”Gul bil, gul bil, gul bil”

I går hade jag Genny som gästryttare på Mackan. Dels för att jag skulle kunna se honom på håll och dels för att jag ville att Genny skulle känna på Mackan och höra om hon tyckte att han kändes konstig. Hon red rätt länge i paddocken och tyckte inte att det var något särskilt konstigt med honom, vilket jag tyckte vad skönt att höra. Jag fick be henne att galoppera lite extra för att se om han skulle slänga sig med henne också, men det gjorde han inte. Det var bara vid ett tillfälle som han slängde sig åt sidan – varför vet jag inte. När Genny var klar så satt jag upp för att känna på galoppen och jag erkänner att det var med blandade känslor. Jag fattar inte varför jag har fått dessa hjärnspöken!? Jag har ju ridit min häst sedan han var tre år gammal och nu är han elva! Min egna teori är att jag inte riktigt kan lita på honom längre och att jag får så jäkla ont i ljumskarna om han kastar sig. Inte direkt, men smärtan kommer liksom i efterhand, på natten eller dagen efter på jobbet. Att vakna flera gånger på natten eller att knappt kunna räta på mig efter att ha suttit en stund på en stol för att det gör ont i ljumsken är inte roligt. Jäklars skit! Jag har ju (nästan) alltid känt mig trygg på min häst, men det har jag inte gjort de senaste veckorna. För att råda bot på det här och utmana mina hjärnspöken så inledde jag dagens ryttaraktivitet med mantrat ”gul bil”, men varför det blev just gul bil vet jag inte.

Promenerade i 15 minuter bort på galoppbanan och upprepade ”gul bil, gul bil” för mig själv hela tiden för att fokusera och behålla lugnet. Kom tillbaka till paddocken, satt upp och upprepade mantrat tyst för mig själv. Tror faktiskt att det påverkade Mackan eftersom han var lugn som en filbunke. 🙂 Skrittade en stund, travade och försökte få honom lösgjord. Sällskapet i paddocken avlägsnade sig och då försökte Mackan kasta sig men i det läget var jag på honom som en hök. Jäkla häst! Jag sa till honom på skarpen, knackade till med sporrarna och fick ett negativt gensvar från honom genom att han nästan satte sig på röven och lättade fram. Jag drev på honom och travade därefter i ett friskare tempo – skam den som ger sig. Strax därefter tog jag av mig sporrarna för att se om det var bättre och det upplever jag nog att det var. Nu kunde jag trycka till honom utan att han överreagerade och jag kunde trava och galoppera utan större problem. ”Gul bil, gul bil, gul bil.”

Även om jag inte upplever att det kanske var världens bästa ridpass så är jag sjukt nöjd med att ha galopperat så mycket. Konstigt va? Nu känns det hoppfullt igen och det känns som om jag kan jaga bort mina hjärnspöken när det behövs.

PS. Jag har dessutom plockat bort havren helt och hållet…. 😉

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s