Brist på varma ridkläder…

Nu är kylan här och tyvärr så börjar jag gå in i någon slags vintervila utan att egentligen vilja det. Jag måste jobba på att motivera mig själv och försöka fokusera på tävlingarna till våren så att jag håller igång såväl mig själv som hästen i vinter.

Varje år är det likadant: kylan kommer som en överraskning och de varma kläderna lyser med sin frånvaro. Egentligen skulle jag bara vilja plocka fram en varm, lång, lätt och ridbar jacka/rock, men det finns ingen sådan i min garderob. Just nu finns det inte vare sig några varma och sköna ullstrumpor eller varma och smidiga ridhandskar. Varje år är det samma visa – ”NÄSTA år, då skall jag vara förberedd!” Snart måste jag överraska mig själv och se till att det blir så.

I kväll var det riktigt kyligt och i och med att jag inte hade några sköna yllestrumpor så fick jag ta ett par vanliga bomullsstrumpor under raggsockorna i stallskorna. Jäklar vad kallt det var! Efter ett tag så var jag tvungen att enbart ha raggsockorna på mig för att inte frysa om fötterna. Tanken var god men det blev inte så skönt. Ullen i sig var inga problem, men allt bôs från höet som satt innästlat i strumporna och stack mig som sylvassa nålar i fötterna, det var riktigt jobbigt! I morgon blir det till att shoppa nya varma strumpor! Rumpan och låren är ett annat bekymmer så här års och jag vet inte om det är brist på blodcirkulation i fettet som gör att det blir så kallt om både rumpa och lår. Oftast bor jag i min dunkjol i stallet men den blir lite otympligt när jag skall rida/träna. Funderar starkt på att sy något varmt som jag kan ha utanpå ridbyxorna från knäna och upp över rumpan eftersom jag tycker det är otympligt att rida i termobyxor. Långkalsonger är inte heller något alternativ då jag knappt får plats med mig själv i ridbyxorna…

I kväll var planen att rida ut en sväng innan ett ridpass i paddocken, men det var rätt halt på sina ställen ute och rätt hårt i paddocken så jag landade i manegen efter ca 20 minuters skritt ute. Sporrarna var kvar i sadelkammaren eftersom jag har gett mig den på att få Mackan att lyssna på lätta hjälper utan sporrar. Han fick sig en dask på rumpan med spöet vid ett par tillfällen då han började kännas som en trött ridskolehäst. Då blev det lite mer tryck i honom! Målsättningen är att han skall gå fram för ett lätt tryck av vaden istället för en knack med sporren. I kväll blev det övergångar, förvänd galopp, skänkelvikningar och öppna innan jag kände mig färdig och Mackan kändes fin. Egentligen är det väl då man skall börja rida? Eller? Vissa dagar kommer jag till den punkten tidigare och då känns det som om jag skulle kunna sitta och rida hur länge som helst. Så roligt!

Ibland vaknar bitchen i mig och då kan jag reta mig på: slarviga tonåringar, mesiga hästägare (som egentligen borde haft en hamster istället), folk som inte kan ta hö från en rundbal utan att sprida hö ca 5 meter åt alla håll, hundar som måste sitta i bur i bil alldeles för länge och skottkärror som parkeras i stallgången. Vad gör jag då? Jo, oftast kniper jag ihop i stallet och pyser lite hemma hos familjen (även om ingen är intresserad). Ibland ringer jag någon av mina döttrar och pyser lite för att kanske få lite medhåll och bara få lätta på trycket. Så skönt!

I morgon börjar den nya veckan med en vilodag för Mackan och möte med Onsalas dressyrsektion för mig. Som vanligt lär väl även kommande vecka gå lika snabbt som alla andra veckor, så snart är det fredag igen. 😀

 

 

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s