Började dagen med att få telefonsamtal från min höggravida dotter då hon sa ”det blir nog bebis i dag”. Wow! Vi pratade en liten stund innan hon fick lägga på då nästa värk var på gång. Häftigt och såååå spännande!
Fortsatte dagen med att åka in till Orthocenter (IFK-kliniken) i Göteborg där jag hade tid för att kolla mina ljumskar som jag har haft problem med i flera år nu. Full av förhoppning träffade jag läkaren på något som tidsmässigt liknade speeddating, d v s ingen tid för något djupare snack. Jag hade med mig mina ultraljudsbilder från Anneke de Vries (leg fysioterapeut) i Halmstad, men dem tittade han knappt på. Istället fick jag lägga mig på britsen där han kontrollerade eventuella rörelsebegränsingar i höftlederna genom att föra ett ben i taget inåt, utåt och uppåt. Därefter skickade han ner mig till röntgen där det var mer än en timmas väntetid. Bara att gilla läget och fördriva tiden så gott det gick i ett trist väntrum. När plåtarna var klara så var givetvis läkaren på möte och jag fick en telefontid för avstämning istället. När han väl ringde så berättade han att jag har pålagringar i höftlederna men att han inte kan se någon artros. Han rekommenderade titthålsoperation eftersom jag inte lär bli bättre utan att göra något åt det. Oj! Jag blev alldeles överrumplad och bestämde på stående fot att de skulle boka in en tid för operation i början av nästa år. Som vanligt var jag tvungen att göra ett inlägg på FB om situationen och då svarade någon klok person, tror det var min syster, ”var det inte i ljumskarna du hade ont?” Jo, det är det ju faktiskt. Tankarna började snurra i huvudet på mig: är det verkligen pålagringar som gör att jag har ont? Tänk om det inte är det? I så fall opererar jag mig i onödan och har 4-6 månaders konvalescens. Helt galet! Tendinosen som Anneke konstaterade – har den inget med min smärta att göra? Jo, det måste den ju eftersom det är där jag har ont. Alla tankar har resulterat i att jag måste fixa en kompletterande undersökning innan någon får börja operera mig. Tänk vad trist att efter 6 månader utan ridning inse att problemet och smärtan i ljumskarna kvarstår.
Efter läkarbesöket åkte jag till stallet med huvudet fullt av funderingar på hur jag skall lösa det om jag blir opererad. På något vis måste ju Mackan hållas igång och då gärna av någon/några som jag har förtroende för. Ping! Polletten trillade ner och svaret blev enkelt: min dotter Amanda och hennes kompis Jossan (och min tränare Isabel då och då).
På kvällen mötte jag upp Håkan i Göteborg och vi åt en riktigt god middag i annorlunda miljö på Restaurang Dorsia och efter det var vi på Nefertiti och tittade på Daniel Lemma. Så himla bra spelning! När vi åkte hem sent på kvällen så började vi bli oroliga för vår födande dotter. Det hade väl inte hänt något? Nu borde väl bebisen kommit eftersom hon hade haft värkar så länge? Lätt oroliga kröp vi till sängs och somnade för att vakna till plinget av mobilen med meddelandet ”Kl 04.04 behagade denna tös titta ut i världen. Vi mår bra allihopa.” och ett foto på den nya lilla familjen. Vi hade blivit morföräldrar!
dressyrbitchen 