Jag känner mig som en vinnare!

Självförtroendet och tilliten har haft en rejäl svacka på grund av Mackans stolligheter den senaste tiden, men i dag så tog jag revansch med råge. Så jäkla skönt! Nu hoppas jag verkligen att det här var en engångsföreteelse som inte kommer att upprepas…

I går började jag med att rida ut i ca 30 minuter och tog då galoppbacken först i trav och därefter i galopp. Andra gången jag galopperade så kände jag att Mackan hade energi så att det räckte och blev över och därför släppte jag honom i full galopp på en sträcka. Satan i gatan vad han galopperade! Faktum är att jag för ett ögonblick inte trodde att jag skulle få stopp på honom, men välartad som han är så lyssnade han på sin matte efter det att jag vid upprepade tillfällen hade försökt att etablera kontakt med honom. Puh! Skrittade tillbaka till stallet och gick in i paddocken för att trava och galoppera under lite mer kontrollerade former. Det var två hästar till där men Mackan brydde sig inte. Skönt! I slutet av ridpasset fick jag ett ryck och tänkte prova att rida MsvC1 i och med att det var det programmet som jag var anmäld med till programridningen i dag. Sagt och gjort, jag försökte rida ett program med två andra ryttare i paddocken samtidigt och jag kan väl säga att det gick så där… Skit samma. Det viktiga var att jag fick galopperat och känt på de enkla bytena och den förvända galoppen som ingår i programmet – och det fick jag. Nöjd med det så avslutade jag ridpasset och funderade på hur jag skulle lägga upp programridningen. Var den ens någon idé att försöka rida hela programmet? Eller skulle jag bara ha träning med Britt? Tankarna gick och jag kunde inte bestämma mig. Ett var i alla fall säkert – jag skulle åka iväg och ta det som en träning.

I dag hade jag fortfarande inte bestämt mig hur jag skulle göra, men hur det än var så red jag hela programmet och var synnerligen förvånad över hur bra det gick. Redan i inridningen så kände jag att ”det här var ju rakt och bra”. 🙂 Samma kände jag med mellantraven och en hel del annat också. Fantastiskt skönt! Vi kämpade oss igenom programmet, Mackan och jag, och när det var avklarat så kände jag mig som en vinnare. Jag fixade det! Jag åkte iväg, jag galopperade, jag red programmet och det kändes bra. Nu hoppas jag att tidigare hjärnspöken är bortjagade och att vi kan fortsätta träna och utvecklas.

Något av det roligaste i dag var den 8 som jag fick på fattningen vid E: ”mjuk fattning i uppförsbacke” – och inte alls dubbla spår som det lätt blir annars. Med tanke på att jag inte har tränat på en månad och knappt ridit ordentligt alls sedan dess så var det riktigt kul med så många 7:or och dessutom ett par 8:or. 🙂 🙂 🙂

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen