Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

Bettlöst på träning.

Nu har pendeln svängt igen… Den svänger hit och dit och jag själv befinner mig i en labyrint av olika vägar. Vissa vägar leder framåt men andra vägar leder ingen vart och då är det dags att utvärdera och ta nya tag, som t ex det där med att rida bettlöst. Jag har haft perioder då jag har testat mängder av olika bett, både med och utan bettlyftare, och jag har haft perioder då jag har tänkt att jag enbart ska rida bettlöst. Senaste perioden med bettlöst för ca 1,5 år sedan slutade med att Mackan stack med mig några gånger och då satte jag ett bett i munnen på honom igen. Nu har det gått en tid och jag har / håller på att lära mig rida på ett lite annorlunda sätt, vilket i sig innebär att jag försöker att inte ta förhållningar och övergångar mm i munnen på honom. Det i sin tur innebär att jag nu använder min kropp lite annorlunda när jag rider och därför känns det som att jag ska ge det bettlösa alternativet en chans till – även på träning. 🙂

Yvonne FA och jag har lagt en del tid och snack på att slå våra kloka huvuden ihop för att se om det går att få Mackan att gå (med mer eller mindre) stängd mun under ridning. Ibland funkar det rätt bra och ibland funkar det mindre bra – precis som med allt annat. Inför den här träningen berättade jag för Yvonne att jag hade ridit på det bettlösa tränset några gånger för att se om jag kan få Mackan att slappna av mer och vara lite mer lyhörd, och Yvonne ville gärna se honom bettlöst på träningen. Sagt och gjort, bettlöst fick det bli.

Faktum är att Mackan går som en värmländsk älg för det mesta när jag rider på det bettlösta, men på träningen fick jag försöka samla honom så mycket jag kunde i galoppen och då blev det lite mindre älg över honom. 😉 Jag fick skritta riktigt låååångsamt och fatta galopp ur det för att fortsätta galoppera i skrittvind. Oj, oj, oj, så svårt det var! Av någon märklig anledning så dök en Hippson-artikel upp i huvudet på mig när jag red, där det var en artikel där någon ansåg att man inte skulle krångla till det så mycket när man skulle byta gångart och när jag bara gjorde en fattning utan att ta med hela min kropp i fattningen så blev det genast bättre. 🙂

I det här samlande arbetet så fick jag ha Mackan mer i handen eftersom det kan vara så att han behöver ha lite extra hjälp och ”stöttning” inledningsvis, men på sikt ska han kunna bära sig själv in i den samlade galoppen. Vid de tillfällen då jag fick till några mer samlade galoppsprång så kände jag att han blev betydligt lättare i handen.

Nu ska vi öva – för övning ger färdighet. 😉

Rätt nöjd med vissa delar.

Hallååååå, du ska lyssna på mig! När jag inte fick någon reaktion då jag tryckte till med skänkeln så fick Mackan sig en liten snärt med spöet och efter några steg så fick han sig en ny snärt när han inte lyssnade. Han hade fullt fokus på allt annat än på mig när vi gick mellan hagarna bort till framridningen. Jaha, undrar vilken bana som är bäst att rida fram på? Tror att jag tar den stora eftersom den i alla fall ser torr ut… Jag hann knappt in på framridningsbanan förrän Mackan började konstra som bara den: hoppade på stället, kastade sig åt sidan, kunde inte skritta mm. När jag försökte rida framåt så la han in turboväxeln och om jag hade varit modigare så hade det bästa nog varit att ta ett par varv i galopp, men nu är jag inte modig så jag försökte göra lite övergångar för att få ner honom på jorden igen. Tyvärr hjälpte det föga… Jag sneglade mot den andra framridningsbanan som låg intill och som var mindre samtidigt som jag konstaterade att den såg ut som ett träsk med lite hinder och några bildäck i. Kändes inte så lockande, ”men nöden har ingen lag” som man brukar säga. 😉

Jaha, lite jobbigare här? Det kan du gott ha. Hästskrälle. För att försöka få min häst lite mer lösgjord så började jag med att rida slalom runt bildäcken som låg utlagda på en rad – funkade rätt bra. Nästa steg blev att börja trava och rida runt de hinder som stod på framridningen (trots att det var dressyrtävling) – funkade bra det också. När 20 minuter av min planerade 40-minuters-framridning hade gått så började Mackan att kännas sådär att rida. Puh! Det blev väl inte världens bästa framridning, men det fick bli så bra som det gick att göra där och då.

Start utifrån. Bäst att passa på att skritta framför domarbordet ett par gånger så inte det blir något att skygga för. Långa tyglar och avslappning… Andas. ”Catharina, var så god och rid.”

Inridningen, mellantraven och första skänkelvikningen var helt ok och första halvcirkeln kändes också helt ok – tills dess att Mackan behövde gå på toaletten. Mitt framför domaren. 4:a på halvcirklarna, check. Red vidare i programmet och hade en rätt ok känsla – även i bakdelsvändningarna. Men det tyckte inte domaren. Fick 4,5 på båda bakdelsvändningarna, check. Måste ta proffshjälp för att förstå vad jag gjorde fel… I första mellanskritten fick jag kommentaren ”taktfel och gapar”. (Skritten och tungan är mitt största aber eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt problemen.) En 4:a där också, check. 😦

MEN när jag läser vidare i protokollet så finns det några ljuspunkter också: 6,5 på den samlade galoppen inklusive den förvända galoppen, 7 på den ena 10-metersvolten i samlad galopp och flera 6:or, så det finns hopp – bara jag får till skritten och tungan… 😉

Frågan är då vad jag ska göra härnäst? Just nu har jag följande tankar:

Testa att rida bettlöst igen för att se om/hur det påverkar skritten. Att det påverkar tungan vet jag ju redan. 🙂
Rida program oftare så att jag kan fokusera mer på att rida och inte behöva fundera så mycket på programmet.
Träna vidare för Yvonne x 2 och fokusera på min kropp och på hästens form.

Skam den som ger sig! 😉

Bättre!

Förra gången jag tränade förr Yvonne F A så sa hon ungefär så här till mig: ”Nej, nu får du ta och snäppa upp ett par steg, för nu kan han inte springa runt på halvlång tygel längre!” Ok, ok, då får jag väl göra det! 😉 Det är tre veckor sedan jag tränade för Yvonne F A senast och jag har haft hennes ord i bakhuvudet sedan dess och nu är det hög tid att göra något riktigt av det. (Jag kan tillägga att jag har ridit lite på halvfart de senaste månaderna eftersom Mackan inte har funkat särskilt bra på underlaget i manegen. Han har snubblat och inte haft någon direkt bjudning över huvud taget, vilket har varit riktigt trist, men nu känns det hoppfullt i och med att underlaget äntligen är jämnt och jag kan rida utan snubblingar.)

I dag började jag med traven och Yvonne konstaterade att överlinjen såg mycket bättre ut än för ett tag sedan. Bra. 🙂 Nu ska jag bara försöka bygga upp lite mer bakdel också… 😉 Mackan arbetade taktmässigt och i bra balans. Bra. 🙂 Jag kände att jag kunde sitta rakt över min häst utan att snurra till det för mycket med min egen kropp. Bra. 🙂 Mina händer var bra. Bra. 🙂 Jag kunde visa fin trav och fin galopp i dag. Bra. 🙂

