Skor av.

I dag var det äntligen dags att plocka av skorna och jag hoppas verkligen att jag har tänkt ”rätt” gällande det här. Min förhoppning är att hovarna ska bli bättre på sikt när de slipper bli spikade i och att de får bättre förutsättning att fungera naturligt med allt vad det innebär.

Mycket järn som försvann.

När skorna var av och hovarna fått lite pedikyr av Linda från Hästhälsa så var det dags att prova ut vilken sort boots Mackan skulle ha. 🙂 Hon ansåg att Equine Fusion skulle passa bäst och efter lite utprovning så hittade hon rätt storlekar. Lite udda som min häst är så blev det tvärt om gällande storlekarna – det andra brukar ha fram fick han ha bak och tvärt om. 😉

Mjukt och skönt.

När jag tog ut honom på gårdsplanen i hans nya boots så verkade han väldigt nöjd och avslappnad. ❤ Han klev på ordentligt och travade utan problem på rakt spår, men när han fick gå ut utan boots så märktes det tydligt att han var lite ömfotad. Tanken är att han ska få klara av att gå barfota till hagen eftersom det inte är så långt dit, men om han visar sig bli mer ömfotad så får vi tänka om.

För att få bästa möjliga förutsättningar så ska jag under kommande vecka vara noga med att rengöra hovarna varje kväll före det att jag ställer in honom i boxen och jag ska alternera med olika medel för att få bästa effekt. (Virkon, såpa och jodopax.) Eventuellt blir det så att vi får sätta på HoofCast så småningom för att hjälpa honom att stabilisera sig – framför allt bak där det knappt finns några hovväggar kvar och hovarna ser ut som längdåkningsskidor. Smala som tusan, alltså. 😉

Nöjd häst i vårsolen.

Fortsättning följer. 😉

Halt på vänster fram.

När Linda från Hästhälsa var och tittade på Mackan på måndagen för en vecka sedan så noterade jag att Mackan ställde ut vänster fram precis så som han har gjort tidigare när han har haft tryck på sulan. Linda sa att hon kunde ta av skorna redan där och då, men eftersom jag hade en tid att passa så valde jag att avvakta lite för att se om det gick över, vilket det inte gjorde.

På onsdagen kom därför en hovslagare (inte Mackans ordinarie) och plockade av skon på vänster fram för att se om hältan försvann. Han klämde med tången lite överallt på sulan utan att få någon reaktion, så det var bara att avvakta ytterligare för att se hur det skulle utveckla sig.

Mackan var inte särskilt öm så jag lät honom gå ut i hagen helt barfota på torsdagen, men i och med att han inte blev bättre så valde jag att sätta på en gummiboot på fredagen. Inte heller det gjorde att han blev bättre, så på lördagen raspade jag lite på hovväggarna och satte på HoofCast för att se om det blev bättre. Vilken fantastisk produkt HoofCast är! Ska nog ha några stycken i lager för säkerhets skull . 😉

På söndagen (i dag) så tyckte jag att Mackan gick mycket bättre, men vad det beror på vet jag inte. Han belastar vänster fram ordentligt och står inte längre med benet snett utåt framåt, så något har ju hänt. Stallägaren sa att han går rent när han går långsamt, men att han var oren när han fick lite bråttom. Misstänker att han fick bråttom i samband med att deras gröna traktor körde mellan hagarna eftersom han reagerar på den… När jag hämtade in honom från hagen så traskade han på riktigt bra i geggamojjan och jag såg ingen hälta på vägen till stallet heller. 🙂

På torsdag kommer Linda och plockar av skorna och då får vi se vad hon säger om hans hovar och hur vi går vidare. Det ska bli spännande!

Från att ha varit helt nördig på skodda hovar så har jag nu ett nytt område att nörda ner mig i: oskodda hovar. 😀 Man lär så länge man lever!

Magkänsla

Nu har jag kommit till ett vägskäl. Under flera år har jag sökt förklaringar på varför min häst har stått med benen inunder sig som en bergsget istället för att ha ett ben i varje hörn. Jag har pratat med veterinärer, olika hovslagare, terapeuter och läst spaltmeter för att få en förklaring. De senaste åren har jag haft en stark känsla av att min häst inte är bekväm och av någon anledning styrs min känsla mot bakhovarna/bakbenen. Jag har haft kunniga hovslagare under längre tidsperioder utan att min häst har känts bekvämare och min känsla har bleknat, så nu har jag bestämt mig för att ge honom en chans utan skor för att se vad som händer.

I går hade jag en konsultation med Linda som driver företaget Hästhälsa och jag förklarade min känsla om att min häst inte känner sig bekväm. Hon tittade på honom och sa att hela hans kropp talar om att han inte är bekväm. Intressant! Hon kände på olika punkter på hans kropp, tittade på hovarna och på bilder som jag tidigare har tagit, hon tryckte och masserade samtidigt som hon berättade vad hon kände och vad hon iakttog.

Det finns olika vägar att gå, men nu ska vi prova och se vad som händer när skorna kommer av. Min förhoppning är att han kan slappna av om han får mjuka boots istället för hårda skor och att det kan bidra till att han får bättre tillväxt samt att det bidrar till bättre möjlighet att korrigera formen på hovarna. Framför allt hoppas jag på att trakterna bak kan utvecklas och bli starka.

När han är bekväm i att stå på alla fyra hovarna så hoppas jag att han kan slappna av i hela kroppen och börja använda sin kropp på ett mer korrekt sätt, men om inte det sker så behöver jag nog åka och göra en riktigt grundlig undersökning hos veterinären för att se om de kan hitta andra orsaker till att hans hållning och hans kropp inte liknar någon annans.

Hovar, hovar och återigen hovar…

Det är en never ending story det här med Mackans hovar. Jag har provat allt möjligt under längre perioder för att se om hans hovkvalitet kan bli bättre, men det verkar som att ingenting hjälper. OK, de senaste åtta månaderna har jag varit utan grovfoderanalys och då är det svårt att veta vad han har fått i sig och hur balansen koppar, järn, zink ser ut, så jag har fått skjuta från höften och hoppats på det bästa. Tyvärr ger en obalans konsekvenser på sikt, men det är inte mycket att göra åt det i så fall.

Under en längre tid har Mackan haft heartbarskor på alla fyra och den senaste tiden har han även haft lädersulor på alla fyra eftersom hans egna sulor har varit lite väl tunna. Framhovarna har blivit bättre, men bakhovarna har på det stora hela inte blivit så mycket bättre. OK, i vissa perioder har det sett ljusare ut men i andra perioder har det inte sett så ljust ut.

Under två år med samma hovslagare så har Mackan enbart tappat/trampat av sig EN sko – fram tills nu. Härom helgen rök båda bakskorna och det jag såg när jag spolade av hovarna fick mig att nästan tappa hakan.

Höger bak.
Vänster bak.

Hovarna var trasiga i sidorna och trakterna i princip obefintliga. 😦 Som tur var skulle hovslagaren komma några dagar senare och för säkerhets skull skickade jag bilderna till honom så att han skulle vara förberedd, men när han lyfte på ena bakhoven så utbrast han: ”Herrejävlar, det var det värsta jag har sett!” Ja, då hade jag inte helt fel när jag tyckte att det såg för jävligt ut… Det tog TVÅ timmar för honom att sko Mackan! För tillfället är Mackan tydligen den häst som utmanar honom mest – både fysiskt och psykiskt. Tack och lov är Mackan supersnäll och står snällt 2-3 timmar på stallgången utan att bli otålig. 🙂

Frågan är HUR man kan gå vidare? Uppenbarligen har inte nuvarande skoning fått trakterna att utvecklas särskilt mycket och då kanske det är dags att testa något nytt? I alla fall under ett par skoperioder. 😉 Jag har läst det andra hovslagare delat med sig av och jag har sett på Youtube med olika kompetenta hovslagare för att lära mig mer, och det verkar finnas några olika möjligheter. En typ av skoning som verkar ha positivt resultat är där man skor med en sula som har strålsupport och där det läggs en gummimassa mellan hoven och sulan för att avlasta hovväggar och trakter. https://www.3dhoofcare.com/how-to. Vissa hovslagare förespråkar kilsulor under ett par skoperioder, och även då med gummimassa under, men kilsulor verkar inte vara något självklart för en del hovslagare – i alla fall inte för min.

Ibland önskar jag att jag kunde ta med mig min häst till en smedja där det fanns flera hovslagare som fick titta på min häst, slå sina kloka huvuden ihop och komma fram till en optimal lösning. Innerst inne har jag en känsla av att han inte är bekväm med sina bakhovar… 😦

Fortsättning följer…

PPID

I januari var jag hos veterinären med Mackan eftersom han inte åt så bra och då togs det även blodprover för att checka av hans allmänstatus. Blodprovet visade då att han hade förhöjda värden av ACTH i blodet, vilket indikerade att han eventuellt kunde ha PPID. Veterinären rådde mig att ta ett nytt prov till hösten och nu i slutet av september var det äntligen dags för ett nytt blodprov.

Jag har av vänner och bekanta fått reda på att omständigheterna runt provtagningen kan spela roll gällande vilka värden av ACTH som finns i blodet. Smärta och stress påverkar värdena och kan ge ett felaktigt provresultat (för höga värden). I och med att Mackan säkerligen var smärtpåverkad av både tandfraktur och foderinpackning när vi var på kliniken i januari så valde jag att ta ut en veterinär till stallet för provtagning den här gången. Allt för att få så korrekta värden som möjligt. 🙂

Glädjande nog visade proverna att Mackan ligger en bit under gränsvärdet och jag behöver inte längre tro att han har PPID. Så skönt! 🙂 Under åtta månader har jag gått och tänkt/trott att han har PPID och samtidigt hoppats att han inte har det och nu kan jag släppa den tanken. Dock har jag många andra tankar kring min hästs välbefinnande men det får bli i nya inlägg. 😉

Produktutveckling

Under lång tid har jag haft avklippta bitar av trädgårdsslang längst in på stigläderkrampan för att få stiglädret aningens längre bak, vilket i sin tur gynnar min sits. Med tiden har slangbitarna tryckts ihop och ändrat form och avsikten var att ta ytterligare en liten bit av vår trädgårdsslang för att bibehålla läget på stigläderna, men när jag stod där med en deformerad slangbit i min hand fick jag en idé: Vår son Axel borde kunna 3D-printa något liknande! 🙂

Axel tittade på slangbiten, mätte lite grann och tog sig också en titt på stigläderkrampan innan han gick upp på rummet och började skissa fram en modell i datorn. Efter ett tag kom han med två röda små pluppar som jag fick prova att sätta på kramporna. Passade perfekt! Kul! 😀

Eftersom jag tycker det är roligt att dela med mig av mina tankar och erfarenheter så delade jag min ”uppfinning” i en FB-grupp och gensvaret blev stort. En kvinna tyckte att jag skulle söka patent och några andra ville göra beställningar. Kul! 🙂 Det där med patent verkade vara både dyrt och tidsödande, så den idén förkastade jag där och då. Jag bad Axel printa några extra par med ”pluppar” som jag skickade iväg samtidigt som det rullade in nya beställningar. Jättekul att intresset blev så stort! 😀 Nu hoppas jag att de som har fått stigläderkrampstopp levererade också tycker att stoppen fungerar lika bra som jag tycker. 😉

Träning för Yvonne F A

Söndag och semester, så himla härligt! Något av det bästa med semester är att jag då kan lägga (i princip) hur mycket tid jag vill på egen träning för att få mina höftleder och ljumskar att fungera lite bättre. För tillfället har jag plockat bort klossarna under kåpan så att mina knän tillåts att komma lite längre fram i dressyrsadeln, för i hoppsadeln känner jag mig helt lost. 😉 Faktum är att jag nu för tiden endast känner smärta i vänster höftled och då undrar jag vad jag har gjort med höger eftersom den känns ok… Jakten på smärtfria höftleder/ljumskar fortsätter. 🙂

I dag åkte jag till Ströms ridhus för att träna för Yvonne igen. När jag red fram så fick jag ont vid några tillfällen och direkt blev jag orolig för om jag skulle kunna genomföra träningen, men efter lite mer uppvärmning (av min egen kropp) så fungerade det ändå hyfsat bra.

I dag fick jag (återigen) arbeta med att ha Mackan redo i sinnet att gå fram för ett lätt tryck med skänkeln. Inledningsvis så fick jag använda mitt spö på stöveln, men det brukar han inte bry sig så mycket om, men till slut så kände jag ändå att han tänkte mer framåt i övergångarna och i tempoväxlingarna. 😀 Jag fick börja med att rida tempoväxlingar, små sådana, för att han skulle bli lite mer vaken och efterhand blev det övergångar istället. Allt från skritt-halt-skritt till övergångar mellan trav och galopp. I skritten var det viktigt att jag kortade hans steg så att han inte hävde sig framåt/nedåt utan faktiskt kom upp med bröstkorgen. Efter några försök blev det bättre kvalitet i övergångarna. 😉

I slutet av träningen så utbrast Yvonne: ”Jättefin trav!”, vilket hon upprepade några gånger. Känslan jag hade var bra och Mackan kändes positiv och framåt. Så himla kul! ❤

Att tänka på:

  • Höj högerhanden för att Mackan inte ska lägga all vikt på höger fram
  • Håll honom vaken med övergångar och tempoväxlingar för lätta hjälper
  • Korta stegen i skritten för att få upp bröstkorgen/bröstbenet
  • Gör olika varianter av övergångar

Nu ska jag återuppta jakten på något som FAKTISKT kan dämpa smärtan i min höftled, för det är riktigt trist att knappt kunna sitta ner i traven och övergångarna. 😦 Morfintabletter på svarta marknaden? Botoxinjektion? Inte vet jag, men något vill jag ha. Tar tacksamt emot tips på lämpliga behandlingar. 😉

Svensk Hästrehab

I dag fick Mackan åka till Viveca på Svensk Hästrehab eftersom det var ett antal månader sedan förra besöket. 🙂 Han har känts fräsch och positiv i arbetet så det här var ett besök för att känna igenom hans muskler och samtidigt kontrollera att hoppsadeln jag köpte fungerar någorlunda, och precis som jag trodde så var han på det stora hela fin i sin muskulatur. Han var dock lite ”svampig” uppe i nacken ovanför 1-3 nackkotan och lite spänd i ländryggen på höger sida, men inte alls så mycket som det emellanåt har varit. Positivt! 🙂

Jag hade bokat ett Guld-pass eftersom vi inte har varit där på ett tag och efter att Viveca hade känt igenom Mackan så fick han både djupvågsmassage och PEMF (Pulsed Electro Magnetic Field). Jag är lite dåligt påläst just om PEMF, men Viveca är lyrisk över sitt senaste inköp och har sett fantastiska resultat efter behandlingar med den. 🙂 När Viveca försiktigt lade slangarna på ryggen på Mackan så tittade han bakåt och undrade vad hon höll på med, men som vanligt tog han det med ro och fortsatte titta ut över nejden genom den öppna dörren. ❤

När jag så småningom lade hoppsadeln på plats och berättade om mina funderingar om att ev öka vidden på sadeln för att få ner den lite fram så tyckte Viveca att den inte skulle breddas för att få den i jämvikt, utan att det var bättre om jag lyfte den bak istället. Hon konstaterade att sadeln behövde komma upp lite för att inte stoppa bogbladens rörelse, och när jag la min Acavallo-pad under så lyftes sadeln något men bakvikten kvarstod. När hon lyfte sadeln i bakvalvet så hamnade den i jämvikt och hon rekommenderade mig att köpa en padd som lyfter sadeln bak. Sagt och gjort, nu är en kompletterande Acavallo-pad beställd. 🙂 Enligt Acavallo så går det finfint att använda padden jag har och lägga en lyftande pad över/under för att uppnå det resultat man vill ha. I och med att jag inte rider mer än 1-2 gånger i veckan i hoppsadeln så kan det här vara en lösning, men som Viveca sa: ”Om du hade varit hoppryttare och ridit mycket i sadeln så hade jag sagt BYT sadel.” 😉

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Förväntningar kan ställa till det rätt mycket för oss. Har man för höga förväntningar på något så blir man oftast besviken om upplevelsen inte lever upp till förväntningarna, men om man istället vänder på det och försöker ha låga (eller inga) förväntningar så blir man oftast glatt överraskad av resultatet – i alla fall blir man sällan besviken. 🙂

I går var en sådan dag för mig. Jag har inte ridit på nästan 14 dagar utan ägnat tiden åt tömkörning och annat arbete från marken istället eftersom Mackan under en period har känts ovillig till arbete. Jag har funderat mycket på varför han verkar ”lat” och tror att jag har landat i att han faktiskt tycker att det har varit tråkigt. 😦 Så i går bestämde jag mig för att sadla min häst för att rida på galoppbanan som går runt vinterhagarna och paddocken med målsättningen att jag inte skulle bli irriterad och frustrerad om han stannade och inte ville gå. Jag hade en tydlig plan för hur jag skulle hantera det på ett bättre sätt och istället för att bli irriterad så skulle jag vänta ut honom tills dess att han självmant valde att gå. Ja, ja… Det kanske kommer att ta 30 minuter för ett varv men då får det bli så.

