Oj, oj, oj så dåligt samvete jag fick när Mackan fick gå på gruset i den sköna septembersolen när (nästan) alla andra hästar fick mumsa gräs på betydligt större ytor. Två dagar blev det, sedan fick han gå ut i gräshagen igen samtidigt som jag bad till högre makter att skorna skulle sitta kvar. Första dagen avklarad med alla skor kvar i alla fall och det återstår att se hur det blir resterande dagar.
I och med att skorna satt kvar i går så blev det också ridning och efter två dagar på ridbanan så fick det bli en uteritt. Tanken var att jag skulle skritta ut en sväng ensam och passa på att gå över stock och sten i skogen i den fantastiska höstsolen, men Mackan fixade så att jag fick sällskap. 😉 En tjej i stallet skrittade iväg strax före mig och eftersom hennes plan var att bara skritta ut en kort sväng för att därefter gå in på ridbanan så valde jag att rida iväg efter henne. Mackan fick syn på dem omedelbart och la in högsta växeln – han som brukar vara så sävlig! Jösses så han skrittade på! Efter en kort stund kom vi ifatt dem och gjorde sällskap en liten bit och när vi skulle gå skilda vägar gick det bra till en början, men när hästen hon satt på gnäggade då fick Mackan fullständigt spader och jag satt då på en tickande bomb istället för på tjuren Ferdinand. När han blev en meter kortare mellan öron och svans och en meter högre så kände jag mig rätt liten och var för ett ögonblick tveksam över hur jag skulle reda ut situationen. Han såg inte sin kompis men hörde honom gnägga upprepade gånger och svarade då. Han tog ner huvudet mot marken och började skrapa med ena benet, han backade och började småhoppa, så till slut ropade jag till den andra tjejen att jag skulle hänga med dem trots allt. Jag såg att golfarna på golfbanan stannade upp i det de höll på med och bara stod och tittade på oss. Jag misstänker att de undrade hur det här skulle sluta… Det blev piaff och passage bort till Mackans kompis som stod utom synhåll en bit bort. Puh! Vid det här laget var båda hästarna lite stissiga och när vi skulle trava lite längre bort så började Mackan galoppera och då var det kört, men eftersom det är en lång uppförsbacke så lät jag honom galoppera. Den andra hästen galopperade också och det gick rätt fort. Till en början försökte jag hålla in Mackan och hålla ett mer lagom tempo, men efter en kort stund så lät jag honom bestämma farten. Det gick fort! Benen gick som trumpinnar och det gick inte att känna att det var galopp. Mackan var som ett streck i backen!
Efter galoppen hade vi två betydligt mer avspända hästar kan jag lova, och det blev en mysig tur inne i skogen innan vi vände hemåt igen. 🙂
Nu hoppas jag att skorna sitter på så att jag kan rida och träna som jag hoppas, för nu har jag anmält mig till två tävlingar två helger i rad. Tänker att jag behöver träna på att tävla så mycket det går och förhoppningsvis kanske vi kan få till poängen lite bättre än tidigare i år.
dressyrbitchen 