Konsten att utmana demoner.

Söndag. Söndag och vacker väder. Söndag och vackert väder, som gjort för en uteritt. Kan inte blir så mycket bättre – eller? 

Potentiella faror: kossor, mopeder, bilar, motorcyklar och cyklister.

Fråga nummer 1: Hur kommer jag upp på Bräckan på bästa sätt?

Svar: Förbi kossorna och upp genom sommarhagen.

MEN kossorna står precis intill staketet intill stigen. Rida i paddocken istället? Nej, var inte en sådan mes!

Fråga nummer 2: Finns det en annan väg upp på Bräckan?

Svar: Ja, asfalten.

MEN där kör det ju bilar och motorcyklar – ibland i full fart utan hänsyn till häst och ryttare. Det får nog bli stigen istället… Jag har ju faktiskt haft min häst i 10,5 år och det har ju aldrig inträffat något. MEN det händer ju andra så varför skulle det inte kunna hända mig? Jag har ju aldrig ens varit nära att åka av… OM han blir rädd så gör han ju oftast ett jämfotahopp rakt upp och landar med fötterna fastfrusna i marken, så vad kan gå fel? Var inte en mes! Klart att det går bra! Det är ju världens bussigaste häst! Ett, två, tre, GÅ!

Sagt och gjort. Bara att styra hästen mot stigen bredvid kohagen…

Inte titta på kossorna, inte titta på kossorna, inte… snart har vi passerat dem, bara en liten bit kvar… Jäklar va fåglar det är i busken vid slutet av stigen, bara han inte blir rädd för dem… Inte titta på kossorna, inte ta notis om fåglarna, titta bara vart vi skall… Puh! Det gick ju bra.

In i grusgropen och försöka se var stigen upp till sommarhagen börjar. Där! Jösses vad brant! Ett stadigt mantag för att få upp rumpan ur sadeln. Äntligen uppe! Bara en liten bit kvar tills dess att vi är uppe på Bräckan… Va? Det sitter flera ungdomar på bänkarna där jag skall rida – undra om de har mopeder…? Bara rid, bara rid, bara rid… Inte ta i tyglarna, inte ta i tyglarna. OJ! Där kommer en cyklist! Bäst att vänta tills han har kört förbi… Puh! Det här verkar ju gå riktigt bra. Titta framåt, inte ta notis om kamphunden som sitter precis intill vägen… Den är säkert lugn och snäll. Skäller kanske aldrig… Lugn och fin. Det här går ju bra… 🙂

Dags att lämna det bil- och motorcykelfria området och vidare ut på asfaltsvägen som leder bort mot skogen. Hoppas att det inte kommer en motorcykel, hoppas att det inte kommer en motorcykel… Ingen i sikte i alla fall – än så länge. Men va?! Islandshästar och får i samma hage? Ja, ja, fåren står i alla fall en bit ner i hagen och hästarna verkar inte reagera alls. Skönt. Snart framme vid grusvägen som leder ner mot skogen och här kommer en bil i full fart… Inte ta tyglarna, inte ta tyglarna… Det här går ju också bra! Vad är det som låter?? En bjällra? OJ! Nu kommer flocken med får i full galopp och ett får har en bjällra runt halsen! Inte ta tyglarna, inte ta tyglarna… Mackan står och tittar och vet inte riktigt vad han skall tro om fåren, men han gör ingenting. Han är rätt käck, min häst. 🙂 Vad är det jag hör? En älg? Näää, det är ju en annan ryttare som är på väg in i skogen. Vilken tur att det inte var en älg! Det här är ju riktigt mysigt! 

Lämnar grusvägen och går in på skogsstigen som leder ner mot Lygnern. Solen skiner och det är helt underbart i skogen. Fåglarna kvittrar och solstrålarna strilar ner igenom bokskogen – makalöst vackert. Det är flera år sedan som jag red den här vägen, men jag känner igen mig och vet ungefär hur jag skall rida. Kommer fram till en liten, liten vattenfåra, och misstänker att det kan bli ett rejält hopp över. Lika bra att ta ett mantag och lätta rumpan något ur sadeln för att underlätta ett eventuellt hopp. Tjoho! Vilket hopp! Skrattar högt och säger till häst att han är en riktig knasboll. Möter ett promenerande par på stigen och de ser helt förskräckta ut så jag försöker gå åt sidan så att de kan komma förbi. Fortsätter ner mot sjön men viker av från stigen som leder ner till stranden en liten bit innan eftersom det verkar vara riktigt blött och sumpigt där nere. En kvinna i stallet har berättat att hon brukar rida runt i skogen innan hon vänder hem igen, så jag tänker att jag skall göra det samma. Knallar rakt in i skogen.

