Känslomässigt kaos.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. När jag flyttade Mackan i slutet av januari så var jag så glad över allt han skulle få på det nya stället: kompisar i hagen, längre utedagar och möjligheter att komma ut i naturen lite oftare (utan att behöva lasta och åka iväg). MEN nu blev det inte alls som jag hade tänkt mig.

För en vecka sedan kom jag till stallet, parkerade bilen med fronten mot manegeväggen som vanligt, klev ur bilen och vände mig om för att stänga bildörren och exakt då BET mig en av ägarnas hundar i benet. Det är inga små hundar, så bettet tog strax ovanför knävecket och det gjorde jävligt ont. 😦 Jag fick verkligen bita ihop när jag mockade och fixade i stallet, men insåg att det inte var någon idé att ens tänka på att vara med Mackan i det tillstånd jag befann mig, så jag åkte hem. I bilen kom tårarna. När jag kom hem och fick av mig ridbyxorna så såg jag att hunden faktiskt hade gjort hål i skinnet och att jag hade fått två hyfsat stora revor efter hörntänderna. Jag misstänker att jag blev chockad över det som hände eftersom jag i det här läget inte kunde sluta gråta.

I och med att det är närmare 45 år sedan som jag fick en stelkrampsspruta så cyklade jag dagen efter ner till vårdcentralen där jag fick en spruta och ett recept på penicillin. De tog också odlingsprover för säkerhets skull.

(Bilden längst till vänster är två dagar efter bettet, den i mitten ytterligare ett par dagar senare och den längst till höger är en vecka efter bettet.)

Veckan som följde har varit ett känslomässigt kaos för min del. Jag hade hört av andra att hunden har bitit folk förr, men jag trodde att det var och att de hade kontroll på hunden nu. Ack så fel jag hade. Redan dagen efter det att jag hade blivit biten så var hunden lös igen trots att ägaren hade sagt ”han ska alltid vara kopplad” till mig. I det läget visste jag att jag inte hade något annat alternativ än att byta stall – igen. Varje dag när jag åkt till stallet den här veckan så har jag varit nervös och jobbigast har det varit när jag har sett att ägarnas altandörr har varit öppen när jag har svängt upp mot stallet. Så fort jag har hört hundarna skälla så har nästan hjärtat i mig stannat och varje gång jag har gått till hagen för att hämta Mackan så har jag varit på helspänn. Tidigare har jag alltid känt mig trygg kring hundar och har absolut inte haft något emot att hundar har varit lösa – inte förrän nu. I vanliga fall tillbringar jag mer än gärna flera timmar i stallet, men den här veckan har jag försökt att vara där så lite som möjligt. Det är bara när stalldörren har varit stängd som jag har känt mig relativt trygg.

Det har gått mycket tid till att hitta en lösning för Mackan och mig så snabbt som möjligt eftersom det har varit otänkbart för mig att vara kvar. (Jo, om ägarna i samband med bettet hade meddelat att hunden skulle bort, men det har de inte gjort.) Hjärnan har gått på högvarv och jag har kontaktat flera av mina vänner för att få tips på bra stall där jag kan checka av så många punkter som möjligt på önskelistan. Jag varit i några olika stall och hittade som tur var ett som har det mesta och där det dessutom fanns en ledig box NU. Jag flyttade Mackan till det nya stallet bara sex dagar efter det att jag blev biten, och det känns som en mental befrielse just nu. Det nya stallet är stort och rymligt, boxen är stor och har två fönster, hagarna är stora, det finns både paddock och ridhus 20×60, skrittmaskin och möjligheter att rida ut. Dessutom verkar det vara bra människor i stallet så nu finns det hopp igen. 😀

 

Nu hoppas jag på en fortsatt semester med enbart positiva upplevelser! 😉

 

 

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

2 reaktioner till “Känslomässigt kaos.”

  1. Men herregud, så hemskt!! Jäklar vilka otäcka bilder. Så skönt att det ordnade sig så snabbt och ni kom därifrån. Hoppas ni får en fin sommar nu och inga mer obehagligheter! Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s