I olika inlägg har jag kunnat läsa om huruvida man skall klappa en rädd häst eller inte och det finns många bra tankar gällande det i olika bloggar och inlägg på Facebook som jag har läst. Vad som är bäst vet jag däremot inte. En sak som jag absolut vet är att om jag blir osäker så blir min häst osäker. Jag blev påmind om det på en träning för Karin Öljemark för några år sedan, under en period då Mackan var lite extra spänd (fast bara när jag inte tränade). Vid ett träningstillfälle sa Karin ”om du är osäker så blir din häst osäker”, vilket jag ju egentligen visste. Faktum är att det räckte för mig att få på mig hörsnäckan och höra Karins röst i öronen så blev Mackan lugn eftersom jag blev lugn.
I samma veva som träningarna för Karin gick jag även en kurs i mental träning, också den för Karin. Något av det bästa jag har gjort! Så otroligt givande på många vis, men kanske mest för att den gav mig insikt i hur mycket våra tankar påverkar och styr oss. På senare tid har jag läst en del om mental träning och gått på föreläsningar för att försöka lära mig mer om hur vår hjärna påverkar oss (och hästen) i olika sammanhang och det är så himla intressant! Jag tror att det är många med mig som har upplevt samma sak: såväl häst som ryttare får ett lugn och ett fokus så snart man hör sin tränare ta kommandot. Underbart!
Våren 2016 var Mackan helt stollig och jag hade fjärilar i magen varje gång jag skulle promenera med honom eller rida, men jag vägrade samtidigt låta oron ta över och eventuellt utvecklas till rädsla. Det var då jag bestämde mig för att ta kommandot över min hjärna. Det var då jag kom på ”gul bil”. Fråga mig inte varför det just blev ”gul bil” den där dagen då jag var ute och skulle gå med min häst som betedde sig som en yster heliumballong, men ”gul bil” var det absolut första jag kom att tänka på. Så snart jag fokuserade på och upprepade ”gul bil”, samtidigt som jag försökte visualisera den gula bilen, så blev Mackan väldigt mycket lugnare. Tror faktiskt att han i det ögonblicket började gå på marken istället för att flyga i luften. 😉 När jag skulle rida så var det svårt att göra samma sak eftersom ”gul bil” ställde till det rent taktmässigt och det var då jag kom på att jag skulle räkna istället. 1 – 2 – 3 -4 – 1 – 2 – 3 – 4… Det fanns dagar då jag satt och räknade högt för mig själv i paddocken samtidigt som jag red. Det funkade! Om jag kunde fokusera tillräckligt mycket så brydde sig Mackan inte ens om de änder som startade och landade i dammen intill ridbanan. Underbart!
Det här med att ta kommandot över sin hjärna och att vara lugn är så oerhört viktigt. I stallet finns det vissa som upplever att en del hästar (typ Mackan) är jobbiga att ta in från hagen, medan andra personer inte alls upplever samma sak. Jag är övertygad om att det beror på hur man är då man skall leda hästen. Är man lugn och fokuserad så ökar förutsättningarna för att det skall bli en lugn och trivsam promenad till stallet, men om man inte är det så blir promenaden av en helt annan karaktär. Visst, jag erkänner att Mackan stollar med mig också emellanåt så teorin är inte till 100% säker. 😉 MEN på det stora hela. 😉
Tillbaka till frågan: skall man klappa en rädd häst eller inte? Ja, det beror nog kanske på situationen, men det viktigaste är att vi som hanterar hästen behåller lugnet och inte stressar upp oss eller börjar bete oss annorlunda mot vad vi normalt gör. Så var och en får väl känna efter vad som är mest lämpligt just för tillfället: klappa eller låt bli att klappa. Personligen brukar jag nog inte klappa när jag tänker efter. Rätt eller fel? Inte vet jag.
En annan fråga: ”rädd” eller ”rädd”? Ja, om Mackan blir ”rädd” för en brevlåda eller något annat så gör jag ingen affär av det och försöker vara precis som vanligt. Jag kan inte minnas att min häst har varit på riktigt rädd (panikrädd) för något ännu…
Till er som inte redan har gått en kurs i mental träning: gör det! Det är så otroligt användbart i många olika sammanhang – inte bara i hanteringen av hästar och i ridningen.
dressyrbitchen 