Okategoriserade – Sida 5

Äntligen träning!

Var i stallet i god tid så att jag skulle hinna mocka före det att det var dags att göra iordning Mackan för träning, men som vanligt hände något och tidsbristen var ett faktum. Mest troligt har jag fått lite rutin på det här med att ha bråttom eftersom jag bara blev 5 minuter efter i min tidsplan. 😉

Aj, aj, AJ! De satans motsträvig höftlederna påminde mig om att det var några dagar sedan som jag satt i sadeln och att jag inte har skött min egna fysiska träning så som jag borde. Inte bra. Vis av erfarenhet så har jag lärt mig att om jag bara sitter still i sadeln under några minuter så att muskler och höftleder får slappna av så kan jag oftast skritta iväg utan några vansinnessmärtor och efter en stunds ridning så känner jag oftast inte någon smärta alls – så även i dag.

När Yvonne FA kom så konstaterade hon att Mackan såg mycket bättre ut i sin överlinje och underlinje. ❤ Kul! 🙂 Det var ett antal veckor sedan hon såg honom senast och när det går lite tid mellan gångerna så syns ju skillnaden mer än om hon hade sett honom varje vecka. 😉 Faktum är att Mackan känns starkare och jag tycker också att överlinjen och hela rumpan håller på att få en bättre form – mest troligt tack vare arbetet med equibanden några dagar i veckan.

Dagens träning innebar bland annat att hitta en bra och lite mer samlad galopp redan från fattningen samt att övergångarna mellan gångarterna skulle göras med kvalitet. Yvonne anser att Mackan nu är så stark att han ska kunna arbeta mer samlat med bibehållen kvalitet i såväl galopp som i övergångar och det känns ju lovande. Det hade kanske varit lättare om piloten hade varit mer koordinerad och inte haft så många konstiga nervbanor kroppen som medför att olika kroppsdelar gör olika saker helt okontrollerat lite då och då… ”Vänsterhanden!”, ”vänsterhanden!” ”Ooops!” hörde jag Yvonne ropa. Ja jäklar, det var ju den där vänsterhanden – fokus på den måste jag ha tappat bort någon gång under julstöket. ”Ta inga omtag med vänsterhanden!” Va?? Omtag? Gör jag? Ja, men det gör jag ju! Och många gånger dessutom… Ok, bara att fokusera på att inte göra omtag då! Lättare tänkt än gjort. Så snart jag skulle fokusera på att verkligen inte ta omtag så glömde jag ju av allt det där andra som jag skulle göra, typ att rida, och då red jag nästintill rakt in i sargen. Övning ger färdighet sägs det ju och jag siktar på att öva som f-n tills nästa träning så att jag kan låta bli att ta omtag i tygeln och rida på som om jag aldrig hade gjort annat. 😉 Tänk om jag hade kunnat göra en ctrl-alt-delete och bara starta om hela systemet i kroppen. Hur najs hade inte det varit?

Att tänka på:

Ta inga omtag!
Få Mackan att ta bättre kontakt med högertygeln (och lätta i vänster).
Vara noga med att inte överarbeta galoppfattningarna och tänka halvhalt direkt för att uppnå en bättre samling.
Låt övergångarna ta tid. (Bättre att Mackan samlar sig några extra steg än att han dyker.)

Mer än så klarar jag nog inte av att ha i huvudet samtidigt…

Förhoppningsvis blir det träning igen om ca 14 dagar och då jäklar ska jag visa att jag har tränat på ”läxan”. 😀

En trött men nöjd Mackan efter dagens träning. ❤

Löshoppning

Under en lång tid så har det varit mest dressyrfolk i stallet och fokus har varit på att hålla underlaget i manegen jämnt och fint. 😉 Nu har det kommit några hoppryttare till stallet och i och med det så har det blivit lite mer fart och fläkt. Puh! 😀 Fördelen med hoppryttarna är att de gärna plockar fram bommar och hinder (och låter allt stå kvar), vilket gör att i alla fall jag gärna använder det som står framme. Dock hoppar vi inga höjder, jag och Mackan, men det är alltid roligt att kunna variera arbetet – även om det ibland bara blir trav över några bommar ett antal gånger.

Just den här dagen var det två hoppryttare som anordnade löshoppning och listan med anmälda deltagare blev rätt lång. Kul! 🙂 Mackan har nog inte löshoppat sedan han var unghäst – kanske att det var si så där 10 år sedan han löshoppade senast, men jag kan ha fel.

När jag promenerade ner med honom till manegen så gick han som vanligt med lite sänkt huvud och inte särskilt raskt, men när jag kom innanför sargen i manegen och han fick span på plastbanden, bommarna och hinderstöden – DÅ taggade han till. Han visste precis vad som var på gång! Hahahaha! 😀 Så roligt det var att se honom! 😀 Först gick jag ett par gånger med honom över hela serien när bommarna låg på marken och därefter höjdes hinderna till ca 60 cm. När jag släppte honom så drog han iväg i världens turbofart och ansvariga på plats tyckte att det var en bättre idé att höja lite så att han fick bromsa upp sig något. 🙂 För att inte ha hoppat på typ eeeeevigheter så måste jag säga att jag tyckte att han löste uppgiften riktigt bra och jag hoppas att det kan bli fler löshoppningar för hans del framöver.

Centerad ridning / vertikal balanserad ridning.

Äntligen var det dags för träning igen där det var fullt fokus på mig och min kropp – eller ja… mina kroppsdelar. För hur det än är, om man säger min kropp så kan ju andra inbilla sig att den hänger ihop, men det gör den ju egentligen inte. 😉 Fast bitarna börjar trots allt falla på plats sakta men säkert och jag befinner mig mer och mer ovanför rörelsecenter och det känns bra. 🙂 I dag fick jag låna en särskild tröja som verkligen visar hur man sitter och om man är rak eller inte. Kul! Jackan finns att köpa här!

jacka

(Bilden är lånad från hemsidan där jackorna finns att köpa.)

Yvonne konstaterade att Mackan fortfarande är roterad åt höger även om det inte är lika mycket som i början när vi träffades. I dag fick jag börja med att sakta ner farten rejält och rida ”en halv bakdelsvändning” riktigt långsamt så att Mackan skulle få flytta ett ben i taget utan att rusa iväg i vändningen. Övningen lära vara bra för att minska rotationen (men varför har jag faktiskt ingen koll på). Yvonne såg att Mackan inte flyttade ut höger fram så som han borde när jag vände åt höger och jag fick tips om att prata med behandlande terapeut om det för att se om det går att hjälpa musklerna på något vis.

Jag ska även fortsätta tänka på att placera mina skuldror i bakfickorna och i dag fick jag två riktigt bra tips av Yvonne:

håll tyglarna i vänster hand, släpp ner höger arm så att handen kommer bakom benet, vrid samtidigt ut tummen. Skuldran kommer då på plats! 🙂 Jag fick arbeta på liknande sätt även med vänsterarmen i och med att jag behöver arbeta med båda mina skuldror för att få dem på plats.
när jag kör bil så ska jag hålla i ratten med båda händerna, hyfsat högt upp, och försöka flytta skuldrorna utan få med axlarna. Inte helt plättlätt men med lite träning så ska det säkert gå bra. 😉

Det svåra var att lyckas behålla volten med tyglarna i en hand… 😀

I övergångarna kan jag gärna trampa till lite i vänster stigbygel för att sadeln ska ligga rakt över hästen – kanske dags att kolla den igen? Det var ju ett bra tag sedan jag gjorde det.

Nu är jag supertaggad på att träna vidare och för att komma ihåg allt så lär jag få skriva ut alla mina CR-inlägg från bloggen och läsa dem för att minnas. Jag vill också köpa mig en träningströja för att verkligen få koll på om jag är rak eller ej. 🙂

Bettlöst på träning.

Nu har pendeln svängt igen… Den svänger hit och dit och jag själv befinner mig i en labyrint av olika vägar. Vissa vägar leder framåt men andra vägar leder ingen vart och då är det dags att utvärdera och ta nya tag, som t ex det där med att rida bettlöst. Jag har haft perioder då jag har testat mängder av olika bett, både med och utan bettlyftare, och jag har haft perioder då jag har tänkt att jag enbart ska rida bettlöst. Senaste perioden med bettlöst för ca 1,5 år sedan slutade med att Mackan stack med mig några gånger och då satte jag ett bett i munnen på honom igen. Nu har det gått en tid och jag har / håller på att lära mig rida på ett lite annorlunda sätt, vilket i sig innebär att jag försöker att inte ta förhållningar och övergångar mm i munnen på honom. Det i sin tur innebär att jag nu använder min kropp lite annorlunda när jag rider och därför känns det som att jag ska ge det bettlösa alternativet en chans till – även på träning. 🙂

Yvonne FA och jag har lagt en del tid och snack på att slå våra kloka huvuden ihop för att se om det går att få Mackan att gå (med mer eller mindre) stängd mun under ridning. Ibland funkar det rätt bra och ibland funkar det mindre bra – precis som med allt annat. Inför den här träningen berättade jag för Yvonne att jag hade ridit på det bettlösa tränset några gånger för att se om jag kan få Mackan att slappna av mer och vara lite mer lyhörd, och Yvonne ville gärna se honom bettlöst på träningen. Sagt och gjort, bettlöst fick det bli.

Faktum är att Mackan går som en värmländsk älg för det mesta när jag rider på det bettlösta, men på träningen fick jag försöka samla honom så mycket jag kunde i galoppen och då blev det lite mindre älg över honom. 😉 Jag fick skritta riktigt låååångsamt och fatta galopp ur det för att fortsätta galoppera i skrittvind. Oj, oj, oj, så svårt det var! Av någon märklig anledning så dök en Hippson-artikel upp i huvudet på mig när jag red, där det var en artikel där någon ansåg att man inte skulle krångla till det så mycket när man skulle byta gångart och när jag bara gjorde en fattning utan att ta med hela min kropp i fattningen så blev det genast bättre. 🙂

I det här samlande arbetet så fick jag ha Mackan mer i handen eftersom det kan vara så att han behöver ha lite extra hjälp och ”stöttning” inledningsvis, men på sikt ska han kunna bära sig själv in i den samlade galoppen. Vid de tillfällen då jag fick till några mer samlade galoppsprång så kände jag att han blev betydligt lättare i handen.

Nu ska vi öva – för övning ger färdighet. 😉

Rätt nöjd med vissa delar.

Hallååååå, du ska lyssna på mig! När jag inte fick någon reaktion då jag tryckte till med skänkeln så fick Mackan sig en liten snärt med spöet och efter några steg så fick han sig en ny snärt när han inte lyssnade. Han hade fullt fokus på allt annat än på mig när vi gick mellan hagarna bort till framridningen. Jaha, undrar vilken bana som är bäst att rida fram på? Tror att jag tar den stora eftersom den i alla fall ser torr ut… Jag hann knappt in på framridningsbanan förrän Mackan började konstra som bara den: hoppade på stället, kastade sig åt sidan, kunde inte skritta mm. När jag försökte rida framåt så la han in turboväxeln och om jag hade varit modigare så hade det bästa nog varit att ta ett par varv i galopp, men nu är jag inte modig så jag försökte göra lite övergångar för att få ner honom på jorden igen. Tyvärr hjälpte det föga… Jag sneglade mot den andra framridningsbanan som låg intill och som var mindre samtidigt som jag konstaterade att den såg ut som ett träsk med lite hinder och några bildäck i. Kändes inte så lockande, ”men nöden har ingen lag” som man brukar säga. 😉

Jaha, lite jobbigare här? Det kan du gott ha. Hästskrälle. För att försöka få min häst lite mer lösgjord så började jag med att rida slalom runt bildäcken som låg utlagda på en rad – funkade rätt bra. Nästa steg blev att börja trava och rida runt de hinder som stod på framridningen (trots att det var dressyrtävling) – funkade bra det också. När 20 minuter av min planerade 40-minuters-framridning hade gått så började Mackan att kännas sådär att rida. Puh! Det blev väl inte världens bästa framridning, men det fick bli så bra som det gick att göra där och då.

Start utifrån. Bäst att passa på att skritta framför domarbordet ett par gånger så inte det blir något att skygga för. Långa tyglar och avslappning… Andas. ”Catharina, var så god och rid.”

Inridningen, mellantraven och första skänkelvikningen var helt ok och första halvcirkeln kändes också helt ok – tills dess att Mackan behövde gå på toaletten. Mitt framför domaren. 4:a på halvcirklarna, check. Red vidare i programmet och hade en rätt ok känsla – även i bakdelsvändningarna. Men det tyckte inte domaren. Fick 4,5 på båda bakdelsvändningarna, check. Måste ta proffshjälp för att förstå vad jag gjorde fel… I första mellanskritten fick jag kommentaren ”taktfel och gapar”. (Skritten och tungan är mitt största aber eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt problemen.) En 4:a där också, check. 😦

MEN när jag läser vidare i protokollet så finns det några ljuspunkter också: 6,5 på den samlade galoppen inklusive den förvända galoppen, 7 på den ena 10-metersvolten i samlad galopp och flera 6:or, så det finns hopp – bara jag får till skritten och tungan… 😉

Frågan är då vad jag ska göra härnäst? Just nu har jag följande tankar:

Testa att rida bettlöst igen för att se om/hur det påverkar skritten. Att det påverkar tungan vet jag ju redan. 🙂
Rida program oftare så att jag kan fokusera mer på att rida och inte behöva fundera så mycket på programmet.
Träna vidare för Yvonne x 2 och fokusera på min kropp och på hästens form.

Skam den som ger sig! 😉

Det blir inte alltid som man hoppas…

”Beep beep, beep beep, beep beep!” Redan dags att gå upp?? Fasen, jag skulle gärna vilja sova ett par timmar till… Det var söndag och tävlingsdag så det var bara att förflytta kroppen från den varma och underbart mjuka sägen till badrummet och in i duschkabinen. Lite trist att inte vara den där morgonpigga människan som studsar upp ur sängen 06.00 vardag som helgdag och istället inse att man är den där människan som älskar att sova lite längre på helgerna och därefter äta långfrukost framför tv:n och datorn, men efter en dusch och några minuters vakenhet så fanns det hopp om livet igen. 🙂

Programmet… Kan jag programmet? Bäst att kolla det igen. På väg till stallet så var jag tvungen att repetera programmen som jag skulle rida – först LA3 och sedan LB2. Bäst att fokusera på det första programmet tills dess att det är klart så att jag inte blandar ihop dem. Med blicken på vägen och pekfingret viftandes i luften framför mig så repeterade jag programmet om och om igen. Yes! Det sitter! Så skönt. Klockan var strax före 07.00 och jag satt och funderade på hur mycket det egentligen blåste i dag – skulle jag lyckas hålla hela ekipaget avslappnat både på framridningen och på banan? Ingen aning… men eftersom jag vet att tankens kraft är stor så tänkte jag att ”det är klart jag kan!” om och om igen.

Tidsplanen var tight och uträknad så att det inte fanns utrymme för något annat än det som var inplanerat, så jag blev lagom nöjd när Mackan la sig ner i boxen och rullade sig strax före jag skulle ta ut honom för att snabbt fixa honom inför avfärden. Resultatet av den rullningen var en häst som såg ut som en panerad fiskpinne med lite inkletat löst bajs på ena sidan av halsen. Kul… eller inte… Skynda skynda skynda! Efter lite tvätt och allmän uppfräschning av häst så kom vi iväg ca 15 minuter efter planerad tidpunkt. Puh!

Typiskt… det blåser riktigt mycket… men de andra hästarna ser ju lugna ut… både de som är inne på banorna och de som är på framridningen. OK, det här ska säkert gå bra! Tanken var att bara rida fram ute eftersom jag hade planerat en relativt kort framridning, men så fort jag hade suttit upp så kände jag att jag inte riktigt kunde slappna av, så jag red en stund inne i manegen först. Bra val. Efter det var det inga problem att gå ut i paddocken och fortsätta framridningen tillsammans med alla andra ekipage. Så himla skönt att kunna rida där i blåsten och känna att både jag och hästen var avslappnade och fokuserade. 🙂

”Catharina Sellman, var så god och rid!” Jag kortade tyglarna och fattade galopp från skritt och red ner mot A. Sladdade genom svängen och kände det som att vi var på väg någon helst annanstans istället för upp på medellinjen. Jävlar, vilken dålig start! Ok, nu är det bara att göra resten bättre. Halt och hälsning. Hej hej! Red vidare i programmet med varierad känsla där vissa moment kändes bättre och andra sämre – som vanlig med andra ord. 😉 Helvete! Nu skrittade jag till S istället för till E… Hoppas inte att domaren såg det… Bortsett från ett travinslag i den första förvända galoppen och fel väg i skritten så var det inga större missar. 😉 Märkligt i alla fall att det där med väder och vind helt försvinner när man är inne på banan… 😀

Paus mellan klasserna och det var dags att fokusera på nästa program: LB2. Jag försökte ta maken till hjälp genom att han skulle hålla koll på dressyrprogrammet i mobilen samtidigt som jag sa vad jag skulle göra inne på banan. Det gick sådär… Hahahaha! Han tittade på helt fel moment och jag fick börja om flera gånger tills dess att han förstod. Efter ett antal repetitioner så kände jag att jag nog kunde rida programmet utan att rida fel, men man vet ju aldrig hur en halvsenil hjärna fungerar… 😉 Av någon märklig anledning så har jag alltid haft svårt för att växla mellan två program samma dag, så strategin har alltid varit att fokusera på det första först och det andra efter det.

”Catharina!” Jag kortade tyglarna igen (fast inte lika mycket som i första klassen) och började trava för att rida upp på medellinjen. Halt och hälsning. Hej hej! Fortsatte att rida programmet så som jag hade memorerat det och hade en bra känsla genom hela programmet förutom vid hörnpasseringarna V K A, för där verkade Mackan tycka att något var riktigt läskigt och jag fick verkligen rida genom hörnet för att han inte skulle gena för mycket, men bortsett från det så kändes det riktigt bra – tills jag såg procenten… Inte ens godkänt. Faktum är att jag blev riktigt besviken och fattade inte riktigt hur känslan kunde skilja sig så mycket från poängen, men när jag hade hämtat protokollen och läste dem så förstod jag. På väldigt många bedömningspunkter så kunde jag läsa ”över tygeln” och ”öppen i formen” och det var ju precis det här jag och Yvonne F A hade pratat om tidigare. Att ändra sin ridning och medvetet rida sin häst framför lodplan är inget som uppskattas, tyvärr. Min målsättning är att inte ha 3:e nackkotan som högsta punkt med en nosrygg som är antingen i lod eller aningens bakom lod, men ännu är inte Mackan stark nog (och jag är inte där heller) för att kunna rida i en högre form där nacken är högsta punkt. Så tills dess att vi är där så får jag väl hålla tillgodo med kommentarer som dagens: ”Hamnar tyvärr över tygeln allt för ofta.” 😦

Förhoppningsvis kan jag träna vidare och bortse från kommentarer och poäng med målet att någon dag kunna rida min häst i en högre form där nacken är högsta punkten. 🙂 Bjuder på några bilder från dagens LA:

Supernöjd!

Jag hade tänkt ut tre fokusområden som jag skulle ha inne på banan på dagens tävling:

Andas
Slappna av
Tänk ”spaghettiarmar”

Som övergripande mål var tanken att jag skulle arbeta med mina egna spänningar och känslor för att Mackan inte skulle bli spänd. Metoden för det skulle vara att jag skulle rida fram så som jag brukar göra hemma, d v s med lite halvlånga tyglar och en lätt kontakt med bettet. I uppvärmningen skulle det ingå övergångar på halvlång tygel där jag också skulle lätta i handen i själva övergången. Kort sagt en uppvärmning utan större krav på vare sig det ena eller det andra, bara att skapa avspändhet och förtroende. 😉

Till saken hör att jag har haft lite jobbigt med mina hjärnspöken tidigare i och med att Mackan drog järnet i paddocken vid några tillfällen och höll på att taxera det höga staketet, så jag har faktiskt dragit mig för att rida där under en väldigt lång period. (I sommar har det ju varit omöjligt i och med att den har varit stenhård med lite halkigt grus på…) Dagens utmaning bestod av tre olika delar:

Klara framridningen på en häst som ibland kan vara mötesskygg och kasta sig.
Rida på framridningen ute med möten och allt annat runt omkring och dessutom vara avspänd.
Rida programmet på en bana utomhus.

Mina halvlånga tyglar signalerade redan från början ”ingen fara” till Mackan och han skötte sig riktigt bra genom alla tre momenten! Galet roligt! 😀 Jag började för säkerhets skull inne i manegen och gick efter en stund ut på framridningen utomhus. Man kan ju inte fega hur mycket som helst! 😉

Jag har tänkt att jag ska skapa en rutin varje gång jag ska tävla så att Mackan ”vet” vad som gäller: skritta in på banan på halvlånga tyglar (när det är start inifrån banan), låta honom titta på det han vill och när jag får startsignalen så fattar jag galopp och rider upp mot domaren. I dag fungerade det precis så som jag hade tänkt: Mackan var inte tittig alls och jag upplevde att han kunde gå relativt avspänt inne på banan. 🙂

I och med att jag hade satt upp egna mål för dagen så spelade poängen inte någon större roll, men det var lite trist att få en 4:a på en galoppfattning som jag själv upplevde som helt ok. Efter ritten frågade jag domaren och domarskrivaren men ingen av dem mindes varför jag fick en 4:a. Skit samma, jag hade ändå tänkt att den här tävlingen enbart skulle vara som en träning. Jag var redan innan fullt övertygad om att domaren skulle ha synpunkter på Mackans form, vilket hon också hade, MEN min målsättning är INTE att dra ihop min häst och knacka på med sporrarna för att uppnå någon slags form. Min målsättning är att ha en självbärig häst med nacken som högsta punkt och som går aningens framför lodplan med nosen – eller som TR uttrycker det:

”Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta.”

Övning ger färdighet och om några veckor gör vi ett nytt försök! 😉

Efter 1:a skoningen

Nu är Mackan skodd av Johan D enligt Sörens rekommendationer och jag hoppas verkligen att Mackan tycker att det känns bra. Det tog ca två timmar från det att Johan kom tills dess att han åkte – lite lång tid, men det tog en bra stund att få till formen på kilsulorna som skulle sitta på bakhovarna. Förhoppningsvis kan han återanvända dem några gånger så att han slipper lägga lika mycket tid varje gång. 😉

Mackan har redan flyttat bak skenbenen på bakbenen och jag hoppas att han kommer att känna sig mer bekväm och hitta en ny position inom några dagar.

Framhovarna är inte justerade och Mackan står fortfarande med dem något bakom sig. Hoppas att det blir bättre över tid.

Precis efter skoningen så såg han ut så här. Johan tycker att Mackan absolut kan gå sex veckor till nästa skoning och jag hoppas att han har rätt. 😉

Mest troligt har jag klantat till det ordentligt och raderat bilder från bloggen utan att egentligen förstå vad jag gjorde. Noterade inte att bilderna skulle försvinna ur mina inlägg om jag raderade dem från ”biblioteket” i WordPress, så jag lägger in bilderna i ett nytt inlägg med enbart dem.

Nu ser jag med spänning fram emot vad/om det kommer att hända något med Mackans spänningar runt korset och om han kan sätta lite mer muskler i bakkärran. 🙂

Fortsättning följer…

Nytt: Spagettiarm.

I veckan som har gått har jag tränat två gånger förr Yvonne F A och vid varje tillfälle har jag som vanligt fått något nytt att ta till mig. Jag har upptäckt att min kropp har massa olika tics för sig och att jag aktivt måste försöka förhindra att vissa kroppsdelar lever sitt eget liv. Så himla jobbigt! Förr märkte jag inte så mycket av alla tics i och med att Mackan fick typ 42 olika signaler samtidigt… Stackars häst.

Vi har haft fortsatt fokus på kontakten med bettet och att hitta ett superlätt rätt stöd utan att han får hänga sig på bettet med gapande mun och hamna i sin egen bubbla. Nosgrimman är fortfarande inte på, vilket gör att det blir extra tydligt om/hur han håller på med tungan. Jag brukar jämföra honom med en person som har en piercing i tungan – de håller ofta på och joxar med piercingen och tungan utan att de är medvetna om det. 😉

Viktigt är att min häst kan bjuda framåt utan någon konsekvens – det vill säga att jag tar honom i munnen. Han ska ha fullt förtroende för kontakten. Fy fasen vad det här är svårt! Även om jag rider med ”lätt” hand så är det fortfarande inte en kontakt som han känner sig bekväm med och ibland undrar jag om jag någonsin ska komma tillrätta med hans mun (och min ridning). Den senaste tiden har jag haft mycket fokus på att inte joxa med vänsterhanden och enligt mig själv så har jag gjort framsteg, men tydligen inte tillräckliga framsteg enligt Yvonne och Mackan… Nu är vänsterhanden mycket mer stilla men jag har en tendens att låsa fast den istället för att vara följsam – eller som Yvonne uttryckte det: ”Tänk dig att du har en spagettiarm.” Ok, bra att hon talar i bilder så att jag har lättare att förstå vad hon menar… 😉

En annan sak jag arbetar vidare med är att Mackans främsta uppgift ska vara att ha framåtbjudning när jag sitter på. Han ska lyssna på en lätt framåtdrivande hjälp och om han inte gör det så får jag dutta till med mitt spö för att påminna honom om att jag faktiskt redan har bett honom att gå fram. Det som är viktigt är att han får beröm när han gör rätt – alltså första gången jag ber honom. Att berömma honom när han lyssnar efter ett antal påminnelser blir fel väg att gå eftersom han skulle ha lyssnat första gången. Logiskt.

När jag ska göra övergångar till en ”lägre” gångart så är det viktigt att jag analyserar vad jag gör och vad som fungerar. Det som fungerar bäst är om jag bara blir mer stilla i kroppen och på så vis får Mackan att förstå att jag vill att han ska göra en övergång – i balans. 😉 När jag använder kroppen utan att använda handen så blir övergångarna tusen gånger bättre! Och det visste jag ju redan, för det har jag ju tränat på med Yvonne J i Centrerad ridning – jag har bara tillfälligt glömt av det… 😦 Tror att jag får göra en kom-i-håg-lista att sätta upp i ridhuset som jag kan läsa igenom för att påminna mig före varje ridpass…

Yvonne pratade också om att det viktiga är att jag funderar över vad hästen har lärt sig av ridpasset och på den senaste träningen var det t ex att Mackan har lärt sig att bromsa upp sig själv i övergångarna, och givetvis måste vi befästa den erfarenheten genom att göra fler likadana övergångar. 🙂

Sammanfattat:

Spagettiarm
Beröm rätt svar.
Framåtbjudning utan konsekvens.
Bli stilla i kroppen i övergångarna.

