Äntligen vatten!

Äntligen! I går fick de fart på pumpen som leder vatten från dammen till bevattningssystemet i manegen, och jag har verkligen längtat efter den här dagen. 🙂 När vattnet kommer på underlaget så blir det genast mycket mer stabilt och hovarna gräver inte ner sig så mycket i underlaget. I och med vattnet så kunde jag rida överallt i manegen och göra precis det jag ville. Härligt! Eftersom jag var sen från jobbet och sen till stallet så var det inte heller trångt i manegen och sista halvtimmen var jag helt ensam. Underbart! Jag blev visserligen sen hem, men det var det värt. För det mesta brukar jag inte rida så sent men i och med att Jossan skulle rida Mackan ute i paddocken i dag så ville jag inte att han skulle vara lika tokig som sist jag red där, så därför fick han arbeta rätt bra för att bli av med eventuell överskottsenergi.

Jag arbetade med övergångar, skänkelvikningar och tempoväxlingar och Mackan svarade riktigt bra – framför allt på tempoväxlingarna. Det är så kul när det går att ta tillbaka och rida fram igen med lätta hjälper. 😀

I dag på eftermiddagen fick jag ett sms av Jossan där hon skrev att hon hade ridit och att Mackan hade varit lite tittig till en början men att han hade blivit mjuk och fin efter en liten stund. Så skönt att han skötte sig! Det är toppen att ha Jossan (i all den stund som min egen dotter inte hinner), för då kan Mackan få ridas ute när det är ljust och då jag kanske inte hinner. Kanske kan jag få Jossan att hoppa också… 😉

Om motivationen tröt för några dagar sedan så känns det som om den är på väg tillbaka. I nästa vecka blir det förhoppningsvis träning för Traudi och i mars är det programridningar som gäller. Tyvärr är min ”hemmatränare” Isabel sjuk för tillfället så jag får försöka klara mig så gott det går ändå. Hoppas att hon blir frisk snart! Nu måste vi ladda för div I och innan dess behöver vi träna lite mer. 😀

Våra godingar Berit, Ebba (som tyvärr inte finns mer) och Jack. ❤

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen