Författare: dressyrbitchen

Då var det ett faktum! Från och med i morgon så blir Mackan förpassad till grushagen igen. 😦 I går när jag hämtade in honom från hagen så hade han ju tappat en sko och i dag var även den andra på svaj. Som tur var skulle hovslagaren till stallet för att fixa en annans hästs bakskor och då tog han Mackan också. Tack och lov!

Hovslagaren konstaterade att det inte är bra för Mackans hovar att gå ute i det blöta gräset och i den blöta jorden och tyvärr är det så att det finns stora delar i hagen som aldrig torkar upp i och med att gräset har fått växa sig så långt. Det finns en liten yta direkt innanför grinden som är avbetad, jämn och torr – än så länge. Egentligen vill jag absolut inte ställa Mackan på grus redan, men just nu har jag inget val. Det allra bästa hade varit om det fanns stora vinterhagar som inte blev geggiga, men det finns väl knappt några sådana någonstans. De bästa hagarna vi någonsin har haft hästarna i var faktiskt våra egna, och det berodde nog på att det var havsbotten under matjorden och på så vis var dräneringen fixad. Helt suveränt! Förhoppningsvis kan jag lösa det med hagen så att Mackan kan få gå på gräs i alla fall några veckor till.

Med tanke på gårdagens besök hos tandläkaren så red jag Mackan på bettlöst Micklem i dag. Jag satte tyglarna direkt i ringarna på var sida om nosgrimman och det lär vara den mildaste formen av varianterna på Micklem. Faktum är att det fungerade över förväntan. Jag har tidigare testat att ha bettlöst på andra sätt och då inte varit nöjd, men den här gången blev det riktigt bra och jag kommer garanterat rida oftare så här.

Bettet som jag beställde i helgen är slut i lager och finns inte heller på lager hos Bombers, så nu får jag vänta i 9-11 veckor innan det blir leverans. Trist. MEN, den som väntar på något gott (hoppas jag) väntar aldrig för länge…

I dag var det dags igen för ett av Mackans två årliga besök hos veterinären som har specialiserat sig på tänder och som lär vara riktigt bra på det han gör. Stack tidigare från jobbet för att hinna dit och upptäckte när jag hämtade Mackan i hagen att han hade tappat höger baksko. Igen! Nu börjar det bli lite väl tjatigt med alla dessa tappskor…

Det tar bara 5 minuter att åka till kliniken och vi hann precis till vår tid. Himla skönt att jag inte behöver sitta och köra i timmar för att få tänderna fixade, vilket många andra i vårt avlånga land måste göra. De första gångerna så var det  bara 6 månader mellan besöken och därefter har vi utökat till 8 månader – tack och lov. Tänderna/hakarna växer som tusan och det vill till att hålla dem i schack så att de inte skadar tandköttet längst in i munnen på Mackan.

När Mackan hade fått lite lugnande så kände C-F igenom hans mun innan han satte på munstegen och rätt var det var så utbrast han ”what the F?” Oj, tänkte jag då. Nu har han hittat något väldigt konstigt om han uttrycker sig på det viset. Han visade mig var jag skulle känna, och på insidan av Mackans vänstra övre ”läpp” så var det som en liten sten precis under huden och C-F förklarade att det ibland kan bli stopp i salivrören (om jag minns rätt) och att det brukar räcka med att punktera knölen för att saliven skall kunna börja flöda som vanligt igen. Innan han började sina försök med att punktera den så berättade jag att vår äldsta dotter hade en spottsten för många år sedan, och strax därefter sa han att det nog var en sådan som Mackan också hade eftersom den inte gick att punktera. Det slutade med att han fick bedöva och skära bort den lilla kulan. För övrigt var det samma behandling som varje gång: slipa hakar, vågbett och vassa kanter, men den här gången var C-F riktigt nöjd med hur Mackan såg ut i munnen. Mungiporna var fina, slemhinnorna var fina och lanerna såg också bra ut (med undantag för den gamla lilla bulan på höger sida). Det var riktigt skönt att höra och kanske är det all ridning utan nosgrimma som har gjort att han inte har fått något skav alls i munnen.

En märklig sak var att C-F hittade en liten tandskada uppe i Mackans vänstra överkäke och det var som om en liten bit av tanden hade lossnat. Ev kan han ha råkat bita på en sten enligt C-F, men det är inget som påverkar Mackan nu. Det märkligaste är att Hasse på Homeopathuset Söderström AB sa till mig för ca 6 månader sedan att min häst hade en tandskada och att jag skulle be veterinären/tandläkaren titta på den. Då, när han sa det, så tänkte jag att säkert bara pratade blajblaj och att C-F borde ha sett den om den hade funnits där, men i dag så tycker jag att det hela är väldigt märkligt. Senast jag var hos C-F var i december och jag har för mig att jag pratade med Hasse i mars, så det kan mycket väl vara så att Mackan har skadat tanden efter det att jag var hos C-F men innan det att jag pratade med Hasse. Skumt är det! Jag har letat efter mina anteckningar från samtalet med Hasse men har inte hittat dem ännu och jag är väldigt nyfiken på att se vilken sida han sa att tandskadan var.

Baksidan med alla dessa besök för att fixa Mackans tänder är att jag blir skinnad i princip varje gång och i dag fick jag hosta upp 2000 kr. Ingen bra början på månaden, men det var ju beräknat. Detta tillsammans med alla tappskor gör att jag börjar fundera på att ta fram lackväskan och extraknäcka någonstans. 😉

Jag och Mackan åkte på tävling hos Hermanstorps kör- och ridklubb i helgen och maken ställde upp som hästskötare och alltiallo. Fantastiskt lyxigt att få frukosten serverad i bilen på väg till tävlingsplatsen. 😉 Maken var riktigt duktig på att gå med Mackan, mocka transporten och vara hantlangare. Mysigt med lite mer tid tillsammans (även om inte han är lika pratglad som jag…).

Första starten var i LA3 och Mackan kändes fin på framridningen och jag gjorde vad jag kunde för att vi skulle befinna oss i samma mentala bubbla. Det var lättare sagt än gjort. Emellanåt var det Mackan som fick syn på något utanför banan eller så var det jag som tittade på något som hände utanför banan. Så dumt. Som tur var så kom jag på mig själv och då blev det lite lättare att också aktivera Mackan och få honom i ungefär samma bubbla som jag befann mig i. När vi väl kom in på banan och genomförde programmet så gjorde jag tyvärr ett par missar: glömde av halvcirkeln efter ryggningen samt tryckte på lite för mycket i en mellantrav så att det blev lite galopp istället. Mackan gjorde dessutom en miss på egen hand: saktade av till skritt i moment 4 (efter andra 10-metersvolten) utan att jag ens hade tänkt tanken på skritt. Inte bra. Vi lyckades få hela skalan från 4-8 i samma protokoll – inte illa att lyckas med det. Domarens samlade bedömning löd ”Trevlig ritt! Behöver bli lite stadigare i sin form så att bärigheten blir bättre, särskilt i förv. Tänk på rakriktningen! Lycka till!” Rakriktning är typ det vi alltid tänker på… 😉

Andra starten var i LB3 och var endast 60 minuter efter första starten så det var inte så mycket tid till återhämtning för Mackans del. Jag har aldrig haft så kort med tid mellan två klasser så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med en ev framridning till nästa klass. Det fick bli 15 minuter och Mackan kändes riktigt trevlig. Red in på banan med en bra känsla som fanns kvar genom hela programmet och blev lite förvånad när jag endast fick 61,333%, men när jag såg protokollet så förstod jag. Fick tre 4:or… En för att jag fick galoppinslag i ena mellantraven (här också!) och två för att skritten inte var 4-taktig. Domarens samlade bedömning löd: ”Flott häst! Önskar lite mer energi och engagemang. Stundtals öppen i formen. God sits men stundtals lite grova skänkelhjälper. Försök att visa tydligare överg. och längningar. Lycka till!”

Nu har mina tankar börjat snurra om varför Mackan har börjat bli ostadig i formen igen. Halskotpelaren? Ont någon annanstans? Kass ryttare? Bettet? Nosgrimman? Att han alltid har varit som tjuren Ferdinand är ingen nyhet, så det där med kvickheten är något vi alltid måste arbeta på. Har dessutom pratat med Isabel om att jag måste träna på att känna fyrtakten i skritten, vilket jag har lite svårt med. Hur svårt kan det egentligen vara??

Spontan som jag ibland kan vara så har jag precis beställt ett nytt bett och fixat en tid för koll av hästen. I morgon skall jag dessutom åka iväg med Mackan och fixa/slipa hans hakar, men det brukar inte göra någon direkt skillnad… 😉

Jag har anmält mig till tävling i början av september och skall då bl a rida nya LB2 och tog därför tillfället att provrida programmet för domare på programridning eftersom jag aldrig har ridit det tidigare. Det var Kungsbacka ridklubb som anordnade programridningen och bortsett från det kassa underlaget på framridningen så var det riktigt bra anordnat. Enda fördelen med att det var lite jobbigare (lösare/tyngre) underlag på framridningen var att när jag kom in på dressyrbanan så kändes den som ett dansgolv. 🙂 Jag tror faktiskt att Mackan också kände det så.

Jag måste säga att jag är supernöjd med vår insats. Redan på framridningen så kändes det bra i och med att Mackan, som kan vara mötesskygg och tycka det är jobbigt när andra hästar kommer för nära, var avslappnad och fin. OK, vid ett par tillfällen reagerade han, men det var inte så konstigt eftersom han nästan blev påriden och fick ett spö eller en svans i ansiktet. Då hade jag också reagerat om jag var häst.

När jag kom in på banan så kändes Mackan inte alls spänd och han bjöd mer än jag hade förväntat mig och tittade inte på vare sig domare eller bokstäver. Det var bara vid ett tillfälle vid A som han reagerade på något, fast vi hade passerat där ett antal gånger innan. Hästar är konstiga ibland. 😉

Det kändes bra programmet igenom och jag hade min tränare Isabels ord i huvudet när det var dags att rida mellantrav: Spänn bågen och rid som om du skall igenom staketet. Nu var det inget staket så jag tänkte istället ”rid ända in i kaklet” och det fungerade rätt bra. Belönades med en 7:a på första mellantraven (även om den andra kändes bättre). Faktum är att när jag ser filmen så undrar jag hur jag kunde få 7 på mellantraven – den ser ju helt medioker ut. Vet inte om det är jag som ställer för höga krav på mig själv eller om det är domaren som dömer snällt. Hur som helst så är det bara att träna vidare på mellantraven och på så vis förbättra kvaliteten.I övergången till skritten så blev det ett missförstånd i och med att piloten glömde tänka (och rida) övergång i tid och gjorde en lite för kraftig förhållning och Mackan trodde då att det var halt som gällde. Efter det var det lite knackigt och jag fick inget flyt i skritten. För övrigt flöt programmet på bra och det är nog den bästa inridning halt & vänd rätt upp – halt som jag har gjort. Tror att det är för att jag inte tänkte trav – halt, utan trav – övergång – halt. Skall nog fortsätta med det. 😉 Alltid lär man sig något nytt och det är så himla bra att analysera sin ridning.

Jag är dessutom så himla nöjd med min häst! Det är nog den bästa häst jag kunde ha eftersom han är så okomplicerad och bussig, lätt att hantera och att åka iväg med och dessutom himla rolig att rida. En del av äran tar jag åt mig i och med att jag har gjort i stort sett hela arbetet själv, men grunden lades hos uppfödaren Eva C Andersson de första två åren.

Allt som oftast pratar vi i stallet om hur galna vi är som håller på år ut och år in med alla stallsysslor och allt vad det innebär att ha häst. Det spelar ingen roll om solen skiner eller om det vräker ner snöblandat regn för allt skall göras precis som vanligt och vi gör det utan att gnälla. Visst, en och annan gång har jag kanske tänkt att det hade varit skönt att ligga på soffan istället för att ge mig ut i regnet, men när jag väl kommer iväg så är det inga som helst problem med resten. Hästfolk trotsar väder och vind och prioriterar (oftast) hästen framför sig själv – i alla fall alla jag känner. Ibland kan vi läsa om någon som helt har missat att de har en eller flera hästar att ta hand om, men de människorna är oftast sjuka på ett eller annat sätt. Vi andra spenderar gladeligen tusentals kronor varje månad tills dess att plånboken är tom och kontot är tömt. Knäckebröd och nudlar kan duga fint som mat sista veckan före lön. Tidskontot töms också allt som oftast och sambon, maken eller någon annan får tillbringa ganska mycket tid på egen hand. I bästa fall har den här personen ett eget intresse och faktiskt bara är glad att man är iväg hos hästen. För några år sedan var det en klok make (till en hästtjej) som sa: Det är inte alla killar som har fattat hur bra det är att hänga ihop med en hästtjej! Man kan ägna timmar åt sitt egna intresse och inte en chans att hon kan ifrågasätta att man är borta så mycket. Man kan också köpa till exempel en motorcykel utan att hon har en chans att ifrågasätta kostnaden – man kan till och med köpa flera motorcyklar utan att hon kan säga något. En motorcykel motsvarar bara bråkdelen av vad en häst kostar – både i inköp och i drift. Så egentligen borde alla män vilja vara tillsammans med en hästtjej.

Helt rätt tänkt! Problemet är bara om det är män som kräver en viss markservice, för den kan de oftast glömma. Vi är i stallet och kommer inte hem förrän middagstiden har passerat… Tvättmaskinen får köras om det finns en stund över och då är det antingen kläder, schabrak, benlindor eller hästtäcken som körs. Jag tror dessutom att de flesta av oss är oerhört självständiga och målinriktade och det är nog lätt att hamna i skuggan som man då (om man inte är likadan själv). En eloge till alla män som orkar med oss hästtjejer – vi kan inte vara lätta att leva med. (Det finns säkert en och annan kille som tillbringar sin tid i stallet och som har en tjej/kille  som väntar hemma, men jag tror inte att det är lika vanligt.

Havrepappa delar med sig lite av sina erfarenheter i sin underhållande blogg  Hästtjejer for dummies. Läs gärna fler av hans inlägg – de är riktigt roliga med hög igenkänningsfaktor.

Av någon anledning så lyckas jag ytterst sällan få till en ok mellantrav och de bästa har givetvis varit hemma i paddocken. Nu har jag hittat olika växlar i traven rätt bra, men just mellantraven är ett svårt kapitel. Vad gör jag då? Jo, jag googlar. Hittade detta på Hippson och polletten trillade ner:

”En bra grej är att rida på en stor volt och där flytta hästen i en ganska kraftig öppna (mer tvärning än böjning) så att du aktiverar bakbenen. Sedan försöker du ur det rida ut i några stora steg i mellantrav. Gå tillbaka till öppnan om hästen tappar drivet bakifrån och springer istället för att länga.

Den här övningen gör att ryttaren känner bakbenen på hästen och att hästen lär sig att skjuta ifrån och länga. Med hästar som har svårt för att öka handlar det ofta om att man måste hitta samlingen så att hästen har den kraft den behöver för att länga bakifrån och fram.

En variant på samma övning är att sicksacka sidvärts över ridbanan på korta diagonaler. Efter ett par steg sidvärts försöker man rida några steg i mellantrav och så går man tillbaka till sidvärtsrörelsen innan hästen tappar kraften bakifrån.

Jag rider själv mycket sidvärts när jag tränar längningar, just för att få hästarna aktiva i bakbenen. Det är som att spänna en fjäder, man måste ha något att släppa iväg.”

Det är Pether Markne som har svarat på frågan och han vet ju liksom hur man gör. 😉 Nu skall jag testa om jag kan få igång Mackans bakkärra ännu mer och dessutom försöka ha lite egen kroppskontroll. Det där med kroppskontroll är inte heller helt lätt i vissa situationer och innan jag själv har hittat min egen sits (utan att skumpa sönder) i mellantraven så är det nog inte så lätt för min häst heller. ❤