Författare: dressyrbitchen

Jag vet inte om det är på grund av min lärarroll eller om det finns i mina gener någonstans det här med glädjen över att söka fakta och hitta nya saker att fylla tomrummen i hjärnan med. Att hänga med i forskningen och ta till sig kunskap är oerhört viktigt enligt mig. ”Så har man alltid gjort och det har fungerat” passar inte mig alls. Jag vet att jag sticker ut hakan ibland med mina åsikter, men i min mening är människor som inte tar till sig nya kunskaper faktiskt lite inskränkta. Framför allt gäller det alla nya studier och ny forskning kring våra älskade hästar. Varför inte hänga med i tiden och försöka skapa en ännu bättre tillvaro för sin häst? Inte på något vis att jag säger att jag är fullkomlig, men jag försöker i alla fall. 😀

I min jakt på ny kunskap så stötte jag på en bra länk om Ridunderlag. Det här med underlag är ett kärt barn för många men som samtidigt väcker starka känslor. Så istället för att bara ha en åsikt så tycker jag att man kan läsa på lite mer och försöka sätta sig in i hästens biomekanik och vad som händer om man rider på olika underlag och därefter försöka skapa de bästa förutsättningarna för hästarna. För länge sedan såg jag ett par filmer (från trovärdig källa som jag tyvärr inte hittar nu) om vad som händer med leder och ligament när man rider med broddar på olika underlag. Väldigt intressant! Efter det rider jag bara med broddar om det behövs, men många andra broddar på i november och broddar av i mars och rider då på grusvägar/asfaltsvägar och i ridhus – oavsett om det är halt eller inte.

Så mina vänner: Ta till er ny kunskap så ofta ni kan och då inom alla områden ni är intresserade av. 😀

Började dagen med att få telefonsamtal från min höggravida dotter då hon sa ”det blir nog bebis i dag”. Wow! Vi pratade en liten stund innan hon fick lägga på då nästa värk var på gång. Häftigt och såååå spännande!

Fortsatte dagen med att åka in till Orthocenter (IFK-kliniken) i Göteborg där jag hade tid för att kolla mina ljumskar som jag har haft problem med i flera år nu. Full av förhoppning träffade jag läkaren på något som tidsmässigt liknade speeddating, d v s ingen tid för något djupare snack. Jag hade med mig mina ultraljudsbilder från Anneke de Vries (leg fysioterapeut) i Halmstad, men dem tittade han knappt på. Istället fick jag lägga mig på britsen där han kontrollerade eventuella rörelsebegränsingar i höftlederna genom att föra ett ben i taget inåt, utåt och uppåt. Därefter skickade han ner mig till röntgen där det var mer än en timmas väntetid. Bara att gilla läget och fördriva tiden så gott det gick i ett trist väntrum. När plåtarna var klara så var givetvis läkaren på möte och jag fick en telefontid för avstämning istället. När han väl ringde så berättade han att jag har pålagringar i höftlederna men att han inte kan se någon artros. Han rekommenderade titthålsoperation eftersom jag inte lär bli bättre utan att  göra något åt det. Oj! Jag blev alldeles överrumplad och bestämde på stående fot att de skulle boka in en tid för operation i början av nästa år. Som vanligt var jag tvungen att göra ett inlägg på FB om situationen och då svarade någon klok person, tror det var min syster, ”var det inte i ljumskarna du hade ont?” Jo, det är det ju faktiskt. Tankarna började snurra i huvudet på mig: är det verkligen pålagringar som gör att jag har ont? Tänk om det inte är det? I så fall opererar jag mig i onödan och har 4-6 månaders konvalescens. Helt galet! Tendinosen som Anneke konstaterade – har den inget med min smärta att göra? Jo, det måste den ju eftersom det är där jag har ont. Alla tankar har resulterat i att jag måste fixa en kompletterande undersökning innan någon får börja operera mig. Tänk vad trist att efter 6 månader utan ridning inse att problemet och smärtan i ljumskarna kvarstår.

Efter läkarbesöket åkte jag till stallet med huvudet fullt av funderingar på hur jag skall lösa det om jag blir opererad. På något vis måste ju Mackan hållas igång och då gärna av någon/några som jag har förtroende för. Ping! Polletten trillade ner och svaret blev enkelt: min dotter Amanda och hennes kompis Jossan (och min tränare Isabel då och då).

På kvällen mötte jag upp Håkan i Göteborg och vi åt en riktigt god middag i annorlunda miljö på Restaurang Dorsia och efter det var vi på Nefertiti och tittade på Daniel Lemma. Så himla bra spelning! När vi åkte hem sent på kvällen så började vi bli oroliga för vår födande dotter. Det hade väl inte hänt något? Nu borde väl bebisen kommit eftersom hon hade haft värkar så länge? Lätt oroliga kröp vi till sängs och somnade för att vakna till plinget av mobilen med meddelandet ”Kl 04.04 behagade denna tös titta ut i världen. Vi mår bra allihopa.” och ett foto på den nya lilla familjen. Vi hade blivit morföräldrar!

Vilken dag som helst så skall min äldsta dotter föda barn och jag blir då mormor. Inte illa! Tidigare har jag alltid tänkt att jag skulle åldras med typ 25 år i och med att jag blir mormor eftersom det låter så gammalt: mormor… Men nu känns det inte alls så längre och nu ser jag enbart fram emot att min dotter skall få bli mamma och vi i familjen skall få bli mormor, morfar, morbror och moster. Det är såååå spännande. Så snart bebisen (Hedda) har sett dagens ljus så kastar vi oss i bilen och åker ner till Ystad för att titta på underverket.

När familjen åker till Ystad så behöver jag ha någon som tar hand om Mackan och det är inte lätt att lämna min ”bebis” till någon annan. Den stora frågan var till VEM? Jag ville ha någon som jag kan lita på och någon som jag vet är ansvarsfull och tar hand om min häst på bästa sätt, någon som jag vet prioriterar hästen före sig själv. Plötsligt kom jag på det! Ett självklart val: min ena dotters kompis Josefine. Som tur var så har hon ridabstinens och nappade direkt på mitt förslag att hjälpa mig med Mackan. I dag mötte hon mig i stallet så att jag kunde visa henne hur saker och ting fungerar på Gåsevadholm samt att hon skulle få en chans att rida Mackan när jag var där. Hon red honom himla käckt och Mackan såg ut att trivas med Jossan på ryggen. När hon hade ridit i ca en timma så sa hon ”nu orkar jag inte rida mer” samtidigt som hon drog med handen på benet och konstaterade att hon var alldeles mör i benen. Det är sådant man inte tänker på när man rider regelbundet och det är alltid lika roligt att få det konstaterat att det krävs lite muskelarbete för att rida. Skall bli kul att höra om Jossan kan gå i morgon. 😀

I dag har vi tränat, Mackan och jag. Det gick väl inte skitbra, men vad kan man förvänta sig efter en veckas vila och en uteritt? På något sätt har både jag och Mackan haft lite snöstorm i våra hjärnor eftersom vi fick backa några steg jämfört med tidigare träningar. Det här har vi ju upplevt förut och det är bara att bita ihop och komma igen en annan gång. Nu får jag jobba lite med att uppdatera Mackan på enkla byten och lite annat som vi har tränat på tidigare, så går det säkert bättre nästa gång. Om det är någon gång som vi skall träna så är det faktiskt så här efter vilan, för då är det bra att ha någon som har ögonen på oss och kollar så att vi gör rätt.

Det är märkligt det där med träning. Tänk vilken skillnad det gör att någon står och tittar – bara det gör ju att jag skärper mig ordentligt. (Självklart får jag lite heta tips från coachen också.) Så från det att Mackan kändes lite tung och seg blev han lätt och energisk. Suveränt! Tack Isabel!

Förra veckan fick Mackan vila helt eftersom det var så hysteriskt mycket att göra på jobbet och jag ville överleva veckan utan att gå i sank. Fattar inte varför det blir så här varje år? Betygen skall in och bedömningar skall skrivas – samma visa varje år. Även om vi förbereder så gott det går så skall det ändå till en summering av terminen innan betygen sätts och varje år är det alltid elever som måste jagas för att vi skall få in texter och uppgifter för att kunna en fair bedömning.

Jag får lite dåligt samvete över att jag inte ens har promenerat med Mackan under den här veckan, men jag känner honom och jag vet att han blir ett jäkla monster att promenera med när han är understimulerad, typ som när han hade inflammationen i halskotpelaren. Då var han som en heliumballong vid vissa tillfällen – mer i luften än på marken. Så det är faktiskt i ren självbevarelsedrift som jag inte har gått ut på promenad i mörkret med honom.

I går var första gången som jag red efter vilan och då red jag ut. Kanske inte bästa valet, men paddocken låg helt under vatten i och med att Rolfsån för tillfället har oerhört högt vattenstånd och manegen kändes inte lockande efter en veckas vila. Till en början gick det riktigt bra men efter ett tag så började Mackan reagera på småsaker och tog varje tillfälle att hoppa och studsa, och då var han typ bara en meter mellan öron och svansrot och ca två meter i mankhöjd. I det läget kände jag mig ganska liten… Funderade faktiskt på om jag skulle hoppa av och gå med honom istället, men insåg att jag nog hade bättre förutsättningar att komma hem helskinnad om jag satt på. Det blev lite trav och galopp också och jäklar vilket tryck det var i honom. Det riktigt pös ur öronen! Trots galopp i uppförsbacke så upplevde jag att han hade större delen av sin energi kvar när vi kom tillbaka till stallet – även om han frustade gott sista sträckan hem.

På måndag sätts betygen och efter det har jag större förutsättningar att hålla igång ridningen som vanligt, men innan dess så blir det ett kortare avbrott för att hälsa på dottern (och förhoppningsvis vårt första barnbarn) i Ystad. Det skall bli såååå roligt!

Att tiden går fort, det har vi ju alla konstaterat tidigare, men ibland är det mindre roligt när det är så. Som t ex när det är dags att åka med hästen till veterinären för att fixa tänderna – igen. Nu är det sex månader sedan sist och C-F får fortsätta det arbete han påbörjade sist: att få ordning på Mackans tänder. Hakar och vågbett är väl det största problemet som C-F har att arbeta med, men hakarna krymper så det finns hopp om att det kan se riktigt fint ut på lite sikt. I dag visade han mig hur de främre hakarna nästan är i samma nivå som övriga tänder, vilket känns bra. Nästa gång så kanske de går att få bort helt och efter det så kanske det räcker att slipa ner dem var 8:e månad. C-F fick slipa lite på framtänderna också så att de blir lite rakare. Hela tandraden sluttar något i och med att Mackan sliter tänderna snett när han äter, så nu är det också fixat.

Jag fick rekommendationen om att att växla mellan bettlöst, rakt oledat bett, enledat och tvåledat bett. C-F tipsade också om att jag kan använda en betthöjare för att lyfta bettet från lanerna och som tur är så har jag redan en sådan – skall bara börja använda den också.

När jag kom till kliniken så fick C-F syn på Mackans pigmentförändring ovanför högerögat och undrade då vad det var. (Han hade aldrig sett något liknande.) Jag visade bilder och förklarade hela förloppet med soleksem på mulen och hudförändringarna på huvudet och vid svansroten och C-F sa att det inte är säkert att symptomen har med varandra att göra. Eksemen på mulen kan vara fotosensibilitet och utslagen på huvudet kan indikera leverskada. Precis vad jag påpekade för veterinärerna förra året utan att de tog notis om det! C-F sa att om besvären återkommer till våren/sommaren så skall jag absolut göra en leverkoll på Mackan. Var så säker på det!

Som grädde på moset i dag så passade jag på att vaccinera Mackan. Stackars pållen var alldeles groggy och fick promenera länge innan vi kunde lasta och åka tillbaka till stallet igen. Nästa besök för tandfix blir om åtta månader och tills dess skall jag spara lite pengar, för det är ingen billig historia det här. 😉

Den här helgen har jag haft stalltjänst som innebar utsläpp av mååånga hästar i lördags morse då regnet givetvis vräkte ner. Drog på mig de bästa regnkläderna jag har (min långa gröna rock och makens rejäla jaktstövlar) och lyckades tack och lov hålla värsta vätan på utsidan. Blev riktigt irriterad när jag fastnade med stövlarna i leran i en av hagarna och höll på att ramla omkull. DET hade inte varit roligt! Tacksam för att ha klarat mig från ett rejält magplask i geggan så gick jag in i stallet och vred ur vattnet ur mina handskar. Frågan är när de torkar igen? Faktum är att det kändes riktigt lyxigt att komma in i stallet, hänga av den blöta rocken och få börja sopa. Lagom till jag hade sopat och morgonens stalltjänst var avklarad så blev det uppehåll i regnet. Ja, ja, bättre sent än aldrig. Det bästa var att jag fick möjlighet till ett regnfritt ridpass i den blöta paddocken (som faktiskt är helt suverän att rida i nu). Som betalning för det så var jag tvungen att sanera både stövlar, sadel och häst, men det var det helt klart värt.

Det finns en stor nackdel med allt regn och det är alla blöta täcken. I dagsläget finns inget bra ställe att torka dem på i stallet och det tar flera dagar för ett täcke att bli torrt. Inte alls kul. Att täckena börjar lukta ruttet och känns otroligt ofräscha är en annan baksida, men jag hoppas att det kan bli en lösning på problemet den här hösten/vintern – gärna så snart som möjligt.

Sedan ett par månader tillbaka så har Mackan haft små kliande hudutslag på buken på höger sida och de går från knät fram mot manken i ett brett stråk. Jag har funderat på om det är något i maten som gör att han har fått dem, men av en händelse kom jag något på spåren som skulle kunna vara förklaringen till både utslagen och diarrén: allergi. I värsta fall är det mot mögel. Hoppas verkligen INTE att det är så, men det kan vara en förklaring.  byter jag kraftfoder och går över till en större giva lucern så får jag se om det hjälper. Om inte det hjälper så får pållen kanske byta stall – och det vill jag helst inte.

Nu är kylan här och tyvärr så börjar jag gå in i någon slags vintervila utan att egentligen vilja det. Jag måste jobba på att motivera mig själv och försöka fokusera på tävlingarna till våren så att jag håller igång såväl mig själv som hästen i vinter.

Varje år är det likadant: kylan kommer som en överraskning och de varma kläderna lyser med sin frånvaro. Egentligen skulle jag bara vilja plocka fram en varm, lång, lätt och ridbar jacka/rock, men det finns ingen sådan i min garderob. Just nu finns det inte vare sig några varma och sköna ullstrumpor eller varma och smidiga ridhandskar. Varje år är det samma visa – ”NÄSTA år, då skall jag vara förberedd!” Snart måste jag överraska mig själv och se till att det blir så.

I kväll var det riktigt kyligt och i och med att jag inte hade några sköna yllestrumpor så fick jag ta ett par vanliga bomullsstrumpor under raggsockorna i stallskorna. Jäklar vad kallt det var! Efter ett tag så var jag tvungen att enbart ha raggsockorna på mig för att inte frysa om fötterna. Tanken var god men det blev inte så skönt. Ullen i sig var inga problem, men allt bôs från höet som satt innästlat i strumporna och stack mig som sylvassa nålar i fötterna, det var riktigt jobbigt! I morgon blir det till att shoppa nya varma strumpor! Rumpan och låren är ett annat bekymmer så här års och jag vet inte om det är brist på blodcirkulation i fettet som gör att det blir så kallt om både rumpa och lår. Oftast bor jag i min dunkjol i stallet men den blir lite otympligt när jag skall rida/träna. Funderar starkt på att sy något varmt som jag kan ha utanpå ridbyxorna från knäna och upp över rumpan eftersom jag tycker det är otympligt att rida i termobyxor. Långkalsonger är inte heller något alternativ då jag knappt får plats med mig själv i ridbyxorna…

I kväll var planen att rida ut en sväng innan ett ridpass i paddocken, men det var rätt halt på sina ställen ute och rätt hårt i paddocken så jag landade i manegen efter ca 20 minuters skritt ute. Sporrarna var kvar i sadelkammaren eftersom jag har gett mig den på att få Mackan att lyssna på lätta hjälper utan sporrar. Han fick sig en dask på rumpan med spöet vid ett par tillfällen då han började kännas som en trött ridskolehäst. Då blev det lite mer tryck i honom! Målsättningen är att han skall gå fram för ett lätt tryck av vaden istället för en knack med sporren. I kväll blev det övergångar, förvänd galopp, skänkelvikningar och öppna innan jag kände mig färdig och Mackan kändes fin. Egentligen är det väl då man skall börja rida? Eller? Vissa dagar kommer jag till den punkten tidigare och då känns det som om jag skulle kunna sitta och rida hur länge som helst. Så roligt!

Ibland vaknar bitchen i mig och då kan jag reta mig på: slarviga tonåringar, mesiga hästägare (som egentligen borde haft en hamster istället), folk som inte kan ta hö från en rundbal utan att sprida hö ca 5 meter åt alla håll, hundar som måste sitta i bur i bil alldeles för länge och skottkärror som parkeras i stallgången. Vad gör jag då? Jo, oftast kniper jag ihop i stallet och pyser lite hemma hos familjen (även om ingen är intresserad). Ibland ringer jag någon av mina döttrar och pyser lite för att kanske få lite medhåll och bara få lätta på trycket. Så skönt!

I morgon börjar den nya veckan med en vilodag för Mackan och möte med Onsalas dressyrsektion för mig. Som vanligt lär väl även kommande vecka gå lika snabbt som alla andra veckor, så snart är det fredag igen. 😀

För ett par dagar sedan när jag berättade för mina elever i år 7 att jag skulle vara borta några timmar för att göra ett ultraljud så var det en kille som förvånat utbrast ”Är du gravid?!” Nej, jag är inte gravid men jag har en sjuhelvetets smärta i mina ljumskar så fort jag skall göra något där benen måste föras utåt – typ rida och simma bröstsim. Inte alls roligt. På sätt och vis får jag väl skylla mig själv som inte har tagit itu med det här problemet förrän nu, efter år av smärta av och till. Jag har på egen hand försökt komma på vad det är som gör ont och för att försöka lösa problemet så har jag gått på yoga, gjort pilatesövningar, stretchat och knaprat smärtstillande före uppsittning till häst. Det enda som egentligen har hjälpt (för stunden) är om jag har stretchat precis före uppsittning, vilket jag har gjort till vardags, före träning och på tävling. Ibland tittar min omgivning lite märkligt på mig, men det bjuder jag på. Jag har också varit hos olika kiropraktorer, hos naprapat, läkare och sjukgymnast och alla har gett sin syn på problemet. Nu äntligen insåg jag att jag verkligen måste ta reda på vad som orsakar all smärta och när det gäller hästen så är ultraljud ett bra verktyg för det så jag letade upp en kvinna i Halmstad som lär vara duktig på ultraljud och i dag var jag där.

Efter lång och noggrann kontroll så fick jag reda på att det är tendiopati i adduktor longus. Känns ju så där… Jag blev rekommenderad att söka upp en läkare som under ultraljudsövervakning kan ge kortisoninjektioner, och om inte det fungerar så får man gå vidare och ”frisera” senorna, med andra ord sprätta upp mig i ljumsken och hyvla bort det som inte skall vara där. I allra värsta fall måste man skära av senan och sätta fast den igen så att den har en chans att läka på riktigt och då får jag räkna med 6-12 månaders konvalecens. Goodbye sadel, goodbye ridning. Låter som värsta mardrömmen för mig som har svårt att hitta någon som kan rida min häst även för en kortare period. Ordinationen är också att INTE stretcha då det påverkar muskeln negativt. Bra för stunden men värre på sikt. Hur skall jag då göra? Jag måste ju kunna sitta i sadeln… Får väl plocka fram tabletterna Håkan fick när han bytte knä – de tar i alla fall bort smärtan. 😉

Nu är det ju så att jag har läst att laser kan göra susen på inflammerade leder och senor på häst, så jag skall faktiskt höra mig för bland mina kontakter som brukar behandla min häst. Förhoppningsvis finns det en ljusning utan kortison och operation. Håll tummarna!

Mackan och jag tränar som bäst nu på att kunna rida MsvC med hedern i behåll, men det är inte alltid så lätt. För det första så skall vi gärna befinna oss i samma bubbla (Karin Öljemarks benämning), och för det andra så skall vi kommunicera med varandra på ett bra sätt. På träning och när jag rider på egen hand i manegen så är det ofta så att vi är i samma bubbla, men om vi är iväg på t ex tävling eller programridning så är det inte så ofta som vi delar samma bubbla. Jag misstänker att det är jag som inte är tillräckligt tydlig och intressant för min häst i det läget och då struttar han runt i sin alldeles egna bubbla. En annan sak som jag har lite svår för är det där med tajming. Hur kan det vara så svårt?? I tisdags när jag tränade så övade vi lite extra på det där med galopp – skritt. Inte lätt! Om jag gör enkla byten där de skall vara i MsvC1 så vet Mackan (oftast) vad det är som gäller och bytena blir rätt ok, men om jag skall göra samma sak på spåret – då blir det en helt annan sak. Lite lustigt faktiskt. Nu skall jag träna på att kunna göra enkla byten och galopp – halt var som helst i ridhuset eftersom Mackan och jag måste kunna kommunicera så pass bra att han fattar vad det han skall göra oavsett var vi befinner oss. Det var ju det där med tajming också, min tränare Isabel försöker hjälpa mig så gott hon kan genom att säga 3-2-1 så att jag skall kunna rida och förbereda halten på rätt sätt. Jag kämpar på med att försöka lära mig exakt när jag skall ta sista halvhalten. Tajming alltså! Inte helt lätt… ”Innerbenet i luften”, ”sitt på sittbenen”, ”3-2-1” – hjälp! Är det verkligen så att det inte går att lära gamla hundar sitta? Jag hoppas inte att det stämmer! Jag SKALL lära mig att göra enkla byten och galopp – halt på ett riktigt bra sätt, om jag så hinner bli 85 år innan dess.

Förra helgen var jag iväg på en programridningsträning och det gick helt ok även om det inte var något strålande resultat. Vi fick 64,78% i MsvC1 och jag kan nog tycka att det var lite väl snällt bedömt. När jag tittar på filmen så kan jag tänka mig att det kanske hade hamnat runt 60% på tävling. Hur som helst så är det nyttigt att åka iväg och rida program, och ju fler gånger jag gör det desto mer rutin får vi. Nu ser jag fram emot våren och hoppas på många möjligheter att tävla. Drömmen om att få åka på meeting lever vidare… 🙂