Ingen bra prognos.

Efter gårdagens besök på kliniken så var jag först kräkfärdig av den oro som uppstod, men sedan så började jag tänka i positiva banor istället och då försvann illamåendet. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så borde ju rimligtvis benet redan ha gått av om det nu skulle ha gjort det av rörelse, vilket medförde att jag ändå hade ett visst hopp.

I kväll ringde C-F och berättade att han hade visat röntgenplåtarna för sina kollegor och ville komplettera gårdagens utlåtande med att ”även om benet inte går av under kommande veckor så finns det en stor risk att det bildas kallus.” Han förklarade vidare att kallus kan påverka de senor och ligament som finns utanför frakturen och det finns en risk att kallus medför att Mackan kan bli kroniskt halt. I mina öron är det detsamma som att då finns det inget att göra. Blev plötsligt illamående igen. 😦

I dagsläget funderar jag på VAD jag ska göra om jag inte har häst – för mest troligt så slutar mitt hästliv i samma stund som Mackan vandrar vidare till de evigt gröna ängarna.

Illamåendet håller i sig…

Eländes elände.

När jag kom in i Mackans box 10 mars så såg jag direkt att hans Haybar hade släppt från två skruvar i vänstersidan. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När jag skulle hämta honom i hagen så såg jag direkt att ena bengjorden hängde och var trasig vid spännet. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När han var parkerad på stallgången så såg jag att det hade runnit blod från ett litet sår strax ovanför karpalleden. Jäkla klant, vad har han nu hittat på?

Min teori var att han hade fastnat med bengjorden i sin Haybar på något vis och dragit tills dess att både Haybar och bensnöret gav med sig och att spännet på bensnöret hade snärtat fram och orsakat såret på frambenet. Lite märkligt annars att alla tre incidenterna inträffade på en och samma dag… Eller? Hur som helst så var det ett litet sår som inte blödde så mycket, men jag drog på mig en gummihandske och spolade rejält på såret samtidigt som jag försökte se om det kanske var något sticksår. Det enda jag såg var en ytlig smal reva på 2-3 cm. Området runt såret var svampigt och svullet, men det var ju inte så konstigt.

IMG_0868

Dagen efter så hade såret gått ihop och det gick inte att frambringa något blod alls, så jag kylde området med vatten en extra gång och la därefter på lite kyllera. Eftersom Mackan inte visade några som helst tecken på att ha ont så fick han fortsätta gå i hagen med de andra.

Följande dagar tog jag tempen regelbundet för att ha koll på eventuella tecken på infektion, men det var aldrig något förhöjd temp och läget verkade lugnt. Spolade växelvis med varmt och kallt vatten för att försöka få lite cirkulation i området. Vid ett tillfälle så lät jag Mackan gå lös i manegen för att se om han ville rulla sig – det ville han, men han gjorde det inte. Jag anar att det var svullnaden som spände så fort han skulle böja på benet och halvvägs nere så ångrade han sig.

Efter ytterligare några dagar så verkade han rätt ok och både rullade sig och drog några rejäla repor i manegen. Skönt, han är ju inte halt i alla fall. Dock så kvarstod en viss svullnad på utsidan och ovanför karpalleden så jag ringde till kliniken för lite rådgivning. ”Är han inte halt så kan du börja skritta igång honom. Det kan ta tid för vävnaden att bli normal igen efter en skada.” Sagt och gjort. Jag skrittade i 20-30 minuter och det kändes bra. Skönt. 

För att inte fastna i manegen så valde jag att gå en promenad med Mackan på tisdagen, nio dagar efter det att han fick såret och svullnaden. Det var härligt väder och som gjort för en promenad. När vi var nästan halvvägs så mötte vi en liten islandshäst och Mackan tog några travsteg när den hade passerat. Men jösses, han är ju HALT! Han visade inget tecken på att ha ont i skritten, men det blev supertydligt i traven. Efter promenaden ställde jag honom på stallgången och när jag skulle flytta honom därifrån så ville han knappt stödja på vänster fram. Jäkligt märkligt! Dagen efter fick han stå på box och när jag kom till stallet på eftermiddagen så tyckte han att det var helt ok att gå på benet igen. Märkligt. Istället för boxen så blev det sjukhage för honom i och med att han verkade något bättre. Bestämde mig för att avvakta några dagar och se om det var något tillfälligt, och på fredagen ringde jag till Kungsbacka hästklinik och bokade en tid.

I dag var jag där. Jag hade målat upp värsta scenariot för att vara beredd, och det var nog tur det… Jag fick börja med att gå på löpargången med Mackan och precis som tidigare så var han ohalt i skritten, men markerade tydligt i traven. C-F palperade karpalleden noga och på ett litet ställe (där jag inte hade tryckt) så visade Mackan tydligt att det gjorde ont. C-F sa att han ville se både röntgen och ultraljud för att vara på det säkra med vad problemet var, men efter några röntgenplåtar behövdes det inte något ultraljud i dagsläget. Utlåtande: en fraktur i underarmsbenet. 😦 Va? En fraktur?! C-F sa att det var en ovanlig och allvarlig fraktur som kräver minst sex veckors boxvila, och därefter får vi se hur det går. I den bästa av världar så läker frakturen, men i värsta fall så kan den bli värre och gå ner mot leden och då är det kört. 😦 Hoppas, hoppas, hoppas att det läker bra! Under tiden som läkningen pågår så ska Mackan röra sig så lite som möjligt – typ helst inte alls. C-F trodde inte på min teori utan sa att det här mest troligt är kraftigt våld med något trubbigt. Skumt. Om det hade varit en spark så borde ju sårskadan varit värre. Undrar vad som har hänt egentligen… Återbesök om fyra veckor för att se hur läkningen går, men om han blir sämre och inte vill stödja på benet så ska jag direkt kalla ut en veterinär som har mobil röntgen. (Jag har redan säkerställt att Distriktsveterinärerna har en sådan i en av sina bilar och om det händer något så ringer jag dem.)

IMG_0892

Som tur är så är ju inte Mackan den hetsiga typen och jag räknar kallt med att han är nöjd så länge han kan titta ut genom fönstret. Så förutom att hålla tummarna för att läkningen går bra så ska jag hålla tummarna för att vädret är med oss så att han kan ha sitt fönster öppet så mycket som det går. ❤ Jag får också hålla tummarna för att hans mage fixar så många veckor utan rörelse… Oj, oj, oj, det är mycket nu.

För att peppa mig själv i det här så tänker jag att om frakturen inte har gått ner till leden under de här veckorna, så borde väl ändå läkningen vara på G? För annars borde väl vistelsen i hage och sjukhage ha gjort frakturen sämre? Eller?

Vid några tillfällen har jag funderat på om det är någon elak jävel som sitter och sänder hemskheter via voodoo, för så här mycket elände var det länge sedan vi hade. Fast med gör egentligen sådant?

Håll nu tummarna för att allt går bra!

Matvägran och kolik.

I söndags fick jag ett sms från Tina i stallet som beskrev att Mackan knappt hade ätit alls av sitt kvällshö och inte heller av den pellets han hade fått kvällen innan. Märkligt. Förutom att han inte hade ätit så hade han också grävt ordentligt i bädden under fönstret, och det är ju inte heller något han brukar ägna sig åt. Han verkade ändå rätt pigg och ”vaken” så jag sa till Tina att hon kunde släppa ut honom och så skulle jag snabba mig till stallet för att själv få koll på honom. När han väl var i hagen så åt han av det lilla gräs han kunde plocka i sig och han verkade rätt ok. Märkligt. När jag skulle göra i ordning boxen så såg jag att han inte heller hade druckit något alls, vilket han brukar göra. Han har två stora hinkar i boxen – en med saltvatten och en med vanligt vatten, och dessutom en vattenkopp (som han nog inte fattar hur den funkar). Märkligt. Det var flera tecken på koliksymtom, men ändå inte. Han gjorde ingen som helst antydan till att vilja gräva ute och han hade inte heller lagt sig ner någon gång. Märkligt.

Egentligen skulle jag ha tränat, men vem kan sätta sig på en häst som visar tecken på att inte allt är som det ska? Jag ägnade istället dagen åt att mocka hagen, skura vattenbaljan i hagen och hålla allmän koll på min häst. På eftermiddagen verkade han nästan precis som vanligt så jag åkte hem och hoppades att symtomen inte skulle förvärras.