Nu har jag en vecka på mig tills nästa gång och jag hoppas att skoningen på tisdag när Mackan ska få kilsulor bak mm inte kommer att göra honom öm i hovarna. 🙂

spaghetti-3840_960_720

Vilken dag!

I dag var det mycket som stod på schemat:

Ta ut bädden ur Mackans box.
Skura boxfront och väggar – typ ”flyttstäda” boxen.
Lägga in ett lager med torv som ska ligga i botten på den nya bädden.
Träffa hovslagare Sören Stjärnås i Kungsbacka.

Som tur var så fick jag med mig sonen till stallet och på så vis kunde jag halvera tiden som det skulle ta att tömma boxen. Vi blev rejält svettiga båda två! Jösses som vi slet! När vi var klara så körde jag hem sonen och på vägen tillbaka till stallet så fick jag ett meddelande från Sören att han hade påbörjat resan till Kungsbacka. Så spännande att få träffa honom! Jag hann inte fixa något mer i stallet utan fokuserade mig på att komma iväg i tid för att få en chans att prata med Sören om Mackans hovar och benställning. Mackan har ju stått med både fram- och bakben inunder kroppen under flera år och vare sig hovslagare eller veterinärer har haft någon tanke om hur de ska kunna hjälpa Mackan att stå ”ordentligt”. Som tur är jag så är jag envis och vetgirig och dagens 60 minuter långa samtal med Sören gjorde att jag fick gott hopp. ❤

Jag är oerhört tacksam för att Sören tog sig tid att samtala med mig och även titta på min häst! ❤ Tyvärr har han ingen möjlighet att sko Mackan, men med hjälp av en annan hovslagare (som också var med en stund och tittade på Mackan) i dialog med Sören så kan vi nog korrigera det som behövs. Så spännande! Det är bara 14 dagar sedan Mackan fick skor, men båda höll med mig – det behövs en skoning ganska omgående. Om bara 5 dagar så kommer JD och skor Mackan enligt vissa av Sörens anvisningar och jag vet att det innebär kilsulor på båda bak samt några millimeters justering av trakterna på vissa hovar och lite annat. 😉

För den som är intresserad så finns det mycket att läsa i Sörens hovvårdsbok.

Full av energi, glädje och hopp så åkte jag tillbaka till stallet med Mackan för att fortsätta arbetet med att skura boxväggarna och fixa till en grund till en ny bädd, men som vanligt så fastnade jag i olika samtal för att berätta om mina tankar och upplevelsen av att ha fått nörda ordentligt i samtalet med Sören och Johan D.

Det tog flera timmar att fixa Mackans box, men vad gjorde det när jag var full av energi, förväntan, glädje och dessutom har semester… 😉 Målsättningen var att vara klar i stallet 20.00 och faktum är att jag var klar 19.55! 😀 Bra jobbat!

När jag kom hem så fick jag en förfrågan om att rida med i Frillesås div II-lag, och det gör jag ju gärna! Frillesås är min gamla hemklubb som jag var medlem i cirka 18 år och Onsala har ju inget lag i år så det var ju inget att tveka på. 😉 Det ska bli så roligt att träffa både gamla och nya vänner igen! ❤

Nu längtar jag faktiskt lite tills på tisdag när Mackan ska få en skoning enligt Sörens principer, men innan dess ska jag träna för Yvonne F A, träffa dotter med familj från Ystad och umgås med familjen. ❤