Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

Back to basic: rida på en volt.

Ett steg fram och två steg tillbaka. Precis så kan det kännas ibland och jag tror att alla som håller på med ridsport har upplevt den känslan. För ett tag sedan lyckades jag få alla bitar på plats när jag red LA:3 på programridning, men det var då det. 😉 Nu har jag upplevt hur det känns att ha ett riktigt flyt på banan och fördelen är att jag nu vet att förmågan finns där – vi ska bara lyckas göra om det vid fler tillfällen. 😉

På den senaste tiden så har jag av någon anledning inte kunnat hålla voltspåret i vänster galopp ibland, och hela ekipaget har då drivit iväg åt rakt motsatt håll och jag var tvungen att stämma av mina hjälper med Yvonne1 i och med att det var längesedan jag hade samma problem. Så istället för att fortsätta ”klättra på stegen” så blev det back to basic: att träna vändande hjälper på volten. Yvonne förklarade för mig hur jag skulle tänka ding, ping, ping, ping, kling, katchung… och poletten i hjärnan åkte runt som en kula i ett flipperspel när jag skulle koppla ihop mina två instruktörers instruktioner. Till slut landade poletten i det som jag tidigare har tränat på i centrerad ridning: vända med ytterlåret, dutta med inner skänkel, vända med ytterlåret, dutta med inner skänkel – en hjälp i taget. Till en början fick jag vända i skritten, för som Yvonne sa ”om det inte fungerar i skritten så kan du inte förvänta dig att det ska fungera i galoppen”. Sant.

Jag vet inte varför jag har tappat bort/glömt av att göra vändningarna när jag värmer upp i skritt för att så småningom göra dem även i trav och galopp, men ett är säkert och det är att Mackan och jag egentligen vet hur vi ska göra – vi har bara tillfälligt glömt av det. 😉

I skritten fick jag rida på en kvadrat och göra 90°-vändningar i båda varven och jag måste bli mycket snabbare i mina reaktioner när Mackan inte gör det jag ber om. Låret – reaktion? – spö på bogen (om reaktion uteblir). Reaktionen ska komma direkt! När skritten fungerade så övergick jag så småningom till trav och galopp. I galoppen fick jag instruktionen att sitta ”rakt över hästen” och jäklar vilken skillnad det blev på galoppen! Lösningen på mitt problem för dagen var att sitta rakt över hästen, vända för ytter lår och dutta med inner skänkel långt fram (för att tala om för Mackan att han ska använda buken). Inledningsvis kan jag ha Mackan rakställd i och med att det blir lättare att vända då, men målet är att ha honom ställd med ”linjehjulet på spåret”. Tänk så mycket lättare det blir när man gör rätt! 😉

Om några veckor är det dags för CR igen och då jäklar ska jag kunna vända/rida på volt hur lätt som helst! 😀

Flipperspel

Hovar och hovslagare.

Första gången Mackan fick skor var som 3-åring, och då bara fram, och inför kvalitetsbedömningen som 4-åring fick han skor även bak. Redan på den tiden visade han att han hade känsliga hovar och vi testade att sko honom med några mjuka sulor som bara låg mellan skon och hoven. Underbart tyckte Mackan, men det tyckte inte hovslagaren… Sulorna var så mjuka att det var svårt för skon att sitta ordentligt och sömmen rörde sig alldeles för mycket, så sulorna fick vi sluta använda. Jag tror faktiskt inte att de finns på marknaden längre, vilket är helt förståeligt. Tiden gick och när Mackan var ca 5 år så noterade jag att trakterna på vänster fram började vara understuckna och tog upp det med dåvarande hovslagare (som vi hade haft under många år på flera av våra hästar och ponnys). ”Det kan bli så” var svaret jag fick. Inte det svaret jag ville ha och en dialog var inte heller på tal, så jag bytte hovslagare till en riktig Mäster som skodde Mackan under en period. Vet faktiskt inte om jag tyckte att Mackans hovar blev så mycket bättre av det och i och med att jag oftast fick lasta och åka till Mäster så blev det även lite meckigt. Bytte därför hovslagare igen. Den här gången anlitade jag en hovslagare som skodde en annan häst i stallet vars hovar såg riktigt fina ut och ägaren rekommenderade verkligen just den här hovslagaren. En hovslagare som älskade att prata hovar och skoning i största allmänhet – synd bara att han inte gillade att sko min häst… Till en början tog han med sig sin mentor när det var dags att sko Mackan och jag klagade inte eftersom jag fick två superduktiga hovslagare till priset av en. 😉 Efter några skoningar så frågade jag istället hovslagarens mentor om han kunde tänka sig att fortsätta sko Mackan, och det kunde han. Puh! Mentorn har efter det skott Mackan under flera år, men Mentorn börjar bli lite äldre och har funderingar på att trappa ner på verksamheten. Hjälp! För att inte bli stående utan hovslagare en vacker dag så började jag för ett tag sedan fundera på vem jag skulle våga låta sko min häst. Inte helt lätt i och med att många hovslagare redan har etablerade kundkretsar och inte har möjlighet att ta nya kunder, men jag bestämde mig för att anlita en kille som skodde Mackan några gånger för ett par år sedan. OK, det var en jäkla massa tappskor den perioden men det kan ju ha berott på att hagen var som den var… 😉 Efter första skoningen så såg Mackan rätt bra ut i fötterna, men i slutet av perioden efter andra skoningen så såg han inte klok ut!

Trakter v.fram

Hoven hade rejält understuckna trakter, framför allt på vänster fram, och skor som var alldeles för små! Hela den bakre delen av vänster framhov hängde i luften och saknade stöd. Jag mätte trakterna och de var ca 3 cm! När jag skickad bilderna till killen som hade skott Mackan och frågade om han hade någon plan så fick jag inget svar och jag har fortfarande inte hört något från honom…

Jakten på en värdig efterträdare till Mentorn började på riktigt och jag letade efter någon som hade både utbildning, erfarenhet och en pågående verksamhet. Min förra tränare rekommenderade mig om en relativt nyutexad hovslagare som skodde hennes hästar, och hon sa att han var både noggrann och duktig. Om hon tycker det så är det alla gånger så, för jag vet att hon är rätt petig (med det mesta). ;)<3 Jag kontaktade honom och han hade möjlighet att sko Mackan. Toppen! Jag måste erkänna att jag gick utanför min komfortzon rejält i och med att Mackan har lite knepiga hovar med tunna sulor och sköra hovväggar, men i och med att Mentorn har sagt att ”om man bara är noggrann så går det bra” så tänkte jag att jag måste testa och se om det fungerade. Efter första skoningen så såg det ut så här:

Det mesta av de understuckna trakterna verkades bort och en större sko sattes på så att trakterna skulle få mer stöd. Hovslagaren tyckte att Mackan hade ”lite speciella” hovar, men han blev tack och lov inte avskräckt från att sko igen. 🙂 Första perioden nu ska vara 6 veckor och vid nästa skoning får han utvärdera och bestämma hur långa perioderna behöver vara för att få rätsida på hovarna igen. Det bästa av allt – han har en uttalad plan!

Jag har googlat och nördat in mig ordentligt och när jag gjorde det så hittade jag följande bild på LadyElaine och det är hovslagare Sören Stjärnås som har den sidan. (Som jag förstår det så är Sören riktigt kompetent och därför kan jag ta till mig det som står där.) På bilden ser man tydligt placeringen av skon:

LadyElaine

Jag stötte också på en annan bra sida där hovslagare Gene Ovnicek skor olika hästar som av olika anledningar är halta. Superintressant! Han använder sig av en speciell platta med flyttbar kil som han fäster under hoven för att kunna utläsa vad som känns bra för hästen och anpassar skoningen därefter. Titta gärna på filmerna själv på HoofcareToday.

Jag älskar att vara nörd! 🙂

 

Tajming av halvhalter.

Ny hovslagare och väldigt ömma hovar efter skoningen. Det blev resultatet när jag gick utanför min komfortzon och lät stafettpinnen vandra vidare till en relativt nyutexad, ung och ”oförstörd” hovslagare. 😉 Konsekvensen av det blev att jag inte har ridit Mackan på 10 dagar och inte heller kunnat träna på det vi tränade på vid förra tillfället Yvonne var på Ligården. Nu är hovarna bra och jag kunde sitta upp och rida en stund i går för att i alla fall ha suttit på hästen före dagens träning. 🙂 Jösses vad ovant det kändes! Märkligt att jag kan känna mig som en nybörjare efter så kort tid utan ridning! Jag red in i sargen flera gånger men vet inte riktigt varför. Glömde jag att styra/svänga? Inte vet jag… Jag fick i alla fall skakat loss höftlederna på mig själv och bilda mig en uppfattning om Mackan var träningsbar igen – och det var han. 😀 Han verkade tycka att det var riktigt roligt att få trava och galoppera runt i manegen med en matte som inte hade så mycket kontroll för tillfället. 😉

Härom dagen fick vi nytt underlag i manegen och det är inte riktigt färdigbearbetat ännu, så därför fick jag känna var det var minst ojämnt och försöka rida där. Valet föll på att hålla mig på spåret och på den nedre volten och så fick det även bli större delen av dagens träning. I och med att Mackan inte har blivit riden så mycket samt att det var nytt underlag så valde jag att minimera tiden för uppvärmning, och det blev mest skritt, lite trav och lite galopp i ca 15-20 minuter innan Yvonne kom. Yvonne noterade direkt att Mackan inte såg ren ut i skritten, men jag vet att han tar olika långa steg med frambenen innan han är riktigt uppvärmd och så har det varit under många år. De som var inblandade på Husaby Hästklinik när han behandlades för inflammationen i halskotpelaren sa att det är mycket möjligt att han kommer att behålla den här rörelsestörningen även fortsättningsvis, och det har han – även om den oftast inte syns så tydligt nu för tiden.

I dag tränade jag på att hitta tajmingen för halvhalterna i trav och galopp, vilket inte är helt plättlätt. Förr har jag nog gjort halvhalter lite mer random, men jäklar vad bra det kommer att bli när jag kan göra dem då de har bäst effekt! Yvonne berättade också att en av hennes tränare har sagt att hästens främsta uppgift är att gå framåt och att den ska göra det så snart vi ber den om det – och då med lätta hjälper. Fullt rimligt. När Mackan joxar med bettet i munnen så stänger han av kommunikationen utåt och har allt fokus inåt och det som finns i hans mun. Oavsett om jag har lång tygel eller ej. Därför gjorde jag många övergångar för att se om han blev lite mer kommunikativ, och det tror jag nog att han blev. När jag travar på spåret och ber honom att länga stegen lite så tycker han att det är riktigt kul och gasar iväg som värsta sportbilen, och så även i dag. Om jag vill ha lite mer tryck i honom så är nog tempoväxlingar i trav eller galopp det bästa jag kan göra, för jag får nämligen inte alls samma effekt av att hoppa små hinder som att göra tempoväxlingar. 😀

Tiden gick fort, men som vanligt så var det väldigt givande och jag tar med mig några saker att tänka på fortsättningsvis:

  • Halvhalt i traven när jag står upp (i lättridning).
  • Halvhalt i galoppen när inner framben är i luften.
  • Vända med kroppen mer istället för med tygeln. (Ffa vänster galopp på volt.)

 

Nu hoppas jag att Mackan (och jag) håller oss fräscha så att vi kan träna och bli ännu bättre! ❤

Dagen till ära försökte vi göra oss lite extra fina! Mackan med vita skydd och jag med nya sporremmar som bättre matchar de nya fina stövlarna. 😉

Träning i nya stövlar

Efter succén på programridningen härom dagen så har jag inte riktigt lyckats få till samma flow igen – det var väl just den stunden som stjärnorna hade någon sorts formation och bringade tur för min del. 😉 Nej, riktigt så illa är det väl inte men faktum är att det är väldigt svårt att rida riktigt lika bra varje dag, men jag tränar på att kunna göra det.

Något som jag har märkt är riktigt skitsvårt är att rida utan ridstövlar! I går gick dragkedjan på en av mina stövlar käpprätt åt skogen och det gick inte att fixa till den – inte ens med lite våld. Hästen stod sadlad och klar på stallgången så det var bara att gilla läget och rida i mina stallskor. Oj, oj, oj, så vingligt! Bara för att det inte satt stövlar på benen så kändes det som om varenda led i hela kroppen var alldeles lealös, hela vägen från fotleden och upp till skallbasen. Jag som hade tänkt att slipa lite på formen inför dagens träning… Det fick bli ett lättare motionspass utan några som helst krav istället för finridning. 😉 Som tur var så hade jag köpt ett par nya Cavallo för X antal veckor sedan men som har blivit stående i hallen eftersom mina gamla är så sköna att rida i. Lite dumt att premiären i de nya stövlarna skulle bli just på en träning… Bortsett från att det var ovant att rida med dem så lät de emellanåt som en trumpetorkester när de gnisslade mot sadeln. 😀

Stövlar

Dagens träning innebar lite av varje men fokus var på att Mackan skulle ha motorn igång och bära sitt huvud med bett själv istället för att jag skulle hjälpa honom. Alltså inget fokus på var han hade sitt huvud. Jag fick lätta i handen och släppa ut tygeln ganska mycket för att vi skulle se när och om han slutade gapa. Det som är det svåra är att han gapar ibland och ibland inte, och det är svårt att se något mönster i det han gör. Han kan stå och gapa och joxa med tungan på stallgången i grimma men vara stilla i munnen vissa sekvenser under ridning. Jag misstänker att han blir stilla i munnen när han blir fokuserad på sin uppgift, men om han inte är det så tar bettet och tungan allt fokus och då blir han ganska okontaktbar. Förhoppningsvis kan jag hjälpa honom genom mitt ”nya” sätt att rida. 🙂

Sammanfattningsvis från träningen i dag:

  • Rida in i övergångarna.
  • Se till att det är aktiva övergångar. ”Rappare igångsättningar.”
  • Ge inte för mycket tygel (utan se istället till att han behåller formen).
  • Låta honom hitta balansen själv genom att han får gå med längre tygel utan att erbjuda honom ”extrabenet”.
  • Vara väldigt lätt i handen.

Min gulliga make filmade lite och jag satte ihop det till en liten träningsfilm – mest för att jag själv ska kunna gå tillbaka och lyssna, men även för att någon av er kanske kan tycka att det är kul att se vad vi gör. (Det går ju alltid att spola fram. 😉 )

 

 

Det tar sig!

”Catharina, var så god och rid när du känner dig redo.” Britt har redan ställt sig upp och eftersom jag har haft lyxen att ha 20 minuter på egen hand i manegen så känner jag mig väl förberedd (bortsett från att jag inte har ridit programmet på eeeevigheter). 😀

Galopp, galopp, galopp. Den här inridningen känns rätt ok, faktiskt. Galopp, galopp, galopp. Titta på C, rida hela vägen fram, rida hela vägen fram… NU gör vi halt! Halt, Mackan, halt! Woop, woop.. Oj, det blev nog lite väl många travsteg här… Halt och hälsning. Trav, trav, trav, tillsittning, trav, trav, trav, tillsittning. In på diagonalen och iiivääääg! Japp, det här går ju som smort! Nu ska vi bara hålla tempot hela vägen fram till F… Väääänster Mackan! Vi måste hålla mer till vänster! Mackan genar i hörnet efter diagonalen och jag har fullt sjå att försöka få ut honom till spåret – utan att använda vänsterhanden. 😉 Inner skänkel, använd inner skänkel! Lagom till nästa hörnpassering är vi på banan igen. 😉 Jag rider in på diagonalen och känner att det blir ett bra flyt och en bra tvärning i skänkelvikningen. Najs! Jag rider vidare i programmet och försöker vara så avslappnad jag bara kan vara, 10-metersvolten känns helt ok och i samband med nästa hörnpassering förbereder jag mig för nästa mellantrav. Tillsittning, tillsittning, tillsittning. Hallå Mackan, vänta på mig! Och iväääääg! Mackan är laddad och det är inga som helst problem att få en ok mellantrav. Den här gången behåller han takten och länger stegen bättre än i förra mellantraven. Snart framme vid A och förbereder mentalt en halt genom att verkligen tänka på att inte ta halten i handen utan i kroppen. Lätta i tygeln, använd sätesbromsen, lätta. Yes, det gick ju rätt bra! Sist ville Britt ha mer energi i ryggningen, så det vill väl till att fixa det då. Rygga, rygga, rygga. 1, 2, 3, 4 steg. Hur många ska det vara?? Det får räcka med fyra… Framåt Mackan, FRAMÅT! Mackan verkar vilja stå kvar på samma ställe efter ryggningen, men med lite extra peptalk så tuffar han käckt på igen. Underbara häst! ❤ Halvcirkel i trav med gradvis längning av tygeln. Undrar om det här räcker? Lite fjösigt kanske… Skänkelvikning igen. Bra flyt och bra känsla. Rakt fram och volt till höger och rakt fram på medellinjen igen. Höger? Vänster? Eller är det höger? Blixtsnabbt bestämmer jag mig för att rida höger och då trillar poletten ner. Nu är det dags för övergång till skritt. Puh! In på diagonalen i mellanskritt. Hej och hå… gunga på… Snart framme vid E och då ska jag ta tyglarna igen… Vänder vid E och skrittar vidare mot spåret på andra sidan för att där förbereda en galoppfattning som inte blir på dubbla spår. Ett, två, tre, NU! Galopp, Mackan, galopp! Lyckas överraska Mackan lagom mycket så att han inte hinner trycka in rumpan så mycket och fattningen känns ganska bra. Vänder halvt igenom i samlad galopp, använder sätesbromsen och ”smetar ut skinkorna” i sadeln för att Mackan inte skall fräsa iväg i världens turbogalopp. Dags för halvcirkel i förvänd galopp. Hjälp honom, hjälp honom, hjälp honom… Yes, det här gick ju också bra! 🙂 Trav och ny fattning vid A. Hjärnsläpp. Är det vid F eller P jag ska öka?? Ökar vid F och inser att det är rätt i och med att jag ska utrymme att hinna bromsa upp ekipaget före nästa hörna. 😉 Trycker på lite extra på långsidan och börjar inverka med sätet så att jag kan gå över i arbetsgalopp vid R. Yes! Det gick ju som smort! Vänder halvt igenom och rider en halvcirkel till i förvänd galopp. Undrar om ställningen i räcker så här? Fortsätter i förvänd galopp en liten bit till på spåret innan det är dags att göra en övergång till trav och därefter en ny fattning vid C. Galopp, galopp, galopp. Försöker göra en bra hörnpassering utan att rida rakt in i gödselkärran som står i hörnet. Wiiii… In på diagonalen och trycker på. Känner att jag får en bra galopp och hinner knappt tänka förrän jag är framme vid V där jag ska göra en övergång till trav. Mackan är lydig och vi får en övergång till trav och kan tuffa vidare genom hörnet och upp på medellinjen. Rakt fram, titta på C, tänk hela vägen fram… halt, Mackan, halt. Puh! Halt och hälsning. ”Tack så mycket för den fina uppvisningen. Jag kommer om en liten stund” hör jag Britt säga i samma stund som jag ger Mackan långa tyglar och en chans att pusta ut innan det är dags att gå igenom protokollet med Britt och rida om vissa moment.

