alla var Isabelle, som arbetar i stallet, eftersom hon var beredd att flyga med i ett ultralätt flygplan för att hitta hästarna – trots att hon är livrädd för att flyga. ❤ Nu hade hon tur att hästarna hittades precis före det att hon skulle åka bort till flygplatsen så att hon slapp flyga. 😉
Nördig som jag är så vill jag gräva ner mig i kunskap för att få koll och det gäller även nu under Mackans resa mot bättre hovar. Eftersom Linda på Hästhälsa hjälper mig med Mackans hovar så började jag med att göra del 1 på hennes webbaserade grundkurs. Ja, jag har varit hovnörd i många år och jagat det optimala för min häst, men då har det huvudsakligen handlat om skodda hovar och olika beslag, sulor mm. 😉 Del 1 omfattade anatomi och hovens balans. Väldigt bra och informativ så jag kommer alla gånger att genomföra del 2 också! 🙂 Impulsiv som jag är så bestämde jag mig hastigt och lustigt för att gå en längre (och betydligt dyrare) kurs som Mia Guldhov anordnade. Kursen omfattade sex olika moduler: Hovgrafen, hovar och benställningar, blodsystemet, näring och miljö, fysisk träff med verkning och dissekering av hov samt en föreläsning om röntgenbilder. Också riktigt bra kurs!
På den fysiska träffen var vi hemma hos Mia i Skene där dagen började med frukost och lite snack. 09.00 drog arbetet igång med att Mia hade en genomgång och repetition av det vi hade gått igenom tidigare. När vi var klara med det så fick vi kadaverhovar som vi i grupper om tre och tre skulle mappa på olika sätt. Tänk vad mycket svårare det blir i verkligheten än på pappret… Grupperna fick därefter berätta om hur vi hade tänkt när vi hade kommit fram till olika linjer och det blev många bra diskussioner och frågor. När vi hade mappat färdigt så var planen att vi skulle verka hela hoven, men trots att vi satte hovarna i vatten en stund så gick det knappt att skära i dem. Vi fick därför fokusera på att backa trakterna och få till hörnstöden. Inte helt plättlätt när man är ovan. 😉 Personligen kände jag mig helt handfallen med hovkniven (som jag fick lära mig skulle slipas inför varje gång den används), men övning ger färdighet som man säger. I och med att jag har Linda som kommer regelbundet så har inte jag raspat och använt kniven så mycket på min häst som övriga deltagare verkar ha gjort. Det stora flertalet gjorde nog allt på egen hand utan att ha någon som mentor.
KadaverhovarVänster framhov
Det kändes först lite makabert när jag tittade ner i skottkärran och såg att den var full av kadaverhovar. (På bilden saknas de fyra hovar som vi skulle arbeta med under dagen.) Vänster framhov kom från en 3-åring och det var den som jag och min grupp mappade och det var den som Mia sedan dissekerade.
På bilden till höger ser man att hoven hade fått växa alldeles för mycket, men jag gissar på att hästen bara fick gå och skrota i hagen tills dess att den skulle avlivas. När vi hade mappat och diskuterat så visade Mia på en av hovarna hur hon brukar verka en hov, och som jag förstår det så skiljer det sig mellan olika hovvårdare och hovslagare om man använder sig av raspen eller kniven för att backa trakterna. Mia känner att hon har mer precision med kniven och rekommenderar oss därför att göra detsamma. 🙂
När vi hade ätit en god lunch tillagad av Mias mamma så var det dags för dissekering. Mia skar och vi andra hängde som ugglor runtomkring för att se så mycket som möjligt. Spännande! Vi tittade på tåsträckaren, ytliga och djupa böjsenan, leder och ligament, elastiska putan mm. Vilken fantastisk konstruktion hoven är! Mia och en kursdeltagare fick slita som tusan för att få av hovkapseln så att vi kunde titta mer på lameller och annat i hoven. Det var också intressant att se hur det såg ut under sulan när den var borta. Förstår verkligen vikten av att desinficera! Både bakterier och svamp får lätt fäste i sprickor, strålfåror och lamellrand och det vill till att hålla dem borta för att ha hela och friska hovar.