Dagen efter var det jobbdag som vanligt och jag kollade min mobil säkert 1000 gånger för att se om någon från stallet hade hört av sig, men det fanns inga missade samtal eller meddelanden över huvud taget. Puh! Då hade han väl repat sig och var sitt vanliga jag. När jag kom till stallet fick jag höra att Mackan hade varit slö och att han inte hade ätit den här dagen heller. Märkligt att ingen hörde av sig om det… När jag skulle mocka boxen såg jag att han inte hade druckit den här natten heller och han hade grävt lite, men inte alls så mycket som dagen innan. Helt klart mådde han inte bra. Typiskt nog hade Distriktsveterinärerna precis stängt när jag ringde så jag fick ringa deras jourhavande veterinär för rådgivning. Efter att ha pratat en stund så bestämde vi att vi mest troligt kunde avvakta med ett veterinärbesök till dagen efter, och för att ha lite extra koll på honom så satt jag kvar i flera timmar innan jag åkte hem. Han bajsade, men ville fortfarande vare sig äta eller dricka. Märkligt. Jag testade allt möjligt för att se om jag kunde få i honom lite vätska, men inget dög. Han är rätt så kräsen av sig, min älskade häst. Dagen efter var jag i stallet riktigt tidigt för att se hur han mådde, och till min förvåning så var han fortfarande pigg och ”vaken”. Han var väldigt kontaktsökande och visade inga som helst tecken på att vara smärtpåverkad. Märkligt. Han ratade dock sitt hö och den mash som jag erbjöd honom, men när jag tog ut honom på en liten promenad så kastade han sig över både gammalt gräs och de få gröna grässtrån som han kunde hitta. Märkligt. Så snart Distriktsveterinärerna hade öppnat så ringde jag och bad dem komma för att titta på Mackan.

Veterinären tyckte inte heller att det var några tydliga koliksymtom men behandlade honom som om det vore det. Han fick 3-4 stora påsar med vatten slangat rakt ner i magen och 2 stora påsar med dropp i och med att han inte hade druckit på ca 2,5 dygn.

Efter behandlingen så piggnade han till och jag var tvungen att kraftigt begränsa hans ätande så att magen inte skulle lagga ihop alldeles. Han fick därför små givor med hö – fast betydligt oftare än vanligt.

Nu så här tre dagar efter behandlingen så är han precis som vanligt. ❤ Nu hoppas jag att det var något tillfälligt problem med magen som veterinären lyckades lösa och att det inte återkommer. Håll tummarna!

Muskelskada.

I morse åkte jag med Mackan till Stefan Andreasson för att se om han kunde hitta något som kunde förklara Mackans beteende den senaste tiden. Och det kunde han.

Jag fick börja med att longera Mackan och då valde jag att börja med vänster varv så att Stefan kunde se hur Mackan rör sig i det varvet jämfört med höger varv. Miljön var ny och Mackan hade tagits från boxen till transporten och vidare till Stefan utan att ha fått röra på sig så han bjöd på lite stolligheter även i vänster varv. I höger varv blev det värre, men inte alls så som han har gjort tidigare när jag har longerat hemma. Efter typ ett och ett halvt varv sa Stefan ”det räcker”. Han hade sett det han behövde se. Enligt Stefan så har Mackan en sträckning/blödning i serratus cervicis (på höger sida) som sitter i halsen, precis framför bogbladet och det gör att Mackan har svårt att böja sig och arbeta riktigt i höger varv. Mackan fick laserbehandling, lätt massage med liniment och en genomgång av resten av kroppen. Stefan tyckte att Mackan var bra i muskulaturen för övrigt, och det är ju bra. 🙂

Nu skall jag massera Mackan enligt instruktioner och promenera med honom fram tills nästa besök om en vecka. Goodbye div I i Laholm… MEN vad gör man inte för sin häst. Även om jag inte kommer att tävla själv så åker jag mest troligt med som åskådare och hejar på laget och jag ser fram emot en riktig trevlig dag med mina lagkamrater.

På eftermiddagen fick jag också massage och behandling av kiropraktor och det var både det ena och det andra som behövde fixas till, så nu hoppas jag att jag är rak och fin i kroppen när jag väl skall sitta upp i sadeln igen. Förhoppningsvis bränner jag en och annan kalori också när jag är ute och promenerar med Mackan. 😉 Det finns inget ont som inte har något gott med sig… 😀

Serratus Cervicis