Målsättningen med dagens ute ritt är att Mackan skall få lyfta på fötterna ordentligt i skogen, och det får han ju verkligen göra nu. Pinnar och bröte överallt… Undrar hur jag skall komma ut ur det här snåriga? Hästen som jag tidigare såg gå in i skogen dundrar fram i full galopp på en stig lite längre fram och både Mackan och jag hör den utan att till en början se den. Mackan håller på att förvandlas till en bomb mitt i den snåriga skogen, men han håller sig ändå ”på mattan”. Tack för det! Stannar för att se vart vi skall gå, men upptäcker att det är väldigt sumpigt under oss. Sjunker han? Är det typ ett kärr här? OJ! Bäst att gå framåt – det får bära eller brista, men vi måste härifrån! Duckar för grenar, styr över ris och snår för att komma ut på stigen igen, och YES här är den.

Den galopperande hästen gjorde att Mackan nu är riktigt på G och jag får prata med honom för att lugna ner honom. Bra, bra, bra… bra, bra, bra… Duktig häst… Kommer så småningom ut till grusvägen igen (efter att ha gjort ett praktfullt hopp över det lilla vattendraget) och styr Mackan hemåt igen på halvlånga tyglar. På vägen hem möter vi bilar, cyklar och hundar utan att min häst ens vinklar öronen åt något håll. Fattar inte att jag ens tvekade på att rida ut!

Undra hur jag skall ta mig nerför branten? Rida? Tänk om han snubblar? Nej, jag hoppar nog av och promenerar ner för säkerhets skull. Sagt och gjort. Ovanför branten hoppar jag av och leder min häst ner för den grusiga och steniga branten och känner mig sååå nöjd när vi är nere igen. Hoppas inte att kossorna är för nyfikna när vi skall gå förbi, hoppas inte… Sista biten går precis lika bra som allt annat. Kossorna står bara och tittar när vi går förbi och Mackan bryr sig inte ens om att de står där, så nära stigen. Framme! Jag gjorde det! Jag utmanade mina små jäkla demoner som försökte sabba min planer. Känner mig riktigt nöjd och glad!

Jag fattar inte ens att de här tvivlande tankarna (demonerna) kan dyka upp i mitt huvud! Jag har haft liknande perioder tidigare och även då vägrat att ge efter för fjärilarna som börjar fladdra i magen. Det här var nog inte sista gången jag fick bekämpa minidemonerna, men om de dyker upp igen så skall jag platta till dem rejält! 🙂

demoner

 

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

4 reaktioner till “Konsten att utmana demoner.”

    1. Det blev ju faktiskt en riktigt mysig tur, trots demoner. Dock saknar jag fina ridvägar i direkt anslutning till stallet, för det är ganska mycket asfalt innan man kommer till skog och grusvägar. Har som intention att lasta och åka iväg lite oftare – men hur ofta blir det av?! 😉

      Gilla

  1. Så bra gjort! 😀 Låter som en finfin tur. Jag känner igen mig jättemycket i det här, och jag rider ju trots demoner ut mycket oftare än jag rider på banan/ridhus. Jag tror jag har en ganska mycket tossigare häst också än vad du har! 😉 Så jag är väl inte riktigt klok egentligen. 😉 Men det är nånting med att brotta ner sina demoner oavsett om man verkligen HAR en tokig häst, folk kör som galna, osv osv. Självklart ska man inte sätta sig i dumma eller farliga situationer, men jäklar vad det är gött när man sopar ner de där demonerna i diket! Och det blir ju lite lättare att göra det varje gång man vinner över dem. 🙂 Jag kan ju välja att bara rida ut med sällskap, då går det nästan alltid jättebra. Men demonerna måste jag jobba med när jag ska ge mig ut själv, och det vill jag ju också kunna göra. Heja oss!

    Gilla

    1. Mackan hade en helgalen period för ca 1,5 år sedan och jag tror att det var den som öppnade upp lite för de små demonerna… Under den perioden kunde han knappt stå med alla fyra i marken, hoppade och studsade hit och dit och ner i diken. I trav eller galopp så kunde han rätt vad det var göra en helomvändning i 180 grader och fortsätta galoppera. Även om jag inte var nära att åka av så la det nog grunden till en viss osäkerhet – att jag inte kunde lita på honom till 100%. Det sitter tyvärr i, men jag jobbar på det. 😉

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s