Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

Hovkurser

Nördig som jag är så vill jag gräva ner mig i kunskap för att få koll och det gäller även nu under Mackans resa mot bättre hovar. Eftersom Linda på Hästhälsa hjälper mig med Mackans hovar så började jag med att göra del 1 på hennes webbaserade grundkurs. Ja, jag har varit hovnörd i många år och jagat det optimala för min häst, men då har det huvudsakligen handlat om skodda hovar och olika beslag, sulor mm. 😉 Del 1 omfattade anatomi och hovens balans. Väldigt bra och informativ så jag kommer alla gånger att genomföra del 2 också! 🙂 Impulsiv som jag är så bestämde jag mig hastigt och lustigt för att gå en längre (och betydligt dyrare) kurs som Mia Guldhov anordnade. Kursen omfattade sex olika moduler: Hovgrafen, hovar och benställningar, blodsystemet, näring och miljö, fysisk träff med verkning och dissekering av hov samt en föreläsning om röntgenbilder. Också riktigt bra kurs!

På den fysiska träffen var vi hemma hos Mia i Skene där dagen började med frukost och lite snack. 09.00 drog arbetet igång med att Mia hade en genomgång och repetition av det vi hade gått igenom tidigare. När vi var klara med det så fick vi kadaverhovar som vi i grupper om tre och tre skulle mappa på olika sätt. Tänk vad mycket svårare det blir i verkligheten än på pappret… Grupperna fick därefter berätta om hur vi hade tänkt när vi hade kommit fram till olika linjer och det blev många bra diskussioner och frågor. När vi hade mappat färdigt så var planen att vi skulle verka hela hoven, men trots att vi satte hovarna i vatten en stund så gick det knappt att skära i dem. Vi fick därför fokusera på att backa trakterna och få till hörnstöden. Inte helt plättlätt när man är ovan. 😉 Personligen kände jag mig helt handfallen med hovkniven (som jag fick lära mig skulle slipas inför varje gång den används), men övning ger färdighet som man säger. I och med att jag har Linda som kommer regelbundet så har inte jag raspat och använt kniven så mycket på min häst som övriga deltagare verkar ha gjort. Det stora flertalet gjorde nog allt på egen hand utan att ha någon som mentor.

Det kändes först lite makabert när jag tittade ner i skottkärran och såg att den var full av kadaverhovar. (På bilden saknas de fyra hovar som vi skulle arbeta med under dagen.) Vänster framhov kom från en 3-åring och det var den som jag och min grupp mappade och det var den som Mia sedan dissekerade.

På bilden till höger ser man att hoven hade fått växa alldeles för mycket, men jag gissar på att hästen bara fick gå och skrota i hagen tills dess att den skulle avlivas. När vi hade mappat och diskuterat så visade Mia på en av hovarna hur hon brukar verka en hov, och som jag förstår det så skiljer det sig mellan olika hovvårdare och hovslagare om man använder sig av raspen eller kniven för att backa trakterna. Mia känner att hon har mer precision med kniven och rekommenderar oss därför att göra detsamma. 🙂

När vi hade ätit en god lunch tillagad av Mias mamma så var det dags för dissekering. Mia skar och vi andra hängde som ugglor runtomkring för att se så mycket som möjligt. Spännande! Vi tittade på tåsträckaren, ytliga och djupa böjsenan, leder och ligament, elastiska putan mm. Vilken fantastisk konstruktion hoven är! Mia och en kursdeltagare fick slita som tusan för att få av hovkapseln så att vi kunde titta mer på lameller och annat i hoven. Det var också intressant att se hur det såg ut under sulan när den var borta. Förstår verkligen vikten av att desinficera! Både bakterier och svamp får lätt fäste i sprickor, strålfåror och lamellrand och det vill till att hålla dem borta för att ha hela och friska hovar.

Det var en givande dag som avslutades 18.30 för min del. Då åkte jag hemåt med huvudet fullt av ny kunskap för att titta på Mackans hovar ur ett delvis nytt perspektiv. 😉

15 veckor utan skor

Tiden går fort och nu har det gått nästan fyra månader sedan Mackans skor togs av och det är väldigt intressant att följa utvecklingen. För det mesta klarar han att gå utan boots, men han har haft lite extra jobbigt med höger fram emellanåt och har då fått ha boots på i hagen. Linda som hjälper mig på den här resan misstänkte att ömheten har med ändringen av vinklarna i hovväggen att göra, så hon kortade av tån ganska ordentligt och det blev genast bättre. 🙂 Jag får hela tiden påminna mig om att DET HÄR TAR TID även om jag redan från början räknade med att det kan ta ca ett år före det att vi ser ett riktigt resultat.

Efter att Linda var hos Mackan senast såg hovarna ut så här:

Jag fortsätter att desinficera hovarna regelbundet med Sanogene (hovbad) en gång i veckan och med Sole Cleanse (spray) däremellan. Ibland händer det att jag även använder Sole Cleanse till hovbadet. För att ytterligare göra vad jag kan så sprayar jag med Stronghorn på hovväggarna och sulorna flera gånger i veckan, och några gånger i veckan smörjer jag hovväggarna med Hydrohoof. (Samtliga produkter är från Red Horse.)

När jag sätter Mackans hovar i hovbad så använder jag boots från Tubbease och de funkar superbra.

När jag var ute och betade Mackan så blev det extra tydligt var på hoven man ser tidpunkten då han blev av med skorna:

Ungefär halvvägs ner på hovväggen syns en linje och en brytning i annan vinkel. Min förhoppning är att den nya hovväggen ska kunna hålla sin linje så att det på sikt blir en större vinkel i tån än vad det är i dag. Jag hoppas också att trakterna på framför allt vänster fram kommer utvecklas under samma tid. 🙂

För att lära mig mer om hovar och hur hovar fungerar så jag har gått Mia Guldhovs hovkurs och även gjort grundkursen, steg 1, på Hästhälsa. Planen är att göra steg 2 också för att få input från olika håll. En av modulerna i Mia Guldhovs kurs innebar en fysisk träff hos henne i Skene och det skriver jag mer om i ett annat inlägg. 🙂

Nio veckor utan skor.

I dag var det dags för Linda att titta till Mackans hovar igen. Förra gången hon var hos Mackan så fanns det inte så mycket att göra i och med att hovarna inte hade vuxit så mycket, men den här gången fanns det lite mer att verka.

Under veckorna som har varit har jag fortsatt att behandla hovarna med huvudsakligen Jodopax, men den senaste tiden har jag glesat ut behandlingarna i och med att det har varit så torrt i marken. Rätt eller fel? Inte vet jag, men jag tänkte att det kanske är bättre att hovarna får vara ordentligt torra istället för att jag tillför fukt som bakterierna trivs i. 🙂 Jag har underhållsraspat lite längst ner på hovväggarna när det har börjat flisa sig och nu börjar hovarna äntligen se lite helare ut – även om hovväggarna fortfarande är tunna.

På bilderna ser man en klar förbättring – framför allt gällande de trasiga kanterna på vänster fram. Samma förbättring gäller även höger fram – de trasiga kanterna är på väg att växa bort. Så himla skönt! (På bilderna ser framhovarnas tår längre ut än vad de gör i verkligheten.)

När vi skodde av Mackan så var båda bakhovarna som längdskidor, dvs långa och smala, men nu är hovväggarna på väg ner och sakta men säkert kan en ny form skapas. Sulan hade byggts på på båda sidorna om strålen och Linda tog bort det som ”satt löst” utan att skära ner i sulan. Mest troligt har sulan på det viset skyddat hovbenet i och med att hovväggarna inte har kunnat bära trycket tillräckligt bra. Jag behöver vara extra noga med att desinficera båda bakhovarna i och med att det har släppt mellan hovvägg och sula, vilket tydligt syns på bilderna. Får göra ett nytt försök att sätta hovarna i någon sorts hovbad en längre stund utan att Mackan välter ut allt. 😉

Möjligen kan Mackan bli aningens mer öm i hovarna efter verkningen, men det går förhoppningsvis över inom kort.

Det här kommer att ta tid, men det är jag beredd på. 😉

Nervryckningar

I dag var det dags att åtgärda Mackans tänder igen eftersom det var närmare 10 månader sedan sist. I och med att han är fyllda 17 år så behöver jag inte längre åka var 8:e månad längre utan kan dra ut på tiden så att det är 10-12 månader mellan gångerna. Puh! Alltid skönt när någon kostnad går åt rätt håll…

Jag åkte till Kungsbacka Hästklinik för att träffa C-F igen. Nu var det ett tag sedan jag träffade honom i och med att Cissi fick fixa tänderna på Mackan när han hade sin tandfraktur med foderinpackning samt efterföljande återbesök.

Strax efter att C-F hade gett Mackan lite lugnande så började Mackan rycka som tusan i mulen och andra delar av kroppen. Värsta nervryckningarna! Helskumt. C-F frågade om min häst brukade reagera så, men det har han aldrig gjort tidigare. Tydligen kan hästarna bli både ljus- och ljudkänsliga om de får en sådan här reaktion, så C-F släckte ljuset en kort stund för att se om Mackan blev bättre, men det blev han inte så C-F satte igång med arbetet att kontrollera Mackans munstatus. Under tiden som C-F höll på i munnen så var Mackan förvånansvärt ”vaken” – ungefär som att det lugnande inte hade verkat fullt ut.

Förutom bulan på Mackans högra lan och en liten flisa på en framtand som satt löst så såg allt väldigt bra ut. Mungiporna var hela och fina och så även resten av munnen. Inte så konstigt i och med att jag inte har bett i munnen på hästen längre… 😉 Det fanns inte längre några spår av tandfrakturen och inte heller några foderinpackningar, men som vanligt var det hakar och vågbett att slipa ner.

Först när C-F var klar med Mackan så drog Mackan in i ett komaliknande tillstånd och det tog en lång stund innan de små ryckningarna i mulen avtog. I vanliga fall brukar det räcka med en liten stunds uppvak innan vi kan rulla hemåt, men idag fick jag vänta ovanligt länge innan jag vågade utsätta Mackan för färden hemåt.

Under tiden som jag väntade på att Mackan skulle piggna till så satt jag först i bilen och tittade på TV4-play, men stängde av nästan direkt för att ställa mig i transporten och hålla min häst sällskap istället. Under tiden vi väntade så spelade jag klassisk musik för honom – något jag vanligtvis aldrig lyssnar på annars. 🙂

Inte ens när jag lastade ut Mackan så tyckte jag att han var sitt vanliga jag, så han fick tillbringa en bra stund i boxen före det att jag vågade släppa ut honom i hagen och till hans hö igen.

Förhoppningsvis dröjer det nästan ett år tills nästa gång det är dags att fixa tänderna igen – om inget oförutsett inträffar innan dess förstås. 🙂

Fyra veckor utan skor.

Tiden går fort och Mackan har klarat tiden utan skor förvånansvärt bra. 🙂 Han går obekymrat till och från hagen där det ändå är lite småsten och grus på vägen här och där.

Förra veckan var Linda från Hästhälsa och tittade på hans hovar igen och i och med att han fixar att vara barfota på dagarna så gjorde hon bedömningen att han inte behöver HoofCast (eller annan wrap) på hovarna. Både Linda och jag är positivt överraskade över att han klarar sig så bra trots att hans hovar inte ser så roliga ut. Personligen är jag inte alls nöjd med hur de ser ut, men Linda tycker inte att de är så pjåkiga. Jag får hela tiden påminna mig själv om att det tar tid att få ordning på hovarna, men att vänta är inte riktigt min melodi. När jag har bestämt mig för något så vill jag att saker och ting ska gå fort. 😉 Nästa gång Linda kommer så får jag fråga vilken plan hon har och i vilken ordning saker och ting sker, för då kan jag förhoppningsvis lugna ner mig en aning.

Under tiden som veckorna går gör jag mitt bästa med att tvätta och skrubba Mackans hovar med Jodopax eller Virkon. Nu har jag lagt upp det så att jag tvättar hovarna varannan dag och ”aktiverar” hästen varannan dag, för det tar tid att skrubba och låta hovarna stå med medlet på ett tag. 😉 Eftersom Mackan har vilat större delen av vintern så består aktiviteterna mest av tömkörning och annat enklare arbete från marken, men förhoppningsvis ska jag komma upp på ryggen igen inom en inte allt för avlägsen framtid. 🙂

Gjorde ett försök att ha hovarna i fotbad med Virkon, men även om min häst skötte sig bra så lyckades han ändå trampa på kanten och skvalpa ut innehållet i två av baljorna och den fjärde lyckades jag inte få på plats alls.

För att ha koll på processen så fotograferar jag hovarna då och då, men jag tycker det är svårt att få till kameran så att vinklarna blir rätt.

På bilderna ser man tydligt att kanterna från sömhålen och neråt är helt trasiga och jag har fått dra några tag med raspen då och då för att det inte ska gå onödigt stora flisor.

Vänster fram såg ut så här efter tre veckor:

Höger fram:

Vänster bak såg ut så här:

På vänster bak kan jag se att sömhålen har påverkat sulan på hovens yttersida, vilket inte är så konstigt i och med att Simon knappt hade någon hovvägg kvar att spika i de senaste skoningarna. Hovväggarna trasade sönder sig när Mackan av någon anledning sprang av sig båda bakskorna vid samma tillfälle för några månader sedan.

Höger bak såg ut så här (missade dock en bild):

Som nördig hobbyamatör så vill jag på sikt korta tårna och backa trakterna och förhoppningen är att trakterna ska kunna utvecklas och inte växa framåt tillsammans med tån. Det ska även bli spännande att se om hovväggarna kan bli starkare och inte trasas sönder så som de har gjort de senaste 12-13 åren.

Första gången som jag egentligen reflekterade över Mackans hovar var när han var 5 år och jag frågade hovslagaren varför trakterna på vänster fram såg ut som de gjorde. Nu vet jag att de var understuckna, men då kände jag inte ens till begreppet. Hovslagaren svarade att ”det kan bli så ibland” och där och då bestämde jag mig för att hitta en annan hovslagare. 😉 Jag har full förståelse för att Mackans hovar inte har varit de lättaste att arbeta med och jag har all respekt för alla hovslagae som har försökt på olika sätt, men nu får det bli på mitt sätt.

Det jag har sett under veckorna som Mackan har varit barfota är att han är mer avslappnad i hela överlinjen och i hela sin kropp. Det kan absolut bli ännu bättre men det känns som att resan mot en fungerande kropp har börjat och jag hoppas verkligen att jag har rätt i den känslan.

1/5 2022 påbörjar jag en utbildning som gör att jag får ännu bättre insikt i hur jag ska ta hand om Mackans hovar på bästa sätt och förhoppningen är att jag, med hjälp, ska kunna få balanserade hovar och en gladare häst. 🙂

Räknar med en ny uppdatering av läget när Linda har besökt Mackan nästa gång, vilket blir om ett par veckor. 🙂

Första veckan utan skor.

De första dagarna utan skor var jobbiga för Mackan. Han gick väldigt försiktigt och det tog en stund att komma till och från hagen även om det inte är särskilt långt dit. Jag var beredd på att han skulle ömma några dagar, men när jag kom till stallet dag fyra så noterade jag direkt jag parkerade bilen att Mackan stod och växelvis avlastade båda frambenen. Inte bra. 😦

Han var lite varm i framhovarna och hade puls, så jag lät honom stå på det riktigt mjuka underlaget (Easy strö) i boxen för att se om pulsen förändrades. Som tur var så bleknade pulsen i takt med att tiden gick och då bestämde jag mig för att hjälpa honom genom att låta honom ha sina boots på sig i hagen dagen efter och jag misstänker att han var tacksam för det. ❤

Mackan fick ha boots på sina framhovar i hagen under tre dagar och och på den tredje dagen fick jag leta efter den ena i nästan 1,5 timma. 😦 Jag började leta strax före skymningen och efter en stund var jag tvungen att använda mobilens ficklampa för att kunna se något alls i mörkret. Som tur var hittade jag den och jag kan intyga att det inte var en lätt match att få loss den. 😉 Först tog jag tag i den med ena handen för att dra upp den och insåg då att jag nog behövde använda båda händerna eftersom den satt så hårt, men jag fick ta av mig handskarna och köra ner hela handen i geggan och bokstavligt talat gräva fram den. Puh!

Efter dagarna med sina boots på sig i hagen så har Mackan inte alls varit så öm i hovarna och har käckt traskat både till och från hagen utan problem. 🙂

Under veckan som har gått har jag gjort rent hans hovar ordentligt varje kväll och varierat rengöringsmedel för att få bästa effekt. Läste på nätet att bakterier och svamp trivs bäst vid ph 7< och att såpa är basisk, så jag valde att använda Jodopax (som är surt) och Virkon (som tar kol på det mesta). 😉 Jag har också känt över hovarna och raspat bort små ojämnheter i hovväggen för att inte stora bitar ska fläkas bort.

Under den första veckan lät jag Mackan bara få gå i hagen och röra sig så mycket han själv ville, men efter en vecka satte jag på honom alla fyra boots och tog ner honom till paddocken för lite rörelse. Herregud så glad han blev över det! 🙂 Min plan var att skritta i 20 minuter men Mackans plan var att köra både trav, galopp och lite bockningar. Hahaha! Stolle! Han är väldigt bekväm i sina boots och inom kort ska vi testa dem på grusvägarna också. 🙂

Än så länge känns det här väldigt lovande. Jag upplever att han står bättre och att han är mer bekväm/avslappnad i kroppen även om det bara är i början på resan att rehabilitera hans hovar (och kropp).

Skor av.

I dag var det äntligen dags att plocka av skorna och jag hoppas verkligen att jag har tänkt ”rätt” gällande det här. Min förhoppning är att hovarna ska bli bättre på sikt när de slipper bli spikade i och att de får bättre förutsättning att fungera naturligt med allt vad det innebär.

När skorna var av och hovarna fått lite pedikyr av Linda från Hästhälsa så var det dags att prova ut vilken sort boots Mackan skulle ha. 🙂 Hon ansåg att Equine Fusion skulle passa bäst och efter lite utprovning så hittade hon rätt storlekar. Lite udda som min häst är så blev det tvärt om gällande storlekarna – det andra brukar ha fram fick han ha bak och tvärt om. 😉

När jag tog ut honom på gårdsplanen i hans nya boots så verkade han väldigt nöjd och avslappnad. ❤ Han klev på ordentligt och travade utan problem på rakt spår, men när han fick gå ut utan boots så märktes det tydligt att han var lite ömfotad. Tanken är att han ska få klara av att gå barfota till hagen eftersom det inte är så långt dit, men om han visar sig bli mer ömfotad så får vi tänka om.

För att få bästa möjliga förutsättningar så ska jag under kommande vecka vara noga med att rengöra hovarna varje kväll före det att jag ställer in honom i boxen och jag ska alternera med olika medel för att få bästa effekt. (Virkon, såpa och jodopax.) Eventuellt blir det så att vi får sätta på HoofCast så småningom för att hjälpa honom att stabilisera sig – framför allt bak där det knappt finns några hovväggar kvar och hovarna ser ut som längdåkningsskidor. Smala som tusan, alltså. 😉

Fortsättning följer. 😉

Halt på vänster fram.

När Linda från Hästhälsa var och tittade på Mackan på måndagen för en vecka sedan så noterade jag att Mackan ställde ut vänster fram precis så som han har gjort tidigare när han har haft tryck på sulan. Linda sa att hon kunde ta av skorna redan där och då, men eftersom jag hade en tid att passa så valde jag att avvakta lite för att se om det gick över, vilket det inte gjorde.

På onsdagen kom därför en hovslagare (inte Mackans ordinarie) och plockade av skon på vänster fram för att se om hältan försvann. Han klämde med tången lite överallt på sulan utan att få någon reaktion, så det var bara att avvakta ytterligare för att se hur det skulle utveckla sig.

Mackan var inte särskilt öm så jag lät honom gå ut i hagen helt barfota på torsdagen, men i och med att han inte blev bättre så valde jag att sätta på en gummiboot på fredagen. Inte heller det gjorde att han blev bättre, så på lördagen raspade jag lite på hovväggarna och satte på HoofCast för att se om det blev bättre. Vilken fantastisk produkt HoofCast är! Ska nog ha några stycken i lager för säkerhets skull . 😉

På söndagen (i dag) så tyckte jag att Mackan gick mycket bättre, men vad det beror på vet jag inte. Han belastar vänster fram ordentligt och står inte längre med benet snett utåt framåt, så något har ju hänt. Stallägaren sa att han går rent när han går långsamt, men att han var oren när han fick lite bråttom. Misstänker att han fick bråttom i samband med att deras gröna traktor körde mellan hagarna eftersom han reagerar på den… När jag hämtade in honom från hagen så traskade han på riktigt bra i geggamojjan och jag såg ingen hälta på vägen till stallet heller. 🙂

På torsdag kommer Linda och plockar av skorna och då får vi se vad hon säger om hans hovar och hur vi går vidare. Det ska bli så spännande!

Från att ha varit helt nördig på skodda hovar så har jag nu ett nytt område att nörda ner mig i: oskodda hovar. 😀 Man lär så länge man lever!

Magkänsla

Nu har jag kommit till ett vägskäl. Under flera år har jag sökt förklaringar på varför min häst har stått med benen inunder sig som en bergsget istället för att ha ett ben i varje hörn. Jag har pratat med veterinärer, olika hovslagare, terapeuter och läst spaltmeter för att få en förklaring. De senaste åren har jag haft en stark känsla av att min häst inte är bekväm och av någon anledning styrs min känsla mot bakhovarna/bakbenen. Jag har haft kunniga hovslagare under längre tidsperioder utan att min häst har känts bekvämare och min känsla har bleknat, så nu har jag bestämt mig för att ge honom en chans utan skor för att se vad som händer.

I går hade jag en konsultation med Linda som driver företaget Hästhälsa och jag förklarade min känsla om att min häst inte känner sig bekväm. Hon tittade på honom och sa att hela hans kropp talar om att han inte är bekväm. Intressant! Hon kände på olika punkter på hans kropp, tittade på hovarna och på bilder som jag tidigare har tagit, hon tryckte och masserade samtidigt som hon berättade vad hon kände och vad hon iakttog.

Det finns olika vägar att gå, men nu ska vi prova och se vad som händer när skorna kommer av. Min förhoppning är att han kan slappna av om han får mjuka boots istället för hårda skor och att det kan bidra till att han får bättre tillväxt samt att det bidrar till bättre möjlighet att korrigera formen på hovarna. Framför allt hoppas jag på att trakterna bak kan utvecklas och bli starka.

När han är bekväm i att stå på alla fyra hovarna så hoppas jag att han kan slappna av i hela kroppen och börja använda sin kropp på ett mer korrekt sätt, men om inte det sker så behöver jag nog åka och göra en riktigt grundlig undersökning hos veterinären för att se om de kan hitta andra orsaker till att hans hållning och hans kropp inte liknar någon annans.

Hovar, hovar och återigen hovar…

Det är en never ending story det här med Mackans hovar. Jag har provat allt möjligt under längre perioder för att se om hans hovkvalitet kan bli bättre, men det verkar som att ingenting hjälper. OK, de senaste åtta månaderna har jag varit utan grovfoderanalys och då är det svårt att veta vad han har fått i sig och hur balansen koppar, järn, zink ser ut, så jag har fått skjuta från höften och hoppats på det bästa. Tyvärr ger en obalans konsekvenser på sikt, men det är inte mycket att göra åt det i så fall.

Under en längre tid har Mackan haft heartbarskor på alla fyra och den senaste tiden har han även haft lädersulor på alla fyra eftersom hans egna sulor har varit lite väl tunna. Framhovarna har blivit bättre, men bakhovarna har på det stora hela inte blivit så mycket bättre. OK, i vissa perioder har det sett ljusare ut men i andra perioder har det inte sett så ljust ut.

Under två år med samma hovslagare så har Mackan enbart tappat/trampat av sig EN sko – fram tills nu. Härom helgen rök båda bakskorna och det jag såg när jag spolade av hovarna fick mig att nästan tappa hakan.

Hovarna var trasiga i sidorna och trakterna i princip obefintliga. 😦 Som tur var skulle hovslagaren komma några dagar senare och för säkerhets skull skickade jag bilderna till honom så att han skulle vara förberedd, men när han lyfte på ena bakhoven så utbrast han: ”Herrejävlar, det var det värsta jag har sett!” Ja, då hade jag inte helt fel när jag tyckte att det såg för jävligt ut… Det tog TVÅ timmar för honom att sko Mackan! För tillfället är Mackan tydligen den häst som utmanar honom mest – både fysiskt och psykiskt. Tack och lov är Mackan supersnäll och står snällt 2-3 timmar på stallgången utan att bli otålig. 🙂

Frågan är HUR man kan gå vidare? Uppenbarligen har inte nuvarande skoning fått trakterna att utvecklas särskilt mycket och då kanske det är dags att testa något nytt? I alla fall under ett par skoperioder. 😉 Jag har läst det andra hovslagare delat med sig av och jag har sett på Youtube med olika kompetenta hovslagare för att lära mig mer, och det verkar finnas några olika möjligheter. En typ av skoning som verkar ha positivt resultat är där man skor med en sula som har strålsupport och där det läggs en gummimassa mellan hoven och sulan för att avlasta hovväggar och trakter. https://www.3dhoofcare.com/how-to. Vissa hovslagare förespråkar kilsulor under ett par skoperioder, och även då med gummimassa under, men kilsulor verkar inte vara något självklart för en del hovslagare – i alla fall inte för min.

Ibland önskar jag att jag kunde ta med mig min häst till en smedja där det fanns flera hovslagare som fick titta på min häst, slå sina kloka huvuden ihop och komma fram till en optimal lösning. Innerst inne har jag en känsla av att han inte är bekväm med sina bakhovar… 😦

Fortsättning följer…