Älg i skogen?

För ett par veckor sedan promenerade jag med Mackan efter ridpasset och fick se en älg på ängen inte så långt ifrån vägen och för säkerhets skull så vände jag tillbaka snabbt som tusan för att inte älgen skulle få syn på oss. I dag när jag red ut så fick Mackan vittring på något och han blev alldeles paralyserad. Från att ha suttit på en avslappnad häst på lång tygel och med fin bjudning så satt jag plötsligt på en häst som var lika uppblåst som en heliumballong. Huvudet var högt upp i skyn och öronen var spetsade som två spjutspetsar, hästen var en halvmeter kortare och 50 cm högre än annars. Jösses! Mackan stod som fastfrusen i marken och stirrade rakt upp mot skogen. Det var nästan så att jag trodde att hans ögon skulle hoppa ut ur huvudet på honom. Rätt vad det var så började Mackan att rygga snabbt och jag kände att han allra helst ville vända helt om och dra iväg som en skadeskjuten iller. Men jag lät honom inte vända utan han fick istället stå kvar på stället i förhoppning om att han skulle slappna av och kunna gå förbi ”det farliga”. Han blåste ur lungorna några gånger och jag insåg att det inte var någon idé att pressa honom förbi det som var farligt. Älgen som jag såg för ett par veckor sedan var en ko och risken att det var samma älg nu, och då kanske med kalv, gjorde att jag valde att vända tillbaka. Mackan var hur spänd som helst men slappnade av något när vi närmade oss stallet. Så istället för att träna övergångar och tempoväxlingar ute i naturen så fick jag göra det i paddocken. Mackan jobbade bra och precis som på träningen i torsdags blev galoppfattningarna riktigt bra och i dag blev även avbrotten rätt bra. Dock upplever jag att han dyker något i galoppen så där jobbade jag lite extra med volter i olika storlekar för att stärka honom. 🙂

Det är lite synd att hästen måste vila då och då, för det är så himla roligt att rida!

 

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s