Bettlöst

Dags att rida bettlöst igen för att se om det kan göra livet lite lättare ibland. Köpte ett träns från Stall Rustorp, där jag köpte sadeln, och jag fick det med posten i fredags. Tittade på bilden för att se hur det skulle sitta och rekommendationen är att nosgrimman skall sitta 2-4 cm ovanför mungipan. Tränsade och Mackan undrade säkert vad det var jag höll på med när jag justerade och donade med tränset. Rekommendationen var också att man skulle rida på inhägnat område alternativt ha någon som hjälpte till i och med att hästen kanske hade lite svårt att förstå signalerna inledningsvis. Ja, ja.. Ensam som jag var så fick jag hålla till i manegen. Eftersom jag var ensam på anläggningen så skickade jag ett sms till maken om att jag skulle rida och när jag beräknades vara klar. Vem hittar mig annars om det skulle hända något?

Skrittade på halvlång tygel till en början och tränade halter, vilket Mackan snappade rätt snabbt. Efter det så testade jag att svänga åt olika håll och det fattade han också direkt. När jag kände mig någorlunda säker på att jag skulle få stopp på honom om det skulle hända något, så började jag att trava lite smått. Även nu tränade jag på övergångar för att vara säker på att bibehålla kontrollen. Det fungerade bra och så småningom så travade jag på rätt bra i ett friskt tempo. Roligt, tyckte Mackan! Avslutade med att rida skänkelvikningar och öppna i skritt samt att göra bakdelsvändningar – så nog funkade det bra. 🙂

Jag upplevde ingen större skillnad att rida på bettlöst jämfört med traditionellt träns i och med att Mackan är lite stum i munnen i vanliga fall. Möjligen var han lättare att ställa åt vänster nu. Jag hade lite svårt att avgöra hur mycket jag skulle ta i honom när han älgade iväg i traven, så jag försökte göra förhållningar och lätta snabbt igen för att inte utsätta honom för konstant tryck på huvudet. Får höra med någon hur man skall göra för att det skall bli så bra som möjligt. Målsättningen är att kunna rida bettlöst på så små signaler som möjligt, och det måste vara skönt för Mackan att slippa bettet och joxet med tungan. Hur som helst så skummande han i munnen även i dag, så ett är säkert – han joxar med tungan även bettlöst.

Lev väl!

Häst: Machiavelli EC

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen