För ett par veckor sedan promenerade jag med Mackan efter ridpasset och fick se en älg på ängen inte så långt ifrån vägen och för säkerhets skull så vände jag tillbaka snabbt som tusan för att inte älgen skulle få syn på oss. I dag när jag red ut så fick Mackan vittring på något och han blev alldeles paralyserad. Från att ha suttit på en avslappnad häst på lång tygel och med fin bjudning så satt jag plötsligt på en häst som var lika uppblåst som en heliumballong. Huvudet var högt upp i skyn och öronen var spetsade som två spjutspetsar, hästen var en halvmeter kortare och 50 cm högre än annars. Jösses! Mackan stod som fastfrusen i marken och stirrade rakt upp mot skogen. Det var nästan så att jag trodde att hans ögon skulle hoppa ut ur huvudet på honom. Rätt vad det var så började Mackan att rygga snabbt och jag kände att han allra helst ville vända helt om och dra iväg som en skadeskjuten iller. Men jag lät honom inte vända utan han fick istället stå kvar på stället i förhoppning om att han skulle slappna av och kunna gå förbi ”det farliga”. Han blåste ur lungorna några gånger och jag insåg att det inte var någon idé att pressa honom förbi det som var farligt. Älgen som jag såg för ett par veckor sedan var en ko och risken att det var samma älg nu, och då kanske med kalv, gjorde att jag valde att vända tillbaka. Mackan var hur spänd som helst men slappnade av något när vi närmade oss stallet. Så istället för att träna övergångar och tempoväxlingar ute i naturen så fick jag göra det i paddocken. Mackan jobbade bra och precis som på träningen i torsdags blev galoppfattningarna riktigt bra och i dag blev även avbrotten rätt bra. Dock upplever jag att han dyker något i galoppen så där jobbade jag lite extra med volter i olika storlekar för att stärka honom. 🙂
Det är lite synd att hästen måste vila då och då, för det är så himla roligt att rida!
