Träning.

Äntligen dags för träning igen. Om det inte hade varit för bristen på pengar på kontot så hade jag nog kunnat träna tre gånger i veckan – fast frågan är vad Mackan hade sagt om det. 😉 Vissa träningar så flyter allt på bra (åtminstone i slutet) och en del träningar blir väldigt konstiga. Förra träningen fick jag jobba som en gnu bara för att få fram Mackan på volten och det kändes som om ingenting stämde, så inför den här träningen hade jag läst mycket på Hippson och googlat rent allmänt på spårning och lösgjordhet. Det finns en uppsjö av övningar man kan arbeta med för att få hästen att spåra samt att få den lösgjord och jag ville idag gärna testa en annan variant än det upplägg vi brukar ha. Anledningen till det är att när det inte stämmer så blir det som en nedåtgående spiral och varken jag eller Mackan blir särskilt uppåt i humöret (även om det i princip alltid blir bra i slutänden). Isabel nappade på min tanke och jag fick börja med att trava på en 8-volt där jag skulle rida öppna vissa sekvenser och lägga in övergångar till skritt. Nu är det ju så att jag fyllde 55 år i lördags och vissa övningar tar lite längre tid att fatta… så jag är inte helt hundra på att jag gjorde rätt. 😉 Det vill till att ha tålamod som tränare till ”gamla” tanter. och det har Isabel – i alla fall verkar det så. 😉 Efter hand så flöt arbetet på bättre och vi började komma på banan igen, Mackan och jag. När det var dags att övergå till galopp så var Mackan riktigt nonchalant för både skänkel och spö, så jag fick jobba på att han skulle lyssna bättre och reagera direkt och inte efter tre sekunder. Jobbigt värre. Det värsta är att jag börjar galoppera före honom och det är inte så snyggt, men när han väl lyssnade så blev galoppen riktigt bra och jag fick rida linjerna, inklusive förvänd galopp, som är i MsvC och det gick riktigt bra. Jag fick också rida öppna i galopp längs långsidorna och gasa på lite innan jag skulle ta tillbaka och rida in på en mindre volt i mer samlad galopp. Kul! I slutet av passet fick jag till en snärtigare trav och Isabel sa att det var en energisk samlad trav och att jag skall ta med mig den känslan in på banan. Samlad trav? Jösses, det kändes som racertrav! Den känslan har jag inte riktigt med mig in på banan vilket kan förklara att det ser ut som om Mackan smyger fram när vi tävlar, så nu skall jag träna mer på att få Mackan kvickare – på alla sätt.

Det är märkligt hur det kan gå upp och hur det kan gå ner i vår sport. Förra hösten kändes det verkligen som om vi var på gång och att det inte borde vara någon svårighet att rida MsvC på 62%, men i dag känns det som ljusår bort. Förhoppningsvis kan vi få till det så att vi klarar att rida LB och LA på godkända procent. Jobbigt värre, fast skam den som ger sig. 🙂

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen