Vilse i skogen…

Så här dagen före träning var tanken att rida ut en lite lagom sväng, men så blev det inte riktigt. Precis när jag kom ut med Mackan från stallet för att sitta upp så kom det ut två ponnytjejer från ett annat stall intill, och de skulle också rida ut. Först red jag lite bakom dem, men Mackan tog älgkliv och var ganska snabbt ikapp dem. Där de skulle vänster hade jag tänkt höger och Mackan var inte alls nöjd över det. Snabbt frågade jag om jag kunde haka på dem – jag ville ju samtidigt lära mig nya vägar som jag kan rida. Sagt och gjort – jag följde med dem istället för att rida själv.

Vi började med att rida på den s k galoppbanan, som för ett tag sedan faktiskt var en galoppbana men som nu tyvärr har fått makadam på sig och inte alls är lämpad för galopp. På en sträcka är det lite bättre och där travade vi. Sedan tog vi en grusväg/skogsmaskinsväg upp på ett kalhygge och vidare in i skogen. Så långt hade jag ridit tidigare, men inte längre. Det var en fin skogsväg som tog oss längre och längre upp på berget, och terrängen blev värre och värre. (Tjejerna hade aldrig tidigare ridit här, men var nyfikna på om man kunde det…) När vi kom upp på toppen så var det ett  kärr där och marken var riktigt sumpig och äcklig – med inslag av stubbar, stenar och annat. I det läget hade vi kommit så långt så att vi inte ville vända och ta samma väg tillbaka eftersom det hade varit jobbigt att ta sig upp på toppen. Mitt uppe på berget så hade vi ingen aning om vart vi skulle. Det fanns inga riktiga stigar eller traktorspår att följa, så det kändes lite olustigt i och med att det började skymma. Det slutade med att jag fick ta upp mobilen för att se hur väderstrecken låg och åt vilket håll vi möjligtsvis skulle kunna rida för att komma hem före mörkrets inbrott. Tur att jag hade sällskap! Kartan visade riktningen, men terrängen var riktigt eländig. Var lite orolig för att skorna skulle lossa eller att Mackan skulle skada sig i det djupa, geggiga underlaget där man knappt kunde se hur stubbar och grenar låg. Efter en stund så kunde vi se en riktig grusväg och vi blev då lättade över att ha hamnat rätt. Sista biten ner till grusvägen var riktigt jobbig: hästarna hade fullt sjå med att hålla sig på benen och benen kanade hit och dit emellanåt. Fy! Det kändes riktigt skönt när vi fick fast mark under fötterna.

Istället för att rida direkt hem så visade tjejerna mig en annan väg man kunde ta, och då kom vi ner intill en motionsslinga där det var jämnt och bra underlag. Vi hade tur som kom ut ur skogen i tid, för när vi kom tillbaka till stallet så var det nästan mörkt och Mackan såg helt slut ut, vilket jag gott kan förstå. Pannbandet satt på sned och han hade en liten grankvist i pannluggen, så det syntes att han hade varit ute på äventyr i skogen.

Lev väl!

Häst: Machiavelli EC
Intensitet: Hög
Tid (i minuter): 100

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s