Jag satt upp, med låga förväntningar, och skrittade ut på galoppbanan. I stunden kom jag på att jag skulle aktivera Mackan för att få honom lite mer vaken och alert och började växla övning med väldigt korta intervaller: skritt en kort sträcka, flytta höger, flytta vänster, halt, rygga, trav en kort sträcka, halt, rygga, skritt, galopp och så vidare. Han verkade tycka att det var roligt för han var ”med” mig hela tiden och inte en enda gång stannade han. Härligt! Det var riktigt roligt och jag är övertygad om att Mackan också kände sig nöjd och glad efter dagens ridpass. ❤

Omväxling förnöjer, som man brukar säga. 😉

Clinic med Anna-Carin Månsson

Den senaste tiden har jag börjat ifrågasätta olika saker som jag utsätter min häst för, till exempel lastningen när vi ska iväg någonstans, och har kommit fram till att jag faktiskt vill göra helt annorlunda framöver. Hur börjar man då? Jo, man googlar. 😉

Om jag backar tillbaka, nästan till tidernas begynnelse, så hade jag (och många andra) grundtanken om att ”hästen ska bara IN i transporten” och det var inte så många tankar om HUR. Tyvärr. 😦 När jag köpte min förra häst, Salna, så hade jag till en början problem med att få in henne i transporten. Då var det många som sa: ”det ska vara obehagligt för hästen att vara utanför/välja att inte gå in, och när den går in ska det vara behagligt inne i transporten”. Sagt och gjort och efter mycket om och men började lastningen fungera bättre och bättre. Till slut sprang hon på för egen maskin med grimskaftet över halsen. Så på sätt och vis kan man nog säga att metoden fungerade, men i dag är det ingen metod jag är stolt över att ha använt… 😦

När jag köpte Mackan så var grundtanken den samma, men istället för att det skulle vara obehagligt utanför så lät vi honom inte ha något annat val än att gå på. Om han inte gick på transporten hyfsat direkt så lade vi linan bakom rumpan och gav honom ett lätt tryck med linan, och då gick han (oftast) på direkt. Jag tror inte att han är rädd, men han väljer ändå till 95% att stanna på lämmen för att låta mig slänga linan över ryggen på honom innan han går in. Den senaste tiden har jag fått använda mer tryck och ibland har jag fått ”bråka” lite med honom före det att han har gått på transporten. Inte kul alls. 😦

Min målbild är att jag ska kunna skicka in honom i transporten och på så vis få honom att självmant gå in istället för att jag ska behöva tvinga in honom. Hur gör man då för att uppnå det här? Efter att ha tittat på filmer med Pat Parelli och försökt på egen hand utan större framgång så insåg jag att jag behöver ha hjälp på plats, och när jag såg en inbjudan på Facebook till en clinic med Anna-Carin Månsson så anmälde jag mig direkt. 🙂 Här kan du se filmer med Anna-Carin: https://www.youtube.com/results?search_query=en+glimt+av+mig

Dagens clinic omfattade de sju lekarna och hur man kan använda dem när man lasttränar. Hästen som Anna-Carin använde var en liten islandshäst – hur gullig som helst! ❤ Det var en pigg liten häst som tänkte ”framåt” i det mesta hon gjorde, till skillnad mot Mackan som för tillfället tänker ”vill inte” i väldigt många situationer. (De sju lekarna hittar man i länken ovanför.) Det blev en väldigt givande clinic och förhoppningsvis kommer jag att kunna få personlig vägledning av Anna-Carin lite längre fram i sommar. Spännande! 🙂

När jag kom till stallet senare på eftermiddagen så tog jag fram repgrimman och drog några djupa andetag innan jag påbörjade de sju lekarna. Målsättningen med dagens arbete var att jag inte skulle överarbeta och kräva alldeles för mycket av Mackan, utan att ett steg i rätt riktning skulle generera lite vila, klapp och gos. 🙂 Det blev inga fantastiska resultat, men med målsättningens mått mätt så var jag riktigt nöjd – och det var Mackan också. Nu blir det fortsatt träning varje dag ett tag framöver för att förhoppningsvis få Mackan att svara på väldigt små signaler.

Tur att det står en vattenbalja i paddocken, tyckte Mackan.
Mulen blir så söt när de dricker… ❤

Det är tur att Internet finns så att det går att titta om och om igen på de sju lekarna, för minnet är gott men kort. 😉