Ett skosnöre kan göra stor skillnad.

I alla fall om man heter Machiavelli EC och inte gillar trycket av bettet på tungan. För ganska länge sedan så fick jag tipset av Anders Eriksson på en tömkörningsclinic att sätta snokremmen genom bettringarna och knäppa på nosryggen istället för under bettet. Gjorde det vid ett par tillfällen men upplevde att Mackan tog löjligt mycket stöd i handen istället för att bära sig själv, och det har varit ungefär samma känsla när jag har ridit på bettlöst träns. Efter att ha funderat på hur jag skall lösa det så såg jag att det hängde ett skosnöre på en krok i sadelkammaren, så jag lånade det och knöt det på samma sätt som jag har gjort med snokremmen tidigare. Tanken var att det skulle bli tryck på en mindre yta på nosryggen och att jag på så vis lättare skulle kunna påverka Mackan och inte behöva använda tyglarna så mycket. Lite skarpare variant alltså. Jag knöt det så att skosnöret låg lätt på nosryggen när hans mun var sluten och i och med det så kunde han själv välja vilket tryck han ville ha av bettet under ridpasset.

img_2136

Jag måste säga att det fungerade över förväntan! När jag kikade i ridhusets speglar så såg jag att han inte alls gapade så mycket som han annars kan göra om han går utan nosgrimma och han kändes lätt och fin i handen och arbetade på utan att ha handbromsen i. Kul! Nu vet jag inte vem som är ägaren till skosnöret, men det får jag kolla upp och se om jag kan låta det sitta kvar på tränset – annars får jag köpa ett eget. 😉

Förra helgen fick jag hjälp av sonen att köra ut lite grus till grindöppningen i Mackans hage. Ett slitigt jobb. Det blev många kärror och det uppskattades verkligen av Mackan fick jag höra dagen efter. Så fort han kom innanför grinden så ville han lägga sig ner och rulla, men Helen som släppte ut honom fick försöka avbryta honom i och med att det fanns risk att han skulle fastna i elbanden. Det verkar som om veckan har funkat utan att han har trasslat in sig, för både häst och täcke har vittnat om att han har gosat ner sig ordentligt i gruset. 🙂

img_2133

Måste bara tillägga att det är väldigt trevligt att vara tillbaka på Ligården. Jag trivdes riktigt bra på förra stället också, men nu märker jag vad det är som gör skillnad:

  • Ordning och reda – överallt.
  • Inga trista meddelanden på tavlan.
  • Underbar manege där jag slipper fundera över hur Mackan synkar med underlaget.
  • Bättre möjligheter att använda bommar.
  • Stor paddock med belysning.
  • Inga skällande hundar – typ inga hundar alls i stallgången.
  • Ingen som förvarar sin hund i bilen mååååånga timmar.
  • Stor gödselplatta där det bara är att tömma kärran. (Inget snack om hur det skall göras.)
  • Stor sadelkammare med eget skåp.
  • Varmt och kallt vatten i sadelkammaren.
  • Putskrokar i sadelkammaren. 🙂
  • Riktig toa. 😉
  • Stor box med öppningsbart fönster.
  • Hästarna får frukost riktigt tidigt.
  • Hästarna kommer oftast ut riktigt tidigt.
  • Flera av mina vänner i Onsala ryttarförenings dressyrkommitté har sina hästar i stallet.
  • Många kunniga ryttare som jag kan rådfråga.
  • Ägare som alltid finns till hands och som gärna kommer ut och småpratar i stallet. 🙂
  • mm

Det jag saknar mest med förra stallet är de pratstunder jag ibland hade med Isabel och som inte hade med hästar och ridning att göra. ❤

 

 

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

En tanke på “Ett skosnöre kan göra stor skillnad.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s