Okategoriserade – Sida 4

Ny röntgen och stor ”snoppsten”

I går var det dags att åka till Kungsbacka Hästklinik för att röntga Mackan igen och se hur frakturen såg ut efter fyra veckor på box. Jag vaknade på morgonen med en nervös och ångestfylld känsla – lite samma som när jag sitter och väntar på att gå in till tandläkaren. 😉 Men vad tusan, det kan ju knappast ha blivit sämre! Eller…? Hela dagen gick jag med en klump i magen och eftersom klinikbesöket var på kvällen så var dagen lååååång. Hur tusan tänkte jag när jag bokade ett besök på kvällen? Om nervositeten var jobbig under dagen så kan jag meddela att det inte blev bättre ju närmare kliniken jag kom när det var dags. Men vad tusan, det kan ju knappast ha blivit sämre! Eller…?

Vid första besöket så var det C-F som var veterinär på plats, men han arbetade inte i går och då fick det bli en annan veterinär som granskade röntgenplåtarna. (Redan vid första besöket så bestämde vi att det var ok att inte C-F var närvarande vid det här besöket.) Mackan fick lite lugnande och tre plåtar togs. Bzzz Bzzz Bzzz. ”Det här ser ju ut att läka väldigt bra!” Puh! Assistenten fick hålla Mackan när jag gick och tittade på bilderna tillsammans med veterinären och det jag såg och hörde gjorde mig riktigt glad. 😀 Frakturen läker riktigt bra och det ser ut som om den ”lösa” biten faktiskt håller på att fästa vid benet på ett bra sätt. Puh!

Bilden till höger är från första besöket och där ser man tydligt att det är en stor glipa i frakturen och på bilden till vänster ser man hur fint det ser ut i dag. Nu har det gått sex veckor sedan han fick frakturen, men de två första veckorna visste jag ju inte att han hade en fraktur så det är därför det ”bara” har varit fyra veckor på box.

Jag bad också veterinären att titta på Mackans skap i och med att det har svullnat ordentligt de senaste dagarna. Hon gjorde bedömningen att det var ödem som följd av att han har stått stilla så länge och hon sa att det är rätt vanligt att det blir så. Puh! När hon ändå var i skapet och pillade så undersökte hon om han hade någon snoppsten (konkrement) och det hade han. Vilken tur att hon upptäckte det! Hon hade riktigt svårt att få ut den och de var tvungna att plegga Mackan för att han skulle slappna av – men vad hjälpte det? Trots plegg och slicksten så höll han nästan på att lägga sig på betonggolvet när hon grävde i snoppen. Stackars lilla Mackan. ❤ När hon äntligen fick ut den utbrast hon ”Det här var nog rekord” samtidigt som hon höll fram en ”sten” som var minst 2,5 cm lång och säkert 2 cm i diameter. Faktum är att den var större än vad mynningen på snoppen var! Vilken tur att hon kollade! Jag misstänker att det är ganska många hästar som går omkring med konkrement utan att man som ägare vet om det. Kanske dags att göra rutinkontroll en gång per år för att lättare kunna plocka ut dem? Eller så får man lära sig hur man ska göra… 😉

Innan jag åkte hem så bestämde vi att de skulle skicka plåtarna till C-F så att han också fick se dem. De var övertygade om att han ville ringa upp mig trots att han inte hade telefontid. 😉 Behöver jag säga att jag har gått med mobiltelefonen i fickan hela dagen? 😉 Sent på eftermiddagen i dag så ringde C-F: ”Hej, det är Carl-Fredrik,” (lite buttert) ”Det här ser ju ut att läka fantastiskt bra!” (förvånansvärt positiv). Tack gode gud! Så himla skönt det var att höra honom säga det, för han är ju inte av det mest optimistiska slaget… Han sa att Mackan nu behöver börja med sjukgymnastik, vilket innebär 30 minuters promenad om dagen. Dags att promenera med en heliumballong i styv kuling igen… Hjälm på! Boxvila i ytterligare 2 veckor, men Mackan behöver inte stå inne i boxen eftersom det fungerar lika bra med en begränsad yta utomhus. Får se hur han klarar det!? Efter två veckor bör jag kunna sätta honom i en stor hage, gärna tillsammans med någon annan så att han inte springer. Men min häst är ju världsmästare på att köra race på egen hand i hagen trots att ingen annan gör det! Hur ska det här gå? ”Du kan ju inte låta din häst stå inne resten av livet för säkerhets skull” sa C-F, och det kan jag ju mer eller mindre motvilligt gå med på. 😉 Nytt klinikbesök om 4 veckor med röntgen och rörelsekontroll och då vill C-F vara den som är med, för som han sa: ”om jag ska kunna ge dig klartecken att sitta upp igen så vill jag ha undersökt hästen själv först.” Smart. 😉

Tills vidare fortsätter jag att ge dubbel dos av magnesium och MSM samt lite foderkalk varje dag – det skadar ju knappast. Jag kommer också att fortsätta sätta våtvarmt omslag med Senfix varje dag – det skadar ju knappast heller. 😉

Håll tummarna för att heliumballongen inte flyger iväg med mig!

Mackan huvud Bäckagården

Bilden är från tiden när Mackan hade inflammation i halskotpelaren och då jag promenerade sönder mina hälar. Nästan sex månader med enbart promenader – vissa dagar var han lugn och fin, andra dagar var det som att gå med en heliumballong i hård vind. Älskade häst! ❤

Ovissheten lämnar hoppet kvar.

Nu har min älskade Mackan fixat en av minst sex veckor på box, och han har gjort det galant. ❤ Lugn och fin, precis som tjuren Ferdinand, tittar han ut genom sitt fönster och spanar över nejden. Emellanåt går han till sin höbar och äter lite, men han har ingen brådska eftersom han vet att han han fri tillgång. 🙂 Veterinären sa att jag skulle dra ner på hö och kraftfoder så mycket det bara gick för att Mackan inte skulle få överskottsenergi, men ett är säkert: han känner inte min häst. 😉 Efter lite drygt tolv år tillsammans så har jag lärt mig att min häst inte reagerar nämnvärt på vare sig vila eller extra MJ, men för säkerhets skull så har jag dragit ner på mängden kraftfoder. Han får visserligen inga mängder men strax före skadan så hade jag börjat gasa på lite med St Hippolyt Solo Pellets eftersom Mackan inte äter så mycket hösilage som han behöver. Typiskt.

När jag hade gjort ett inlägg på Facebook om att Mackan hade en fraktur så fick jag ett tips från Sofia, vars häst hade en knäfraktur för några år sedan, om att de hade använt Senfix och fått ett bra resultat. Visserligen skrev hon att man kan ju aldrig veta om det var produkten i sig eller något annat som gjorde att deras häst blev bra, men det skadar ju aldrig att testa. 😉 Fem minuter efter att jag hade fått tipset så hade jag beställt en flaska och nu applicerar jag det varje dag över stället där Mackans fraktur sitter.

Laser. Laser är väldigt bra. Det vet jag sedan tidigare. Kontaktade Viveca på Svensk Hästrehab för att höra vad hon trodde. Svaret var att det nog var bäst att hyra en laser för att kunna behandla varje dag, men var hittar jag en laser att hyra? Jag hade gärna velat köpa en Warp10 men faktum är att det är rätt mycket pengar för något som jag inte vet om det fungerar… Viveca tipsade mig om att ge Mackan MSM om jag inte redan gjorde det. Samma dag snodde jag makens MSM och tog med till stallet… Var faktiskt lite orolig över om Mackan ens skulle äta det i och med att det smakar bäver, men med lite svartvinbärssaft så går det mesta ner. 😉

Som vanligt har jag tillbringat X antal timmar på Google och fann bland annat en text där en läkare påtalade vikten av magnesium vid benbrott och frakturer. Han hade själv fått ett benbrott och tog då extra tillskott av magnesium och läkningen var förvånansvärt bra. Behöver jag säga att jag köpte magnesium direkt? 😉

För en vecka sedan anordnade jag en foderföreläsning med en av St Hippolyts rådgivare och förutom att bjuda på en superbra föreläsning så gav hon mig också tipset om att ge lite extra foderkrita. Dagen efter köpte jag en hink foderkrita…

Nu är jag fullt medveten om att man inte kan ge hur mycket som helst av vad som helst, men jag håller mig inom rimliga gränser med både MSM, magnesium och foderkalk. D-vitamin hoppas jag att han tillverkar när han står och solar sig i fönstret.

Förutom olika tillskott så är jag noga med att låta Mackan använda några av sina muskler genom att göra vissa övningar som jag har snappat upp av bl a Gillian Higgins och Charlotta Lindgren på Husaby Hästklinik. Som komplement till muskelaktiviteten så kör jag 2-3 gånger i veckan med min Thumper Mini Pro som används av många terapeuter. Vid ett tillfälle per dag så får han också ett hönät i lite högre höjd så att han kan få aktivera sin bukmuskulatur lite mer – trots att det kanske inte är så fördelaktigt för hans halskotpelare. Förutom det positiva med bukmuskulaturen så blir det mer sysselsättning för honom och jag slipper ta hand om flera kilo hö som han kastar ut från höbaren. Knäppa häst!

Man säger ju lite slentrianmässigt att ”hoppet är det sista som överger en”, och det är faktiskt sant. Hoppet om att Mackan kommer att bli bra igen och att han ska få gå i den härligt skogshagen och att jag ska få tillbringa många år tillsammans med honom kommer att finnas kvar så länge det finns en promilles chans att han blir bra. ❤

I ❤ my horse!

Eländes elände.

När jag kom in i Mackans box 10 mars så såg jag direkt att hans Haybar hade släppt från två skruvar i vänstersidan. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När jag skulle hämta honom i hagen så såg jag direkt att ena bengjorden hängde och var trasig vid spännet. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När han var parkerad på stallgången så såg jag att det hade runnit blod från ett litet sår strax ovanför karpalleden. Jäkla klant, vad har han nu hittat på?

Min teori var att han hade fastnat med bengjorden i sin Haybar på något vis och dragit tills dess att både Haybar och bensnöret gav med sig och att spännet på bensnöret hade snärtat fram och orsakat såret på frambenet. Lite märkligt annars att alla tre incidenterna inträffade på en och samma dag… Eller? Hur som helst så var det ett litet sår som inte blödde så mycket, men jag drog på mig en gummihandske och spolade rejält på såret samtidigt som jag försökte se om det kanske var något sticksår. Det enda jag såg var en ytlig smal reva på 2-3 cm. Området runt såret var svampigt och svullet, men det var ju inte så konstigt.

Dagen efter så hade såret gått ihop och det gick inte att frambringa något blod alls, så jag kylde området med vatten en extra gång och la därefter på lite kyllera. Eftersom Mackan inte visade några som helst tecken på att ha ont så fick han fortsätta gå i hagen med de andra.

Följande dagar tog jag tempen regelbundet för att ha koll på eventuella tecken på infektion, men det var aldrig något förhöjd temp och läget verkade lugnt. Spolade växelvis med varmt och kallt vatten för att försöka få lite cirkulation i området. Vid ett tillfälle så lät jag Mackan gå lös i manegen för att se om han ville rulla sig – det ville han, men han gjorde det inte. Jag anar att det var svullnaden som spände så fort han skulle böja på benet och halvvägs nere så ångrade han sig.

Efter ytterligare några dagar så verkade han rätt ok och både rullade sig och drog några rejäla repor i manegen. Skönt, han är ju inte halt i alla fall. Dock så kvarstod en viss svullnad på utsidan och ovanför karpalleden så jag ringde till kliniken för lite rådgivning. ”Är han inte halt så kan du börja skritta igång honom. Det kan ta tid för vävnaden att bli normal igen efter en skada.” Sagt och gjort. Jag skrittade i 20-30 minuter och det kändes bra. Skönt.

För att inte fastna i manegen så valde jag att gå en promenad med Mackan på tisdagen, nio dagar efter det att han fick såret och svullnaden. Det var härligt väder och som gjort för en promenad. När vi var nästan halvvägs så mötte vi en liten islandshäst och Mackan tog några travsteg när den hade passerat. Men jösses, han är ju HALT! Han visade inget tecken på att ha ont i skritten, men det blev supertydligt i traven. Efter promenaden ställde jag honom på stallgången och när jag skulle flytta honom därifrån så ville han knappt stödja på vänster fram. Jäkligt märkligt! Dagen efter fick han stå på box och när jag kom till stallet på eftermiddagen så tyckte han att det var helt ok att gå på benet igen. Märkligt. Istället för boxen så blev det sjukhage för honom i och med att han verkade något bättre. Bestämde mig för att avvakta några dagar och se om det var något tillfälligt, och på fredagen ringde jag till Kungsbacka hästklinik och bokade en tid.

I dag var jag där. Jag hade målat upp värsta scenariot för att vara beredd, och det var nog tur det… Jag fick börja med att gå på löpargången med Mackan och precis som tidigare så var han ohalt i skritten, men markerade tydligt i traven. C-F palperade karpalleden noga och på ett litet ställe (där jag inte hade tryckt) så visade Mackan tydligt att det gjorde ont. C-F sa att han ville se både röntgen och ultraljud för att vara på det säkra med vad problemet var, men efter några röntgenplåtar behövdes det inte något ultraljud i dagsläget. Utlåtande: en fraktur i underarmsbenet. 😦 Va? En fraktur?! C-F sa att det var en ovanlig och allvarlig fraktur som kräver minst sex veckors boxvila, och därefter får vi se hur det går. I den bästa av världar så läker frakturen, men i värsta fall så kan den bli värre och gå ner mot leden och då är det kört. 😦 Hoppas, hoppas, hoppas att det läker bra! Under tiden som läkningen pågår så ska Mackan röra sig så lite som möjligt – typ helst inte alls. C-F trodde inte på min teori utan sa att det här mest troligt är kraftigt våld med något trubbigt. Skumt. Om det hade varit en spark så borde ju sårskadan varit värre. Undrar vad som har hänt egentligen… Återbesök om fyra veckor för att se hur läkningen går, men om han blir sämre och inte vill stödja på benet så ska jag direkt kalla ut en veterinär som har mobil röntgen. (Jag har redan säkerställt att Distriktsveterinärerna har en sådan i en av sina bilar och om det händer något så ringer jag dem.)

Som tur är så är ju inte Mackan den hetsiga typen och jag räknar kallt med att han är nöjd så länge han kan titta ut genom fönstret. Så förutom att hålla tummarna för att läkningen går bra så ska jag hålla tummarna för att vädret är med oss så att han kan ha sitt fönster öppet så mycket som det går. ❤ Jag får också hålla tummarna för att hans mage fixar så många veckor utan rörelse… Oj, oj, oj, det är mycket nu.

För att peppa mig själv i det här så tänker jag att om frakturen inte har gått ner till leden under de här veckorna, så borde väl ändå läkningen vara på G? För annars borde väl vistelsen i hage och sjukhage ha gjort frakturen sämre? Eller?

Vid några tillfällen har jag funderat på om det är någon elak jävel som sitter och sänder hemskheter via voodoo, för så här mycket elände var det länge sedan vi hade. Fast med gör egentligen sådant?

Håll nu tummarna för att allt går bra!

Skitväder och bristande motivation.

Mackan och hans kompis trivs riktigt bra tillsammans i hagen och jag får frid i själen på köpet nu när han har sällskap. Den senast tiden är det två hästar i stallet som tyvärr har fått vandra vidare till de evigt gröna ängarna och eftersom det då blev endast en häst kvar i den hagen så fick han i dag flytta ihop med Mackan och Salado. ❤ De har ju gått i hagarna bredvid varandra ett bra tag nu, så de kände ju redan varandra. Jag var faktiskt lite orolig över huruvida Mackan skulle kaxa sig mot Brille, som lär vara en riktig tuffing, men jag tror att Mackan fick klart för sig i ett tidigt skede vem det är som bestämmer. Det fanns nämligen spår efter ett rejält bett i sidan på Mackan när jag borstade honom. Nu är de alltså tre herrar som ska gå tillsammans och om ca en vecka ska de flytta över till skogshagen som fåren har gått i, den ska bara rensas ren från fårstängsel först. Fåren har nämligen också fått gå vidare till de evigt gröna ängarna…

Skogshagen är riktigt stor och kuperad med många träd och buskar och det är med lite skräckblandad förtjusning som jag släpper Mackan där. Vi hade en liknande hage när vi hade gård och då sprang Mackan in i träden emellanåt och slog till och med bort en liten bit ben från den ena (falska) höftknölen. En annan potentiell fara är att han ska lattja runt och fastna mellan två träd, så jag får väl se till att ta med en såg till stallet som jag kan använda om det behövs. 😉 Mitt i hagen går det en gärdsgård – ve och fasa om han smockar i fötterna där och får en hovbensfraktur, vilket min förra häst Salna fick hos sin nya ägare. 😦 Nej, nu ska jag väl inte måla fan på väggen – det som sker det sker. Jag kan ju inte packa in min älskade häst i bomull. Eller? 😉

I veckan som har gått så har jag fått försöka hålla motivationen uppe trots skitvädret som har varit. Vi har visserligen manege vägg i vägg med stallet, men där vill jag ju inte fastna varje dag… Jag har varvat ridning med arbete på lina med och utan Equiband och vissa dagar har Mackan fått vila helt för att det inte har gått att vara annat än i manegen på grund av vädret.

När jag åkte från jobbet i går så trodde jag nästan att jag höll på att bli deprimerad eftersom humöret var i botten och det kändes som att jag skulle börja grina vilken sekund som helst, så då brydde jag mig inte om att göra något alls med Mackan. Jag åkte istället hem och mölade i mig en god (och stor) Ben&Jerrys istället. 😉 I morse när jag vaknade så kände jag mig mycket mer uppåt i sinnet och såg verkligen fram emot att åka till stallet och rida! Tänk vad lite Ben&Jerrys och lite sömn kan göra! 🙂

Glass

I dag red jag med Equiband under magen och hade fokus på att Mackan skulle gå fram för lätta hjälper. Funkade rätt bra, faktiskt. För utom att han skulle gå fram så försökte jag även se till att jag skulle ha lika mycket tryck i varje stigbygel, spaghettiarmar och skuldror som inte åkte framåt. Funkade rätt bra, faktiskt. 😉 Nu ska jag nog sätta mig och titta lite på Uta Gräf för att få lite inspiration. ❤ Nästa vecka hoppas jag på bättre väder!

Kompis i hagen! 😍

Äntligen har Mackan fått en riktig kompis i hagen! Det är den spanska hästen Salado som kom till stallet i veckan. De har gått i olika hagar i några dagar, men eftersom de gärna hälsade ordentligt och vänligt på varandra varje gång Mackan gick förbi så tänkte vi att det säkert var en bra idé att släppa ihop dem. Så himla bra det blev! ❤

När de hade hälsat och kliat varandra lite så blev det dags för lek och bus och efter en liten stund så såg vi att Mackan hade något i svansen. En kvist, trodde vi först, men när vi tittat en liten stund så såg vi att det såg ut som en tråd. Skumt. Jag tog grimskaftet och gick in i hagen för att se om jag kunde få tag i Mackan och plocka bort tråden och då såg jag att det var ståltråd! Jösses! Han hade fastnat med svansen i den ena av spiraltrådarna vid en annan öppning till hagen. Lång var den också! För ett ögonblick så såg jag skräckscenariot framför mig: båda hästarna intrasslade i tråden med hemska skador som följd. Skit också! Men som tur var så lyckades jag ställa mig på tråden en bit bakom Mackan och när han drog iväg i galopp igen och då släppte tråden turligt nog från svansen. Snabbt som tusan räfsade jag ihop säkert 10 meter ståltråd så att hästarna INTE skulle trampa i den och fastna. Puh! Det var inte så mycket spiraler kvar… (bilden till vänster).

Jag gillar inte alls den här typen av grindöppningar som är på bilden till höger! Det är väldigt lätt hänt att hästarna kan fastna med svansen och om man har otur så blir hästen skrämd. Mackan å andra sidan verkade inte alls bry sig om att han hade flera meter tråd bakom sig när han galopperade runt i hagen…

Jag är så himla glad att jag faktiskt tog mig i kragen och flyttade Mackan till Norrgården. Nu har han fått det där som jag lovade honom innan han flyttade: fler timmar ute, kompis i hagen och större möjligheter att rida ut. ❤

I dag red jag visserligen inte ut, men vi promenerade ”varvet” som visade sig vara nästan 5 km, och i ett raskt tempo så tog det ca 1 timma att komma runt. Ok, jag stannade och pratade med en man en liten stund, men resten av tiden var riktigt rask promenad. En stor del av varvet går på grusväg, men en liten bit går genom skogen, och jag ser verkligen fram emot att rida här – året runt. Överallt såg jag spår av vildsvin, men jag pratade högt med Mackan hela tiden och hoppades att svinen skulle vara skygga och hålla sig borta. Tack och lov så stötte vi inte på några vildsvin! Puh! 😉

Matvägran och kolik.

I söndags fick jag ett sms från Tina i stallet som beskrev att Mackan knappt hade ätit alls av sitt kvällshö och inte heller av den pellets han hade fått kvällen innan. Märkligt. Förutom att han inte hade ätit så hade han också grävt ordentligt i bädden under fönstret, och det är ju inte heller något han brukar ägna sig åt. Han verkade ändå rätt pigg och ”vaken” så jag sa till Tina att hon kunde släppa ut honom och så skulle jag snabba mig till stallet för att själv få koll på honom. När han väl var i hagen så åt han av det lilla gräs han kunde plocka i sig och han verkade rätt ok. Märkligt. När jag skulle göra i ordning boxen så såg jag att han inte heller hade druckit något alls, vilket han brukar göra. Han har två stora hinkar i boxen – en med saltvatten och en med vanligt vatten, och dessutom en vattenkopp (som han nog inte fattar hur den funkar). Märkligt. Det var flera tecken på koliksymtom, men ändå inte. Han gjorde ingen som helst antydan till att vilja gräva ute och han hade inte heller lagt sig ner någon gång. Märkligt.

Egentligen skulle jag ha tränat, men vem kan sätta sig på en häst som visar tecken på att inte allt är som det ska? Jag ägnade istället dagen åt att mocka hagen, skura vattenbaljan i hagen och hålla allmän koll på min häst. På eftermiddagen verkade han nästan precis som vanligt så jag åkte hem och hoppades att symtomen inte skulle förvärras.

Dagen efter var det jobbdag som vanligt och jag kollade min mobil säkert 1000 gånger för att se om någon från stallet hade hört av sig, men det fanns inga missade samtal eller meddelanden över huvud taget. Puh! Då hade han väl repat sig och var sitt vanliga jag. När jag kom till stallet fick jag höra att Mackan hade varit slö och att han inte hade ätit den här dagen heller. Märkligt att ingen hörde av sig om det… När jag skulle mocka boxen såg jag att han inte hade druckit den här natten heller och han hade grävt lite, men inte alls så mycket som dagen innan. Helt klart mådde han inte bra. Typiskt nog hade Distriktsveterinärerna precis stängt när jag ringde så jag fick ringa deras jourhavande veterinär för rådgivning. Efter att ha pratat en stund så bestämde vi att vi mest troligt kunde avvakta med ett veterinärbesök till dagen efter, och för att ha lite extra koll på honom så satt jag kvar i flera timmar innan jag åkte hem. Han bajsade, men ville fortfarande vare sig äta eller dricka. Märkligt. Jag testade allt möjligt för att se om jag kunde få i honom lite vätska, men inget dög. Han är rätt så kräsen av sig, min älskade häst. Dagen efter var jag i stallet riktigt tidigt för att se hur han mådde, och till min förvåning så var han fortfarande pigg och ”vaken”. Han var väldigt kontaktsökande och visade inga som helst tecken på att vara smärtpåverkad. Märkligt. Han ratade dock sitt hö och den mash som jag erbjöd honom, men när jag tog ut honom på en liten promenad så kastade han sig över både gammalt gräs och de få gröna grässtrån som han kunde hitta. Märkligt. Så snart Distriktsveterinärerna hade öppnat så ringde jag och bad dem komma för att titta på Mackan.

Veterinären tyckte inte heller att det var några tydliga koliksymtom men behandlade honom som om det vore det. Han fick 3-4 stora påsar med vatten slangat rakt ner i magen och 2 stora påsar med dropp i och med att han inte hade druckit på ca 2,5 dygn.

Efter behandlingen så piggnade han till och jag var tvungen att kraftigt begränsa hans ätande så att magen inte skulle lagga ihop alldeles. Han fick därför små givor med hö – fast betydligt oftare än vanligt.

Nu så här tre dagar efter behandlingen så är han precis som vanligt. ❤ Nu hoppas jag att det var något tillfälligt problem med magen som veterinären lyckades lösa och att det inte återkommer. Håll tummarna!

Behandling x 2

I dag var Viveca på Svensk Hästrehab hos Mackan för att se om hon kunde hitta orsaken till hans 4-taktiga galopp och knackandet i väster varvs galopp. Hon började med att känna igenom bakdelen på honom och hittade en hårdare punkt i hans högra skinka som skulle kunna vara förklaringen. Innan hon började behandla så tog hon in Mackan i manegen för att själv kunna se och höra det jag hade beskrivit och det hon kunde se var att Mackan tog aningens kortare steg med höger bak. Hon förklarade för mig att han mest troligt är spänd/känner av höger bak och vill då inte riktigt ta i med det bakbenet, vilket medför att han blir lite extra snabb ner med vänster bakben för att avlasta höger bakben – därav 4-takten. Känns som en rimlig förklaring. 🙂 Knackandet som jag har hört i vänstergaloppen hördes i princip inte alls i dag – märkligt. Men det är väl som när jag hade ont handleden och beställde ett handledsskydd: det räckte att jag hade tryckt på ”beställ” så försvann smärtan i handleden. 😉 Viveka misstänker att själva ljudet kommer från hasen i vänster bak och förklarade att den yttersta delen på hasen kan flytta sig lite i sidled och att det då kan uppstå ett knackande ljud. För att illustrera det tydligare så skickade hon en bild till mig:

IMG_2650E45E9482-1

(Jag misstänker att bilden är från någon av hennes nördiga dissektioner av häst. 😉 )

Mackan fick djupvågsbehandling och nålar i dag och när Viveka lät honom röra på sig i manegen efter behandlingen så gick han mycket mer avslappnat. Han sänkte huvudet och frustade flera gånger, så någon nytta lär behandlingen alla gånger ha gjort. ❤

Bråttom, bråttom, bråttom! Efter Mackans behandling var det bara att skifta kläder för att hasta iväg till osteopaten för min egen del. ”Kaffet är klart!” hörde jag Virran (en av stallägarna) säga strax före det att jag bytte om. En snabbkopp hinner jag säkert om jag byter om snabbt! Så himla trevligt att sitta i ”caféet” och prata! Jag skulle nog kunna sitta där hur länge som helst, men när jag i princip hade fikat på övertid så fick jag kasta mig in i bilen för att inte bli alldeles för sen till osteopaten. Gasen i botten. Hålla koll på fartkamerorna. Ingen polis i sikte. 😉 Självklart! Jag tar motorvägen för att spara lite tid! Då slipper jag alla rondeller utanför Kungsmässan och alla 40-sträckor på vägen. Prick på sekunden klev jag in i receptionen på Hälsa och helhet!

Jag förklarade för Martin, osteopaten, att Mackan allt mer ofta har svängt höger i skritten utan att jag (medvetet) har bett honom om det. Martin konstaterade att jag var sned i bäckenet och att det i sin tur medförde att höger sittben kom lite bakom det vänstra när jag satt ”rakt”. När jag lämnade britsen efter lite chock-wave och manuell behandling så var jag mycket rakare i bäckenet. 🙂 Det ska bli spännande att se om Mackan fortfarande kommer att svänga höger nästa gång jag rider. 😉

Dagen avslutades med ett mysigt besök hos dotter Amanda och hennes familj. I ❤ ledighet!