”Det här var det bästa jag har sett dig rida någon gång!” nästan ropar Britt när hon kommer in på ridbanan. ”Det ser så lätt och självklart ut – precis som när Charlotte Dujardin rider på Valegro!”  ”Föredömlig ridning!” What? Hörde jag rätt?? Visst, jag fattar att jag inte är lika bra som Charlotte, men ändå… 😉 Jag blir oerhört glad över att Britt ser det jag faktiskt har kämpat för det senaste året – att kunna rida på ett lätt sätt genom att använda min kropp mer än vad jag använder mina händer. Superkul! Jag förklarar för Britt att jag inte har tävlat något alls under 2017 och bara fokuserat på att hitta rätt i min ridning, och när hon då svarar att det märks så blir jag jätteglad. 😀 Centrerad ridning i kombination med mina andra tränare har gjort susen och det är sååååå roligt! 😀

 

Britt förklarar för mig att domarna ska fokusera på bland annat precision i år och att om jag missar att göra en övergång vid exakt rätt ställe så kan det straffa sig med 1-2 poäng, vilket det gjorde även idag. Mellangaloppen på diagonalen var egentligen 8-mässig, men i och med att övergången till trav kom före V så drogs det 2 poäng. Surt sa räven… Ja, ja, det är bara att börja träna på precision – också. 😉 Britt avslutade med att ge mig världens komplimang, men den tänker jag inte dela med mig av här. 😉

Målsättningen för dagen var att rida programmet på samma sätt som jag rider till vardags och när jag tränar – alltså med kroppen och inte med handen. Och banne mig, jag tror faktiskt att jag lyckades med det! 😀

Programridning

 

Fina övergångar och envis vänsterhand.

Wow! Vilken fantastisk dag! Strålande sol från en alldeles klarblå himmel! Underbart! Att det blåste halv storm var bara att förtränga. Det bästa med den här dagen var att jag hade träning för Yvonne2 inbokad – redan 10.30. Jag är verkligen ingen morgonmänniska… 😉

Var ute i hyfsat god tid för att kunna rida fram en stund före det att Yvonne skulle komma, men av någon anledning sprang tiden ändå iväg och jag fick lite bråttom. På väg ner till manegen trodde jag att Mackan skulle lyfta från marken när kåporna på sadeln ställde sig rakt ut på var sin sida. Han var garanterat övertygad om det själv också, för jösses så uppblåst han blev. Helvete! Där flög sadelöverdraget iväg… ”Lugn, bara lugn, det är inte farligt.” Bäst att försöka få tag i sadelöverdraget innan det blåser in till hästarna i hagen… Ja, du kan säkert se det framför dig: ett sadelöverdrag som blåser iväg över grusplanen, jag som försöker få tag i det samtidigt som jag ska övertyga min häst om att det inte alls är farligt. 🙂 Jag lyckades faktiskt få min häst att förstå att sadelöverdraget inte var farligt och efter en kort stunds jakt lyckades jag sätta foten på det så att jag kunde plocka upp det innan det blåste iväg igen. Ok, sadelöverdraget var inte längre farligt men det var plasten som satt på hästtransporternas dragkrokar då den fladdrade och rasslade i vinden. Lite lätt spänd häst som jag ledde vidare in i manegen. OK, bara att jobba på avslappningen i dag… Av erfarenhet så vet jag ju att det bästa jag kan göra i det här läget är att börja skritta på halvlånga tyglar och aaaandaaaas luuuugnt. Ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… Känns ju rätt bra det här.

På halvlånga tyglar kunde jag så småningom även börja med övergångar mellan skritt och trav. Slappna av… slappna av… Kanske kan våga mig på lite galopp också?… Slappna av… slappna av… Efter en stunds ridning märkte jag klart effekten och kunde då rida på hela ridbanan och även trava över några bommar som låg på marken. Underbart när det funkar med avslappningen! När Yvonne kom så var både jag och hästen klara för dagens träning. 🙂 Jag fick berätta vad jag hade gjort sedan sist och ett par av de sakerna som jag har haft extra fokus på är vänsterhanden (tro det eller ej) samt att kunna göra övergångar utan att ta Mackan i munnen, snarare lätta i handen i övergångarna som min förebild Uta Gräf gör. (Titta gärna ordentligt på klippet i länken och lyssna!)

Uta Gräf

Jag hade nog gjort ”läxan” rätt bra för de allra flesta övergångarna trav-skritt blev riktig bra. 🙂 Om jag bara har tajmingen och ger rätt signal i rätt ögonblick så ökar förutsättningarna att jag får det jag ”beställer” – en bra övergång. När det var dags att göra övergångar trav-galopp blev det inte lika lätt. Va fan! Jag ska ju åt vänster och hästen galopperar ju iväg åt höger! What! Jag hade ju inga problem att galoppera på volten innan det att Yvonne kom… Vid typ tre tillfällen galopperade Mackan åt höger trots att jag frenetiskt försökte svänga åt vänster med hjälp av hela min kropp – dock utan att få använda vänsterhanden. 🙂 Ett snabbt överslag i tanken. Om jag kan galoppera i vänstervarv när jag rider på egen hand så måste det innebära att jag använder vänsterhanden mer än jag tror… Shit! Läxan jag tar med mig från dagens träning är att verkligen, verkligen, verkligen inte använda vänsterhanden. Ett sätt att göra det är att rida med ett ridspö mellan händerna, under tummarna. Enligt Yvonne är det bättre än att bara lägga tyglarna i brygga mellan händerna, så så får det bli. 🙂

Vi hann också titta lite på hur jag kan förbättra aktiviteten i skritten. Mackan blir ju lite mentalt avstängd i och med att han joxar med tungan och bettet, och Yvonnes tanke är att det är det som tar Mackans fokus där och då. Så för att få Mackan lite mer vaken så kan jag dutta lite lätt med skänklarna för att säga ”hallå, är du med mig?” och därefter kan jag lägga till skänkeln och be om mer aktivitet eller en övergång. Om han inte är med mig i det ögonblicken så uteblir den tänkta effekten och då ska jag istället dutta med spöet på bogen. Allt för att få honom mer uppmärksam på mig. 🙂 Eller heter det spöt? Spöet… spöt… Ingen aning… När jag kan få honom lite mer uppmärksam så ska jag skapa mer aktivitet och på så vis få upp honom lite i formen i skritten.

Summa summarum så ska jag fortsätta avaktivera min vänsterhand… Det är ingen lätt resa det här. 😉

___________________________________________________________________________________________

Titta gärna även på det här klippet med Uta: Skolboksstretch 🙂

”Stöd är den mjuka, stadiga kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun.” (Ridhandboken 1 sidan 180.)

”Stödet får aldrig åstadkommas genom att tyglarna verkar bakåt utan måste vara resultatet av den påskjutande kraften bakifrån. Hästen ska på grund av ryttarens drivande inverkan förtroendefullt gå fram till handen. /…/ Ett mer uttalat stöd kallas också eftergift. Denna böjning i nacken (hästen ”går på tygeln”) är i sig inte något mål i hästens utbildning men väl resultatet av skickligt dressyrarbete. Därför får varken unghästar i grundutbildning eller äldre, rutinerade hästar ”tas ner på tygeln” för tidigt i den lösgörande fasen. Ett sådant förfarande är alltid till nackdel för lösgjordheten och bakbensaktiviteten och därmed för hela utbildningen, i synnerhet om ryttaren endast inverkar med handen.” (Ridhandboken 1 sidan 181.)

Jag vill bli skicklig! ❤

Bildbevis på att jag viker mig i midjan.

Jag fick en bild och en kort filmsekvens av Yvonne så att jag själv kan se det hon pratade om på träningen – att jag viker mig i midjan. Wow! Det syns ju väldigt tydligt! Shit, jag som trodde att jag satt rakt i sadeln… På filmen ser man att axlarna är princip i jämnhöjd med varandra men att jag har vikt mig i vänster sida för att kompensera det att höger sittben är lite lägre i sadeln än det vänstra. Intressant! Nu blir det till att stoppa padding under höger sittben varje ridpass för att få in känslan hur det skall kännas när jag verkligen sitter jämnt med mina sittben och sträva efter det utan padding.

På nedanstående bild syns det tydligt att min högerfot är längre ner än den vänstra och det är något som jag har varit medveten om länge men som jag inte har haft verktyg att göra något åt. Jag har trott att jag har trampat ojämnt i stiglädren och töjt ut det ena och har därför bytt sida på dem – dock utan märkbar skillnad.

