Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

Blåmärke?

Hjälm på. Repgrimma på. Stålhätteskor på. Nu eller aldrig, det är lika bra att köra på… Jag tog Mackan direkt ur sjukhagen, ställde timern på 10 minuter och promenerade iväg denna soliga och blåsiga dag. Ok, han har inte varit ifrån gården på drygt åtta veckor, men det går säkert bra… 😉 Vi gick förbi hans kompisar i hagen och fortsatte grusvägen bort mot grannens gård. Det går ju som smort det här! 🙂

Mackan stannade vid vägskälet och tittade mot hagen som brukar vara tom och konstaterade att det gick hästar där nu. ”Ja, du Mackan, det brukar vara en liten ponny här också. Undrar var den är?” Wrooooooom! Ut ur buskaget kom den lilla ponnyn skjuten som en projektil och Mackan studsade rakt upp i luften samtidigt som han tömde lungorna på luft. Svansen stod nästan rakt ut på honom och han visade upp den snyggaste passagen han någonsin har visat. Wow, han ser ju inte alls ut att ha ont i benet i alla fall! 😉 Jäklar, vilken luftig passage! Han frustade och svävade runt som om han hade sett tre älgar i hagen och för min egen säkerhets skull så tänkte jag att det var bäst att ta honom därifrån. Puh, det gick ju bra…

Svängde höger för att gå igenom grannens gård och passera de små hästarna som brukar stå i hagarna intill staketet, men som nu kryllade likt myror bland stubbar och stenar i en större hage. ”Hjälp!” skrek Mackan samtidigt som han for iväg åt alla möjliga håll. ”Nej, men va fan! Nu får du väl skärpa till dig! Det är hästar!” Här kan jag ju inte fortsätta att gå – det är ju med livet med insats… Vände runt Mackan för att gå tillbaka och ta en annan väg istället, med förhoppningen om en lugnare variant av promenad. I samma ögonblick som jag vände runt honom så drog han iväg och kom aningens framför mig samtidigt som han sparkade bakut. ”Jävla häst! Nu får du väl skärpa dig!” Samtidigt som jag skällde på honom så kände jag smärtan på baksidan låret och konstaterade att han hade träffat mig. Jag hade en väldig tur i och med att han lika gärna kunde ha träffat mig rakt på lårbenet… Det hade säkert gjort mycket mer ont. Nu snärtade han till sidfläsket på baksidan låret istället och jag lär väl få ett fint blåmärke där om ett par dagar. Jäkla häst!

Resten av promenaden innehöll extra mycket av uppmärksamhetsövningar så att han skulle ha fokus på mig stället för på allt annat runt omkring. Även om jag blev arg på honom så förstår jag ju att han är extra på tårna nu när han knappt har gjort något på flera veckor. Timern ringde efter 10 minuter och då var det dags att gå hemåt igen – nu med en häst som stannade vid sidan om mig utan att jag behövde ta i grimskaftet (repet). Han kan om han vill! 😉 I morgon blir det en ny promenad med hjälmen på! 🙂 Skam den som ger sig!

Om en vecka är det dags för ett nytt veterinärbesök och då hoppas jag på positivt besked. ❤

Bakläxa.

För drygt en vecka sedan så sprang Mackan runt i boxen och lyckades sätta ena bakskon på sniskan och eftersom hovslagaren inte har jour 24-7 så bestämde jag mig för att försöka plocka av skon på egen hand. Sagt och gjort – hittade en bra film på Youtube som visade hur man bräcker av en sko. Youtube är fantastiskt! Det finns typ ALLT där! Trots att jag inte hade helt rätt verktyg så fick jag av skon rätt smidigt. I alla fall enligt mig själv… 😉

57762483956__EB652DE6-00AF-40DC-817E-6D22BE48939F

Vid ett flertal tillfällen så har Mackan halkat på stallgången eftersom sömmen var helt nerslitna, så jag bestämde mig efter några dagar för att ta av de andra tre skorna också. Hur svårt kan det vara? Åkte till Hööks och köpte en riktig tång och gav mig i kast med den andra bakskon. Inte helt plättlätt, men det gick… Insåg ganska snabbt att jag inte alls hade tekniken och styrkan (i benen) för att hålla på med sådant här, men eftersom jag hade börjat så var jag ju tvungen att fortsätta. 😉 Nu när frakturen håller på att läka så bra så kan jag ju inte låta hästen halka på stallgången och bryta något annat ben. Efter mycket möda så fick jag av två skor och hade bara den sista skon kvar – den som satt på samma ben som frakturen. Jäklar vad den skon satt! Eller så var det jag som var trött… Var tvungen att ta fram filmen på Youtube igen för att se hur man VERKLIGEN skulle göra, och tänk så mycket lättare det blev då. Efter 45 minuters slit, mjölksyra i benen och trötta handleder så skänkte jag en tanke till alla hårt arbetande hovslagare. Vilket fantastiskt jobb ni gör! ❤ Mackan undrade nog vad sjutton jag höll på med, men till slut kunde han gå utan att halka i alla fall. 😉

En vecka utan skor. Hur tokigt kan det vara? Svaret är: ganska tokigt. Även om Mackan har kunnat gå utan att ömma så har hovväggarna tagit stryk. Vilket de i och för sig gör annars också… till och med MED skor så går de sönder. När det nu var dags att sätta på skor igen så konstaterade Dan att det inte fanns några marginaler över huvud taget, men han lyckades ändå sätta sömmen så att det inte blev vare sig värme eller puls. Grymt bra! Förhoppningsvis sitter skorna där de ska tills nästa skoning och med tanke på att Mackan inte ska springa runt i hagen så är förhoppningen stor att de sitter kvar i alla fall i sex veckor.

När Dan var klar så frågade han om jag tränade magen på Mackan genom att trycka med fingrarna under buken. (Han tyckte nämligen att Mackan var lite ”hängig” i kroppen.) ”Jajamän, det gör jag. Varje dag.” svarade jag käckt och kände mig rätt duktig. ”Hur då?” frågade Dan. Han testade och fick ytterst lite reaktion från Mackan. ”Ungefär så där.” svarade jag. ”Det är alldeles för lite! Du måste kräva mer.” Hoppsan. Han gjorde om det och fick betydligt bättre reaktion. ”Så här ska det se ut!” OJ! Dan gick och ställde sig bakom Mackan. ”Gör du den här övningen också? frågade han samtidigt som han drog med fingrarna på varje sida om Mackans rumpa. ”Jajamän, det gör jag!” svarade jag lika käckt som tidigare. ”Han vinkar in sig alldeles för lite.” sa Dan. ”Så här ska det se ut!” OJ! Så mycket!? Dan fick Mackan att använda musklerna mycket mer!

Helt klart fick jag bakläxa på arbetet som jag har gjort under fem veckors boxvila, så nu blir det andra bullar framöver: 10 gånger i 10 sekunder under buken och 5 gånger fem sekunder på baken – och då med betydligt bättre insats från Mackans håll. 😉

Nu ska vi träna! 🙂

Ny röntgen och stor ”snoppsten”

I går var det dags att åka till Kungsbacka Hästklinik för att röntga Mackan igen och se hur frakturen såg ut efter fyra veckor på box. Jag vaknade på morgonen med en nervös och ångestfylld känsla – lite samma som när jag sitter och väntar på att gå in till tandläkaren. 😉 Men vad tusan, det kan ju knappast ha blivit sämre! Eller…? Hela dagen gick jag med en klump i magen och eftersom klinikbesöket var på kvällen så var dagen lååååång. Hur tusan tänkte jag när jag bokade ett besök på kvällen? Om nervositeten var jobbig under dagen så kan jag meddela att det inte blev bättre ju närmare kliniken jag kom när det var dags. Men vad tusan, det kan ju knappast ha blivit sämre! Eller…?

Vid första besöket så var det C-F som var veterinär på plats, men han arbetade inte i går och då fick det bli en annan veterinär som granskade röntgenplåtarna. (Redan vid första besöket så bestämde vi att det var ok att inte C-F var närvarande vid det här besöket.) Mackan fick lite lugnande och tre plåtar togs. Bzzz Bzzz Bzzz. ”Det här ser ju ut att läka väldigt bra!” Puh! Assistenten fick hålla Mackan när jag gick och tittade på bilderna tillsammans med veterinären och det jag såg och hörde gjorde mig riktigt glad. 😀 Frakturen läker riktigt bra och det ser ut som om den ”lösa” biten faktiskt håller på att fästa vid benet på ett bra sätt. Puh!

Bilden till höger är från första besöket och där ser man tydligt att det är en stor glipa i frakturen och på bilden till vänster ser man hur fint det ser ut i dag. Nu har det gått sex veckor sedan han fick frakturen, men de två första veckorna visste jag ju inte att han hade en fraktur så det är därför det ”bara” har varit fyra veckor på box.

Jag bad också veterinären att titta på Mackans skap i och med att det har svullnat ordentligt de senaste dagarna. Hon gjorde bedömningen att det var ödem som följd av att han har stått stilla så länge och hon sa att det är rätt vanligt att det blir så. Puh! När hon ändå var i skapet och pillade så undersökte hon om han hade någon snoppsten (konkrement) och det hade han. Vilken tur att hon upptäckte det! Hon hade riktigt svårt att få ut den och de var tvungna att plegga Mackan för att han skulle slappna av – men vad hjälpte det? Trots plegg och slicksten så höll han nästan på att lägga sig på betonggolvet när hon grävde i snoppen. Stackars lilla Mackan. ❤ När hon äntligen fick ut den utbrast hon ”Det här var nog rekord” samtidigt som hon höll fram en ”sten” som var minst 2,5 cm lång och säkert 2 cm i diameter. Faktum är att den var större än vad mynningen på snoppen var! Vilken tur att hon kollade! Jag misstänker att det är ganska många hästar som går omkring med konkrement utan att man som ägare vet om det. Kanske dags att göra rutinkontroll en gång per år för att lättare kunna plocka ut dem? Eller så får man lära sig hur man ska göra… 😉

Innan jag åkte hem så bestämde vi att de skulle skicka plåtarna till C-F så att han också fick se dem. De var övertygade om att han ville ringa upp mig trots att han inte hade telefontid. 😉 Behöver jag säga att jag har gått med mobiltelefonen i fickan hela dagen? 😉 Sent på eftermiddagen i dag så ringde C-F: ”Hej, det är Carl-Fredrik,” (lite buttert) ”Det här ser ju ut att läka fantastiskt bra!” (förvånansvärt positiv). Tack gode gud! Så himla skönt det var att höra honom säga det, för han är ju inte av det mest optimistiska slaget… Han sa att Mackan nu behöver börja med sjukgymnastik, vilket innebär 30 minuters promenad om dagen. Dags att promenera med en heliumballong i styv kuling igen… Hjälm på! Boxvila i ytterligare 2 veckor, men Mackan behöver inte stå inne i boxen eftersom det fungerar lika bra med en begränsad yta utomhus. Får se hur han klarar det!? Efter två veckor bör jag kunna sätta honom i en stor hage, gärna tillsammans med någon annan så att han inte springer. Men min häst är ju världsmästare på att köra race på egen hand i hagen trots att ingen annan gör det! Hur ska det här gå? ”Du kan ju inte låta din häst stå inne resten av livet för säkerhets skull” sa C-F, och det kan jag ju mer eller mindre motvilligt gå med på. 😉 Nytt klinikbesök om 4 veckor med röntgen och rörelsekontroll och då vill C-F vara den som är med, för som han sa: ”om jag ska kunna ge dig klartecken att sitta upp igen så vill jag ha undersökt hästen själv först.” Smart. 😉

Tills vidare fortsätter jag att ge dubbel dos av magnesium och MSM samt lite foderkalk varje dag – det skadar ju knappast. Jag kommer också att fortsätta sätta våtvarmt omslag med Senfix varje dag – det skadar ju knappast heller. 😉

Håll tummarna för att heliumballongen inte flyger iväg med mig!

Mackan huvud Bäckagården

Bilden är från tiden när Mackan hade inflammation i halskotpelaren och då jag promenerade sönder mina hälar. Nästan sex månader med enbart promenader – vissa dagar var han lugn och fin, andra dagar var det som att gå med en heliumballong i hård vind. Älskade häst! ❤

Ovissheten lämnar hoppet kvar.

Nu har min älskade Mackan fixat en av minst sex veckor på box, och han har gjort det galant. ❤ Lugn och fin, precis som tjuren Ferdinand, tittar han ut genom sitt fönster och spanar över nejden. Emellanåt går han till sin höbar och äter lite, men han har ingen brådska eftersom han vet att han han fri tillgång. 🙂 Veterinären sa att jag skulle dra ner på hö och kraftfoder så mycket det bara gick för att Mackan inte skulle få överskottsenergi, men ett är säkert: han känner inte min häst. 😉 Efter lite drygt tolv år tillsammans så har jag lärt mig att min häst inte reagerar nämnvärt på vare sig vila eller extra MJ, men för säkerhets skull så har jag dragit ner på mängden kraftfoder. Han får visserligen inga mängder men strax före skadan så hade jag börjat gasa på lite med St Hippolyt Solo Pellets eftersom Mackan inte äter så mycket hösilage som han behöver. Typiskt.

När jag hade gjort ett inlägg på Facebook om att Mackan hade en fraktur så fick jag ett tips från Sofia, vars häst hade en knäfraktur för några år sedan, om att de hade använt Senfix och fått ett bra resultat. Visserligen skrev hon att man kan ju aldrig veta om det var produkten i sig eller något annat som gjorde att deras häst blev bra, men det skadar ju aldrig att testa. 😉 Fem minuter efter att jag hade fått tipset så hade jag beställt en flaska och nu applicerar jag det varje dag över stället där Mackans fraktur sitter.

Laser. Laser är väldigt bra. Det vet jag sedan tidigare. Kontaktade Viveca på Svensk Hästrehab för att höra vad hon trodde. Svaret var att det nog var bäst att hyra en laser för att kunna behandla varje dag, men var hittar jag en laser att hyra? Jag hade gärna velat köpa en Warp10 men faktum är att det är rätt mycket pengar för något som jag inte vet om det fungerar… Viveca tipsade mig om att ge Mackan MSM om jag inte redan gjorde det. Samma dag snodde jag makens MSM och tog med till stallet… Var faktiskt lite orolig över om Mackan ens skulle äta det i och med att det smakar bäver, men med lite svartvinbärssaft så går det mesta ner. 😉

Som vanligt har jag tillbringat X antal timmar på Google och fann bland annat en text där en läkare påtalade vikten av magnesium vid benbrott och frakturer. Han hade själv fått ett benbrott och tog då extra tillskott av magnesium och läkningen var förvånansvärt bra. Behöver jag säga att jag köpte magnesium direkt? 😉

För en vecka sedan anordnade jag en foderföreläsning med en av St Hippolyts rådgivare och förutom att bjuda på en superbra föreläsning så gav hon mig också tipset om att ge lite extra foderkrita. Dagen efter köpte jag en hink foderkrita…

Nu är jag fullt medveten om att man inte kan ge hur mycket som helst av vad som helst, men jag håller mig inom rimliga gränser med både MSM, magnesium och foderkalk. D-vitamin hoppas jag att han tillverkar när han står och solar sig i fönstret.

Förutom olika tillskott så är jag noga med att låta Mackan använda några av sina muskler genom att göra vissa övningar som jag har snappat upp av bl a Gillian Higgins och Charlotta Lindgren på Husaby Hästklinik. Som komplement till muskelaktiviteten så kör jag 2-3 gånger i veckan med min Thumper Mini Pro som används av många terapeuter. Vid ett tillfälle per dag så får han också ett hönät i lite högre höjd så att han kan få aktivera sin bukmuskulatur lite mer – trots att det kanske inte är så fördelaktigt för hans halskotpelare. Förutom det positiva med bukmuskulaturen så blir det mer sysselsättning för honom och jag slipper ta hand om flera kilo hö som han kastar ut från höbaren. Knäppa häst!

Man säger ju lite slentrianmässigt att ”hoppet är det sista som överger en”, och det är faktiskt sant. Hoppet om att Mackan kommer att bli bra igen och att han ska få gå i den härligt skogshagen och att jag ska få tillbringa många år tillsammans med honom kommer att finnas kvar så länge det finns en promilles chans att han blir bra. ❤

I ❤ my horse!

Ingen bra prognos.

Efter gårdagens besök på kliniken så var jag först kräkfärdig av den oro som uppstod, men sedan så började jag tänka i positiva banor istället och då försvann illamåendet. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så borde ju rimligtvis benet redan ha gått av om det nu skulle ha gjort det av rörelse, vilket medförde att jag ändå hade ett visst hopp.

I kväll ringde C-F och berättade att han hade visat röntgenplåtarna för sina kollegor och ville komplettera gårdagens utlåtande med att ”även om benet inte går av under kommande veckor så finns det en stor risk att det bildas kallus.” Han förklarade vidare att kallus kan påverka de senor och ligament som finns utanför frakturen och det finns en risk att kallus medför att Mackan kan bli kroniskt halt. I mina öron är det detsamma som att då finns det inget att göra. Blev plötsligt illamående igen. 😦

I dagsläget funderar jag på VAD jag ska göra om jag inte har häst – för mest troligt så slutar mitt hästliv i samma stund som Mackan vandrar vidare till de evigt gröna ängarna.

Illamåendet håller i sig…

Eländes elände.

När jag kom in i Mackans box 10 mars så såg jag direkt att hans Haybar hade släppt från två skruvar i vänstersidan. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När jag skulle hämta honom i hagen så såg jag direkt att ena bengjorden hängde och var trasig vid spännet. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När han var parkerad på stallgången så såg jag att det hade runnit blod från ett litet sår strax ovanför karpalleden. Jäkla klant, vad har han nu hittat på?

Min teori var att han hade fastnat med bengjorden i sin Haybar på något vis och dragit tills dess att både Haybar och bensnöret gav med sig och att spännet på bensnöret hade snärtat fram och orsakat såret på frambenet. Lite märkligt annars att alla tre incidenterna inträffade på en och samma dag… Eller? Hur som helst så var det ett litet sår som inte blödde så mycket, men jag drog på mig en gummihandske och spolade rejält på såret samtidigt som jag försökte se om det kanske var något sticksår. Det enda jag såg var en ytlig smal reva på 2-3 cm. Området runt såret var svampigt och svullet, men det var ju inte så konstigt.

Dagen efter så hade såret gått ihop och det gick inte att frambringa något blod alls, så jag kylde området med vatten en extra gång och la därefter på lite kyllera. Eftersom Mackan inte visade några som helst tecken på att ha ont så fick han fortsätta gå i hagen med de andra.

Följande dagar tog jag tempen regelbundet för att ha koll på eventuella tecken på infektion, men det var aldrig något förhöjd temp och läget verkade lugnt. Spolade växelvis med varmt och kallt vatten för att försöka få lite cirkulation i området. Vid ett tillfälle så lät jag Mackan gå lös i manegen för att se om han ville rulla sig – det ville han, men han gjorde det inte. Jag anar att det var svullnaden som spände så fort han skulle böja på benet och halvvägs nere så ångrade han sig.

Efter ytterligare några dagar så verkade han rätt ok och både rullade sig och drog några rejäla repor i manegen. Skönt, han är ju inte halt i alla fall. Dock så kvarstod en viss svullnad på utsidan och ovanför karpalleden så jag ringde till kliniken för lite rådgivning. ”Är han inte halt så kan du börja skritta igång honom. Det kan ta tid för vävnaden att bli normal igen efter en skada.” Sagt och gjort. Jag skrittade i 20-30 minuter och det kändes bra. Skönt.

För att inte fastna i manegen så valde jag att gå en promenad med Mackan på tisdagen, nio dagar efter det att han fick såret och svullnaden. Det var härligt väder och som gjort för en promenad. När vi var nästan halvvägs så mötte vi en liten islandshäst och Mackan tog några travsteg när den hade passerat. Men jösses, han är ju HALT! Han visade inget tecken på att ha ont i skritten, men det blev supertydligt i traven. Efter promenaden ställde jag honom på stallgången och när jag skulle flytta honom därifrån så ville han knappt stödja på vänster fram. Jäkligt märkligt! Dagen efter fick han stå på box och när jag kom till stallet på eftermiddagen så tyckte han att det var helt ok att gå på benet igen. Märkligt. Istället för boxen så blev det sjukhage för honom i och med att han verkade något bättre. Bestämde mig för att avvakta några dagar och se om det var något tillfälligt, och på fredagen ringde jag till Kungsbacka hästklinik och bokade en tid.

I dag var jag där. Jag hade målat upp värsta scenariot för att vara beredd, och det var nog tur det… Jag fick börja med att gå på löpargången med Mackan och precis som tidigare så var han ohalt i skritten, men markerade tydligt i traven. C-F palperade karpalleden noga och på ett litet ställe (där jag inte hade tryckt) så visade Mackan tydligt att det gjorde ont. C-F sa att han ville se både röntgen och ultraljud för att vara på det säkra med vad problemet var, men efter några röntgenplåtar behövdes det inte något ultraljud i dagsläget. Utlåtande: en fraktur i underarmsbenet. 😦 Va? En fraktur?! C-F sa att det var en ovanlig och allvarlig fraktur som kräver minst sex veckors boxvila, och därefter får vi se hur det går. I den bästa av världar så läker frakturen, men i värsta fall så kan den bli värre och gå ner mot leden och då är det kört. 😦 Hoppas, hoppas, hoppas att det läker bra! Under tiden som läkningen pågår så ska Mackan röra sig så lite som möjligt – typ helst inte alls. C-F trodde inte på min teori utan sa att det här mest troligt är kraftigt våld med något trubbigt. Skumt. Om det hade varit en spark så borde ju sårskadan varit värre. Undrar vad som har hänt egentligen… Återbesök om fyra veckor för att se hur läkningen går, men om han blir sämre och inte vill stödja på benet så ska jag direkt kalla ut en veterinär som har mobil röntgen. (Jag har redan säkerställt att Distriktsveterinärerna har en sådan i en av sina bilar och om det händer något så ringer jag dem.)

Som tur är så är ju inte Mackan den hetsiga typen och jag räknar kallt med att han är nöjd så länge han kan titta ut genom fönstret. Så förutom att hålla tummarna för att läkningen går bra så ska jag hålla tummarna för att vädret är med oss så att han kan ha sitt fönster öppet så mycket som det går. ❤ Jag får också hålla tummarna för att hans mage fixar så många veckor utan rörelse… Oj, oj, oj, det är mycket nu.

För att peppa mig själv i det här så tänker jag att om frakturen inte har gått ner till leden under de här veckorna, så borde väl ändå läkningen vara på G? För annars borde väl vistelsen i hage och sjukhage ha gjort frakturen sämre? Eller?

Vid några tillfällen har jag funderat på om det är någon elak jävel som sitter och sänder hemskheter via voodoo, för så här mycket elände var det länge sedan vi hade. Fast med gör egentligen sådant?

Håll nu tummarna för att allt går bra!

Skitväder och bristande motivation.

Mackan och hans kompis trivs riktigt bra tillsammans i hagen och jag får frid i själen på köpet nu när han har sällskap. Den senast tiden är det två hästar i stallet som tyvärr har fått vandra vidare till de evigt gröna ängarna och eftersom det då blev endast en häst kvar i den hagen så fick han i dag flytta ihop med Mackan och Salado. ❤ De har ju gått i hagarna bredvid varandra ett bra tag nu, så de kände ju redan varandra. Jag var faktiskt lite orolig över huruvida Mackan skulle kaxa sig mot Brille, som lär vara en riktig tuffing, men jag tror att Mackan fick klart för sig i ett tidigt skede vem det är som bestämmer. Det fanns nämligen spår efter ett rejält bett i sidan på Mackan när jag borstade honom. Nu är de alltså tre herrar som ska gå tillsammans och om ca en vecka ska de flytta över till skogshagen som fåren har gått i, den ska bara rensas ren från fårstängsel först. Fåren har nämligen också fått gå vidare till de evigt gröna ängarna…

Skogshagen är riktigt stor och kuperad med många träd och buskar och det är med lite skräckblandad förtjusning som jag släpper Mackan där. Vi hade en liknande hage när vi hade gård och då sprang Mackan in i träden emellanåt och slog till och med bort en liten bit ben från den ena (falska) höftknölen. En annan potentiell fara är att han ska lattja runt och fastna mellan två träd, så jag får väl se till att ta med en såg till stallet som jag kan använda om det behövs. 😉 Mitt i hagen går det en gärdsgård – ve och fasa om han smockar i fötterna där och får en hovbensfraktur, vilket min förra häst Salna fick hos sin nya ägare. 😦 Nej, nu ska jag väl inte måla fan på väggen – det som sker det sker. Jag kan ju inte packa in min älskade häst i bomull. Eller? 😉

I veckan som har gått så har jag fått försöka hålla motivationen uppe trots skitvädret som har varit. Vi har visserligen manege vägg i vägg med stallet, men där vill jag ju inte fastna varje dag… Jag har varvat ridning med arbete på lina med och utan Equiband och vissa dagar har Mackan fått vila helt för att det inte har gått att vara annat än i manegen på grund av vädret.

När jag åkte från jobbet i går så trodde jag nästan att jag höll på att bli deprimerad eftersom humöret var i botten och det kändes som att jag skulle börja grina vilken sekund som helst, så då brydde jag mig inte om att göra något alls med Mackan. Jag åkte istället hem och mölade i mig en god (och stor) Ben&Jerrys istället. 😉 I morse när jag vaknade så kände jag mig mycket mer uppåt i sinnet och såg verkligen fram emot att åka till stallet och rida! Tänk vad lite Ben&Jerrys och lite sömn kan göra! 🙂

Glass

I dag red jag med Equiband under magen och hade fokus på att Mackan skulle gå fram för lätta hjälper. Funkade rätt bra, faktiskt. För utom att han skulle gå fram så försökte jag även se till att jag skulle ha lika mycket tryck i varje stigbygel, spaghettiarmar och skuldror som inte åkte framåt. Funkade rätt bra, faktiskt. 😉 Nu ska jag nog sätta mig och titta lite på Uta Gräf för att få lite inspiration. ❤ Nästa vecka hoppas jag på bättre väder!

Kompis i hagen! 😍

Äntligen har Mackan fått en riktig kompis i hagen! Det är den spanska hästen Salado som kom till stallet i veckan. De har gått i olika hagar i några dagar, men eftersom de gärna hälsade ordentligt och vänligt på varandra varje gång Mackan gick förbi så tänkte vi att det säkert var en bra idé att släppa ihop dem. Så himla bra det blev! ❤

När de hade hälsat och kliat varandra lite så blev det dags för lek och bus och efter en liten stund så såg vi att Mackan hade något i svansen. En kvist, trodde vi först, men när vi tittat en liten stund så såg vi att det såg ut som en tråd. Skumt. Jag tog grimskaftet och gick in i hagen för att se om jag kunde få tag i Mackan och plocka bort tråden och då såg jag att det var ståltråd! Jösses! Han hade fastnat med svansen i den ena av spiraltrådarna vid en annan öppning till hagen. Lång var den också! För ett ögonblick så såg jag skräckscenariot framför mig: båda hästarna intrasslade i tråden med hemska skador som följd. Skit också! Men som tur var så lyckades jag ställa mig på tråden en bit bakom Mackan och när han drog iväg i galopp igen och då släppte tråden turligt nog från svansen. Snabbt som tusan räfsade jag ihop säkert 10 meter ståltråd så att hästarna INTE skulle trampa i den och fastna. Puh! Det var inte så mycket spiraler kvar… (bilden till vänster).

Jag gillar inte alls den här typen av grindöppningar som är på bilden till höger! Det är väldigt lätt hänt att hästarna kan fastna med svansen och om man har otur så blir hästen skrämd. Mackan å andra sidan verkade inte alls bry sig om att han hade flera meter tråd bakom sig när han galopperade runt i hagen…

Jag är så himla glad att jag faktiskt tog mig i kragen och flyttade Mackan till Norrgården. Nu har han fått det där som jag lovade honom innan han flyttade: fler timmar ute, kompis i hagen och större möjligheter att rida ut. ❤

I dag red jag visserligen inte ut, men vi promenerade ”varvet” som visade sig vara nästan 5 km, och i ett raskt tempo så tog det ca 1 timma att komma runt. Ok, jag stannade och pratade med en man en liten stund, men resten av tiden var riktigt rask promenad. En stor del av varvet går på grusväg, men en liten bit går genom skogen, och jag ser verkligen fram emot att rida här – året runt. Överallt såg jag spår av vildsvin, men jag pratade högt med Mackan hela tiden och hoppades att svinen skulle vara skygga och hålla sig borta. Tack och lov så stötte vi inte på några vildsvin! Puh! 😉

Matvägran och kolik.

I söndags fick jag ett sms från Tina i stallet som beskrev att Mackan knappt hade ätit alls av sitt kvällshö och inte heller av den pellets han hade fått kvällen innan. Märkligt. Förutom att han inte hade ätit så hade han också grävt ordentligt i bädden under fönstret, och det är ju inte heller något han brukar ägna sig åt. Han verkade ändå rätt pigg och ”vaken” så jag sa till Tina att hon kunde släppa ut honom och så skulle jag snabba mig till stallet för att själv få koll på honom. När han väl var i hagen så åt han av det lilla gräs han kunde plocka i sig och han verkade rätt ok. Märkligt. När jag skulle göra i ordning boxen så såg jag att han inte heller hade druckit något alls, vilket han brukar göra. Han har två stora hinkar i boxen – en med saltvatten och en med vanligt vatten, och dessutom en vattenkopp (som han nog inte fattar hur den funkar). Märkligt. Det var flera tecken på koliksymtom, men ändå inte. Han gjorde ingen som helst antydan till att vilja gräva ute och han hade inte heller lagt sig ner någon gång. Märkligt.

Egentligen skulle jag ha tränat, men vem kan sätta sig på en häst som visar tecken på att inte allt är som det ska? Jag ägnade istället dagen åt att mocka hagen, skura vattenbaljan i hagen och hålla allmän koll på min häst. På eftermiddagen verkade han nästan precis som vanligt så jag åkte hem och hoppades att symtomen inte skulle förvärras.

Dagen efter var det jobbdag som vanligt och jag kollade min mobil säkert 1000 gånger för att se om någon från stallet hade hört av sig, men det fanns inga missade samtal eller meddelanden över huvud taget. Puh! Då hade han väl repat sig och var sitt vanliga jag. När jag kom till stallet fick jag höra att Mackan hade varit slö och att han inte hade ätit den här dagen heller. Märkligt att ingen hörde av sig om det… När jag skulle mocka boxen såg jag att han inte hade druckit den här natten heller och han hade grävt lite, men inte alls så mycket som dagen innan. Helt klart mådde han inte bra. Typiskt nog hade Distriktsveterinärerna precis stängt när jag ringde så jag fick ringa deras jourhavande veterinär för rådgivning. Efter att ha pratat en stund så bestämde vi att vi mest troligt kunde avvakta med ett veterinärbesök till dagen efter, och för att ha lite extra koll på honom så satt jag kvar i flera timmar innan jag åkte hem. Han bajsade, men ville fortfarande vare sig äta eller dricka. Märkligt. Jag testade allt möjligt för att se om jag kunde få i honom lite vätska, men inget dög. Han är rätt så kräsen av sig, min älskade häst. Dagen efter var jag i stallet riktigt tidigt för att se hur han mådde, och till min förvåning så var han fortfarande pigg och ”vaken”. Han var väldigt kontaktsökande och visade inga som helst tecken på att vara smärtpåverkad. Märkligt. Han ratade dock sitt hö och den mash som jag erbjöd honom, men när jag tog ut honom på en liten promenad så kastade han sig över både gammalt gräs och de få gröna grässtrån som han kunde hitta. Märkligt. Så snart Distriktsveterinärerna hade öppnat så ringde jag och bad dem komma för att titta på Mackan.

Veterinären tyckte inte heller att det var några tydliga koliksymtom men behandlade honom som om det vore det. Han fick 3-4 stora påsar med vatten slangat rakt ner i magen och 2 stora påsar med dropp i och med att han inte hade druckit på ca 2,5 dygn.

Efter behandlingen så piggnade han till och jag var tvungen att kraftigt begränsa hans ätande så att magen inte skulle lagga ihop alldeles. Han fick därför små givor med hö – fast betydligt oftare än vanligt.

Nu så här tre dagar efter behandlingen så är han precis som vanligt. ❤ Nu hoppas jag att det var något tillfälligt problem med magen som veterinären lyckades lösa och att det inte återkommer. Håll tummarna!

Behandling x 2

I dag var Viveca på Svensk Hästrehab hos Mackan för att se om hon kunde hitta orsaken till hans 4-taktiga galopp och knackandet i väster varvs galopp. Hon började med att känna igenom bakdelen på honom och hittade en hårdare punkt i hans högra skinka som skulle kunna vara förklaringen. Innan hon började behandla så tog hon in Mackan i manegen för att själv kunna se och höra det jag hade beskrivit och det hon kunde se var att Mackan tog aningens kortare steg med höger bak. Hon förklarade för mig att han mest troligt är spänd/känner av höger bak och vill då inte riktigt ta i med det bakbenet, vilket medför att han blir lite extra snabb ner med vänster bakben för att avlasta höger bakben – därav 4-takten. Känns som en rimlig förklaring. 🙂 Knackandet som jag har hört i vänstergaloppen hördes i princip inte alls i dag – märkligt. Men det är väl som när jag hade ont handleden och beställde ett handledsskydd: det räckte att jag hade tryckt på ”beställ” så försvann smärtan i handleden. 😉 Viveka misstänker att själva ljudet kommer från hasen i vänster bak och förklarade att den yttersta delen på hasen kan flytta sig lite i sidled och att det då kan uppstå ett knackande ljud. För att illustrera det tydligare så skickade hon en bild till mig:

IMG_2650E45E9482-1

(Jag misstänker att bilden är från någon av hennes nördiga dissektioner av häst. 😉 )

Mackan fick djupvågsbehandling och nålar i dag och när Viveka lät honom röra på sig i manegen efter behandlingen så gick han mycket mer avslappnat. Han sänkte huvudet och frustade flera gånger, så någon nytta lär behandlingen alla gånger ha gjort. ❤

Bråttom, bråttom, bråttom! Efter Mackans behandling var det bara att skifta kläder för att hasta iväg till osteopaten för min egen del. ”Kaffet är klart!” hörde jag Virran (en av stallägarna) säga strax före det att jag bytte om. En snabbkopp hinner jag säkert om jag byter om snabbt! Så himla trevligt att sitta i ”caféet” och prata! Jag skulle nog kunna sitta där hur länge som helst, men när jag i princip hade fikat på övertid så fick jag kasta mig in i bilen för att inte bli alldeles för sen till osteopaten. Gasen i botten. Hålla koll på fartkamerorna. Ingen polis i sikte. 😉 Självklart! Jag tar motorvägen för att spara lite tid! Då slipper jag alla rondeller utanför Kungsmässan och alla 40-sträckor på vägen. Prick på sekunden klev jag in i receptionen på Hälsa och helhet!

Jag förklarade för Martin, osteopaten, att Mackan allt mer ofta har svängt höger i skritten utan att jag (medvetet) har bett honom om det. Martin konstaterade att jag var sned i bäckenet och att det i sin tur medförde att höger sittben kom lite bakom det vänstra när jag satt ”rakt”. När jag lämnade britsen efter lite chock-wave och manuell behandling så var jag mycket rakare i bäckenet. 🙂 Det ska bli spännande att se om Mackan fortfarande kommer att svänga höger nästa gång jag rider. 😉

Dagen avslutades med ett mysigt besök hos dotter Amanda och hennes familj. I ❤ ledighet!