Kandar..

I dag testade jag att rida på kandar. Lånade Lottas stång och hade mitt bridongbett. Stången var nog aningens för kort, men det funkade. Däremot så var den extra remmen som jag hade köpt för att kunna använda mitt egna träns också aningens för kort. Hade bridongbettet i den, och bettet hamnade något för nära kindtänderna, och eftersom stången var aningens för kort så fick jag sänka den något för att inte ringarna där sidstycket sitter skulle trycka mot utsidan av tänderna. Får nog investera i en stång där de översta ringarna är böjda något utåt. Mackan gapade vääääldigt mycket och det var svårt för mig att kunna stänga nosgrimman ordentligt, men när vi väl gick iväg till manegen så var han mer stilla i munnen. Satt upp och red enbart på bridongbettet. Först i skritt och därefter i trav. Efter ett tag kortade jag upp tygeln till stången så att jag hade ungefär lika mycket kontakt med båda betten, och det funkade bra. Det gick att ställa och böja riktigt bra, men jag ställde inga större andra krav på Mackan i dag – han hade fullt upp med att fundera över det han hade i munnen. Emellanåt hörde jag hur han slaskade runt i munnen och när jag satt av så såg jag att tungan låg över båda betten. Skit också! Det innebär att kandar inte är något alternativ i strävan efter att bryta hans ovana att lägga tungan över bettet. I morgon åker jag och köper en tungfelssticka för att se hur den kan fungera. Läste i en gammal Ridsport om kandar och tungfel – det var Jan Brink som uttalade sig och han sa att det kan hända vem som helst och när som helst. Det behöver inte betyda att det är något som är fel. Tack för det.. Dessutom sa han att man måste vara uppfinningsrik som man skall kunna komma tillrätta med problemet, och nu börjar till och med mina idéer tryta. Det känns som om tungfelsstickan är sista utvägen, och vad gör jag om inte den heller fungerar? Då kommer jag att köpa mig ett bett där Mackan kan mixtra med tungan bäst han vill så länge som det inte inverkar på ridningen. Stallkamrater har ett Myler som hon rekommenderar. Men.. det tar vi när det blir aktuellt.

Lev väl!

Häst: Machiavelli EC
Intensitet: Låg
Tid (i minuter): 50

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen