Koskräck?!

Efter ett par dagar med ”vanlig” ridning (som även har haft inslag av A2R-tänk) så var det dags att arbeta Mackan på linan. Efter att ha läst i A2R’s olika FB-grupperna om chambon, inspänningstyglar och andra alternativ så valde jag i dag att ha enbart träns och linan fäst i inre bettringen för att se om det blev någon skillnad mot att ha linan över nacken och använda lösa inspänningstyglar fästa i tömkörningsgjorden. Det blev det inte. Jag upplever att min häst arbetar på ungefär samma sätt oavsett vad och hur jag gör, vilket i och för sig kanske är positivt. Det enda jag ännu inte har provat är att longera honom med chambon, men eftersom jag ofta köper och testar saker som jag sedan får sälja (med förlust) så har jag bestämt mig för att se om jag kan låna en chambon först och testa innan jag köper en. Det är i och för sig inte så mycket pengar, men om jag räknar samman allt jag har köpt för att sedan kassera så är det säkert en ansenlig summa pengar. 😉 Misstänker att jag inte är ensam om det här…

Till en början gick Mackan som en trött åsna med fokus på allt annat än mig och jag fick snärta till honom med pisken för att få honom till en någorlunda aktiv skritt. Varje liten snärt gav en linje av damm på hans mörka kropp och om det eventuellt var någon som såg min häst så fanns det risk för att de skulle anmäla mig för misshandel. Stackars häst! Full med streck från pisken! För den som undrar så kan jag meddela att det inte går någon som helst nöd på min häst – snarare tvärt om. Efter varje snärt så blev det aktiv skritt en stund och jag försökte då arbeta på samma sätt som de gjorde på A2R’s clinic: mindre volt och flytta ut bakdelen. Funkade rätt bra, men så snart jag lät honom gå ut på en större volt så höjde han huvudet och började glana på allt som fanns runt omkring. In på volten igen och börja om från början. Om och om igen… och igen… och igen. Funderar på om det är en chambon som kanske behövs?… eller en lektion i hur man egentligen skall göra?…

När jag kände att jag hade rätt bra koll på läget så fick Mackan plötsligt ett fullständigt tokryck! Han drog en repa i värsta galoppen samtidigt som han blåste upp sig för att sedan få den där underbara arabtraven med höga luftiga steg som gjorde att tankarna på att någon gång kunna rida en Grand Prix infann sig… 😉 Flera gånger gjorde han samma sak och jag fattade först inte riktigt vad det var han reagerade så starkt på. Han blåste ur lungorna flera gånger och fullkomligt frös fast i marken samtidigt som han stirrade upp mot Fjärås Bräcka. Ok, det kom en kvinna gående på stigen mellan kohagen och våra hästhagar, men det har han ju sett flera gånger förr. Korna! De rörde sig! De gick i hagen! Trots att han ser dem hela dagarna så måste det ha varit kossorna som han reagerade på och det tog en stund innan jag fick honom att lugna ner sig igen. Fördelen var att jag inte behövde snärta till honom med pisken igen… 😉 Nackdelen var att han råkade snitta upp ett sår på ena kotan bak. 😦

(Bild lånad från http://www.klimatupplysningen.se/2013/05/12/till-kossans-forsvar/ )

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :) Visa alla inlägg av dressyrbitchen