Det var en givande dag som avslutades 18.30 för min del. Då åkte jag hemåt med huvudet fullt av ny kunskap för att titta på Mackans hovar ur ett delvis nytt perspektiv. 😉
Tiden går fort och nu har det gått nästan fyra månader sedan Mackans skor togs av och det är väldigt intressant att följa utvecklingen. För det mesta klarar han att gå utan boots, men han har haft lite extra jobbigt med höger fram emellanåt och har då fått ha boots på i hagen. Linda som hjälper mig på den här resan misstänkte att ömheten har med ändringen av vinklarna i hovväggen att göra, så hon kortade av tån ganska ordentligt och det blev genast bättre. 🙂 Jag får hela tiden påminna mig om att DET HÄR TAR TID även om jag redan från början räknade med att det kan ta ca ett år före det att vi ser ett riktigt resultat.
Efter att Linda var hos Mackan senast såg hovarna ut så här:
Vänster fram Vänster fram lateraltVänster framHöger framHöger fram lateraltHöger framVänster bakVänster bak lateraltVänster bakHöger bakHöger bak lateraltHöger bak
Jag fortsätter att desinficera hovarna regelbundet med Sanogene (hovbad) en gång i veckan och med Sole Cleanse (spray) däremellan. Ibland händer det att jag även använder Sole Cleanse till hovbadet. För att ytterligare göra vad jag kan så sprayar jag med Stronghorn på hovväggarna och sulorna flera gånger i veckan, och några gånger i veckan smörjer jag hovväggarna med Hydrohoof. (Samtliga produkter är från Red Horse.)
När jag sätter Mackans hovar i hovbad så använder jag boots från Tubbease och de funkar superbra.
När jag var ute och betade Mackan så blev det extra tydligt var på hoven man ser tidpunkten då han blev av med skorna:
Vänster framHöger fram
Ungefär halvvägs ner på hovväggen syns en linje och en brytning i annan vinkel. Min förhoppning är att den nya hovväggen ska kunna hålla sin linje så att det på sikt blir en större vinkel i tån än vad det är i dag. Jag hoppas också att trakterna på framför allt vänster fram kommer utvecklas under samma tid. 🙂
För att lära mig mer om hovar och hur hovar fungerar så jag har gått Mia Guldhovs hovkurs och även gjort grundkursen, steg 1, på Hästhälsa. Planen är att göra steg 2 också för att få input från olika håll. En av modulerna i Mia Guldhovs kurs innebar en fysisk träff hos henne i Skene och det skriver jag mer om i ett annat inlägg. 🙂
I dag var det dags för Linda att titta till Mackans hovar igen. Förra gången hon var hos Mackan så fanns det inte så mycket att göra i och med att hovarna inte hade vuxit så mycket, men den här gången fanns det lite mer att verka.
Under veckorna som har varit har jag fortsatt att behandla hovarna med huvudsakligen Jodopax, men den senaste tiden har jag glesat ut behandlingarna i och med att det har varit så torrt i marken. Rätt eller fel? Inte vet jag, men jag tänkte att det kanske är bättre att hovarna får vara ordentligt torra istället för att jag tillför fukt som bakterierna trivs i. 🙂 Jag har underhållsraspat lite längst ner på hovväggarna när det har börjat flisa sig och nu börjar hovarna äntligen se lite helare ut – även om hovväggarna fortfarande är tunna.
Vänster fram 27 februariVänster fram 4 majVänster framVänster framHöger framHöger framVänster bakVänster bakHöger bakHöger bakVänster bakHöger bak
På bilderna ser man en klar förbättring – framför allt gällande de trasiga kanterna på vänster fram. Samma förbättring gäller även höger fram – de trasiga kanterna är på väg att växa bort. Så himla skönt! (På bilderna ser framhovarnas tår längre ut än vad de gör i verkligheten.)
När vi skodde av Mackan så var båda bakhovarna som längdskidor, dvs långa och smala, men nu är hovväggarna på väg ner och sakta men säkert kan en ny form skapas. Sulan hade byggts på på båda sidorna om strålen och Linda tog bort det som ”satt löst” utan att skära ner i sulan. Mest troligt har sulan på det viset skyddat hovbenet i och med att hovväggarna inte har kunnat bära trycket tillräckligt bra. Jag behöver vara extra noga med att desinficera båda bakhovarna i och med att det har släppt mellan hovvägg och sula, vilket tydligt syns på bilderna. Får göra ett nytt försök att sätta hovarna i någon sorts hovbad en längre stund utan att Mackan välter ut allt. 😉
Möjligen kan Mackan bli aningens mer öm i hovarna efter verkningen, men det går förhoppningsvis över inom kort.
Det här kommer att ta tid, men det är jag beredd på. 😉
I dag var det dags att åtgärda Mackans tänder igen eftersom det var närmare 10 månader sedan sist. I och med att han är fyllda 17 år så behöver jag inte längre åka var 8:e månad längre utan kan dra ut på tiden så att det är 10-12 månader mellan gångerna. Puh! Alltid skönt när någon kostnad går åt rätt håll…
Jag åkte till Kungsbacka Hästklinik för att träffa C-F igen. Nu var det ett tag sedan jag träffade honom i och med att Cissi fick fixa tänderna på Mackan när han hade sin tandfraktur med foderinpackning samt efterföljande återbesök.
Strax efter att C-F hade gett Mackan lite lugnande så började Mackan rycka som tusan i mulen och andra delar av kroppen. Värsta nervryckningarna! Helskumt. C-F frågade om min häst brukade reagera så, men det har han aldrig gjort tidigare. Tydligen kan hästarna bli både ljus- och ljudkänsliga om de får en sådan här reaktion, så C-F släckte ljuset en kort stund för att se om Mackan blev bättre, men det blev han inte så C-F satte igång med arbetet att kontrollera Mackans munstatus. Under tiden som C-F höll på i munnen så var Mackan förvånansvärt ”vaken” – ungefär som att det lugnande inte hade verkat fullt ut.
Förutom bulan på Mackans högra lan och en liten flisa på en framtand som satt löst så såg allt väldigt bra ut. Mungiporna var hela och fina och så även resten av munnen. Inte så konstigt i och med att jag inte har bett i munnen på hästen längre… 😉 Det fanns inte längre några spår av tandfrakturen och inte heller några foderinpackningar, men som vanligt var det hakar och vågbett att slipa ner.
Först när C-F var klar med Mackan så drog Mackan in i ett komaliknande tillstånd och det tog en lång stund innan de små ryckningarna i mulen avtog. I vanliga fall brukar det räcka med en liten stunds uppvak innan vi kan rulla hemåt, men idag fick jag vänta ovanligt länge innan jag vågade utsätta Mackan för färden hemåt.
Under tiden som jag väntade på att Mackan skulle piggna till så satt jag först i bilen och tittade på TV4-play, men stängde av nästan direkt för att ställa mig i transporten och hålla min häst sällskap istället. Under tiden vi väntade så spelade jag klassisk musik för honom – något jag vanligtvis aldrig lyssnar på annars. 🙂
Inte ens när jag lastade ut Mackan så tyckte jag att han var sitt vanliga jag, så han fick tillbringa en bra stund i boxen före det att jag vågade släppa ut honom i hagen och till hans hö igen.
Förhoppningsvis dröjer det nästan ett år tills nästa gång det är dags att fixa tänderna igen – om inget oförutsett inträffar innan dess förstås. 🙂
Tiden går fort och Mackan har klarat tiden utan skor förvånansvärt bra. 🙂 Han går obekymrat till och från hagen där det ändå är lite småsten och grus på vägen här och där.
