Kategori: Okategoriserade

I går var Matilda från Rätt bett och fixade tänderna på en häst i stallet och jag passade på att konsultera henne gällande bett mm i och med att Mackan är så knepig med tungan. Hon tittade lite på de bett/träns som jag brukar rida på och konstaterade att betten var lagom långa men att jag kanske hade dem aningens för långt ner, så det är dags att höja upp dem ett hål igen. Vi pratade om hur Mackan gör med tungan och vid vilka tillfällen:

• Så fort han får ett bett i munnen gapar han och drar upp tungan – även på stallgången.
• Han gapar och joxar med tungan även om man inte tar i tygeln.
• Om jag rider på bettlöst eller arbetar honom från marken i grimma så gapar han inte.
• Ibland är han ”normal” i munnen och går med stängd mun – även om det bara är korta sekvenser.

Matilda konstaterade att Mackans framtänder är långa och har fel vinkel, så jag bestämde mig för att låta henne fixa hans tänder inom kort. Hon är återförsäljare för Trust-bett, men trodde inte att de har något bett som kan passa Mackan. Hon rekommenderade Fager-bett i och med att de lär vara tunnare än de flesta bett, men när jag läste om Fagers bett så visade det sig att de inte var så mycket tunnare än de bett jag har i dag. Jag kunde snabbt konstatera att ett av de tunnaste betten som finns på marknaden är Pee Wee och som jag har funderat på att köpa tidigare. Som tur är så är Svensk Ridsport i Kungsbacka återförsäljare så jag tog cykeln dit och köpte mig ett. 🙂

Åkte till stallet och var supernyfiken på hur Mackan skulle reagera på det nya bettet. Första intrycket var att han var riktigt nöjd även om han inledningsvis stod på stallgången och gapade, men ganska snart slutade han med det och såg nöjd ut. Inte heller gapade han när jag gick med honom för att lägga ut några travbommar och sätta ut några konor att rida runt. 🙂

Jag tycker att det fungerade väldigt bra att rida på bettet och jag försökte se huruvida Mackan gapade eller ej när jag red förbi speglarna och ganska ofta var munnen stängd. 🙂 Nu håller jag tummarna för att det här är ett bett som han kan trivas riktigt bra med! ❤

”Har du några riktigt bra värktabletter?” frågade jag maken vid middagsbordet eftersom jag var riktigt trött på att känna av mina höftleder/adduktorer vid varje ridpass. ”Jag har några som jag fick när jag opererade ryggraden, testa dem. Ta två stycken en timma före din träning, det funkar nog.”

Skillnaden var obeskrivlig! Från att ha spänt mig i väntan på smärttopparna så kunde jag nu rida och vara riktigt med i rörelserna – så otroligt skönt för både mig och hästen. ❤ Om det var morgonens brallande i hagen eller om det var avsaknaden av mina spänningar som gjorde att Mackan var pigg och framåt vet jag faktiskt inte. Det jag vet är att skillnaden var enorm, så nu behöver jag bara hitta en läkare som kan skriva ut riktigt bra smärtstillande tabletter till mig så att jag alltid kan vara med i rörelserna. 😉 Frågan är var jag hittar någon sådan läkare? Senast jag träffade en läkare gällande smärtan i ljumskarna var för några år sedan och då sa han ”det är kroppens sätt att tala om för dig att du ska sluta rida”. Fuck you! 

Ungefär ett år har gått sedan jag tränade för Yvonne F A senast. Det var före koliken, före frakturen och före inflammationen i vänster knä och nu äntligen var det dags för träning igen. Med ett så långt uppehåll så var det bara att backa tillbaka typ 18 steg… Den här träningens arbete fokuserades på att försöka få Mackan att lägga mer vikt på ytter istället för inner (fram). Då och då fick jag till det, men det krävs mycket tankeverksamhet från min sida OCH tajming. Fan, det där med tajming är svårt…

Helgen avslutades med en utflykt till Onsala ridvägar där Mackan och jag körde lite backträning. Gissa om det kändes mina ben?? 😀 Nästa gång tror jag att jag hellre sitter på Mackan och låter honom göra jobbet. 😉

Jaha, på tre veckor har jag visst bara ridit tre gånger. Kanske bättre att anmäla mig till ridskolan än att ha egen häst. 😉 Förutom att ha suttit på hästen tre gånger så har jag arbetat Mackan med equibanden, men det har gått sådär. Han har haft oerhört svårt att slappna av i arbetet och istället har han spanat och spejat, gapat och skrikit för att få koll på sina hagkompisar. Tack och lov så börjar det räta till sig nu och äntligen kan han stå inne i stallet och mumsa hö istället för att gapa och skrika hela tiden. 😉

Trots att jag har haft fokus på att bygga upp Mackan igen efter den långa boxvilan så har det inte blivit så mycket uppbyggnad – han ser förskräcklig ut bak. Jag misstänker att han inte har ätit tillräckligt mycket och därför inte haft något att bygga muskler av. Han har gått i gräshage hela dagarna, stått inne på nätterna, fått hö och kraftfoder men ändå inte ökat direkt i vikt. Han är oerhört kräsen och passar inte maten så struntar han i att äta. Trist. Det bästa är om Mackan har ordentligt med hö i boxen så att han kan äta när han vill och äntligen verkar det som att vi har tillgång till ett hö som han verkligen gillar. 🙂 För ett par dagar sedan la jag in lite av hans egna hö som jag har haft i transporten och en hyfsat stor giva av stallets hö – döm om min förvåning när han hade ätit upp ALLT av stallets hö, men lämnat det andra. Så från och med nu struntar jag i mitt egna hö och hoppas att han äter så mycket som han behöver av stallets hö för att kunna börja bygga muskler igen. Så här hemsk ser han ut nu:

Så ni fattar, han måste äta en hel del så att vi kan börja fylla ut hålrummen…

För att göra ett försök att sätta lite muskler på hästen under igångsättningen så har jag roat mig med att lägga fram bommar i manegen lite då och då som Mackan får gå över. Efter att ha talat med Susanne Widner ,författaren till böckerna jag har köpt, har jag fått tänka om kring intensiteten och antalet intervall som ska göras. Jag har nog alltid varit för mesig och gjort för lite av allt, vilket kan förklara avsaknaden av muskler. Nu har jag lagt upp en ny plan och hoppas se resultat om ett tag. Håll tummarna!

Vi har också varit ute och gått för att få lite omväxling. Härom dagen lastade jag Mackan och åkte till Kungsbacka Ridklubb för att testa deras ridväg, vilket resulterade i 45 minuters promenad i för dagen alldeles lagom backar. Det blir nog fler vändor dit – förhoppningsvis en gång i veckan tills vidare. 🙂

Det lär finnas klätterbackar i närheten av stallet, men trots en detaljerad vägbeskrivning så hittade jag inte dit. Får nog ta med mig någon ledsagare för att inte gå vilse… Alla grannar verkar tyvärr inte så förtjusta i att man går i kanten av deras mark. 😦

I dag var det dags för första träningen med Yvonne FA på evigheter och jag såg verkligen fram emot att träna. Jag lät Mackan skritta och jogga lite på linan före det att jag satt upp och efter det red jag lite i trav och galopp, men rätt vad det var så kändes det som att han ”tappade” ett bakben (alternativt trampade snett). När Yvonne kom, ca 2 minuter senare, så satt jag fortfarande på Mackan men hoppade av när jag hade förklarat vad som hänt och hur konstig han kändes att rida efter feltrampet. Under tiden vi stod och pratade noterade vi att Mackan inte ens ville stödja på benet och att han lyfte det då och då som om han hade riktigt ont. Väldigt skumt. Eftersom det inte gick att rida så stod vi och pratade en liten stund till och ca 15 minuter senare gick jag lite med honom. Skritten såg helt helt ok ut. 🙂 Då testade jag att springa med honom och även traven såg ren ut, men för säkerhets skull satt jag inte upp igen utan lät honom gå ut i hagen istället. Det känns i alla fall bra att det verkar vara något övergående. 🙂

Både Mackan och jag trivs superbra i nya stallet! Det är stora härliga hagar, trevligt folk i stallet och jag kan inte önska mig så mycket mer. 🙂 Nu hoppas jag bara på att fodret gör sitt, att de stärkande övningarna samt equibanden kommer att göra sitt och att det förhoppningsvis resulterar i att min häst får en fin överlinje och en musklad bakdel så småningom. 😉

Vi hörs! 😉