Träning för Yvonne F A

Söndag och inte en sovmorgon så långt ögat kunde nå… Jag som älskar att ta det riktigt lugnt på helgerna. MEN i dag var det morgonfodring i stallet, utsläpp, stallmöte och träning med Mackan som stod på schemat och det var bara att gå upp när väckarklockan ringde vid 06.00. Faktum är att jag älskar både att ha sovmorgon och att vara i stallet på morgonen, så det gick egentligen ingen nöd på mig alls. 😉 Om det är något som jag saknar från tiden med gården så är det just att fodra hästarna morgon och kväll – det är ju (oftast) så fridfullt.

I dag var det lite extra spännande att rida i ridhuset i och med att det rätt som det var kanade massa snö på taket – något som Mackan också uppmärksammade. 😉 Fastän han tyckte att det var läskigt så måste jag säga att han skötte det riktigt bra. ❤ Glädjande nog verkar det som att den senaste tidens träning av mina höftleder har gjort susen, för i dag så kändes det riktigt bra när jag satte mig i sadeln. Tummen upp för det!

I och med att Yvonne inte hade haft träningar tidigare på Norrgården så var det flera som var nyfikna på vem Yvonne var och hur hennes träningar var, och publiken satt uppradad uppe på läktaren. 🙂 Nu var det inte bara jag som skulle träna i dag, för i så fall hade nog inte publikskaran varit riktigt så stor, för den som förmodligen lockade till sig publiken var en tjej i stallet som gärna ville testa att rida för Yvonne.

Den senaste tiden har jag haft extra fokus på att Mackan ska ”följa” högertygeln, vilket är riktigt skitsvårt, för ibland händer det att det blir att jag rider rakt in i sargen eller rakt in i ett hörn. Men som vanligt hade Yvonne facit på hur jag skulle göra:

komma ihåg att fråga om han är redo att gå fram (och inte vänta tills det är för sent).
i vänstervarvet ska jag ha en lätt kontakt med högertygeln för att han ska ”följa” den, och om det istället blir att han går alldeles för mycket åt höger så ska jag fortsätta på en volt åt höger tills dess att han verkligen följer högertygeln och är redo att gå fram. (När han gjorde det så fick jag känslan av att han ”gick som på räls” med ett bättre driv bakifrån – vet inte om det exakt blev så, men det kändes så.)

Det där med att hålla honom alert och redo att gå fram för minsta lilla impuls är inte helt plättlätt eftersom jag har fullt upp med att hålla reda på annat samtidigt. Men förhoppningsvis kommer även det att bli en rutin så småningom – vänsterhanden var i alla fall mycket bättre i dag! 😉

I galopparbetet fick jag växla mellan att samla och att rida fram och när det väl funkade (hyfsat) så blev det så mycket lättare. Då kunde jag samla upp honom (utan att använda händer) och bara be honom att ”vänta” genom att bli lite mer stilla i min kropp, och i det läget blev han nästintill självgående och jag kunde sitta där med ett stort leende. 😀

Jag har tidigare känt att Mackan under en kort period har varit mer 4-taktig i vänster galopp och Yvonne konstaterade i dag att det är höger bakben som han inte riktigt får med sig och att takten därför blir märklig. Jag fick rida lite innanför spåret och ställa honom lite utåt genom att be honom ”följa” högertygeln (?) och efter en liten stund så kändes det bättre. Eller hur var det? Hur var det nu hon sa…?

Frågan är hur lång tid det egentligen tar innan man lär sig rida någorlunda hyfsat?! 😉 En sak är i alla fall säker: Det är skitsvårt att lära sig rida!

images

Flytt

Jag börjar nästan känna mig som en riktig ”hoppjerka”, för om man räknar antalet stall som jag har haft häst i så börjar det bli ganska många:

Norvära, där vi hade familjens första ponny och min förra häst.
Paulssons, som låg på cykelavstånd. (Funkade i åtta veckor…)
Ideruds, som vi panikflyttade till från Paulssons. Där kompletterade vi skaran med C-ponnyn Appollo Silver.
Egen gård i Åsa. Där hade vi Nappe, Appollo, Katinka, Salna, Mackan, Madonna (foderhäst), Madam (foderhäst) och Acolla – fast inte alla samtidigt.
Asserdal. Dit flyttade vi när vi sålde gården och det var bara Mackan och Acolla kvar då.
Hallagärde. Flyttade dit Mackan och Acolla eftersom hästarna gick i flock där. Acolla flyttade med Martina till Skåne och stallades in där.
Ligården. Flyttade dit Mackan för att ingen på Hallagärde ville gå i samma vinterhage som honom, så han blev ändå ensam. Då var det närmare till Ligården än till Hallagärde.
Bäckagården. Mackan fick inflammation i halskotpelaren och jag behövde promenera i varierad terräng och den hittade jag där.
Gåsevadholm. Det var lite öde på Bäckagården och en ny dressyrinriktad verksamhet startades på Gåsevadholm.
Ligården igen. Mackan klarade inte av underlaget i Gåsevadholms manege så jag flyttade tillbaka till mina vänner på Ligården eftersom jag visste att det funkade.
Norrgården. Här står Mackan nu och här får han kompisar i hagen, långa dagar ute och det finns bra ridvägar inpå stallknuten.

Det finns ju både fördelar och nackdelar på varenda anläggning, och nu prioriterar jag Mackan före mig själv. Det känns angeläget för hans bästa att ha kompisar i hagen så att han kan få vara social och inte bara se hästar på håll. Det känns också viktigt att han får så mycket utetid som möjligt och inte går in bara för att. Jag är övertygad om att Mackan uppskattar våra uteritter som har skett ganska sporadiskt, men nu blir det lättillgängligt och därför tänker jag att det kommer att bli av minst 1-2 gånger i veckan. Det finns en 20×40-manege med bra underlag (gammal fiber som är kompletterad med mer sand) och det finns en stor gräsbana som får användas när vädret tillåter det. På somrarna brukar de ställa ut hinder på gräsbanan, vilket kan vara en utmaning för mig att ta mig an. 😉 Det finns även alla möjliga faciliteter som gör livet lättare: café, stor tvättmaskin, särskilt torkrum med två galgar till varje häst, manegen ligger kloss an med stallet, foderrum med rejält om utrymme för varje häst och en sadelkammare med ordentlig förvaring. Att anläggningen har direktkoppling till Securitas om det blir brand eller inbrott är ju inte heller en nackdel. 😉 Förhoppningsvis kommer vi att trivas riktigt bra på Norrgården och just nu finns det en box ledig om det är någon som är intresserad. 🙂

Ytterligare en fördel med den här flytten har varit att Mackan redan efter två dagar i den nya hagen var bra i magen. Han som har varit lös i magen med rinnande avföring de senaste 3-4 vinterhalvåren. Nu slipper han det och jag slipper att tvätta var och varannan dag. Typiskt nog hade jag precis köpt B-vitaminer strax före flytten… men de kommer väl till användning ändå. 😉

Nu har det gått en vecka sedan han bytte stall och det verkar som att han har landat fint på det nya stället. ❤

”Tandläkaren”

Jaha, första dagen på en ny termin och jag började med att avvika vid lunch för att köra Mackan till C-F på Kungsbacka Hästklinik för att göra en kontroll av tänderna och ta bort hakar och slipa vassa kanter. Som vanligt var jag tidsoptimist och lämnade jobbet 50 minuter före det att jag skulle vara på kliniken – och ja, jag fick rätt bråttom men hann fram precis före det att jag hade tid.

Men vad i h-vete? Hela parkeringen är ju full med transporter, människor och ponnies!? Kommer jag ens att kunna hitta en plats att parkera? Jag lyckades tråckla mig in på parkeringen och hittade en plats längst bort där jag parkerade hela ekipaget på sniskan för att inte blockera andra ekipage. Lämnade Mackan i transporten och gick in till expeditionen och såg då att det var världens kö! Vad i jösse namn är det frågan om?! Ställde mig i kön som den ordentliga människa jag är och efter en liten stund dök det upp en kvinna som jag känner sedan tidigare. Vi började prata och då fick jag reda på att det var ponnymätningar som orsakade detta ”kaos”. Alla som stod i kön gjorde det för att anmäla sig och få ett könummer, så jag gick förbi kön och meddelade att jag var på plats. 🙂 Inte för att det hjälpte så mycket…

Efter en långs stunds väntan fick jag gå och hämta min häst. Som vanligt var Mackan cool och verkade inte ta någon större notis om alla som var runt omkring, så det var bara för mig att sakta men säkert lotsa honom över parkeringen och in på kliniken. Älskade häst! ❤

Som vanligt var det inga större överraskningar i Mackans munhåla och rutinen är att slipa ner hakarna var 8:e-10:e månad, men inte mer än var 10:e sa C-F i dag eftersom de bakre hakarna hade börjat att orsaka en rodnad innanför översta kindtanden. När jag berättade att jag oftast rider utan nosgrimma så var C-F riktigt nöjd 😉 men när jag berättade att jag har beställt ett läderbett så var han mindre nöjd. Dock är jag beredd att prova för att se vad Mackan tycker om att ha läder i munnen istället för metall eller gummi. 🙂

Innan jag kunde åka hem så promenerade jag runt med Mackan en stund bland alla transporter och ponnies och då var det en kvinna som sa att det nog var tur att Mackan hade fått lugnande när det var så rörigt på parkeringen, men jag kunde käckt svara att det inte spelade någon roll – han är oftast lugn oavsett. 😉 1,5 timma senare och 2200kr fattigare så åkte jag från kliniken och om ca 9 månader så är det dags igen. 🙂