Förra veckan var Linda från Hästhälsa och tittade på hans hovar igen och i och med att han fixar att vara barfota på dagarna så gjorde hon bedömningen att han inte behöver HoofCast (eller annan wrap) på hovarna. Både Linda och jag är positivt överraskade över att han klarar sig så bra trots att hans hovar inte ser så roliga ut. Personligen är jag inte alls nöjd med hur de ser ut, men Linda tycker inte att de är så pjåkiga. Jag får hela tiden påminna mig själv om att det tar tid att få ordning på hovarna, men att vänta är inte riktigt min melodi. När jag har bestämt mig för något så vill jag att saker och ting ska gå fort. 😉 Nästa gång Linda kommer så får jag fråga vilken plan hon har och i vilken ordning saker och ting sker, för då kan jag förhoppningsvis lugna ner mig en aning.
Under tiden som veckorna går gör jag mitt bästa med att tvätta och skrubba Mackans hovar med Jodopax eller Virkon. Nu har jag lagt upp det så att jag tvättar hovarna varannan dag och ”aktiverar” hästen varannan dag, för det tar tid att skrubba och låta hovarna stå med medlet på ett tag. 😉 Eftersom Mackan har vilat större delen av vintern så består aktiviteterna mest av tömkörning och annat enklare arbete från marken, men förhoppningsvis ska jag komma upp på ryggen igen inom en inte allt för avlägsen framtid. 🙂
Gjorde ett försök att ha hovarna i fotbad med Virkon, men även om min häst skötte sig bra så lyckades han ändå trampa på kanten och skvalpa ut innehållet i två av baljorna och den fjärde lyckades jag inte få på plats alls.
För att ha koll på processen så fotograferar jag hovarna då och då, men jag tycker det är svårt att få till kameran så att vinklarna blir rätt.
På bilderna ser man tydligt att kanterna från sömhålen och neråt är helt trasiga och jag har fått dra några tag med raspen då och då för att det inte ska gå onödigt stora flisor.
Vänster fram såg ut så här efter tre veckor:
Höger fram:
Vänster bak såg ut så här:
På vänster bak kan jag se att sömhålen har påverkat sulan på hovens yttersida, vilket inte är så konstigt i och med att Simon knappt hade någon hovvägg kvar att spika i de senaste skoningarna. Hovväggarna trasade sönder sig när Mackan av någon anledning sprang av sig båda bakskorna vid samma tillfälle för några månader sedan.
Höger bak såg ut så här (missade dock en bild):
Som nördig hobbyamatör så vill jag på sikt korta tårna och backa trakterna och förhoppningen är att trakterna ska kunna utvecklas och inte växa framåt tillsammans med tån. Det ska även bli spännande att se om hovväggarna kan bli starkare och inte trasas sönder så som de har gjort de senaste 12-13 åren.
Första gången som jag egentligen reflekterade över Mackans hovar var när han var 5 år och jag frågade hovslagaren varför trakterna på vänster fram såg ut som de gjorde. Nu vet jag att de var understuckna, men då kände jag inte ens till begreppet. Hovslagaren svarade att ”det kan bli så ibland” och där och då bestämde jag mig för att hitta en annan hovslagare. 😉 Jag har full förståelse för att Mackans hovar inte har varit de lättaste att arbeta med och jag har all respekt för alla hovslagae som har försökt på olika sätt, men nu får det bli på mitt sätt.
Det jag har sett under veckorna som Mackan har varit barfota är att han är mer avslappnad i hela överlinjen och i hela sin kropp. Det kan absolut bli ännu bättre men det känns som att resan mot en fungerande kropp har börjat och jag hoppas verkligen att jag har rätt i den känslan.
1/5 2022 påbörjar jag en utbildning som gör att jag får ännu bättre insikt i hur jag ska ta hand om Mackans hovar på bästa sätt och förhoppningen är att jag, med hjälp, ska kunna få balanserade hovar och en gladare häst. 🙂
Räknar med en ny uppdatering av läget när Linda har besökt Mackan nästa gång, vilket blir om ett par veckor. 🙂
dressyrbitchen 