Kategori: Okategoriserade

I går var Matilda från Rätt bett och fixade tänderna på en häst i stallet och jag passade på att konsultera henne gällande bett mm i och med att Mackan är så knepig med tungan. Hon tittade lite på de bett/träns som jag brukar rida på och konstaterade att betten var lagom långa men att jag kanske hade dem aningens för långt ner, så det är dags att höja upp dem ett hål igen. Vi pratade om hur Mackan gör med tungan och vid vilka tillfällen:

• Så fort han får ett bett i munnen gapar han och drar upp tungan – även på stallgången.
• Han gapar och joxar med tungan även om man inte tar i tygeln.
• Om jag rider på bettlöst eller arbetar honom från marken i grimma så gapar han inte.
• Ibland är han ”normal” i munnen och går med stängd mun – även om det bara är korta sekvenser.

Matilda konstaterade att Mackans framtänder är långa och har fel vinkel, så jag bestämde mig för att låta henne fixa hans tänder inom kort. Hon är återförsäljare för Trust-bett, men trodde inte att de har något bett som kan passa Mackan. Hon rekommenderade Fager-bett i och med att de lär vara tunnare än de flesta bett, men när jag läste om Fagers bett så visade det sig att de inte var så mycket tunnare än de bett jag har i dag. Jag kunde snabbt konstatera att ett av de tunnaste betten som finns på marknaden är Pee Wee och som jag har funderat på att köpa tidigare. Som tur är så är Svensk Ridsport i Kungsbacka återförsäljare så jag tog cykeln dit och köpte mig ett. 🙂

Åkte till stallet och var supernyfiken på hur Mackan skulle reagera på det nya bettet. Första intrycket var att han var riktigt nöjd även om han inledningsvis stod på stallgången och gapade, men ganska snart slutade han med det och såg nöjd ut. Inte heller gapade han när jag gick med honom för att lägga ut några travbommar och sätta ut några konor att rida runt. 🙂

Jag tycker att det fungerade väldigt bra att rida på bettet och jag försökte se huruvida Mackan gapade eller ej när jag red förbi speglarna och ganska ofta var munnen stängd. 🙂 Nu håller jag tummarna för att det här är ett bett som han kan trivas riktigt bra med! ❤

 

”Har du några riktigt bra värktabletter?” frågade jag maken vid middagsbordet eftersom jag var riktigt trött på att känna av mina höftleder/adduktorer vid varje ridpass. ”Jag har några som jag fick när jag opererade ryggraden, testa dem. Ta två stycken en timma före din träning, det funkar nog.”

Skillnaden var obeskrivlig! Från att ha spänt mig i väntan på smärttopparna så kunde jag nu rida och vara riktigt med i rörelserna – så otroligt skönt för både mig och hästen. ❤ Om det var morgonens brallande i hagen eller om det var avsaknaden av mina spänningar som gjorde att Mackan var pigg och framåt vet jag faktiskt inte. Det jag vet är att skillnaden var enorm, så nu behöver jag bara hitta en läkare som kan skriva ut riktigt bra smärtstillande tabletter till mig så att jag alltid kan vara med i rörelserna. 😉 Frågan är var jag hittar någon sådan läkare? Senast jag träffade en läkare gällande smärtan i ljumskarna var för några år sedan och då sa han ”det är kroppens sätt att tala om för dig att du ska sluta rida”. Fuck you! 

Ungefär ett år har gått sedan jag tränade för Yvonne F A senast. Det var före koliken, före frakturen och före inflammationen i vänster knä och nu äntligen var det dags för träning igen. Med ett så långt uppehåll så var det bara att backa tillbaka typ 18 steg… Den här träningens arbete fokuserades på att försöka få Mackan att lägga mer vikt på ytter istället för inner (fram). Då och då fick jag till det, men det krävs mycket tankeverksamhet från min sida OCH tajming. Fan, det där med tajming är svårt…

Helgen avslutades med en utflykt till Onsala ridvägar där Mackan och jag körde lite backträning. Gissa om det kändes mina ben?? 😀 Nästa gång tror jag att jag hellre sitter på Mackan och låter honom göra jobbet. 😉

Jaha, på tre veckor har jag visst bara ridit tre gånger. Kanske bättre att anmäla mig till ridskolan än att ha egen häst. 😉 Förutom att ha suttit på hästen tre gånger så har jag arbetat Mackan med equibanden, men det har gått sådär. Han har haft oerhört svårt att slappna av i arbetet och istället har han spanat och spejat, gapat och skrikit för att få koll på sina hagkompisar. Tack och lov så börjar det räta till sig nu och äntligen kan han stå inne i stallet och mumsa hö istället för att gapa och skrika hela tiden. 😉

Trots att jag har haft fokus på att bygga upp Mackan igen efter den långa boxvilan så har det inte blivit så mycket uppbyggnad – han ser förskräcklig ut bak. Jag misstänker att han inte har ätit tillräckligt mycket och därför inte haft något att bygga muskler av. Han har gått i gräshage hela dagarna, stått inne på nätterna, fått hö och kraftfoder men ändå inte ökat direkt i vikt. Han är oerhört kräsen och passar inte maten så struntar han i att äta. Trist. Det bästa är om Mackan har ordentligt med hö i boxen så att han kan äta när han vill och äntligen verkar det som att vi har tillgång till ett hö som han verkligen gillar. 🙂 För ett par dagar sedan la jag in lite av hans egna hö som jag har haft i transporten och en hyfsat stor giva av stallets hö – döm om min förvåning när han hade ätit upp ALLT av stallets hö, men lämnat det andra. Så från och med nu struntar jag i mitt egna hö och hoppas att han äter så mycket som han behöver av stallets hö för att kunna börja bygga muskler igen. Så här hemsk ser han ut nu:

Så ni fattar, han måste äta en hel del så att vi kan börja fylla ut hålrummen…

För att göra ett försök att sätta lite muskler på hästen under igångsättningen så har jag roat mig med att lägga fram bommar i manegen lite då och då som Mackan får gå över. Efter att ha talat med Susanne Widner ,författaren till böckerna jag har köpt, har jag fått tänka om kring intensiteten och antalet intervall som ska göras. Jag har nog alltid varit för mesig och gjort för lite av allt, vilket kan förklara avsaknaden av muskler. Nu har jag lagt upp en ny plan och hoppas se resultat om ett tag. Håll tummarna!

Vi har också varit ute och gått för att få lite omväxling. Härom dagen lastade jag Mackan och åkte till Kungsbacka Ridklubb för att testa deras ridväg, vilket resulterade i 45 minuters promenad i för dagen alldeles lagom backar. Det blir nog fler vändor dit – förhoppningsvis en gång i veckan tills vidare. 🙂

Det lär finnas klätterbackar i närheten av stallet, men trots en detaljerad vägbeskrivning så hittade jag inte dit. Får nog ta med mig någon ledsagare för att inte gå vilse… Alla grannar verkar tyvärr inte så förtjusta i att man går i kanten av deras mark. 😦

I dag var det dags för första träningen med Yvonne FA på evigheter och jag såg verkligen fram emot att träna. Jag lät Mackan skritta och jogga lite på linan före det att jag satt upp och efter det red jag lite i trav och galopp, men rätt vad det var så kändes det som att han ”tappade” ett bakben (alternativt trampade snett). När Yvonne kom, ca 2 minuter senare, så satt jag fortfarande på Mackan men hoppade av när jag hade förklarat vad som hänt och hur konstig han kändes att rida efter feltrampet. Under tiden vi stod och pratade noterade vi att Mackan inte ens ville stödja på benet och att han lyfte det då och då som om han hade riktigt ont. Väldigt skumt. Eftersom det inte gick att rida så stod vi och pratade en liten stund till och ca 15 minuter senare gick jag lite med honom. Skritten såg helt helt ok ut. 🙂 Då testade jag att springa med honom och även traven såg ren ut, men för säkerhets skull satt jag inte upp igen utan lät honom gå ut i hagen istället. Det känns i alla fall bra att det verkar vara något övergående. 🙂

Både Mackan och jag trivs superbra i nya stallet! Det är stora härliga hagar, trevligt folk i stallet och jag kan inte önska mig så mycket mer. 🙂 Nu hoppas jag bara på att fodret gör sitt, att de stärkande övningarna samt equibanden kommer att göra sitt och att det förhoppningsvis resulterar i att min häst får en fin överlinje och en musklad bakdel så småningom. 😉

Vi hörs! 😉

 

Så tänker jag titt som tätt har jag märkt, men ofta är det en tappsko eller något annat som sätter käppar i hjulen. Efter Mackans fraktur har det varit både hundbett, semester och ett par tappskor som har förskjutit starten av ett mer målinriktat arbete för att få Mackan i fin form igen. Fasen, jag har ju nästan glömt av min egen form den här sommaren! Men den får jag ta tag i i morgon.

Från det att jag fick börja röra på Mackan igen efter frakturen så har jag varvat promenader med arbete från marken både med och utan Equiband. Vid förra stallet så fanns det en suverän runda som tog ca 50 minuter att promenera men i nya stallet har jag ännu inte hittat någon bra runda att gå, men förhoppningsvis kan jag lösa även den biten. I värsta fall får jag väl lasta honom och åka till kuperad terräng. 😉 Tror att jag har sagt det även tidigare utan att det har blivit regelbundet genomfört…

Jag har länge arbetat Mackan utifrån Svensk Hästrehabs Equibodybalance och köpte därför appen när den blev tillgänglig. Helt suverän! Även om jag har känt till mycket av innehållet och systemet sedan tidigare så ger appen mig en möjlighet att gå tillbaka och repetera samt fånga upp detaljer som jag har missat. Nu när jag har både Equiband, app och arbetsrep så är det bara att köra på! 😉 Det är riktigt roligt att arbeta från marken några dagar i veckan och arbetspassen blir inte så långa men ändå givande. Nu har jag en ny plan (igen) och som utgår från Equibodybalance fem element:

1.  Avspänning
2. Rörlighet
3. Stabilitet
4. Balans
5. Obruten överlinje

(Till ovanstående lägger jag själv till Kondition som en punkt.)

Avspänning vill jag ha i allt jag gör oavsett om det är ridning eller arbete från marken och jag har märkt att det är lättast för mig att uppnå det om jag är inomhus där det inte finns så mycket distraktioner. Utomhus ska Mackan titta på allt som händer runtomkring men det finns stunder då han slappnar av så jag fortsätter att arbeta där ibland. 🙂

Rörlighet försöker jag uppnå genom att lägga ut bommar i ridhuset och promenera över dem i kringelikrokar – både för att Mackan ska få lyfta på benen och för att han ska få böja sig åt olika håll. Om det finns tillgång till mark med träd och stockar så arbetar jag hellre där. 😉

Stabilitet arbetar jag med när jag låter Mackan får bära sitt huvud själv (självklart utan inspänningar), aktivera bålmuskulaturen för att stabilisera rygg och länd och i förlängningen även bakknän. För mig och Mackan är det enklast att uppnå önskat resultat genom att använda Equibanden, men jag har märkt att efter en tids arbete med banden så aktiverar han bukmusklerna på ett bra sätt även utan band.

Balans tränar Mackan genom att han får arbeta i ett luuugnt tempo utan att jag stöttar upp och ramar in på något vis. Många som ser det här arbetet undrar nog vad vi håller på med… (Även i ridningen vill jag att han ska ha egen balans och jag försöker påverka så lite som möjligt med hand och skänklar.)

Obruten överlinje får han när han aktiverar bukmuskulaturen, rundar ryggen, aktiverar (den rätta) halsmuskulaturen och stabiliserar länden.

Kondition lägger jag själv till i min lista för att utan kondition så lär min häst inte orka riktigt så mycket som jag kommer att kräva. Hittade en bra övning på Hippson: Bättre flås i hästen. Den här övningen använde jag mig av för några år sedan, men av någon anledning rann den ut i sanden. Mest troligt på grund av att vi oftast var för många i manegen och att jag upplevde det svårt att genomföra övningen.

För några år sedan så hade jag mycket mer fokus på huvudets placering vid ridning och det resulterade i sin tur i att jag ”drog ihop” Mackan före det att han var stark nog att bära sig själv i en mer samlad form och i och med det gick han även med sänkt rygg. När jag satt och läste mina gamla blogginlägg från perioden då Mackan hade inflammation i halskotpelaren så såg jag att veterinären i Helsingborg hade sagt att Mackan hade ”brist på fett och muskler i halsen”, något som jag då inte förstod vidden av. I dag vet jag bättre och ser det som en en självklarhet att bygga rätt muskler i halsen för att avlasta och stabilisera halskotpelaren. Nu har jag med hjälp av kunniga människor förstått vikten av att arbeta med en obruten överlinje för att stärka min häst och jag är inte alls imponerad över ekipage där jag ser en ihopdragen häst med 3:e nackkotan som högsta punkt, rejält bakom lodplan och som dessutom går med sänkt rygg. 😦 Usch!

Min nuvarande plan är att kombinera rörelse, balans och stabilitet genom att arbeta med Equibodybalance med eller utan band 2-3 dagar i veckan. Utöver det så blir det några dagar med ridning där jag bland annat kommer att träna kondition. Lite beroende på hur krävande arbetet är så lägger jag även in 1-2 dagar utan arbete – eventuellt blir det promenad en av dagarna. 🙂

Jag gillar att ha en plan och hoppas att jag kan hålla mig till den nu utan att vi får ytterligare käppar i hjulen. 😉

Efter hastigt ändrade förutsättningar i början av sommaren så landade både Mackan och jag bra till slut och semestern kunde fortsätta på ett betydligt bättre sätt. (Den som missade starten på semestern får läsa föregående inlägg.) Dagarna gick fort och rätt var det var så var det dags att åka till den efterlängtade veckan i Falsterbo tillsammans med likasinnade. Men va f-n, jag har ju inte ens hunnit planera vad jag ska ha med mig! Tvättmaskinen och avfuktaren i tvättstugan gick på högvarv dygnet runt dagarna före avresan. Tack och lov för avfuktaren – världens bästa uppfinning! 🙂 Lika bra att packa ner både regnjacka, paraply och stövlar, för man vet ju aldrig… Packa, packa, packa.

På avresedagen skulle hovslagaren komma och sko mackan vid 14-tiden. Tack och lov för det, även om jag önskade att han hade kommit vid 9-tiden… 😉 Mackan hade då gått utan sko på v. fram i nio dagar och jag hade gjort slut på säkert 14 rullar vetrap och en halv rulle silvertejp för att försöka skydda hoven. Jag satte på en Shires skyddssko i ett svagt ögonblick, men den flög iväg ganska snabbt. Om jag bara hade använt hjärnan så hade jag kunnat räknat ut det i förväg.  Hovslagaren är ju en av de viktigaste personerna i mitt liv och självklart fick avresan till Falsterbo anpassas efter honom. 🙂 Vi hinner ju i alla fall lagom till att äta middag, dricka lite vin och prata häst. 😀

Precis som förra året så var det några nya bekantskaper i huset och precis som förra året så var de lika trevliga. 🙂 I år var det endast två nya ansikten för min del, jämfört med förra året då det var fem nya personer. 🙂 Det fina är att även om vi bor under samma tak hela veckan så är var och en fri att göra vad man vill, äta vad man vill, när man vill. Frukosten har intagits i omgångar beroende på om det är någon start man har velat se tidigt på morgonen eller om man inte har haft bråttom iväg. På dagarna har man gått omkring och tittat på det man har velat titta på och ibland har vi sammanstrålat på läktaren. Några har valt att äta ute på kvällen men de flesta av oss har valt att äta tillsammans och fortsätta hästpratet på altanen med ett glas vin (eller två… eller tre… eller fler…) 😉

Från vänster: Marie, Cattis, Nicolina, Berit, Monica, Heléne och Helen. (Under veckan hade även Irene, Gerd och Lotta varit med, men de hade tyvärr åkt hem när bilden togs.)

Precis som förra året så har det varit en fantastisk vecka som har gett mig energi och flera härliga minnen. Jag har sett både bra, mindre bra och trist ridning från hästens perspektiv sett och nu är jag superladdad på att sätta igång Mackan igen. Efter en aningens kass vår med kolik och en fraktur på hästen och ett hundbett i mitt ben så är jag ridsugen på riktigt! När många säger att jag har haft riktigt otur den här våren så måste jag ändå säga att vi har haft riktig TUR i oturen eftersom både hästen och jag har överlevt så här långt. 😉

Hoppas att du får en härlig sommar – för det tänker jag ha! ❤

 

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. När jag flyttade Mackan i slutet av januari så var jag så glad över allt han skulle få på det nya stället: kompisar i hagen, längre utedagar och möjligheter att komma ut i naturen lite oftare (utan att behöva lasta och åka iväg). MEN nu blev det inte alls som jag hade tänkt mig.

För en vecka sedan kom jag till stallet, parkerade bilen med fronten mot manegeväggen som vanligt, klev ur bilen och vände mig om för att stänga bildörren och exakt då BET mig en av ägarnas hundar i benet. Det är inga små hundar, så bettet tog strax ovanför knävecket och det gjorde jävligt ont. 😦 Jag fick verkligen bita ihop när jag mockade och fixade i stallet, men insåg att det inte var någon idé att ens tänka på att vara med Mackan i det tillstånd jag befann mig, så jag åkte hem. I bilen kom tårarna. När jag kom hem och fick av mig ridbyxorna så såg jag att hunden faktiskt hade gjort hål i skinnet och att jag hade fått två hyfsat stora revor efter hörntänderna. Jag misstänker att jag blev chockad över det som hände eftersom jag i det här läget inte kunde sluta gråta.

I och med att det är närmare 45 år sedan som jag fick en stelkrampsspruta så cyklade jag dagen efter ner till vårdcentralen där jag fick en spruta och ett recept på penicillin. De tog också odlingsprover för säkerhets skull.

(Bilden längst till vänster är två dagar efter bettet, den i mitten ytterligare ett par dagar senare och den längst till höger är en vecka efter bettet.)

Veckan som följde har varit ett känslomässigt kaos för min del. Jag hade hört av andra att hunden har bitit folk förr, men jag trodde att det var då och att de hade kontroll på hunden nu. Ack så fel jag hade. Redan dagen efter det att jag hade blivit biten så var hunden lös igen trots att ägaren hade sagt ”han ska alltid vara kopplad” till mig. I det läget visste jag att jag inte hade något annat alternativ än att byta stall – igen. Varje dag när jag åkt till stallet den här veckan så har jag varit nervös och jobbigast har det varit när jag har sett att ägarnas altandörr har varit öppen när jag har svängt upp mot stallet. Så fort jag har hört hundarna skälla så har nästan hjärtat i mig stannat och varje gång jag har gått till hagen för att hämta Mackan så har jag varit på helspänn. Tidigare har jag alltid känt mig trygg kring hundar och har absolut inte haft något emot att hundar har varit lösa – inte förrän nu. I vanliga fall tillbringar jag mer än gärna flera timmar i stallet, men den här veckan har jag försökt att vara där så lite som möjligt. Det är bara när stalldörren har varit stängd som jag har känt mig relativt trygg.

Det har gått mycket tid till att hitta en lösning för Mackan och mig så snabbt som möjligt eftersom det har varit otänkbart för mig att vara kvar. (Jo, om ägarna i samband med bettet hade meddelat att hunden skulle bort, men det har de inte gjort.) Hjärnan har gått på högvarv och jag har kontaktat flera av mina vänner för att få tips på bra stall där jag kan checka av så många punkter som möjligt på önskelistan. Jag varit i några olika stall och hittade som tur var ett som har det mesta och där det dessutom fanns en ledig box NU. Jag flyttade Mackan till det nya stallet bara sex dagar efter det att jag blev biten, och det känns som en mental befrielse just nu. Det nya stallet är stort och rymligt, boxen är stor och har två fönster, hagarna är stora, det finns både paddock och ridhus 20×60, skrittmaskin och möjligheter att rida ut. Dessutom verkar det vara bra människor i stallet så nu finns det hopp igen. 😀

 

Nu hoppas jag på en fortsatt semester med enbart positiva upplevelser! 😉