Häst – Sida 2 – dressyrbitchen

Nu börjar det närma sig tävlingsdebut för den här säsongen och jag kan erkänna att det är med skräckblandad förtjusning. För tillfället får jag jobba ovanligt mycket med rakriktning och spårning – framför allt i höger varv. Med andra ord är min häst inte riktigt sig själv. Så motigt och tjafsigt som det är nu kan jag inte minnas när det var senast så därför har jag bestämt mig för att åka till Stefan Andreasson och be honom titta på Mackan. Mest troligt hittar han säkert både det ena och det andra, men han har hjälpt våra hästar så många gånger tidigare så jag har stor förhoppning om att han kan hjälpa Mackan även den här gången. På senaste tiden har Mackan fått massage av Emelie vid några tillfällen och det har hjälpt till viss del, men inte fullt ut. Om Stefan inte hittar något som kan förklara Mackans svårigheter (och då även mina) så får jag väl boka ett besök hos veterinär. Dock tror jag att problemet är muskulärt och då är det tyvärr inte många veterinärer som kan råda bot på det.

I går red Jossan och hon kände precis samma sak som jag: Mackan vill inte alls böja igenom i högervarvet på volterna, och om man inte stöttar upp honom ordentligt med yttertygeln och innerskänkel (aningens längre bak) så välter han inåt mitten, ungefär som i en sväng med motorcykel. Efter mycket lösgörande och rakriktnande arbete så släpper det och blir lite bättre, men dagen efter är det precis samma sak igen och nu tycker jag att det har varit så lite för länge för att bara vara något som går att ”rida bort”. När jag longerar så går han superfint i vänster varv men så fort jag byter till höger så vill han helst inte gå framåt utan vänder sig då rakt mot mig och byter varv. Ett tvärkast alltså! I vänster varv kan jag växla mellan att ta in honom på mindre volter och låta honom gå på rakt spår, men inte i höger varv. Där funkar det inte alls. Märkligt.

I natt drömde jag dessutom att Mackan tappade hela hoven på väg till ridhuset! Så fruktansvärt hemskt! Jag blev alldeles förtvivlad och när jag skulle ringa till veterinären så fanns det INGEN telefon som fungerade, alla bara gick sönder när jag skulle ringa och allt gick bara helt fel. Så typiskt att drömmarna sätter igång när jag funderar på om något är fel. Fördelen med nattens dröm är att verklighetens problem bleknar. Ha en bra dag! 🙂

drömfångare

I går hade jag Genny som gästryttare på Mackan. Dels för att jag skulle kunna se honom på håll och dels för att jag ville att Genny skulle känna på Mackan och höra om hon tyckte att han kändes konstig. Hon red rätt länge i paddocken och tyckte inte att det var något särskilt konstigt med honom, vilket jag tyckte vad skönt att höra. Jag fick be henne att galoppera lite extra för att se om han skulle slänga sig med henne också, men det gjorde han inte. Det var bara vid ett tillfälle som han slängde sig åt sidan – varför vet jag inte. När Genny var klar så satt jag upp för att känna på galoppen och jag erkänner att det var med blandade känslor. Jag fattar inte varför jag har fått dessa hjärnspöken!? Jag har ju ridit min häst sedan han var tre år gammal och nu är han elva! Min egna teori är att jag inte riktigt kan lita på honom längre och att jag får så jäkla ont i ljumskarna om han kastar sig. Inte direkt, men smärtan kommer liksom i efterhand, på natten eller dagen efter på jobbet. Att vakna flera gånger på natten eller att knappt kunna räta på mig efter att ha suttit en stund på en stol för att det gör ont i ljumsken är inte roligt. Jäklars skit! Jag har ju (nästan) alltid känt mig trygg på min häst, men det har jag inte gjort de senaste veckorna. För att råda bot på det här och utmana mina hjärnspöken så inledde jag dagens ryttaraktivitet med mantrat ”gul bil”, men varför det blev just gul bil vet jag inte.

Promenerade i 15 minuter bort på galoppbanan och upprepade ”gul bil, gul bil” för mig själv hela tiden för att fokusera och behålla lugnet. Kom tillbaka till paddocken, satt upp och upprepade mantrat tyst för mig själv. Tror faktiskt att det påverkade Mackan eftersom han var lugn som en filbunke. 🙂 Skrittade en stund, travade och försökte få honom lösgjord. Sällskapet i paddocken avlägsnade sig och då försökte Mackan kasta sig men i det läget var jag på honom som en hök. Jäkla häst! Jag sa till honom på skarpen, knackade till med sporrarna och fick ett negativt gensvar från honom genom att han nästan satte sig på röven och lättade fram. Jag drev på honom och travade därefter i ett friskare tempo – skam den som ger sig. Strax därefter tog jag av mig sporrarna för att se om det var bättre och det upplever jag nog att det var. Nu kunde jag trycka till honom utan att han överreagerade och jag kunde trava och galoppera utan större problem. ”Gul bil, gul bil, gul bil.”

Även om jag inte upplever att det kanske var världens bästa ridpass så är jag sjukt nöjd med att ha galopperat så mycket. Konstigt va? Nu känns det hoppfullt igen och det känns som om jag kan jaga bort mina hjärnspöken när det behövs.

PS. Jag har dessutom plockat bort havren helt och hållet…. 😉