Eftersom min kära häst inte uppskattar att ha bett i munnen och gapar så fort han får in ett (oavsett vilket) så försöker jag rida på bettlöst då och då för att så småningom bli bra på att göra det. Han verkar uppskatta dessa ridpass även om de kanske rent kroppsligt inte gör så stor nytta ännu i och med att han till största delen ägnar sig åt att kolla takbjälkarna i manegen. Inget ansträngande arbete här inte… Det är först efter en stund som han kan slappna av och söka sig framåt nedåt då och då. För min del så är det mycket svårare att rida bettlöst i och med att jag inte bara kan röra på ringfingrarna utan istället måste försöka hitta ett annat sätt att ta kontakt utan att bli dragandes. Svårt! Fördelen är att det inte är någon idé att sitta och tjuvhålla i vänster tygel, fast det gör jag ändå – slentrianmässigt. I dag blev det extra tydligt när jag efter en stunds ridning funderade på varför tyglarna var så jäkla ojämna och upptäckte att jag hade dragit åt mig tygeln ca 15 cm på vänster sida. Oj! Det blev till att rätta till allt och försöka tänka annorlunda. Inte dra i vänster, inte dra i vänster… Istället för att dra i vänster tygel så fick jag tänka på att använda höger skänkel, vilket fungerade riktigt bra. Fattar inte att det skall vara så svårt att komma ur gamla vanor!
Modifieringen jag gjorde på tränset innebar att jag klippte av remmen som går under nedre delen av käken eftersom jag upplevde att den inte gör någon större nytta. Oftast har jag haft den väldigt löst spänd, men då har den istället glidit ner och hamnat under läppen på honom. Att rida bettlöst fungerar alldeles utmärkt utan den remmen – får se hur det blir när jag skall longera… Funkar det inte så får jag väl plocka fram ett annat träns för det ändamålet. 😉
(Bilderna ovan är tagna före det att jag klippte bort remmen under hakan.)
dressyrbitchen 