”Svart som i en sotareröv…”

blev det när proppen gick och lyset i manegen slocknade. Som tur var satt jag inte i trav eller galopp när det blev kolsvart och som tur var så var vi inte var flera i manegen när det blev kolsvart. Men så jäkla tröttsamt! Jag hade tidigare under kvällen mockat och gjort alla stallsysslor, tagit en värktablett, borstat hästen och fixat honom för ridning, stretchat mina adduktorer och laddat för ridning. Så blåst jag blev. Visst kunde jag kanske tagit ut hästen och letat upp någon som eventuellt hade kunnat byta propp, men samtidigt kände jag att jag inte kunde lita på att proppen inte gick igen och därför tog jag inte risken. Nu kanske man kan tänka att det inte är några konstigheter att en propp går, men faktum är att propparna går som konfetti i proppskåpet vissa kvällar. Ryktesvägen hörde jag att det gick hela fem stycken en kväll, vilket KANSKE borde tyda på att det är något fel som borde åtgärdas. Eller? Det kan väl vem som helst räkna ut – det behöver man inte vara Einstein för att förstå. Frågan är hur långt det behöver gå innan den som ytterst ansvarar för anläggningen åtgärdar felet? Skall det behöva bli riktig katastrof med kanske en liten brand någonstans? Inte vet jag, men det känns inte bra att propparna smäller titt som tätt.

För att slippa samma sak i kväll så red jag i paddocken före det att jag gjorde allt annat, vilket gjorde att jag kunde ta tillvara på dagens sista ljusa timme. Det var alldeles lagom klafsigt i paddocken och alldeles stilla i luften. Inte heller var det några änder eller andra gäster i dammen intill som kunde störa koncentrationen och lugnet. Skönt. (Ibland använder änderna dammen som start- och landningsbana och då kan det bli livat värre eftersom det inte är så många meter mellan damm och paddock.) Mackan skötte sig bra och hade endast några små ryck lite då och då, och om jag gissar så tror jag att det berodde på att han fick vattendroppar från träden rakt ner på rumpan. Bara en gissning, för något annat kan jag inte komma på – förutom att han kanske passade på att försöka skoja till det lite. När det var dags att testa om han skulle kasta sig i galoppen igen så måste jag medge att jag hade lite fjärilar i magen, men som tur var så uteblev alla kast och ryck. Tack för det Mackan! Det blev mest skritt och trav i dag och i slutet av travarbetet så frustade han ett antal gånger och jag upplevde det som att han samtidigt blev mycket mer mjuk i kroppen. I morgon skall Jossan rida Mackan och då hoppas jag att han sköter sig. 😉

Jag inser med skräckblandad förtjusning att jag eventuellt skall rida program redan den 20 mars. Frågan är hur det skall gå? Eventuellt får jag avanmäla mig, men det vore ändå bra att få chansen att rida programmet för domare innan dess att tävlingarna drar igång. Eller så får jag träna på programmet på egen hand…

I dag så började jag ge Mackan hokuspokustillskott från Homeopathuset. Egentligen är det inte hokuspokus men det är väl så många ser det. Det kan ta upp till tre månader innan dess att jag märker skillnad på Mackan men jag hoppas att resultaten visar sig innan dess. Min stora förhoppning är att Mackan inte skall behöva bli så påverkad av kombinationen sol och gräs i år, för nu börjar fläckarna på hans huvud se bättre ut (även om det går väldigt långsamt). Så här ser det ut nu:

Han har dessutom kliande utslag på vänster sida av buken men som nu gradvis börjar försvinna. Där utslagen har varit är det alldeles pälslöst och det ser ut som vattenstänk/målarfärgsstänk. Märkligt. Veterinären tittade på det men hade ingen tanke om vad det kunde vara, så jag misstänker att det är någon sorts obalans i hans kropp.

IMG_1743

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s