Klappa eller inte klappa?

I olika inlägg har jag kunnat läsa om huruvida man skall klappa en rädd häst eller inte och det finns många bra tankar gällande det i olika bloggar och inlägg på Facebook som jag har läst. Vad som är bäst vet jag däremot inte. En sak som jag absolut vet är att om jag blir osäker så blir min häst osäker. Jag blev påmind om det på en träning för Karin Öljemark för några år sedan, under en period då Mackan var lite extra spänd (fast bara när jag inte tränade). Vid ett träningstillfälle sa Karin ”om du är osäker så blir din häst osäker”, vilket jag ju egentligen visste. Faktum är att det räckte för mig att få på mig hörsnäckan och höra Karins röst i öronen så blev Mackan lugn eftersom jag blev lugn.

I samma veva som träningarna för Karin gick jag även en kurs i mental träning, också den för Karin. Något av det bästa jag har gjort! Så otroligt givande på många vis, men kanske mest för att den gav mig insikt i hur mycket våra tankar påverkar och styr oss. På senare tid har jag läst en del om mental träning och gått på föreläsningar för att försöka lära mig mer om hur vår hjärna påverkar oss (och hästen) i olika sammanhang och det är så himla intressant! Jag tror att det är många med mig som har upplevt samma sak: såväl häst som ryttare får ett lugn och ett fokus så snart man hör sin tränare ta kommandot. Underbart!

Våren 2016 var Mackan helt stollig och jag hade fjärilar i magen varje gång jag skulle promenera med honom eller rida, men jag vägrade samtidigt låta oron ta över och eventuellt utvecklas till rädsla. Det var då jag bestämde mig för att ta kommandot över min hjärna. Det var då jag kom på ”gul bil”. Fråga mig inte varför det just blev ”gul bil” den där dagen då jag var ute och skulle gå med min häst som betedde sig som en yster heliumballong, men ”gul bil” var det absolut första jag kom att tänka på. Så snart jag fokuserade på och upprepade ”gul bil”, samtidigt som jag försökte visualisera den gula bilen, så blev Mackan väldigt mycket lugnare. Tror faktiskt att han i det ögonblicket började gå på marken istället för att flyga i luften. 😉 När jag skulle rida så var det svårt att göra samma sak eftersom ”gul bil” ställde till det rent taktmässigt och det var då jag kom på att jag skulle räkna istället. 1 – 2 – 3 -4 – 1 – 2 – 3 – 4…  Det fanns dagar då jag satt och räknade högt för mig själv i paddocken samtidigt som jag red. Det funkade! Om jag kunde fokusera tillräckligt mycket så brydde sig Mackan inte ens om de änder som startade och landade i dammen intill ridbanan. Underbart!

Det här med att ta kommandot över sin hjärna och att vara lugn är så oerhört viktigt. I stallet finns det vissa som upplever att en del hästar (typ Mackan) är jobbiga att ta in från hagen, medan andra personer inte alls upplever samma sak. Jag är övertygad om att det beror på hur man är då man skall leda hästen. Är man lugn och fokuserad så ökar förutsättningarna för att det skall bli en lugn och trivsam promenad till stallet, men om man inte är det så blir promenaden av en helt annan karaktär. Visst, jag erkänner att Mackan stollar med mig också emellanåt så teorin är inte till 100% säker. 😉 MEN på det stora hela. 😉

Tillbaka till frågan: skall man klappa en rädd häst eller inte? Ja, det beror nog kanske på situationen, men det viktigaste är att vi som hanterar hästen behåller lugnet och inte stressar upp oss eller börjar bete oss annorlunda mot vad vi normalt gör. Så var och en får väl känna efter vad som är mest lämpligt just för tillfället: klappa eller låt bli att klappa. Personligen brukar jag nog inte klappa när jag tänker efter. Rätt eller fel? Inte vet jag.

En annan fråga: ”rädd” eller ”rädd”? Ja, om Mackan blir ”rädd” för en brevlåda eller något annat så gör jag ingen affär av det och försöker vara precis som vanligt. Jag kan inte minnas att min häst har varit på riktigt rädd (panikrädd) för något ännu…

Till er som inte redan har gått en kurs i mental träning: gör det! Det är så otroligt användbart i många olika sammanhang – inte bara i hanteringen av hästar och i ridningen.

mentaltra%cc%88ning

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s