Jag upplever skritten som riktigt svår, för så fort jag ska korta upp honom så tar han stöd på bettet, faller framåt och har väldigt lätt för att börja gå passgång. Det är inte så han ska gå. I dag fick jag arbeta med att få upp nacken för att få den som högsta punkten och konstaterade att det är en svår balansgång att göra rätt – lite som att gå på lina. Gör du minsta lilla fel så går det åt skogen men gör du rätt så går det bra. Upp med nacken, bromsa med bakbenen, upp med nacken, bromsa med bakbenen… Vi konstaterade att jag nog måste vara riktigt tydlig med vad jag vill: att han ska lyfta nacken när jag kortar tyglarna! Uppresande tygeltag för ökad tydlighet men därefter snabbt ner med händerna till normalläge igen. 🙂

Galoppen blev riktigt bra i dag! Jag fick samla Mackan lite mer istället för att låta honom galoppera på och i den galoppen så var det också viktigt att nacken skulle upp – utan att låsa fast eller dra i honom. Om jag gör halvhalterna med rätt tajming och samtidigt understödjer med skänkeln så får jag en riktigt bra känsla. Kul!

Det är vare sig lätt att rida eller att ta en selfie tillsammans med hästen! 😀

Det blir inte alltid som man hoppas…

”Beep beep, beep beep, beep beep!” Redan dags att gå upp?? Fasen, jag skulle gärna vilja sova ett par timmar till… Det var söndag och tävlingsdag så det var bara att förflytta kroppen från den varma och underbart mjuka sägen till badrummet och in i duschkabinen. Lite trist att inte vara den där morgonpigga människan som studsar upp ur sängen 06.00 vardag som helgdag och istället inse att man är den där människan som älskar att sova lite längre på helgerna och därefter äta långfrukost framför tv:n och datorn, men efter en dusch och några minuters vakenhet så fanns det hopp om livet igen. 🙂

Programmet… Kan jag programmet? Bäst att kolla det igen. På väg till stallet så var jag tvungen att repetera programmen som jag skulle rida – först LA3 och sedan LB2. Bäst att fokusera på det första programmet tills dess att det är klart så att jag inte blandar ihop dem. Med blicken på vägen och pekfingret viftandes i luften framför mig så repeterade jag programmet om och om igen. Yes! Det sitter! Så skönt. Klockan var strax före 07.00 och jag satt och funderade på hur mycket det egentligen blåste i dag – skulle jag lyckas hålla hela ekipaget avslappnat både på framridningen och på banan? Ingen aning… men eftersom jag vet att tankens kraft är stor så tänkte jag att ”det är klart jag kan!” om och om igen.

Tidsplanen var tight och uträknad så att det inte fanns utrymme för något annat än det som var inplanerat, så jag blev lagom nöjd när Mackan la sig ner i boxen och rullade sig strax före jag skulle ta ut honom för att snabbt fixa honom inför avfärden. Resultatet av den rullningen var en häst som såg ut som en panerad fiskpinne med lite inkletat löst bajs på ena sidan av halsen. Kul… eller inte… Skynda skynda skynda! Efter lite tvätt och allmän uppfräschning av häst så kom vi iväg ca 15 minuter efter planerad tidpunkt. Puh!

Typiskt… det blåser riktigt mycket… men de andra hästarna ser ju lugna ut… både de som är inne på banorna och de som är på framridningen. OK, det här ska säkert gå bra! Tanken var att bara rida fram ute eftersom jag hade planerat en relativt kort framridning, men så fort jag hade suttit upp så kände jag att jag inte riktigt kunde slappna av, så jag red en stund inne i manegen först. Bra val. Efter det var det inga problem att gå ut i paddocken och fortsätta framridningen tillsammans med alla andra ekipage. Så himla skönt att kunna rida där i blåsten och känna att både jag och hästen var avslappnade och fokuserade. 🙂

”Catharina Sellman, var så god och rid!” Jag kortade tyglarna och fattade galopp från skritt och red ner mot A. Sladdade genom svängen och kände det som att vi var på väg någon helst annanstans istället för upp på medellinjen. Jävlar, vilken dålig start! Ok, nu är det bara att göra resten bättre. Halt och hälsning. Hej hej! Red vidare i programmet med varierad känsla där vissa moment kändes bättre och andra sämre – som vanlig med andra ord. 😉 Helvete! Nu skrittade jag till S istället för till E… Hoppas inte att domaren såg det… Bortsett från ett travinslag i den första förvända galoppen och fel väg i skritten så var det inga större missar. 😉 Märkligt i alla fall att det där med väder och vind helt försvinner när man är inne på banan… 😀

Paus mellan klasserna och det var dags att fokusera på nästa program: LB2. Jag försökte ta maken till hjälp genom att han skulle hålla koll på dressyrprogrammet i mobilen samtidigt som jag sa vad jag skulle göra inne på banan. Det gick sådär… Hahahaha! Han tittade på helt fel moment och jag fick börja om flera gånger tills dess att han förstod. Efter ett antal repetitioner så kände jag att jag nog kunde rida programmet utan att rida fel, men man vet ju aldrig hur en halvsenil hjärna fungerar… 😉 Av någon märklig anledning så har jag alltid haft svårt för att växla mellan två program samma dag, så strategin har alltid varit att fokusera på det första först och det andra efter det.

”Catharina!” Jag kortade tyglarna igen (fast inte lika mycket som i första klassen) och började trava för att rida upp på medellinjen. Halt och hälsning. Hej hej! Fortsatte att rida programmet så som jag hade memorerat det och hade en bra känsla genom hela programmet förutom vid hörnpasseringarna V K A, för där verkade Mackan tycka att något var riktigt läskigt och jag fick verkligen rida genom hörnet för att han inte skulle gena för mycket, men bortsett från det så kändes det riktigt bra – tills jag såg procenten… Inte ens godkänt. Faktum är att jag blev riktigt besviken och fattade inte riktigt hur känslan kunde skilja sig så mycket från poängen, men när jag hade hämtat protokollen och läste dem så förstod jag. På väldigt många bedömningspunkter så kunde jag läsa ”över tygeln” och ”öppen i formen” och det var ju precis det här jag och Yvonne F A hade pratat om tidigare. Att ändra sin ridning och medvetet rida sin häst framför lodplan är inget som uppskattas, tyvärr. Min målsättning är att inte ha 3:e nackkotan som högsta punkt med en nosrygg som är antingen i lod eller aningens bakom lod, men ännu är inte Mackan stark nog (och jag är inte där heller) för att kunna rida i en högre form där nacken är högsta punkt. Så tills dess att vi är där så får jag väl hålla tillgodo med kommentarer som dagens: ”Hamnar tyvärr över tygeln allt för ofta.” 😦

Förhoppningsvis kan jag träna vidare och bortse från kommentarer och poäng med målet att någon dag kunna rida min häst i en högre form där nacken är högsta punkten. 🙂 Bjuder på några bilder från dagens LA:

Laghelg med Frillesåsarna

Jobbveckan har som vanligt gått i turbofart och så även den här helgen, men det sägs ju att tiden går fort när man har roligt och det kan jag skriva under på. På jobbet håller jag som bäst på att lära känna min nya mentorsgrupp – ett gäng 7:or där vissa har hunnit bli tonåringar under sommaren och andra inte. Alltid lika kul att lära känna en ny grupp!

I går åkte jag hemifrån hyfsat tidigt för att äntligen rida ut med Britt och Brandon, något som vi har pratat om länge men som av olika anledningar inte har blivit av. Jag lastade Mackan och körde ner till Åsa för att rida i skogen hemma hos Britt. Det måste vara supermysigt att bo som Britt gör! Tänk att bara kunna sitta upp på sin häst och rida rakt ut i skogen när man vill! Dessutom finns det flera olika rundor som man kan växla mellan beroende på hur länge man vill rida och vad man vill göra. Funderar på om jag ska köpa mig ett hus med ett litet stall mitt i skogen… Fast då vill jag nog gärna ha ett ridhus i närheten. 😉

IMG_2B5CC5733B17-1

Efter ridturen i skogen och en fika hos Britt så var det dags för mig att köra vidare så att jag kunde hinna hem och fixa mig inför kvällens teorilektion och middag med laget. 🙂 Teorilektionen var bra (bortsett från ett stolpskott som var med) och det var synd att vi inte hann med allt som vi skulle gå igenom före det att det var dags att åka till restaurangen i Åsa för att äta middag tillsammans. Förhoppningsvis kommer det fler tillfällen att nörda i den teoretiska delen tillsammans eftersom det är allt för sällan som man verkligen diskuterar det som bl a står i Ridsportförbundets ridhandböcker. Mest trist var att vi inte hann prata om det etiska perspektivet i ridningen, men vi hann i alla fall med att prata lite om vad som verkar premieras på dressyrtävlingar istället för den goda ridningen som vi vill ska premieras. 😉

I dag var det dags för träning för lagets deltagare och jag hade tur i och med att det var Yvonne FA som skulle ha dagens träningar. 🙂 Som vanligt utgick jag från att jag hade gott om tid när jag åkte hemifrån men av någon anledning så fick jag ont om tid i slutändan. 😉 Fattar inte att det ska vara så svårt…

På dagens träning var det fokus på

svikten ner i benen under lättridning
inner skänkel och ytter skuldra i vänstervarvet (f f a i galoppen)

Jag ska tänka svikt neråt när jag reser mig under lättridning. Jag trycker oftast upp mig med fotbladet och då tappar jag svikten från anklarna, i knäna och vidare till höftlederna. För att lyckas med detta så kom jag på att det är viktigt att jag lyfter blicken och bröstkorgen samtidigt som jag tänker rakt uppåt med överkroppen samtidigt som jag tänker tryck neråt med benen. Lätt som en plätt! Eller hur…? 😉

I vänstergaloppen behöver jag föra fram höger skuldra aningens för att släppa fram Mackan så att han kan forma sig efter volten och jag ska sitta rakt över hästen. Nu till min fundering: spriralsits eller inte? Vad är rätt? Ja, inte vet jag… För den som vill läsa lite mer så kan man göra det här.

Om jag bara kan använda min kropp rätt, alltså så som jag borde, då hade det varit så mycket enklare. Hur det än är så är det jäkligt svårt att lära sig rida på riktigt. 😉

Supernöjd!

Jag hade tänkt ut tre fokusområden som jag skulle ha inne på banan på dagens tävling:

Andas
Slappna av
Tänk ”spaghettiarmar”

Som övergripande mål var tanken att jag skulle arbeta med mina egna spänningar och känslor för att Mackan inte skulle bli spänd. Metoden för det skulle vara att jag skulle rida fram så som jag brukar göra hemma, d v s med lite halvlånga tyglar och en lätt kontakt med bettet. I uppvärmningen skulle det ingå övergångar på halvlång tygel där jag också skulle lätta i handen i själva övergången. Kort sagt en uppvärmning utan större krav på vare sig det ena eller det andra, bara att skapa avspändhet och förtroende. 😉

Till saken hör att jag har haft lite jobbigt med mina hjärnspöken tidigare i och med att Mackan drog järnet i paddocken vid några tillfällen och höll på att taxera det höga staketet, så jag har faktiskt dragit mig för att rida där under en väldigt lång period. (I sommar har det ju varit omöjligt i och med att den har varit stenhård med lite halkigt grus på…) Dagens utmaning bestod av tre olika delar:

Klara framridningen på en häst som ibland kan vara mötesskygg och kasta sig.
Rida på framridningen ute med möten och allt annat runt omkring och dessutom vara avspänd.
Rida programmet på en bana utomhus.

Mina halvlånga tyglar signalerade redan från början ”ingen fara” till Mackan och han skötte sig riktigt bra genom alla tre momenten! Galet roligt! 😀 Jag började för säkerhets skull inne i manegen och gick efter en stund ut på framridningen utomhus. Man kan ju inte fega hur mycket som helst! 😉

Jag har tänkt att jag ska skapa en rutin varje gång jag ska tävla så att Mackan ”vet” vad som gäller: skritta in på banan på halvlånga tyglar (när det är start inifrån banan), låta honom titta på det han vill och när jag får startsignalen så fattar jag galopp och rider upp mot domaren. I dag fungerade det precis så som jag hade tänkt: Mackan var inte tittig alls och jag upplevde att han kunde gå relativt avspänt inne på banan. 🙂

I och med att jag hade satt upp egna mål för dagen så spelade poängen inte någon större roll, men det var lite trist att få en 4:a på en galoppfattning som jag själv upplevde som helt ok. Efter ritten frågade jag domaren och domarskrivaren men ingen av dem mindes varför jag fick en 4:a. Skit samma, jag hade ändå tänkt att den här tävlingen enbart skulle vara som en träning. Jag var redan innan fullt övertygad om att domaren skulle ha synpunkter på Mackans form, vilket hon också hade, MEN min målsättning är INTE att dra ihop min häst och knacka på med sporrarna för att uppnå någon slags form. Min målsättning är att ha en självbärig häst med nacken som högsta punkt och som går aningens framför lodplan med nosen – eller som TR uttrycker det:

”Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta.”

Övning ger färdighet och om några veckor gör vi ett nytt försök! 😉

Bra känsla!

I dag var det dags för första träningen efter det att Mackan fick sina kilsulor bak och färden styrdes mot Lilla Stall Bräcke och ytterligare en träning för Yvonne F A. 🙂 Egentligen borde jag kunnat träna i stallet där jag står men Mackan snubblar så otroligt mycket på det nya underlaget där och jag har faktiskt haft mina funderingar på om jag borde kontakta veterinär (med tanke på historiken med halskotpelaren), men i och med att han inte snubblar på de andra underlagen jag har ridit på så drar jag slutsatsen att det inte är min häst som det är fel på.

Redan när jag värmde upp Mackan så upplevde jag att han kändes riktigt fin. Ja, ja, allt är relativt…😉 När Yvonne hade sett oss en liten stund så utbrast hon typ ”fan vet om han inte har ändrat sitt sätt att arbeta med bakbenen!” Det Yvonne såg det kände jag. Min upplevelse var att Mackan hade ett helt annat driv i bakbenen än vad jag brukar känna – okej att vi i slutet av en träning kan få den känslan, men nu var det i början av ridpasset. Superintressant! 🙂 Yvonne upplevde också att Mackan inte hamnade i obalans på samma sätt som han kan göra ibland. Ännu mera spännande! 🙂

Som vanligt var det mycket fokus på min vänsterhand och jag fick cred för att den var mycket bättre. 🙂 Nu inte bara stilla utan oftast även mjukare. 😉 Ibland föll jag tillbaka i gamla vanor och plockade lite med vänsterhanden men då var Yvonne snabbt där och påminde mig. Vi bar både rörande överens om hur viktigt det är att faktiskt ha någon som står där på marken och har ett par extra ögon när man rider. Mackans joxande med tungan är alltid väldigt svårt att känna i och med att han är så mjuk i munnen trots att han oftast har tungan över bettet. Frågan är hur han har tungan nu när han går med mer sluten mun? Det måste jag kolla…

Vi stämde av galoppen också och där måste jag tänka att jag sitter rakt över hästen, drar bak inner skuldra (alternativt tänker att jag flyttar fram yttre skuldra för att inte fastna i vänsterhanden). Samtidigt som jag gör den rörelsen så ska höfterna göra typ motsatt rörelse: fram med inner och bak med ytter. Lite som när man vrider ur en skurtrasa… 😉

Vem har sagt att det är lätt att rida?? 😉

images

Efter 1:a skoningen

Nu är Mackan skodd av Johan D enligt Sörens rekommendationer och jag hoppas verkligen att Mackan tycker att det känns bra. Det tog ca två timmar från det att Johan kom tills dess att han åkte – lite lång tid, men det tog en bra stund att få till formen på kilsulorna som skulle sitta på bakhovarna. Förhoppningsvis kan han återanvända dem några gånger så att han slipper lägga lika mycket tid varje gång. 😉

Mackan har redan flyttat bak skenbenen på bakbenen och jag hoppas att han kommer att känna sig mer bekväm och hitta en ny position inom några dagar.

Framhovarna är inte justerade och Mackan står fortfarande med dem något bakom sig. Hoppas att det blir bättre över tid.

Precis efter skoningen så såg han ut så här. Johan tycker att Mackan absolut kan gå sex veckor till nästa skoning och jag hoppas att han har rätt. 😉

Mest troligt har jag klantat till det ordentligt och raderat bilder från bloggen utan att egentligen förstå vad jag gjorde. Noterade inte att bilderna skulle försvinna ur mina inlägg om jag raderade dem från ”biblioteket” i WordPress, så jag lägger in bilderna i ett nytt inlägg med enbart dem.

Nu ser jag med spänning fram emot vad/om det kommer att hända något med Mackans spänningar runt korset och om han kan sätta lite mer muskler i bakkärran. 🙂

Fortsättning följer…

Hovarna före korrigering.

Snart är det dags för Mackan att få sina kilsulor bak och diverse andra korrigeringar enligt anvisningarna från hovslagare Sören Stjärnås. För den som inte har läst tidigare inlägg eller eventuellt följt mig på annat vis kan jag upplysa om att Mackan har stått inunder sig med både fram- och bakben under flera år och inte någon jag har träffat på har haft en förklaring till varför. Problemen började för ca 8 år sedan när jag upptäckte att ena trakten fram började bli understucken och hovslagarens svar var att ”det kan bli så”. Märkligt. Behöver jag säga att jag bytte hovslagare…

Mackan har träffat olika veterinärer, kiropraktorer, osteopater, massörer equieterapeuter m fl i olika sammanhang under årens lopp och knappt någon har egentligen tagit notis om hur hans benställning har varit. Om jag har frågat så har de bara kliat sig i huvudet. En hovslagare sa ”han kanske har ont någonstans” utan att egentligen ha en aning om lösningen. Häromdagen träffade jag Sören Stjärnås som var tämligen klar över varför Mackan står som han står och på tisdag är det som sagt var dags för korrigering. För att kunna följa hela processen och förhoppningsvis upplysa/informera om resultatet så tänker jag dokumentera före och efter varje skoning så att processen blir tydlig.

Kvalitén på Mackans hovar är så där just nu. Bara två veckor efter skoning av en inhoppare så ser det ut som om Mackan har gått i sju veckor och behöver skos om på direkten… På tisdag när han ska skos så har det gått tre veckor mellan skoningarna, vilket känns lite onödigt kort – men vad gör man inte för sin häst? Behöver jag säga att han som skodde sist inte får sko igen?

Hovslagaren som skulle egentligen skulle sko Mackan hann sko två gånger och sedan fick jag ett meddelande 17 minuter före tredje skoning att han fortfarande hade ont i ryggen, vilket jag inte hade en aning om. Han svarar inte på sms eller telefonsamtal… Behöver jag säga att jag inte orkar med en hovslagare som inte hör av sig?

I dag ser Mackans hovar ut så här:

Här ser man tydligt att han står lite inunder sig med frambenen. (Han har varit betydligt värre!)

Bakbenen där man tydligt ser att skenbenen absolut inte är i lodrät linje, vilket medför att Mackan försöker stå så att han får jämn belastning på tåsträckare och böjsenor. Här ska han få kilar som kommer att placera skenbenen på rätt ställe.

Närbild på bakhov som visar att hoven har blivit konvex:

Det kommer att ta lite tid innan hovarna har vuxit i sin nya ”kostym” men sedan är förhoppningen att både benställning och hovkvalitet kommer att förbättras.

Nytt: Spagettiarm.

I veckan som har gått har jag tränat två gånger förr Yvonne F A och vid varje tillfälle har jag som vanligt fått något nytt att ta till mig. Jag har upptäckt att min kropp har massa olika tics för sig och att jag aktivt måste försöka förhindra att vissa kroppsdelar lever sitt eget liv. Så himla jobbigt! Förr märkte jag inte så mycket av alla tics i och med att Mackan fick typ 42 olika signaler samtidigt… Stackars häst.

Vi har haft fortsatt fokus på kontakten med bettet och att hitta ett superlätt rätt stöd utan att han får hänga sig på bettet med gapande mun och hamna i sin egen bubbla. Nosgrimman är fortfarande inte på, vilket gör att det blir extra tydligt om/hur han håller på med tungan. Jag brukar jämföra honom med en person som har en piercing i tungan – de håller ofta på och joxar med piercingen och tungan utan att de är medvetna om det. 😉

Viktigt är att min häst kan bjuda framåt utan någon konsekvens – det vill säga att jag tar honom i munnen. Han ska ha fullt förtroende för kontakten. Fy fasen vad det här är svårt! Även om jag rider med ”lätt” hand så är det fortfarande inte en kontakt som han känner sig bekväm med och ibland undrar jag om jag någonsin ska komma tillrätta med hans mun (och min ridning). Den senaste tiden har jag haft mycket fokus på att inte joxa med vänsterhanden och enligt mig själv så har jag gjort framsteg, men tydligen inte tillräckliga framsteg enligt Yvonne och Mackan… Nu är vänsterhanden mycket mer stilla men jag har en tendens att låsa fast den istället för att vara följsam – eller som Yvonne uttryckte det: ”Tänk dig att du har en spagettiarm.” Ok, bra att hon talar i bilder så att jag har lättare att förstå vad hon menar… 😉

En annan sak jag arbetar vidare med är att Mackans främsta uppgift ska vara att ha framåtbjudning när jag sitter på. Han ska lyssna på en lätt framåtdrivande hjälp och om han inte gör det så får jag dutta till med mitt spö för att påminna honom om att jag faktiskt redan har bett honom att gå fram. Det som är viktigt är att han får beröm när han gör rätt – alltså första gången jag ber honom. Att berömma honom när han lyssnar efter ett antal påminnelser blir fel väg att gå eftersom han skulle ha lyssnat första gången. Logiskt.

När jag ska göra övergångar till en ”lägre” gångart så är det viktigt att jag analyserar vad jag gör och vad som fungerar. Det som fungerar bäst är om jag bara blir mer stilla i kroppen och på så vis får Mackan att förstå att jag vill att han ska göra en övergång – i balans. 😉 När jag använder kroppen utan att använda handen så blir övergångarna tusen gånger bättre! Och det visste jag ju redan, för det har jag ju tränat på med Yvonne J i Centrerad ridning – jag har bara tillfälligt glömt av det… 😦 Tror att jag får göra en kom-i-håg-lista att sätta upp i ridhuset som jag kan läsa igenom för att påminna mig före varje ridpass…

Yvonne pratade också om att det viktiga är att jag funderar över vad hästen har lärt sig av ridpasset och på den senaste träningen var det t ex att Mackan har lärt sig att bromsa upp sig själv i övergångarna, och givetvis måste vi befästa den erfarenheten genom att göra fler likadana övergångar. 🙂

Sammanfattat:

Spagettiarm
Beröm rätt svar.
Framåtbjudning utan konsekvens.
Bli stilla i kroppen i övergångarna.

Nu har jag en vecka på mig tills nästa gång och jag hoppas att skoningen på tisdag när Mackan ska få kilsulor bak mm inte kommer att göra honom öm i hovarna. 🙂

spaghetti-3840_960_720