Blåmärke?

Hjälm på. Repgrimma på. Stålhätteskor på. Nu eller aldrig, det är lika bra att köra på… Jag tog Mackan direkt ur sjukhagen, ställde timern på 10 minuter och promenerade iväg denna soliga och blåsiga dag. Ok, han har inte varit ifrån gården på drygt åtta veckor, men det går säkert bra… 😉 Vi gick förbi hans kompisar i hagen och fortsatte grusvägen bort mot grannens gård. Det går ju som smort det här! 🙂

Mackan stannade vid vägskälet och tittade mot hagen som brukar vara tom och konstaterade att det gick hästar där nu. ”Ja, du Mackan, det brukar vara en liten ponny här också. Undrar var den är?” Wrooooooom! Ut ur buskaget kom den lilla ponnyn skjuten som en projektil och Mackan studsade rakt upp i luften samtidigt som han tömde lungorna på luft. Svansen stod nästan rakt ut på honom och han visade upp den snyggaste passagen han någonsin har visat. Wow, han ser ju inte alls ut att ha ont i benet i alla fall! 😉 Jäklar, vilken luftig passage! Han frustade och svävade runt som om han hade sett tre älgar i hagen och för min egen säkerhets skull så tänkte jag att det var bäst att ta honom därifrån. Puh, det gick ju bra…

Svängde höger för att gå igenom grannens gård och passera de små hästarna som brukar stå i hagarna intill staketet, men som nu kryllade likt myror bland stubbar och stenar i en större hage. ”Hjälp!” skrek Mackan samtidigt som han for iväg åt alla möjliga håll. ”Nej, men va fan! Nu får du väl skärpa till dig! Det är hästar!” Här kan jag ju inte fortsätta att gå – det är ju med livet med insats… Vände runt Mackan för att gå tillbaka och ta en annan väg istället, med förhoppningen om en lugnare variant av promenad. I samma ögonblick som jag vände runt honom så drog han iväg och kom aningens framför mig samtidigt som han sparkade bakut. ”Jävla häst! Nu får du väl skärpa dig!” Samtidigt som jag skällde på honom så kände jag smärtan på baksidan låret och konstaterade att han hade träffat mig. Jag hade en väldig tur i och med att han lika gärna kunde ha träffat mig rakt på lårbenet… Det hade säkert gjort mycket mer ont. Nu snärtade han till sidfläsket på baksidan låret istället och jag lär väl få ett fint blåmärke där om ett par dagar. Jäkla häst!

Resten av promenaden innehöll extra mycket av uppmärksamhetsövningar så att han skulle ha fokus på mig stället för på allt annat runt omkring. Även om jag blev arg på honom så förstår jag ju att han är extra på tårna nu när han knappt har gjort något på flera veckor. Timern ringde efter 10 minuter och då var det dags att gå hemåt igen – nu med en häst som stannade vid sidan om mig utan att jag behövde ta i grimskaftet (repet). Han kan om han vill! 😉 I morgon blir det en ny promenad med hjälmen på! 🙂 Skam den som ger sig!

Om en vecka är det dags för ett nytt veterinärbesök och då hoppas jag på positivt besked. ❤

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen