Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad.
Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver.
Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.
Jag köpte ett equiband för några veckor sedan och jag försöker att använda det minst 2 gånger i veckan, helst 3 men det är svårt att få till tiden ibland eftersom det är så mycket jag vill göra med min häst. Om jag jämför med hur det var för fem månader sedan med hur det är nu så tycker jag nog att det har förbättrats – om inte annat så har jag märkt att månaderna med A2R/equibodybalance har förbättrat överlinjen.
Så här såg det ut för fem månader sedan när Vivvi var hos Mackan för första gången med equibodybalance:
Så här såg det ut när jag linade med equibandet härom dagen:
Oftast brukar jag arbeta med honom inne i ridhuset eftersom det är så mycket annat som stjäl hans fokus när vi är i paddocken, men å andra sidan så måste han ju lära sig att koppla bort det och fokusera på arbetet istället. Just den här dagen hade jag turen att maken cyklade förbi när jag var i paddocken och jag gav honom raskt uppdraget att få filma en snutt. Alltid bra med film! Det är bara några minuters film och de visar inte allt, men de ger i alla fall ett hum om hur det kan se ut. Jag brukar alltid växla gångarter, tempo och vägar för att inte fastna i samma voltspår hela tiden.
Vi jobbar vidare med bandet och gör nya uppdateringar framöver. 🙂
Äntligen lördag! Rejäl sovmorgon, mandelplättar med hallon till frukost och ett besök på Svensk Ridsport i Kungsbacka. Kan inte bli mycket bättre. 😉
Anledningen till att jag åkte till Ridsport var att jag hade beställt ett par sneda stigbygelinlägg efter att ha sett Birthe Vogelius tipsa om det i sin DVD. Jag fick fixa och trixa rätt mycket för att få dem på plats, men till slut satt de där de skulle. När jag satt upp på min häst i dag så var jag beredd på att det skulle kännas riktigt konstigt eftersom de är rejäl skillnad mellan inner- och yttersida, men jag blev positivt överraskad. Wow! Så bekvämt! Varför har jag inte köpt sådana här tidigare?? Hade ingen aning om att det kunde göra så stor skillnad!
För ett par veckor sedan blev jag rekommenderad av hovslagaren att köpa ett preparat för Mackans hovar och som enbart finns i hovslagarsortimentet i särskilda butiker, men eftersom jag sällan har tid att besöka dessa när de har öppet så köpte jag en annan produkt på Ridsport:
Hoppas att den kan hjälpa till att fixa så att hovarna inte flikar sig och blir trasiga i nederkanterna. Det kommer att bli en intensivkur under en veckas tid och därefter skall jag komplettera med ett hovbalsam ur samma serie.
Inför dagens ridpass så hade jag en plan: övergångar, övergångar, övergångar och enkla byten och när jag kom in i manegen så såg jag att det låg några galoppbommar på diagonalen och tänkte Kul! det kan vi också klämma in! Började som vanligt att skritta på långa tyglar och arbeta för att få Mackan snabb i reaktionerna på skänklarna. Rätt som det var så började det åska och i samband med det så kom det in ett 20-tal kajor i manegen och de flög som tokar hit och dit. Mackan fick Hitchkock-feeling och rätt vad det var så hade jag väldigt lite att säga till om…
Satan i gatan! Blåst, regn, åska, blixtar och en hel flock med flaxande fåglar ovanför huvudet! Det kändes som om Mackan skulle krypa ur skinnet och för säkerhets skull så hoppade jag faktiskt av min häst. Lossade tygeln på ena sidan och arbetade honom i skritt från marken istället. Han var rejält upprörd över alla fåglar och drog några galopprepor runt mig, men till slut lugnade han ner sig och jag satt upp igen. Fåglarna ”hängde” på kortsidan vid A, så jag valde att hänga på volten vid C. Åskan drog över och jag kunde börja arbetet med övergångarna precis så som jag hade planerat.
Upp med blicken, in med magen, lätta i vänster. Upp med blicken, in med magen, lätta i vänster. Upp med blicken, in med magen, lätta i vänster… Att det skall vara så jäkla svårt!?Hela tiden fick jag påminna mig själv, men å andra sidan sägs det ju att om man är medveten om VAD man skall göra så är det ett steg i rätt riktning. 🙂 Långa ben! Lite lättare i dag med de nya inläggen tror jag, eller så var det bara inbillning… 😉 Vrid om vänsterhanden så att tummen är uppåt! Jösses vad mycket det är att hålla reda på! 😉 Till slut blev det ett roligt ridpass och jag gjorde mina övergångar och galoppen kändes riktigt bra. Mackan bar sig själv och jag kunde rida med en relativt lätt kontakt även om jag red på sidepull. Vänsterhanden! Lätta i vänsterhanden! Ja, ja… Till slut fick jag till även det. 😉
Det är kul med utmaningar – varje gång! 😀 Nej, nu ljuger jag… 😉
Nu är semestern slut och jag har jobbat i nästan en vecka. Från noll till hundra över en natt… Puh! Snart drar dessutom studierna igång och då blir det ännu mer att göra. Puh!
I och med att det är fullt ös i vardagen så har jag inte haft tid att hålla igång uppdateringarna här, så det får bli en liten summering:
Jag har köpt ett begagnat equiband som jag har använt några gånger och jag tänker fortsätta arbeta Mackan från marken 2-3 gånger i veckan. Det skall bli spännande att se om det kommer göra skillnad. 🙂
Jag har tränat för Sofia igen efter ett låååångt uppehåll på grund av mina jobbiga muskler i säte och lår på högersidan. Jag red på hackamore och träningen gick riktigt bra – och musklerna i rumpan höll (även om de blev lite ömma på högersidan). 😉 Nästa träning är om drygt en vecka och då vill Sofia att jag rider på sidepull istället och jag tycker det är suveränt om vi kan få det att fungera. Jag fick bl a rida skänkelvikning in till kvartslinjen för att där övergå till öppna en bit, rakrikta före kortsidan och därefter göra likadant på andra långsidan – först i skritt och sedan i trav och galopp. Att göra det på hackamore var inte helt lätt, men det gick och hästen blev fin! 🙂
Häromdagen tog jag med mig min häst på en promenad. För att undvika bilar, bussar och motorcyklar genade jag upp till Fjärås Bräcka via sommarhagen. Där uppe var det ovanligt många människor som både motionerade och flanerade, men Mackan tog ingen notis om dem alls. Skönt. Jag gick fram och tillbaka på Bräckan och på vägen tillbaka träffade jag Isabel (som jag tränade för på Gåsevadholm) och hennes man och vi slog följe en bit. Supertrevligt att få prata med dem igen! När jag kom bort till vägen jag skulle ta tillbaka till stallet så var den avstängd på grund av vägarbete, så jag ta en annan längre väg tillbaka istället. På den vägen mötte vi bilar, bussar, bil med släpvagn och Mackan vinklade knappt öronen trots all trafik, vilket jag misstänker delvis beror på att jag bara gick och pratade med Isabel hela tiden. 😉
I dag var det bomträning med coach Emelie – även det efter ett lååååångt uppehåll. Det var både svettigt, svårt och roligt! Att köra bomträning på sidepull gjorde det ännu svårare, men jag tänkte att eftersom Sofia vill att jag rider på sidepull på nästa träning så vill det ju till att jag har ”ridit in” mig på det lite innan. Inledningsvis var väl Mackan så där lagom taggad, men när jag så småningom styrde mot bom-planka-bom på diagonalen så var öronen framåt och han fick ett jäkla tryck och drog iväg i full fart. Tokstolle! Jag hade noll koll men noterade till min glädje att han gjorde ett fint byte från höger till vänster galopp. 😀 MEN det tog ett antal meter innan jag fick stopp på honom… Jag fick rida om linjen några gånger för att hitta bättre kontroll, och när jag återfick kontrollen så blev det ju såååå mycket bättre. 😉 På det stora hela var mer okontrollerat i dag än tidigare, men det skyller jag på att det var så länge sedan vi tränade på bommar.
Nästa vecka är det EM och jag har seriebiljett till dressyren! MEN frågan är om jag hinner med allt… 😉
Äntligen blev det av! Jag och min kompis Lotta har pratat i evigheter om att åka till Stättared igen för att rida ut. Det är säkert drygt 10 år sedan som vi var där senast och den gången hade vi andra hästar och dessutom var min dotter Amanda med på sin C-ponny Appollo Silver. Världens sötaste C-ponny! ❤
(Amanda och Appollo, 2004.)
För ett antal veckor sedan mailade jag till Stättareds 4-H-gård för att höra om det var ok att rida där upp och vilken/vilka leder man i så fall fick rida på. Jag fick ett trevligt svar som berättade om att det var ok att rida på leden som var markerad med blått och vitt. Ungefär samtidigt la jag ut en förfrågan på FB där jag undrade om det var några som brukade rida i Stättared och i så fall var. Även denna gång fick jag bra svar och till och med en vägbeskrivning på den speciella ridleden – av en tjej som jag inte alls känner. Trevligt! 🙂
Väl framme i Stättared parkerade vi transporterna och ganska snart kom en tjej som jobbade där och berättade för oss att vi inte fick lasta ur våra hästar på Stättareds område eftersom Stättared räknas som djurpark och att det då är särskilda regler som gäller (från Jordbruksverket). Vi fattar… Absolut respekterar vi de regler som gäller, så det var bara att komma på en plan B. Efter några telefonsamtal så löste det sig och vi fick vi åka en liten bit för att parkera på en liten gård ett par kilometer från Stättared. Suveränt! 🙂 När vi kom dit blev vi fint mottagna och vi fick till och med en utskriven vägbeskrivning att ta med oss, och när jag läste sista stycket på vägbeskrivningen så tyckte jag att det kändes bekant och det visade sig att vi fick parkera hemma hos tjejen som hade kommenterat mitt FB-inlägg. 🙂 Ibland är världen liten!
Med vägbeskrivningen i fickan skrittade vi iväg upp mot Stättared. Det var alldeles lagom väder – växlande molnighet och lite lagom vind. Vi passerade getter, får, barn, grisar och kossor på vår uteritt och båda hästarna skötte sig exemplariskt. Så himla skönt! Vi red på grusvägar, genom bokskog, på asfalt och över stock och sten, upp och ner i terrängen och det var så himla mysigt! ❤ Vi mötte cyklister i skogen och bilar på vägen och inte en enda gång gjorde hästarna en sak av det. Så skönt! Det var ju en himla tur att vi hade fått vägbeskrivningen utskriven, för utan den så hade vi säkert irrat runt i skogarna fortfarande… 😉 Världens bästa vägbeskrivning!
Rundan vi red var ca 1,2 mil och jag vet faktiskt inte hur länge vi var ute, men det var nog minst i två timmar i all fall. 🙂 Och som Lotta sa: ”Det var nog inte tyst en sekund.” 😀 Vi enades om att det här var något vi borde göra i alla fall minst en gång i månaden, men då får vi hitta ett bra ställe att parkera på och kanske även andra trevliga ställen att åka till.
Tack Lotta för att jag fick ta del av dina bilder i all den stund jag är lite kass på att ta fram kameran. ❤
Mina tankar och ambitioner har vacklat hit och dit och för ett tag sedan hade jag funderingar på att anmäla mig till en Pay & ride men har nu tänkt om. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill – förutom att jag vill ha en stark och väl förberedd häst. Det är den enda anledningen som bidrar att jag funderar på att pausa allt vad traditionell dressyrträning och tävling heter tills vidare. Under en period tänkte jag ”alla andra kan ju träna och tävla, så varför skulle inte jag kunna det”, och i det läget var jag inne på att köra på lite som vanligt med träning och tävling och bara toppa med lite arbete på linan, typ Art2Ride eller equibodybalance. Men det lutar mer och mer åt att jag faktiskt skall grunda med ovanstående och toppa med lite vanlig dressyrträning. Precis som tidigare har jag suttit och tittat på filmer från Art2Ride och jag har fastnat för den här med Lisette och Timo då den visar mycket av den schvung och aktivitet som jag letar efter. (Det finns fler video critiques med dem.) Under tiden som jag har tittat på mängder av filmer så har jag blivit väldigt fundersam – vad är det jag skall sträva efter inledningsvis? Är det att få optimal stretch? Är det att få igång bakbenen och en bättre schvung? Säkerligen hänger det ihop, men vad skall jag sikta på så här i början? Nu har jag bestämt mig för att nöja mig med den stretch som Timo har i videoklippet, alltså mulen ungefär i höjd med karpalleden, och att få igång bakbenen ordentligt.
I och med att jag har haft, och fortfarande har, ont i korsryggen och skinkan på höger sida så har det passat bra att ha Mackan på linan oftare eftersom jag ändå inte har kunnat sitta i sadeln. Under den här tiden har vi gjort vissa framsteg (även om vi har långt kvar till Lisette och Timos nivå). 😉 Man få inte longera i ridhuset så jag ”ridgår” med min häst på linan, det vill säga att jag har linan halvvägs ut och går på ett lagom avstånd från honom och använder hela ytan i ridhuset istället för att fastna på en volt. Det blir både stora och små volter då och då, men inte flera varv varje gång. Det här arbetet sliter ju inte mer på underlaget än vad vanlig ridning gör. Jag har provat att vara i paddocken men där är det så många saker som distraherar honom och då tappar jag den avspändhet jag vill åt. Möjligtvis kan jag ”flytta ut” till paddocken när han har förstått hur det är jag vill att han skall arbeta.
Nu har jag testat att ha långa inspänningstyglar, chambon och helt utan, och det fungerar ungefär lika bra oavsett vad jag väljer att ha. I går avslutade jag med att ta bort inspänningstyglarna och fick då en bättre stretch och ett friare uttryck i hästen, så jag skall se om han är redo att vara utan.
Munnen och tungan är ett helt eget kapitel på min häst. Tyvärr. Han har alltid grejat med tungan – även före det att han fick bett i munnen första gången. Han drar upp tungan riktigt långt i munnen så att det knappt går att se den. Shit, nu kom jag på att jag har glömt att stretcha den… (Veterinären som fixar min hästs tänder har ibland fått ge två doser med lugnande för att det skall gå att ha lite koll på tungan.) Jag har nog testat de flesta bett men än så länge har jag inte hittat något som min häst riktigt trivs med. Många gånger under årens lopp har jag funderat på om joxet med tungan egentligen beror på något annat ”problem” i kroppen, men de gånger jag har ridit bettlöst så är han still i munnen och visar inga tendenser till att problemet skulle sitta någon annan stans i kroppen. Varför inte bara rida bettlöst då? Jo, för att det inte heller är bra i dagsläget eftersom min häst då arbetar helt fel och går som en älg emellanåt, vilket leder till att jag bara blir frustrerad. Målsättningen är att kunna rida bettlöst på samma sätt som många andra kan, men först måste jag nog bli lite bättre på att rida. 🙂 Det är inte så att ridkänslan blir sämre när han håller på och joxar med tungan, han är hur fin som helst i handen, men jag tror att det skapar vissa spänningar i hans käkar som inte kan vara bra för honom. Det finns säkert de som tror att jag sitter och rider med hård hand i och med att han gör som han gör med munnen och tungan, men faktum är att han gör likadant på stallgången när han får bettet i munnen eller när jag har honom på linan då det i princip inte finns något tryck alls i munnen på honom. Bettet kan hänga helt fritt i munnen på honom och han gapar ändå. Hur som helst är min förhoppning att arbetet med Art2Ride kan bidra till att min häst kan slappna av och ”acceptera” bettet istället för att gapa och dra upp tungan. Enligt Will & CO på Art2Ride så blir hästen bättre i munnen när den börjar arbeta mer korrekt över ryggen. (Jag undanber mig trista kommentarer från självutnämnda besserwissers på ovanstående då jag har kollat upp min häst ett antal gånger och dessutom får hans tänder fixade två gånger per år.)
Apropå det där med att arbeta över ryggen så har jag börjat bli mer och mer kritisk till i princip all ridning jag ser, vilket är lite trist på sätt och vis. Tidigare har jag beundrat många av ryttarna i världseliten men i dagsläget krymper skaran som jag beundrar. Alldeles för många hästar går med sänkt rygg och sprattlar med benen, och då många gånger i otakt. Jag blev glad när jag läste inlägget på Hippson och hoppas att fler och fler kommer till insikt om vad det är som egentligen bedöms. Härom dagen gick jag igenom bilder och filmer i min mobil och hittade då korta klipp från några av mina träningar för en del år sedan och blev lite förskräckt. Herregud! Då tyckte jag att det såg riktig bra ut men i dag ser jag att min häst gick med sänkt rygg och alldeles för hög nacke… Hur kunde jag tycka att det var så bra?? Visst, målsättningen var att försöka mig på samling, men i dag inser jag att min häst inte var redo för det, så därför börjar jag om och försöker bygga upp den styrka som behövs för att orka gå med bibehållen rygg i samlingen. 🙂
Just nu känns det som om jag befinner mig gropen med båten på bilden under (om jag skall se till mina utsatta mål att kunna kvala till MsvB) men det känns i alla fall som om jag har åror, så det är bara att ro på… 😉
”Aj! Helvete så ont det gör!” Plötsligt för några veckor sedan högg det bara till i min högerskinka och smärtan strålade ner mot knävecket och jag fick svårt att röra högerbenet och förflytta mig framåt. Eter att ha suttit ett par timmar på en så kallad sadelstol i samband med betygsättning strax innan smärtan högg till så hade jag förmodligen belastat/triggat någon muskel på något vis. Någonstans i mitt bakhuvud hörde jag piriformis, det måste vara piriformis, det har jag läst om tidigare… Som vanligt kastade jag mig ut på Internet och gjorde en sökning och jag hittade info om symtom och självhjälp på olika hemsidor. OK, bara att ta fram artilleriet av självhjälpsredskap: foamroller light, foamroller ”elak”, bandyboll och värktabletter. Det första jag gjorde var att stretcha rumpan enligt konstens alla regler – så skönt! Eller skönt och skönt… typ inte. Efter stretchen la jag mig på den stenhårda lilla bollen och gav piriformis en omgång, vilket gjorde helvetes ont. Efter att ha gjort det här några gånger under ett antal dagar så kändes det mycket bättre, men inte helt bra.
Ungefär en vecka efter att ha suttit på sadelstolen var jag hos kiropraktorn eftersom jag misstänkte att jag var lite sned i mitt bäcken och hade förhoppningen om att han skulle få rätsida mina kroppsliga problem. Men riktigt så bra blev det inte. Det berodde säkerligen på att han inte kom åt musklerna i rumpan på det sätt som krävdes, men snedheten i mitt bäcken fixade han – i alla fall tillfälligt. Mest troligt drog de spända musklerna allt snett igen…
Med bara lite ont i skinkan så var jag med på ryttarträning härom kvällen och det var så kul! Vi var en liten grupp som körde styrka och kondition i cirkel och det var inga problem att hänga med trots besvären i skinkan. Inte så smart tänkt. Dagen efter träningen var smärtan mer påtaglig och jag började få svårt att gå igen. Äsch, det går nog över om jag rider… Gjorde iordning min häst, promenerade med honom en kort stund för att mjuka upp mig själv, satt upp och skrittade i 10 minuter, ja, det här funkar nog, började trava, AJ! Helvete så ont det gjorde! Varje gång jag skulle göra förhållningar via sätet så kändes det som om någon körde in ett gäng knivar i skinkan på mig. Efter sammanlagt 15 minuter på hästryggen så var jag tvungen att ge upp. Så jäkla trist! Jag som hade både ”hoppträning” och dressyrträning inbokat de närmaste dagarna… Hoppträningen fick jag avboka, men dressyrträningen har jag fortfarande förhoppning om att kunna genomföra – den är ju först om några dagar. 😉
Nu är ett akutbesök hos osteopaten med det hårda artilleriet (chockvågor, laser mm) bokat och jag hoppas verkligen att hon får rätsida på mina sätesmuskler och det som stället till det i min kropp. I och med att jag har semester nu och har all tid i världen att både rida och träna min kropp så vill jag ju inte halta fram i tillvaron och vara begränsad i det jag gör. Möjligtvis får jag lägga ett par tusenlappar på att bli bra… 😦 Pengar som jag gärna hade använt till något roligare – typ en hoppsadel eller träningar. 😉
Nu har vi klättrat ytterligare ett par pinnhål på stegen, min häst och jag. Från att för ett par månader sedan ha kämpat med travbommar och galoppbommar så har vi nu kommit till stadiet där man behöver ha hinderstöd – alltså över 50 cm. 😀 OK, inte en hel bana, men ändå… Heja oss! Nu känns faktiskt en bom på sockerbitar lite fjuttigt. 😉
Coach Emelie hade som vanligt fixat bra övningar till oss där vi började med att göra vissa delar först i trav och sedan i galopp. Inledningen i dag var att trava över bommar på ena långsidan, rida in på andra sidans kvartslinje och göra skänkelvikning ut till spåret och ta bommarna igen – först i trav och sedan i galopp. Till en början kändes Mackan lite stretig och opåverkbar men som tur var så släppte det allt eftersom. Bommarna på långsidan ändrades så småningom så att det blev två krysshinder istället och då skulle vi koppla ihop det med ett annat litet ”hinder” som stod mellan E och B: inridning i höger galopp vid E, galoppbom, sockerbitshinder, titta vänster och landa i vänster galopp, fortsätta bort till krysset, vända snett igenom och ta det andra krysset. Hahaha, som vanligt kommer jag inte riktigt ihåg, men jag har för mig att det var så här vi gjorde… och värre blev det. 😉
Del efter del kopplades ihop och efter en stund flöt det på hyfsat bra. Ok, allt är relativt. 😉 Den stora utmaningen kom när coach Emelie kopplade ihop alla delarna till en för oss låååång bana. För en van hoppryttare var det säkert en baggis, men för två halvsenila dressyrtanter så blev det lite för mycket. 😉 Jag tappade bort mig redan i början när Emelie förklarade banan så hon fick förklara den en gång till. 🙂 Lilla hindret vid E först, sedan vänster, lilla hindret igen och sedan höger. Hur svårt kan det vara? Vänster först, vänster först, vänster först. OJ! Red visst höger… tar om det igen.
Tur att coach Emelie har gott om tålamod. 😉 Galopp, galopp, galopp, titta upp, se vart jag skall, titta på nästa hinder, borde jag haft säkerhetsväst?…där är hindret, galopp, galopp, galopp, hopp!
Vid ett tillfälle när jag skulle rida banan igen så tänkte jag för mig själv att Emelie säkert hade höjt det sista hindret. Skit i det! Se vägen, titta vart jag skall, titta upp, titta på väggen bortanför hindret, galopp, galopp, hopp! Och JA, Emelie hade höjt hindret. 🙂 Luring! Det sista hindret låg nu på 70-75 cm. High five på den! 🙂
På det stora hela så gick det bra i dag och det kändes som om fartvinden tog tag i mitt hår när jag galopperade fram på banan. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nej, inte riktigt så illa, men så förvånad jag blev när jag fick se mig själv på film! Går filmen i slowmotion? Är du helt säker på att du inte kör filmen i slowmotion?? Inte.. Nähä… Oj, så långsamt det går! Faktum är att vi skrattade mycket när vi tittade på filmerna från dagens ”hoppträning”! Två halvsenila dressyrtanter som har fått för sig att rida pay & jump och som dessutom har anlitat en coach. Hahaha! Det blir inte roligare än man gör det! Och vi gör det jätteroligt! 😀 En stor eloge till Emelie som guidar oss genom banan! När jag rider så inbillar jag mig att jag gör allt själv, men när jag ser och lyssnar på filmerna så förstår jag att det är tack vare Emelie som jag kommer igenom banan. Hahaha!Undrar om Emelie får stå på banan och ropa när vi rider pay and jump… ??
PS. Emelie hade en önskan om att jag skulle ta bort ljudet, men jag inser att det inte alls skulle bli samma sak utan ljud. Så tyvärr Emelie… ❤
Första riktiga semesterdagen! Så himla skönt! Helt perfekt att semestern tajmade med det inbokade besöket hos veterinären för att fixa Mackans tänder. Före det att vi åkte till Kungsbacka Hästklinik för att träffa Carl-Fredrik så fick Mackan skritta på linan à la A2R och återigen blev jag positivt överraskad över hur väl han stretchade och i dag behöll han dessutom tempot. Egentligen hade jag tänkt att köra WIH (work in hand) också men då han arbetade på så fint på linan så lät jag honom göra det i ca 25 minuter.
Resan till kliniken tog ca 15 minuter och vid sådana här tillfällen är det väldigt skönt att inte bo i obygden, för jag har nära till typ allt. Väl på plats fick Carl-Fredrik trycka i Mackan två doser lugnande för att han skulle kunna arbeta i lugn och ro med Mackans tänder. Det är inte det att min häst är dum och stissig, för det är tungan som är problemet. Tungan är oerhört vältränad och om den far omkring i munnen så är det nog lätt att ”slipmaskinen” gör skador i slemhinnorna eller i tungan, och det vill jag inte. Bortsett från hakarna, som han får både fram och bak, och vågbett så såg det riktigt bra ut. Inga som helst skador från vare sig vassa tänder, bett eller nosgrimma. Skönt.
I vanliga fall brukar jag gå ut och promenera med Mackan innan jag lastar och åker hem, men i dag valde jag att låta honom stå i en av deras boxar i ca 40 minuter och vakna till under tiden som jag drack kaffe och läste tidning. 🙂 Semester!
Jag glömde fråga dem om det är åtta månader tills nästa besök, men det räknar jag med att det är. Carl-Fredrik sa att i och med att Mackan är 12 år så drar tänderna snart ner på växttempot, och jag tycker att det skall bli skönt att slippa åka var 6:e-8:e månad. 🙂 2050kr fattigare åkte jag hem med en häst som kommer att vara fin i munnen i alla fall de närmaste månaderna. Undrar just om jag skall beställa tid hos tandläkaren för egen del? Minns inte riktigt när jag var där sist… 🙂
Nu var det ett litet tag sedan som jag försökte mig på WIH och för att få lite inspiration och kunskap så har jag återigen tittat på Art2ride’s videos, bl a den här där Will Faerber visar hur man kan/bör/skall göra. Jag har också läst och läst och läst och hittat info som jag nog missat (eller glömt att jag har läst): skynda långsamt! Alltså backade jag tillbaka i dag och fokuserade enbart på att uppnå stretch – först i WIH och därefter på linan. Jag brydde mig inte alls om att bakbenen nästan släpade efter hästen och jag var supernöjd med att han stretchade bättre än någonsin tidigare. Ungefär så här (om man bortser från bakbenen):
Bilden har jag lånat från https://www.youtube.com/watch?v=VaTHWtxhlmc för att illustrera hur det kan se ut. Gå gärna in på länken och titta. När Mackan börjar stretcha så gäspar han flera gånger, vilket är lite lustigt. Min tanke är att han säkert slappnar av mer än vanligtvis och att det är därför som han gäspar. Oftast är han stilla med tungan, men när han stretchar så gapar han lite och drar upp tungan – ungefär på samma sätt som i ridningen, men jag vet inte varför han gör så. Kanske blir det bättre med tiden? Detta gör han även när det inte är någon kontakt alls mellan hand och mun.
Efter ca 20 minuter med skritt så bytte jag ut tyglarna mot longeringslina och inspänningstyglar för att låta honom gå lite längre ifrån mig. Inspänningstyglarna tog jag bort efter bara ett par minuter då jag testade och upptäckte att det gick bättre utan dem. Bra! Efter några minuters skritt så lät jag honom trava lite i båda varven och han behöll stretchen rätt bra även i traven. Han arbetade bra med ryggen men aktiviteten i bakbenen var inte lysande, men den hade jag ju bestämt mig för att strunta i tills vidare. 😉 Jag måste erkänna att han hamnade lite på bogarna i traven, men eftersom jag har läst att det är en övergående fas så brydde jag mig inte så mycket om det i dag. Vi några tillfällen testade jag att trycka på honom lite mer för att få igång bakbenen i bibehållen stretch och det fungerade rätt bra. Jag får väl utöka de korta stunderna så att de blir längre och längre. 🙂
”Hur är det här då?” frågade Yvonne och jag svarade ”jo tack, det är rätt bra men jag har haft lite problem med piriformis…”. ”På höger sida?” frågade Yvonne och mitt svar blev ”ja”. ”Jag ser det, eftersom din högerfot är lite utåtroterad.” Fräckt att hon kunde se det, för själv hade jag inte en aning om det. 🙂 Inledningen på träningen blev lite skönt smärtsam eftersom Yvonne tog tag i mitt högerben och flyttade lårbenet bakåt, lyfte det uppåt och skakade lite lätt i det plus lite andra rörelser. Så himla najs! Det vänstra benet var mer följsamt och inte lika påverkat som det högra och jag kände en väldig skillnad på vänster och höger när Yvonne testade rörelseförmågan i benen. Efteråt var det en skön känsla i benen och det kändes som om benen var 10 cm längre än vanligtvis. 🙂 Tänk om hon kunde komma varje dag och dra i mina ben när jag sitter i sadeln… På den frågan svarade hon att det gick att ordna, men att det var en pengafråga. 😉 Kan tänka mig det! Jag fick också ställa mig upp och sätta mig ner igen och då vinkla mitt bäcken bakåt: ”Tänk att fisen skall gå framåt om du råkar fisa.” 😀
Den här träningen var inte hemma hos Yvonne utan hos en av Dressyrpinglorna som jag känner sedan tidigare. Mackan har aldrig gått i den här paddocken tidigare och han tog flera tillfällen att ”bli rädd” för olika saker. Fjant! Även om jag tycker att han bara är fjantig så får jag svårt att slappna av helt i det läget eftersom jag inte vet när/om han skall reagera på något. ”Andas och låt andningen placera bollen lågt ner i din kropp”. Självklart, det är ju lösningen på allt… 😉 Andas, andas, andas.
”Ha dina händer lite mer burna och tänk på att ha tummarna upp – framför allt på vänsterhanden” hörde jag Yvonne säga i hörluren i örat. Va? Har jag inte tummarna upp?? Det känns ju så… Tänk vilken kroppsuppfattning jag har. Högerfoten pekar utåt och vänstertummen inåt. 😉 ”Varför behöver du göra omtag på tygeln så ofta? 🙂 Är det för att han är tung i handen eller för att tygeln glider ur handen?” ”Det är för att tygeln glider…” Nu skall jag försöka hålla fast tygeln bättre/hårdare men aktivera det där gummibandet i armbågsleden som en tränare sa till mig för så många år sedan. Varför kan man inte bara ta till sig all kunskap och ha kvar den? Lite som när man programmerar en dator… Det smärtar att behöva erkänna att jag är lite som en teflonpanna – typ inget fastnar. 😉 Jo, det gör det väl, men det behövs väldigt många repetitioner och om det går för lång tid mellan påminnelserna så faller de ur minnet så småningom. Ofta är det nästan som att lära om sådant som jag redan har lärt mig. Märkligt.
Nu skall jag fokusera på att ha champagneglas i händerna för Yvonne hotade med att ha en test om ett tag där det skall vara champange i glasen och att jag får dricka upp det jag inte spiller ut. 😉 Så nu vill det till att jag tränar riktigt flitigt! Skål!
Om jag skall summera den senaste träningen så är det följande jag skall tänka lite extra på:
Ha champagneglas i händerna.
Bara mjukt följa med i skritten och inte driva med mitt säte.
”Fisa framåt”. 😉
Nu hoppas jag att jag kan boka in fler träningar under sommaren, både för Sofia och för Yvonne, och dessutom få tummen ur att lasta min häst och rida ut i underbar natur som komplement till A2R och equibodybalance. Jag skall dessutom ladda DVD-spelaren med Birthe Vogelius Spänst och harmoni i ryttarens sits. Det är en DVD jag verkligen kan rekommendera! Bara det att lyssna och titta på goda exempel gör mycket för min kroppsuppfattning då jag matar hjärnan med ”rätt” input och det blir lättare för mig att hitta rätt när jag väl sitter på hästryggen. Träna, träna träna.
dressyrbitchen 