Olika långa ben

Förutom padding under höger sittben så måste jag också trampa ner i vänster stigbygel ordentligt för att få över sadeln lite mer på vänstersidan. Jobba, jobba, jobba… Men va fan! Sitter jag inte och tjuvhåller med den jäkla vänsterhanden också?! Ansiktsuttrycket vet jag inte hur jag ska förklara – kanske är jag fokuserad? Hahahaha! 😀

1:a maj är det dags för nästa träning i Centrerad ridning och då hoppas jag att Yvonne kan se lite skillnad. 😉 Träna, träna, träna!

I dag fick jag cykla baklänges.

Äntligen var det dags för träning i centrerad ridning igen! Och den här gången kom Yvonne1 till Ligården, vilket innebar att jag inte behövde lägga flera timmar bara på att transportera mig och Mackan. Lyx! Det som inte är så lyxigt är mina höftleder och det har inte blivit riktigt så mycket träning som hade varit optimalt, men det är väl bara att ta tag i träningen igen…

Den senaste tiden har det blivit väldigt mycket skritt i och med att Mackan har varit lite tjock i vänster bak, men i går red jag på lite mer som vanligt för att se vad som hände. Det hände typ ingenting. Visst, i dag var han aningens lite tjockare när jag hämtade honom i hagen på förmiddagen, men det misstänker jag beror på att han inte hade rört sig så mycket innan. För säkerhets skull så gjorde vi en lite lugnare träning i dag och det är som Yvonne sa: ”man kan göra mycket i skritt”. 🙂

Istället för att driva så mycket i skritten så fick jag tänka att jag skulle cykla baklänges – fast med mycket mindre rörelser. Eh… vänta nu… har vi verkligen pratat om det här tidigare… bzzz… bzzz… Ja, kanske när du säger det att jag har en vaaaag aning om det… Måste nog läsa mina gamla inlägg… bzz… bzzz… Yvonne tog tag i mitt ena ben och visade mig hur jag skulle tänka att ben och höft skulle röra sig i skritten under tiden som jag verkligen försökte fokusera på att känna in rörelsen. När det väl var dags att skritta iväg på egen hand så var det mycket lättare att känna tanken av att cykla baklänges.

cykel

När jag hade cyklat baklänges en stund så skulle jag känna efter hur rak jag (inte) var, för Yvonne frågade mig om jag kände att jag vek mig i vänster sida. Va? Jag? Nej, jag sitter väl rakt över hästen…? Eller? Tydligen är jag inte så rak som jag trodde, så det blev till att känna efter och arbeta även med det. Förklaringen var att Mackan är högerroterad, vilket innebär att han är aningens lägre på höger sida och då placerar både sadel och mig lite lägre på höger sida och som kompensation för att höger sittben hamnar lite lägre så viker jag mig lite i vänstersidan för att vara rak. (Tänk dig att du sitter på en stol och lyfter upp ena sittbenet lite och bibehåller axlar och ryggrad raka – vad händer? Jo, du viker dig mest troligt lite i midjan. Typ så gör jag i alla fall. 😉 ) Det var supersvårt att känna bara genom att skritta rakt fram, men när jag fick Yvonnes vantar under höger sittben så kände jag en väldig skillnad. Wow! Enligt Yvonne så blev det mycket bättre och läxan blir nu att hitta detta på egen hand och tipset är att klippa ut ett par små fyrkanter ur t ex ett sittunderlag och lägga under sittbenet. 🙂 Eventuellt kan jag till och med stoppa in dem i brallorna så att de ligger still… Hahaha! Meningen är inte att jag alltid ska ha sittunderlag i byxorna utan bara en stund så att jag kan känna skillnaden och hitta rätt även utan dem. När jag tänker efter så är det ju inte så konstigt att Mackan i vissa situationer har ”ramlat” åt höger om det nu är så att jag har suttit/sitter med mer vikt på höger sittben…

I traven fick jag rida lite annorlunda än vad jag hade gjort på tidigare träningar i och med att de korrigeringar jag tidigare har fått göra har bytt sida – alltid positivt att det händer något i alla fall. Det som tidigare var i vänster varv fick jag nu arbeta med i höger varv: passa ytterbogen med ytterlåret och putta på inner bakben lite. Jag fick också rida med lite högre högerhand i och med att Mackan gärna lägger huvudet på sned när han joxar med tungan. Ytter lår, inner skänkel, ytter lår, inner skänkel, lyft handen, höger skuldra mot ryggraden, ytter lår, höger hand, inner skänkel… Puh! Som vanligt blev det riktigt bra när jag väl gjorde rätt. 😉

Som vanligt gick tiden väldigt fort när man har roligt och nu är det upp till mig att känna efter och träna på allt på egen hand.

Klippet är från en tidigare träning när jag fick tänka ytter lår, inner skänkel, fast i andra varvet. Förhoppningsvis kan jag få med mig någon som filmar nästa gång jag tränar. 😉

Tandfix

Tiden går fort och nu var det dags att få åtgärdat Mackans hakar och vågbett igen, vilket måste ske ca var 8:e månad. C-F var nöjd med hur Mackan såg ut i munnen för övrigt: fina slemhinnor, mjuka och fina mungipor och inte en tillstymmelse till sår. Toppen! 🙂

C-F berättade att han har behandlat määääängder, typ tusentals hästar, men att han aldrig har sett någon som drar upp tungan i svalget och krullar ihop den på det sättet som Mackan gör. Nej, han är inte som andra hästar, min häst. ❤ Vi pratade en del om vad det kan komma sig att Mackan drar upp tungan och enligt C-F så finns det en möjlighet att Mackan har haft problem med halskotpelaren långt innan det blev diagnosticerat och att det kanske är där problemen har börjat, men å andra sidan så håller han inte på så med tungan om jag rider bettlöst. Min tanke är att Mackan helt enkelt inte gillar trycket på tungan och därför drar upp tungan i svalget vid ridning. Att han drar upp tungan ibland även när han står på stallgången i grimma – ja, vem vet vad det beror på? Tics? Det finns säkert många som har andra teorier, men jag har nog analyserat och funderat över det mesta. I dagsläget är jag glad över att min häst är fin i munnen för det tolkar jag som att jag i alla fall gör något rätt. 😉

Bommar

Det har varit några veckors tystnad här på bloggen eftersom ridningen har varit på sparlåga i och med att Mackan har varit lite tjock och varm i vänster bak, från typ kronranden och uppåt över kotan och ca 10 cm till. Mest troligt har han vrickat till benet lite och om man själv har försökt att gå i hagen så kan man lätt förstå att en vrickning känns som en rimlig förklaring. Knaggligt som tusan och stenhårt.

Den senaste träningen för drygt två veckor sedan genomfördes i skritt eftersom benet såg bra ut den dagen men att jag ändå inte ville ”rida på” som vanligt. Dagarna efteråt så kom viss svullnad och lite värme tyvärr tillbaka så det var bara att ge pållen några dagars vila från arbete och avvakta. Oftast en framgångsfaktor och så även denna gång. Efter vilan så har jag varvat lättare ridning med arbete från marken och vilodagar och även det verkar ha varit en framgångsfaktor, tack och lov. I veckan som har gått har jag lagt till trav och lite galopp, vilket har känts helt ok, och i dag var det dags för en efterlängtad bomträning. Jag pratade med coach Emelie innan och vi bestämde att Mackan inte skulle göra varje övning så många gånger för att inte påfresta benet i onödan.

I förrgår när jag red så var Mackan (läs ”jag”) rätt spänd och det var svårt att fokusera på min egen ridning utan att ha koll på ekipagen som red omkring i olika gångarter omkring oss. Ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… Andas… andas… Jag fattar inte att det ska vara så svårt för mig att spänna av och faktiskt lita på min häst och bara riiiiida?! Så här i efterhand kan jag se att min hjärna var som en saftblandare och fokus var på allt annat utom på mig och min häst, så i dag gick jag in i manegen med planen att göra som Ulla-Carin berättade för mig på kursen Säker häst: slappna av och ge hästen längre tyglar för att inte föra över spänningar till hästen. Jag satt upp och skrittade runt på halvlånga tyglar och försökte vara så avslappnad jag bara kunde. Ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… Andas… andas… När det var dags att börja trava så fokuserade jag på att aaaaaandas och att lätta i handen. Andas in… uuut… uuut… in… uuut… uuut… in… uuut… uuut… Faktum är att det fungerar skitbra! När jag hade travat runt en kort stund så gjorde jag samma sak i galoppen: slappna av och lätta i handen.

I dag misstänkte jag att det skulle vara bra tryck i hästen så jag lämnade sporrarna i sadelkammaren och mitt ridspö fick hänga kvar på väggen i manegen. 😉 Enda gången då jag faktiskt upplevde att jag hade varit behjälpt av en liten sporre var när jag skulle galoppera på kvartslinjen, göra en liiiten volt vid E och fortsätta i en galoppsluta ner till kortsidan. Galoppsluta?! Det är ju faktiskt inget jag brukar ägna min ridtid åt, men det var ju bara att försöka så gott det gick. 😉 För övrigt så innebar träningen travbommar på serpentinbågar och studs på diagonalen – i båda varven. Vid två tillfällen fick jag till fina byten efter studsen – eller ja… vid ett tillfälle bytte Mackan utan att jag egentligen visste vad som hände och varför och vid ett tillfälle tänkte jag faktiskt till. 😉 Superkul! Det svåraste i dag var att ha en bra galopp på en relativt pigg häst och att inte bromsa med handen, men övning ger färdighet. 😀

Kryss