Rodeobockning och hopp över bäck.

En sådan underbar fredag! Strålande sol och vem kan gå in i ett ridhus i sådant väder? Jag och Mackan gav oss ut på en uteritt istället, och eftersom vägarna runt stallet inte är så mycket att hurra för så gav jag mig iväg på en lite längre tur. Vi tog asfaltsvägen upp på Bräckan, men istället för att ta vänster där så gick jag höger och letade efter den grusväg som tjejerna i stallet hade pratat om. När jag kom fram till grusvägen så märkte jag att det låg ganska stort grus på, vilket gjorde att den inte var särskilt snäll mot Mackan och hans ömma fötter. Jag gick i kanten och undvek det värsta gruset och efter en stund kom jag fram till en stor vit grind som stod öppen. Bakom grinden var det världens finaste sandväg och jag gissade att jag var på travstallets träningsbana. Några i stallet hade fått reda på att det var ok att skritta i kanten på vägen, men det som är säkert är att den inbjuder till något helt annat än skritt. Sandvägen ledde ner till travstallet och jag valde att inte följa den hela vägen, så istället gick jag in på en liten skogsväg som gick ner mot sjön Lygnern. Strax bakom grinden så fick Mackan världens stolleryck och gjorde ett riktigt rodeohopp rakt upp i luften med en rygg som liknade rodeohästarnas, d v s vääääldigt rund. Hux flyx så satt jag inte längre i sadeln utan hängde någonstans i luften ovanför sadeln, och när jag väl damp ner i sadeln och stigbyglarna igen så kändes det som om jag hade vrickat foten. Knasiga häst! Han hade förmodligen fått span på något på marken och upplevde det som riktigt farligt – tack och lov så blev det inga mer rodeohopp! Hade han fortsatt så hade jag garanterat fått bita i gräset..

På skogsvägen ner mot sjön så kom vi fram till en liten smal bäck som porlade fram genom skogen. Först ville Mackan inte alls gå fram till bäcken, men som tur är så är han inte så svår att övertala. Han stod och laddade vid kanten och jag räknade med att han skulle hoppa över så jag tog ett rejält tag i manen och drev på. Hopp! Mackan tog ett rejält hopp över och det var nog tur att jag höll i manen. När vi kom ner till sjön så var det inte så mycket mer att rida på så vi vände igen. Samma hopp över bäcken igen, men den här gången fick han fortsätta i trav en bit och när vi kom ut på grusvägen igen så tänkte jag trava i kanten en liten bit, men Mackan föredrog att galoppera så då gjorde vi det. Härligt! När vi kom till den värsta grusiga sträckan så fick jag bryta av till skritt och så skrittade vi resten av vägen hem igen.

I dag var jag oerhört nöjd med min häst!

Lev väl!

Häst: Machiavelli EC
Intensitet: Mellan
Tid (i minuter): 75

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen