Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

Föreläsning med Andy Swärd.

Distriktets ungdomssektion (DUS) ordnade en föreläsning med Andy Swärd och eftersom jag har sett Andy på bl a Ponnyakuten och Ryttareliten så var jag inte särskilt sen att anmäla mig. 😉 Tidigare har jag gått kurs i mental träning för Karin Öljemark och jag har läst en bok som heter Det sitter i huvudet (Michael Södermalm) och jag har blivit riktigt intresserad av hur vi kan påverka våra prestationer bara genom att tänka rätt. Nedanstående baseras på mina egna anteckningar och jag har inte fått med allt som Andy pratade om och jag är inte heller helt säker på att jag har uppfattat allt helt korrekt. (Inlägget är mer som ett minnesinlägg för egen del – precis som med mycket annat jag skriver.)

Andy berättade ganska tidigt i föreläsningen att vi genetiskt sett har kroppar som är 300 000 år gamla – i all fall gällande hur vi reagerar i olika situationer. Andy pratade också om Det förändrade tillståndet (DFT), ett tillstånd vi hamnar i just på grund av våra 300 000 år gamla kroppar/gener, och att det är viktigt att vi försöker analysera vad som händer i DFT-situationen och arbeta utifrån det. Vi utsätts alla för en väldigt hög stressnivå varje dygn och det är viktigt att vi försöker hålla nere den nivån så gott det går. Han menar att på tävling är det 85% mentalt tillstånd och 15% fysiskt som spelar in, vilket gör att jag bara blir ännu mer intresserad av att kunna förbättra min mentala prestation på/inför en tävling. 🙂 För att minska eventuella motgångar, som kan påverka den mentala delen, så är det bra att ha en plan eftersom alla små motgångar sänker prestationen. Om jag förbereder mig på alla eventuella saker som kan gå fel så är jag förberedd på det ”värsta” och då blir det lättare att komma förbi problemen och fokusera på det jag ska.

Det som händer under DFT är:

Motoriken försämras.
Beslutsförmågan försämras.
Hörseln försämras.
Balansen försämras.
Syn, smak- och luktsinnen försämras.
Våra grundegenskaper förstärks. (T ex att fyrkantig person blir ännu mer fyrkantig.)
Kortisolnivåerna höjs.

Alla de här punkterna, och några till, bidrar till att vi går in i ”Flightmode”, en fysisk och mental kollaps där blodet går till torson och där adrenalinnivån ökar.

Ett antal personer i publiken utsattes för ett stresstest, där de fick arbeta med en uppgift samtidigt som Andy spelade hög musik, visslade, gav nya uppgifter och instruktioner. När stresstesten var över fick deltagarna mäta temperaturen i fingrarna och anteckna den på samma papper som uppgiften fanns. Andy berättade att man genom att ta tre djupa andetag (alternativt meditera för att lära sig att andas för avslappning) kan påverka DFT och minimera risken för att det negativa under DFT påverkar oss i någon större utsträckning. Vid ett tillfälle fick vi sluta ögonen och andas under tiden som Andy guidade oss genom avslappningen och efter avslappningen fick deltagarna i stresstesten återigen mäta temperaturen i fingrarna och skriva ner resultatet. Vilken skillnad! På några av deltagarna skiljde det 5° – lägst temperatur under stress och högst efter avslappningen.

För att vara väl förberedd kan jag göra en plan för hur jag skall rida ett visst program – när jag skall göra vad och när jag kan lägga lite tid på att andas. Det är viktigt att jag därefter har samma upplägg varje gång, för på sikt automatiseras allt och prestationen bör bli bättre i och med det. Ju bättre förberedd man är (på allt) desto bättre! 🙂

Andy visade FokusProfilen för oss och där fanns det fyra olika profiler:

En blå profil, integrator, som har ett må-bra-fokus.
En grön profil, utvecklare, som har fokus på utveckling, förändring och innovation mm.
En grå profil med grundarfokus. Där är det full kontroll på läget som gäller – alltså kontrollfreak.
En röd profil med resultatfokus. Korta puckar, det är här och nu som gäller och man vill ha omedelbart synliga resultat. En riktig tävlingsmänniska…

Vi har alla drag av samtliga fyra profiler, men det är oftast en profil som man har mer av. Om vi är medvetna om våra olika styrkor och svagheter och pratar med eventuella medhjälpare om hur vi vill att upplägget skall vara på en tävling så ökar förutsättningarna för att det skall bli bra – för alla. (T ex grå profil kan få grå uppgifter.)

Jag tog några bilder på GameAgenda, PreAction, InreDialog och KA3, men de kommer jag inte att gå närmare in på här.

Dagens insikter var i alla fall att:

Andas!
Träna på att vara i nuet.
Vara ärlig (mot mig själv?).
Stämma av. Who am I?
Våga jobba med grundegenskaperna (färgerna).
GameAgenda, PreAction, KA3.
Lägga fokus på det jag kan påverka – inget annat.
Omge mig med positiva intryck och kompetenser.
GE! GSHTGP – Good Shit Happens To Good People.

Avslutningsvis måste jag påpeka hur oerhört underhållande Andy var! Han är inte bara bra på sin profession – han är en stå-upp-komiker också! Det blev riktigt många skratt under timmarna som föreläsningen pågick och jag är säker på att alla som var där fick mängder med bra tankar med sig hem. Helt värt varenda minut! Så får du chansen att lyssna på Andy vid något tillfälle så gör det! 🙂 Hittade den här länken som kanske kan vara bra! 🙂

Andy

220-56=164 : 114.8-147.6

Jaha, då var det dags för lite tömkörning igen – det var ju typ bara tre år sedan sist… I och med att jag har arbetat Mackan på linan enligt en mix av Art2Ride och equibodybalance så har tömmarna fått ligga på hyllan ett bra tag. Men NU var det dags att plocka fram dem igen eftersom Sofia gärna ville se hur Mackan fixar skänkelvikningar på töm. Flera i stallet har fått fin hjälp av Sofia med tömkörningen så jag tackade ju inte nej till det – även om det är väldigt roligt att rida. 😉 Allt som kan hjälpa mig och Mackan är välkommet!

”Brukar du spänna in honom?” frågade Sofia, och på det svarade jag att jag aldrig spänner in min häst i en fixerad form och att jag är väldigt försiktig i och med att han har pålagringar i halskotpelaren. ”Vi sätter en rak yttertöm och en ledande innertöm” blev svaret. Sofia satte fast tömmarna och sa till mig att följa fyrkantsspåret. Va? Skall JAG tömköra? Jag trodde att du skulle göra det… Jag har ju glömt det mesta… OK, bara att bita ihop och lyda. 😉 Rakt fram var instruktionen – inga konstigheter – övergångar mellan skritt och halt. Japp, det här går ju som smort! 🙂 ”Gör en liten volt och kom ut på spåret igen.” Absolut! Meeeeen… varför vänder hästen inte in på volten?? Han går ju som en banan fast rakt fram!? Vad gör jag för fel?? Med lite hjälp av Sofia så kunde jag till slut göra några volter utan att Mackan fortsatte i bananform och efter en liten stund hörde jag ”Nu kan du börja flytta honom sidvärts, och om du går in på kvartslinjen så kan du flytta honom ut till spåret.” Hjälp! Hur var det nu man gjorde det…?? OK, jag försöker… Yes – det gick ju ganska bra. 🙂 Trots att det var längesedan sist så fanns lite känsla av hur jag skulle göra kvar i kroppen. Puh! ”Nu kan du försöka göra samma sak fast i trav!” What? Jag kan ju knappt göra det i skritt! Ok, bara att lyda igen… ”Trava!” Mackan är oftast lydig på röstkommandon så han började trava och jag försökte hänga med. Hjälp! Fasen vilket knöligt underlag! Kanske inte stallskorna var världens bästa skor att jogga runt i manegen med… ÅÅÅhhhh! Det här var ju riktigt jobbigt… Varför var det tvunget att ta traven i dag?? Kunde det inte räckt med skritt?? 😉 Fixade käckt någon fråga till Sofia så att jag kunde få lite andrum under tiden vi pratade, men sedan blev det trav och lättare jogg igen. Eller lättare och lättare – det beror på vem du frågar. 😉 Frågar du Sofia så var det absolut lättare jogg för min del, men om du frågar mig så blir svaret att det inte var så himla lätt att jogga runt på knöligt underlag med urdålig kondis. 😉 Jäklar! Nu fick jag in tömmarna mellan benen! Nu blev det riktigt jobbigt att springa! Hur sjutton skall jag hålla dem så att de inte fladdrar in mellan låren igen…?

Det är verkligen en konst att tömköra! Att hålla reda på tömmarna samtidigt som man skall hålla i en pisk och ha kontroll på både sig själv och hästen – inte helt plättlätt! Jag beundrar verkligen alla som kan konsten att tömköra. Att få hästen dansa fram med lätta hjälper och med en lätt kontakt i munnen. Fräckt! Så bra vill jag också bli! 🙂 Men först måst jag nog jobba på konditionen…

fitness-training-311490_1280

Jag är väldigt nöjd med att ingen filmade när jag tömkörde Mackan. 🙂 Hur det än såg ut så lyckades jag få till några okej sidvärtsrörelser även i traven och jag är nöjd med hur både Mackan och jag skötte oss. Sofia sa dessutom att det märktes att jag hade tömkört förut, även om det var länge sedan sist. Tack för det! 🙂 Vi avslutade träningen med att Mackan fick ta lite galopp också, och jag var så nöjd med att han faktiskt höll sig på mattan och inte brallade så som han ibland har gjort tidigare. Det finns hopp! 🙂

Summering av vad jag skall tänka på:

Lägga upp tömmarna mellan fingrarna så att jag alltid släpper ut ”översta lagret”.
Positionen.
Använda min energi för att öka och minska tempo och göra halvhalter.
Sakta av till skritt och göra rörelsen i skritt om den inte blir som jag tänkt mig i traven.
Stöd på yttertömmen.

Det var säkerligen andra saker också som jag skall tänka på, men i och med att jag har haft hjärnan fullproppad med mina högskolestudier så har jag säkert glömt hälften… Men när jag tömkör nästa gång så kommer jag säkert ihåg lite mer. 🙂

”Klappa katten.”

Fjärilar i magen. Ingen skön känsla alls – speciellt inte om de infinner sig på förmiddagen när det jag eventuellt behöver oroa mig för inträffar på eftermiddagen. Oroa sig för vadå? Jo, att ”nya” dragbilen inte fungerade som den skulle och att det skulle att hända något när jag var ute och körde min häst. Hemska tanke! Värsta scenariot var att dragkroken skulle släppa och att både transport och häst skulle försvinna ut i terrängen på egen hand. Jeep Cherokee byttes mot BMW X3 i lördags och jag har inte hunnit vänja mig vid min nya bil ännu, men det är ju så det är när man byter bil. Det tar ett tag. Bara det där med att backa med transporten… Med Jeepen kunde jag backa utan några som helst problem och jag kände mig alltid trygg i det, men nu har jag en bil med ett lite annorlunda rattutslag m.m. och jag fick göra om backningen flera gånger innan ekipaget stod där jag ville för att kunna lasta. Puh!

Med fjärilarna kvar i magen styrde jag kosan mot Yvonne och Dalåbergs gård för att träna CR. Bilen rullar fint med transporten bakom… Känns rätt bra. Undrar hur bilen fixar uppförsbacken på motorvägspåfarten? Fjärilarna fladdrade vidare i magen. Blinkade höger och körde upp på påfarten, tryckte lite mer på gasen och konstaterade att det inte var några som helst problem för bilen att komma upp i hastighet med en tung transport bakom. Så skönt! Till och med motorns temperaturmätare ser normal ut. Sakta men säkert flög fjärilarna iväg och när jag hade konstaterat att dragkroken faktiskt höll så kunde jag lättad köra vidare och vi kom fram precis som planerat. 🙂

Hos Yvonne fick jag börja med skritta lite samtidigt som vi pratade om vad som hade hänt sedan sist och jag förklarade för henne hur jag upplevde min nya erfarenhet av att rida skänkelvikningar utan att flytta Mackan undan för sporren och vad som var svårt med det. Yvonne konstaterade samtidigt att jag var mer följsam i mitt bäcken och det är jag såååå nöjd med, för som jag har jobbat med det… 😉 Efter en liten stund fick jag jogga igång Mackan och istället för att sätta mig tungt på rumpan i sadeln så skulle jag ”klappa katten”, det vill säga smyga ner rumpan i sadeln och visuellt tänka att lätt stryka rumpan mot sadeln. Målet är ju att få upp ryggen och då kanske det inte är så käckt att trycka ner den med en tung rumpa… 😉 Jag skulle också vara med Mackan i rörelsen framåt genom att aningens luta överlivet framåt och om jag skulle samla honom så skulle jag räta upp mig. Yvonne visade mig också hur jag skulle använda mina vrister och knän som stötdämpare, vilket jag också tar med mig hem i läxa. Av någon anledning låser jag mina knän och tappar svikten, men det skall det bli ändring på. 😉

I galoppen fick jag tänka att jag skulle ”måla strecket” med Mackans mule på den tänkta vägen – precis som man målar strecken på en fotbollsplan med en mojäng på hjul. Kul bildlig jämförelse som i min värld passar mig bättre än att bara få det förklarat med ord. 🙂 För att måla vägen i västervarvet så skulle jag ställa Mackan inåt och hålla innertygeln stilla i en position och låta Mackan söka sig till bettet med kvarvarande stöd på yttertygeln. (Vänster hand har sedan många år varit min akilleshäl och jag vet inte om det beror på att jag är vänsterhänt eller om det lever kvar från tiden då Mackan satt helt fast i vänster sida, men oavsett vad det beror på så får jag jobba vidare för att komma tillrätta med den.) I vänstervarvet fick jag fortsätta tänka ”vända med ytter och putta rumpan” vilket innebär att jag skall använda ytterlåret för att vända och innerskänkeln för att få ut Mackans rumpa.

Hemma har jag tränat på att samla Mackan lite genom att arbeta med andningen och sätesbromsen, vilket innebär att jag förutom andningen har spänt rumpan. Nu fick jag samla galoppen genom att arbeta med andningen, understödja med skänkeln samtidigt som jag skulle ”smeta ut” skinkorna i sadeln. Inga problem att göra det med mina skinkor… Alltså mjuk och följsam i samlingen – hem och träna på det också. 😉

Summa summarum tycker Yvonne att jag är helt på rätt väg. Underbart att höra för en som arbetar hårt med läxan! 🙂 Dock upplever jag när jag tränar CR att jag blir så fokuserad på min egen kropp och vad jag skall göra så att jag lite ”glömmer av” att rida: halvlånga tyglar, lite lufsigt tempo mm. Målsättningen för min del är att jag skall kunna automatisera allt det här så att jag kan använda kroppen och rida samtidigt. 😉

När jag skulle åka hem så hade det hunnit bli mörkt, men som tur var hade regnet upphört. Fjärilarna i magen kom aldrig tillbaka och det var skönt att de höll sig borta. Det var mycket trafik på motorvägen men resan hem gick trots trafiken bra – inte en enda långtradare kom för nära. 🙂 När jag kom hem och öppnade frontdörren in till Mackan så tyckte jag att det kändes lite annorlunda än vad det brukar. Då såg jag! Den översta luckan bak var inte stängd! Oj! Glömde jag stänga den? Mackan såg ut precis som vanligt men av spånet och halmen att döma så hade det varit halv storm i transporten… Halv storm i transporten, mörker, långtradare, bilar och tunnlar med ljus i och ändå stod Mackan som ett ljus hela vägen hem. Underbara häst! ❤

Träning med och utan häst.

Varför slappa i soffan när det finns annat att göra? Funderar ibland på hur livet utan häst hade sett ut för min del och inser snabbt att jag nog inte vill ha ett sådant liv. 🙂 Dock finns det knappt någon tid alls för något annat… Den här dagen var inget undantag.

För att inte få kaos i hjärnan och tappa både tid och rum så gjorde jag i vanlig ordning en lista med allt som skulle göras (och jag börjar alltid med att skriva bakifrån):

9.30 Åka till affären och handla.
10.30 Dammsuga, fixa för kvällen, packa träningskläder och byta om till stallkläder.
11.15 Åka till stallet.
11.30 Putsa stövlarna och tränset.
12.00 Mocka mm
12.30 Ta in Mackan.
13.00 Borsta mm.
13.50 Gå ner till manegen för att rida fram.
14.15-15.00 Träning med Mackan.
Skritta av, ta hand om hästen och all utrustning.
16.00 Ryttarträning i manegen.
17.15 Fixa det sista med Mackan innan jag åker hem.
18.00 Fixa pajdeg, duscha och förbereda för gästerna.
18.30 Gäster kommer.

Ja, du fattar. Finns inte mycket utrymme över att gå i affärer och umgås med andra än de i stallet. 😉 Ok, varje helg ser väl inte ut så här men ganska ofta är helgerna fullspäckade med olika saker som skall göras.

Träningen med Mackan innebar en fortsättning på arbetet med skänkelvikningar som vi påbörjade i måndags och jag kan lätt säga att det tar tid att bli av med gamla vanor. Först fick jag göra några skänkelvikningar i skritt och Sofia började nog fundera på huruvida Mackan svarade på förstärkande pet med ridspöet, så hon gjorde en check genom att peta på honom för att se hur han reagerade. Han reagerade typ inte alls till en början… Efter några gånger så började han fatta vad det var vi vad ute efter och då började han flytta på benen – men bogarna hängde inte riktigt med och högerbogen var den som var mest svår att komma åt. När Mackan hade fattat grejen så övergick jag till att göra skänkelvikningar i trav och därefter i galopp. Inledningsvis fick jag arbeta med att rida in parallellt med spåret, men då jag fick lite svårt att få koll på bogarna så övergick vi till att först rida in på tänkt väg, d v s rakt in på diagonalen, och därefter flytta undan för skänkeln. Samtidigt som jag gjorde det så skulle jag ”lyfta” och krama på yttertygeln för att visa vägen samtidigt som jag skulle ha långa ben och andas. Puh! Inte helt lätt! Många försök blev det… Nästa gång skall Sofia få arbeta honom på töm och det skall bli kul eftersom det var längesedan han gick på töm.

Efter träningen med Mackan så var det snabbt upp till stallet för att förbereda nästa aktivitet: ryttarträning. Vi var fem stycken ryttare som fick drygt en timmas drillning i manegen – jobbigt värre! Det var många jobbiga övningar som ”russian twist” (typ som båten i yoga fast med paddlingsinslag), ”barhäng” med gummisnodd, kettlebellswing, tricepsträning med vikt, utfall med vikt och rotation m fl. Träningen var uppbyggd som cirkelträning och vi körde två varv innan vi var färdiga. Efter två varv var mina muskler i axlar och triceps helt möra! Herrejössen! Jag var helt övertygad om att jag inte skulle kunna lyfta vinglaset till munnen på kvällen… Beträffande min egen kropp så kan jag konstatera att jag är stel i bröstryggen, är urkass på att göra armhävningar och helt värdelös på att sitta på huk. Hahahaha! Det kan bara bli bättre! Nu vet jag vad jag måste arbeta vidare med för att bli ännu smidigare och fit.

(Bilden är tagen av Sofia Alfredsson)

Ryttarträning

På kvällen var vi några som träffades hemma hos mig för att äta och prata och mycket hästprat blev det. 😉

Skänkelvikning – hur svårt kan det vara?

”Hur har det gått sedan sist?” frågar Sofia och jag svarar glatt ”Det har gått bra! Jag har fortsatt att träna på att få mer aktivitet i Mackan genom att lätta på skänkarna och visa mitt spö, vilket har gått riktigt bra. Jag har dessutom försökt att rida skänkelvikningar utan att ha ett konstant tryck med skänkeln och sporren, men det har inte gått riktigt lika bra…” Sofia nappar snabbt på det genom ett ”då tittar vi närmare på det i dag.” 🙂

Jag kommer fram i trav, stämmer av med halvhalter då och då samtidigt som jag konstaterar för mig själv att jag faktiskt har gjort framsteg där – med andningen alltså. 😉 Och genom andningen har jag även gjort framsteg med halvhalterna. Kul! Mackan travar käckt vidare med bra energi och jag får ganska snabbt börja med skänkelvikningar med instruktionen att ta mina tyglar i enhandsfattning, ha mitt spö i andra handen, innerhanden, och använda det om han inte flyttar för ett lätt skänkeltryck. ”Långa ben, höfterna i rörelseriktningen, tänka skänkelvikning och rida skänkelvikning.” Ungefär så lät instruktionen. Lättare sagt än gjort, faktiskt. Långa ben, långa ben… Jäklar där åkte innerbenet upp! Långa ben, långa ben… Jäklar! Där åkte benet upp igen! Hur svårt kan det vara på en skala att hålla koll på sin kropp?! Det där benet som åker upp för att med kraft trycka Mackan åt sidan har gjort det så många gånger att det sitter i ryggmärgen, och jag misstänker att det krävs enträget tränande på att ha låååååånga ben för att ersätta benen som åker upp ideligen. 😉

När jag skulle ha tyglarna i en hand och mitt spö i andra handen så drog Mackan iväg. Hahaha! Det är ju så jag har gjort ibland under de senaste två veckorna! Inte undra på att han tror att det är full fart framåt som gäller i det läget! Inte lätt att vara häst med en matte som introducerar massa nya konstiga saker… 😉

Jag fick rida skänkelvikningar först in till kvartslinjen några gånger, därefter in till medellinjen några gånger och avslutningsvis hela diagonalen. Ibland kom jag ihåg att ha långa ben, tänka skänkelvikning och rida skänkelvikning. Inte plättlätt att göra det samtidigt som jag krigade med mina gamla inrotade vanor.

Sofia avslutade med att ge mig beröm för att jag på 14 dagar har lyckats att få Mackan så mycket mer energisk med bibehållen (och till och med förbättrad) form. Mer energi, lättare framdel och en riktigt fin form! Underbara ord för mig som håller på att lära om. ❤

För närvarande befinner jag mig inte i den guppande båten längre… Upplever att jag är på väg upp uppåt igen. 😀

bumpy-road

Underbara häst!

Yes! I dag skall jag rida! 😀 Känner mig som en lycklig ridskoleunge som vanligtvis bara rider en gång i veckan och lääääängtar till veckas ridning. Skillnaden är att jag faktiskt har en alldeles egen häst och jag är överlycklig – även efter 10 år tillsammans. Alltid lika roligt att komma till stallet och få träffa min älskade häst. ❤

Frågan är vad jag skall träna på idag? Tror att det får bli lite samma som sist – centrerad ridning och att få igång motorn på Mackan a la Sofia… Kul! På med sadel och träns och därefter en kort promenad ner till manegen. Ja, lite musik får det bli i dag, CD’n med Tom Jones som ligger i stereons CD-spelare funkar fint. Ett par varv till fots och därefter uppsittning. Herre jävlar! Har mina höftleder stelnat till alldeles efter bara två dagar utan ridning? Det gör satans ont och jag kan inte sitta rakt upp i sadeln, så jag måste luta mig lite framåt för att undvika den värsta smärtan. Stå nu still, lilla Mackan… Hej och hå… För att lossa höftlederna måste jag släppa stigbyglarna och släppa ner benen så långt jag kan. Duktig häst som står helt still… Dingla lite med vänster ben, dingla lite med höger ben, svänga fram och tillbaka med vänster ben, svänga fram och tillbaka med höger ben, svänga med höger och vänster ben samtidigt. Så där! Nu känns det så pass bra så att jag kan klara av att skritta iväg och börja värma upp min häst inför dagens ridpass.

Lite mösig inledning och lika bra att börja med Sofia-tipsen med en gång: ut med skänklarna samtidigt som jag visar mitt spö. Hahaha! Underbara häst! Jag behöver bara påbörja och vips så marscherar Mackan iväg med raska steg. 😀 Långa tyglar, långa ben och en följsam sits. Inte spänna, bara gunga med, inte spänna, bara gunga med. Dags att upprepa instruktionen för att Mackan skall gå framåt och vips så gör han det igen. Helt fantastiskt! 😀 Det roliga är att jag förmodligen har tagit lite i manen för att inte hamna i bakvikt om han drar iväg så nu räcker det med att jag pillar lite i manen för att han skall öka tempot. 😀 Blir full i skratt över hur vaken han är och vilka initiativ han tar utan att jag måste tjata på honom med skänklarna. Han måste tro att han har hamnat i himmelriket!

Övergår till trav och gör likadant där. Samma reaktion och samma glädje! Med hjälp av andningen och sätesbromsen kan jag göra halvhalter utan att ens ta i munnen på min häst och det känns så bra. Dock är det svårare att lätta på skänklarna genom att lyfta ut benen i traven, men det funkar – frågan är bara hur det ser ut… 😉 Efter lite trav gör jag samma sak även i galopp. Gasar på genom att lätta på skänklarna, behöver knappt visa mitt spö, bromsar upp genom att spänna till i bålen. Jäklar! Nu glömde jag att andas in och ”hålla andan” – får göra det strax. Galopp, galopp, galopp. Gas och broms, lite dragläge, andas, slappna av, öppna gångjärnen i höftlederna, gasa lite till, hålla andan en millisekund för att få till en halvhalt, stilla lätta händer, sträcka på ryggen, boosta med skänkeln, hålla andan en millisekund, boosta, hålla andan, boosta – och YES där blev det skritt. Faktiskt utan att ha behövt bromsa överhuvudtaget med händerna. Fräckt!

Fortsätter att rida på samma sätt och älskar varenda sekund. Glädjen över att sitta på min fina häst som lyssnar så uppmärksamt på mina hjälper är enorm. ❤ Här sitter jag och rider med långa ben, utan sporrar och på en häst som arbetar i friskt tempo. Underbart! Varför inte passa på att klämma in några skänkelvikningar i trav samt även lite öppna? Oj, oj, oj… det här måste jag träna mer på… I alla fall om jag skall fixa det på tävling…

Avslutar med att trava i en låg form på en 8-volt och slås av hur lösgjord och trevlig min häst känns. Alla spänningar som tidigare funnits och alla skevheter verkar som bortblåsta – nu är det lätt som en plätt att få hästen att spåra i både trav och galopp. 😀

Åh, vad jag längtar tills nästa gång jag skall få rida! ❤

Mackan spanar

Nu går det framåt!

Fy fasen vad det här är kul! För 14 dagar sedan så var jag och tränade centrerad ridning för Yvonne på Dalåbergs gård och sedan dess har jag tränat vidare på egen hand. Till min hjälp har jag haft alla de filmer som vännen Lotta skickade över till mig efter träningen. Om jag trycker in hörlurarna riktigt långt in i öronen och höjer volymen rejält så kan jag höra vilka instruktioner jag får av Yvonne på filmen. 😉 Superbra! På de här 14 dagarna har jag nog sett filmerna vid 4 olika tillfällen, och vid varje tillfälle blir det alltid något nytt som jag tar med mig i ridningen. Tror att jag alltid skall ha med mig någon underbar person som kan filma! ❤

I dag var det dags för träning med Sofia igen och jag försökte tänka CR även i det här sammanhanget – inte helt lätt men jag tror att jag fick med vissa delar trots att jag hade fullt upp med att rida och lyssna på Sofia. 😉 Det tar ju säkert ett tag innan allt är befäst och jag kan rida med CR-tänk utan att behöva tänka på vad jag gör och hur jag hanterar min kropp. 🙂 Jag började dagens träning med att berätta för Sofia att jag kommer till ridning snabbare nu än tidigare och att Mackan ”faller i form” utan att jag egentligen behöver göra så mycket, men att jag önskar lite mer tryck i honom. Många gånger upplever jag att han går lite med handbromsen i, även om jag scannat igenom min kropp och konstaterat att det inte finns några spänningar som har bromsat honom. Sofia berättade då för mig att jag kan göra följande:

Hålla ut mitt spö så att Mackan kan se det. Om det är svårt att hålla i tygeln samtidigt så kan jag ta enhandsfattning istället samt
lyfta ut mina skänklar från Mackans sidor och
lägga till både spö och skänklar samtidigt för att få en reaktion.

Det är viktigt att jag får den reaktion jag vill ha och att jag i det ögonblicket verkligen berömmer min häst när han svarar med att gå framåt ordentligt.

Efter att ha gjort detta några gånger så räckte det med att jag höll ut mitt spö och lättade på skänklarna för att han skulle gå framåt. Så fräckt! Jag fick avsluta dagens träning med att rida diagonaler med förlängda steg, vilket blev bra mycket lättare när Mackan hade lite mer motor. Nu vill det bara till att jag är konsekvent och gör det här till en rolig lek så att Mackan blir riktigt alert. 😉

Häromdagen konstaterade jag att centrerad ridning förmodligen är det bästa som har hänt mig ridmässigt. Visst, jag har haft många bra träningar tidigare och jag har upplevt att jag har haft koll på läget, men nu känns det som om pusselbitarna håller på att falla på plats på riktigt. Jag håller som bäst på att renodla min ridning för att inte ge 42 olika signaler till min häst samtidigt och jag är övertygad om att Mackan uppskattar det. I alla fall verkar det så. 😉

Längtar redan tills nästa träning – oavsett om det är CR med Yvonne eller ”vanlig” träning med Sofia. På något positivt vis är de kompatibla. 😉

breath

Centrerad ridning.

Nu var det äntligen dags att åka till Yvonne för att få en möjlighet att träna på kroppskontrollen igen, och det var på tiden eftersom det var ett bra tag sedan sist. Jag har ju försökt att tänka på ”långa ben”, ”andas”, ”vrid om vänsterhanden” mm när jag har ridit själv, men det är faktiskt inte alls lätt att göra det på egen hand. Ok, vissa saker är lättare än andra, men det är så otroligt lätt att glömma av vissa delar om jag inte arbetar med dem regelbundet. T ex det här med att sträcka ryggen och lyfta håret/hjässan några centimeter upp för att få till en halvhalt på ett bra sätt – det har jag alldeles glömt av sedan sist. Självklart har jag jobbat med sätesbromsen, den som min andra tränare Sofia pratar om, men inte det där med att sträcka hela vägen.

I dag fick jag börja med att hitta en andningsmönster (som jag helt kom ifrån efter ett tag) och Yvonne sa att det kan underlätta om jag hittar ett mönster, t ex takten, för att lättare komma in i andningen. Självklart spelar det ju roll vilken takt man har och vad man vill uppnå, men det kan i alla fall vara en bra början att andas in ett visst antal steg och ut samma antal steg. Vill jag sedan ha lite mer action i min häst så behöver jag ändra andningen eftersom det är svårt att tänka upptempo och andas som om jag vore nersövd. 😉

När vi ändå var inne på andningen så fick jag testa att ta ett andetag och kort hålla andan för att åstadkomma en förhållning. Jäklar vad effektivt det var! Minsta lilla jag höll kvar andan för länge så bröt Mackan av och utmaningen för mig var att hitta tajmingen mellan gas och broms – ”lite som när man kör bil” som Yvonne sa. Stanna till i andningen väldigt kort för att därefter rida framåt igen. Så jäkla fräckt! Konstaterade återigen att jag under alla dessa år har hållit på med alla möjliga olika grejer i onödan när det hade räckt att ”bara” hålla andan en millisekund.

En annan sak jag fick träna på i dag var att använda mina gångjärn i höftlederna på ett lite annorlunda sätt än tidigare. Vi pratade om att öppna gångjärnen när jag ville att Mackan skulle gå framåt och att stänga gångjärnen när jag ville att han skulle minska tempot alternativt sakta av. Däremellan skulle jag ha ”normalläge”, alltså mjuka och följsamma ben hela vägen ända från höftleden och ner mot foten – överskänkel och underskänkel. Jag hade gärna sett lite mer egen motor från Mackans sida eftersom det blir lättare att rida framåt bara genom att öppna gångjärnen då istället för att behöva knacka med skänklarna. Alltid lättare med en sak i taget när jag håller på att lära mig nya saker. 😉

Jag fick också fokusera på att titta mellan öronen på Mackan och ha ”mjuka” ögon – inte titta ett halv varv framåt eftersom det påverkar min sits och viktfördelning negativt. Alltså: ”mjuka” ögon, titta ”mellan” öronen på Mackan (fast högre?) och låta lampan i bröstbenet visa vägen” samtidigt som jag skulle pilla med innerskänkelns sporre på Mackans buksida för att få att aktivera bukmusklerna och få upp ryggen på ett bra sätt. När Mackan lade huvudet på sned så som han gör ibland så skulle jag ta ett litet försiktigt uppresande tygeltag några gånger – vilket inte var nytt för mig eftersom flera tränare påtalar samma sak. Till slut gick det rätt bra, men det är klart att det gjorde när jag hade Yvonnes support i vänsterörat hela tiden. Får väl se hur det blir när jag skall göra allt det här på egen hand… 😉 När jag gick över i höger varv så skulle jag tänka lite annorlunda, för då skulle jag använda ytterlåret för att få in bogen och innerskänkeln lite längre bak för att få ut Mackans rumpa något. För att det här skulle fungera fick jag bryta ner hjälperna och göra dem var för sig – ”ytter skänkel för bogen …inner skänkel för rumpan” och så vidare. Tanken är att jag skall kunna koppla samman hjälperna och använda dem lite mer tillsammans och lite mer effektivt, men där är jag inte ännu. Än så länge måste jag koppla på hjärnan för att kunna tänka ut och komma ihåg vad jag skall göra. 😉

Nu minns jag faktiskt inte om det var något mer jag gjorde, men om det är något jag har missat så får jag skylla på att jag hade min vän Lotta med mig på träningen idag. 😉 Det blir alltid massa prat och då är det lätt att glömma av sig. Värst var det nog när Lotta och jag var lagledare för dressyrlaget för några år sedan! Då pratade vi så himla mycket i bilen att vi helt glömde av vart vi var på väg! Vi missade skyltar och avfarter och kom för sent till tävlingen – vi som hade allas schabrak i bilen! Ja, ja… Vi hade i alla fall riktigt kul på varje tävling. Inte bara Lotta och jag utan faktiskt alla som var med. Så många härliga skratt det blev! Tror nästan att vi var ämnade att bli professionella lagledare – om inte annat för att hålla humöret uppe hos lagdeltagarna. 😀

Tusen tack Lotta för alla filmklipp från träningen och allt jobb du har lagt ner för att fixa så att jag kunde få ta del av dem. Love you! ❤ Nu har jag nästan hela lektionen på film och kan sitta och repetera allt som jag fick lära mig. Helt suveränt! 😀

Konsten att utmana demoner.

Söndag. Söndag och vacker väder. Söndag och vackert väder, som gjort för en uteritt. Kan inte blir så mycket bättre – eller?

Potentiella faror: kossor, mopeder, bilar, motorcyklar och cyklister.

Fråga nummer 1: Hur kommer jag upp på Bräckan på bästa sätt?

Svar: Förbi kossorna och upp genom sommarhagen.

MEN kossorna står precis intill staketet intill stigen. Rida i paddocken istället? Nej, var inte en sådan mes!

Fråga nummer 2: Finns det en annan väg upp på Bräckan?

Svar: Ja, asfalten.

MEN där kör det ju bilar och motorcyklar – ibland i full fart utan hänsyn till häst och ryttare. Det får nog bli stigen istället… Jag har ju faktiskt haft min häst i 10,5 år och det har ju aldrig inträffat något. MEN det händer ju andra så varför skulle det inte kunna hända mig? Jag har ju aldrig ens varit nära att åka av… OM han blir rädd så gör han ju oftast ett jämfotahopp rakt upp och landar med fötterna fastfrusna i marken, så vad kan gå fel? Var inte en mes! Klart att det går bra! Det är ju världens bussigaste häst! Ett, två, tre, GÅ!

Sagt och gjort. Bara att styra hästen mot stigen bredvid kohagen…

Inte titta på kossorna, inte titta på kossorna, inte… snart har vi passerat dem, bara en liten bit kvar… Jäklar va fåglar det är i busken vid slutet av stigen, bara han inte blir rädd för dem… Inte titta på kossorna, inte ta notis om fåglarna, titta bara vart vi skall… Puh! Det gick ju bra.

In i grusgropen och försöka se var stigen upp till sommarhagen börjar. Där! Jösses vad brant! Ett stadigt mantag för att få upp rumpan ur sadeln. Äntligen uppe! Bara en liten bit kvar tills dess att vi är uppe på Bräckan… Va? Det sitter flera ungdomar på bänkarna där jag skall rida – undra om de har mopeder…? Bara rid, bara rid, bara rid… Inte ta i tyglarna, inte ta i tyglarna. OJ! Där kommer en cyklist! Bäst att vänta tills han har kört förbi… Puh! Det här verkar ju gå riktigt bra. Titta framåt, inte ta notis om kamphunden som sitter precis intill vägen… Den är säkert lugn och snäll. Skäller kanske aldrig… Lugn och fin. Det här går ju bra… 🙂

Dags att lämna det bil- och motorcykelfria området och vidare ut på asfaltsvägen som leder bort mot skogen. Hoppas att det inte kommer en motorcykel, hoppas att det inte kommer en motorcykel… Ingen i sikte i alla fall – än så länge. Men va?! Islandshästar och får i samma hage? Ja, ja, fåren står i alla fall en bit ner i hagen och hästarna verkar inte reagera alls. Skönt. Snart framme vid grusvägen som leder ner mot skogen och här kommer en bil i full fart… Inte ta tyglarna, inte ta tyglarna… Det här går ju också bra! Vad är det som låter?? En bjällra? OJ! Nu kommer flocken med får i full galopp och ett får har en bjällra runt halsen! Inte ta tyglarna, inte ta tyglarna… Mackan står och tittar och vet inte riktigt vad han skall tro om fåren, men han gör ingenting. Han är rätt käck, min häst. 🙂 Vad är det jag hör? En älg? Näää, det är ju en annan ryttare som är på väg in i skogen. Vilken tur att det inte var en älg! Det här är ju riktigt mysigt!

Lämnar grusvägen och går in på skogsstigen som leder ner mot Lygnern. Solen skiner och det är helt underbart i skogen. Fåglarna kvittrar och solstrålarna strilar ner igenom bokskogen – makalöst vackert. Det är flera år sedan som jag red den här vägen, men jag känner igen mig och vet ungefär hur jag skall rida. Kommer fram till en liten, liten vattenfåra, och misstänker att det kan bli ett rejält hopp över. Lika bra att ta ett mantag och lätta rumpan något ur sadeln för att underlätta ett eventuellt hopp. Tjoho! Vilket hopp! Skrattar högt och säger till häst att han är en riktig knasboll. Möter ett promenerande par på stigen och de ser helt förskräckta ut så jag försöker gå åt sidan så att de kan komma förbi. Fortsätter ner mot sjön men viker av från stigen som leder ner till stranden en liten bit innan eftersom det verkar vara riktigt blött och sumpigt där nere. En kvinna i stallet har berättat att hon brukar rida runt i skogen innan hon vänder hem igen, så jag tänker att jag skall göra det samma. Knallar rakt in i skogen.

Målsättningen med dagens ute ritt är att Mackan skall få lyfta på fötterna ordentligt i skogen, och det får han ju verkligen göra nu. Pinnar och bröte överallt… Undrar hur jag skall komma ut ur det här snåriga? Hästen som jag tidigare såg gå in i skogen dundrar fram i full galopp på en stig lite längre fram och både Mackan och jag hör den utan att till en början se den. Mackan håller på att förvandlas till en bomb mitt i den snåriga skogen, men han håller sig ändå ”på mattan”. Tack för det! Stannar för att se vart vi skall gå, men upptäcker att det är väldigt sumpigt under oss. Sjunker han? Är det typ ett kärr här? OJ! Bäst att gå framåt – det får bära eller brista, men vi måste härifrån! Duckar för grenar, styr över ris och snår för att komma ut på stigen igen, och YES här är den.

Den galopperande hästen gjorde att Mackan nu är riktigt på G och jag får prata med honom för att lugna ner honom. Bra, bra, bra… bra, bra, bra… Duktig häst… Kommer så småningom ut till grusvägen igen (efter att ha gjort ett praktfullt hopp över det lilla vattendraget) och styr Mackan hemåt igen på halvlånga tyglar. På vägen hem möter vi bilar, cyklar och hundar utan att min häst ens vinklar öronen åt något håll. Fattar inte att jag ens tvekade på att rida ut!

Undra hur jag skall ta mig nerför branten? Rida? Tänk om han snubblar? Nej, jag hoppar nog av och promenerar ner för säkerhets skull. Sagt och gjort. Ovanför branten hoppar jag av och leder min häst ner för den grusiga och steniga branten och känner mig sååå nöjd när vi är nere igen. Hoppas inte att kossorna är för nyfikna när vi skall gå förbi, hoppas inte… Sista biten går precis lika bra som allt annat. Kossorna står bara och tittar när vi går förbi och Mackan bryr sig inte ens om att de står där, så nära stigen. Framme! Jag gjorde det! Jag utmanade mina små jäkla demoner som försökte sabba min planer. Känner mig riktigt nöjd och glad!

Jag fattar inte ens att de här tvivlande tankarna (demonerna) kan dyka upp i mitt huvud! Jag har haft liknande perioder tidigare och även då vägrat att ge efter för fjärilarna som börjar fladdra i magen. Det här var nog inte sista gången jag fick bekämpa minidemonerna, men om de dyker upp igen så skall jag platta till dem rejält! 🙂

demoner

Konditionsträning

I måndags tränade jag för Sofia och jag upplevde att Mackan blev lite trött och tung i slutet av träningen, men ändå gjorde snällt det jag bad honom om. Vet inte varför det känns viktigt att ta tag i konditionsträningen just nu, men det kan ju aldrig vara fel att göra det. Egentligen har jag ingen koll på hans kondition, jag bara rider. Misstänker starkt att jag alldeles för sällan utmanar hans kondition vilket gör att den inte heller förbättras. Men nu har jag en plan! 😉 Jag skall jobba med intervallträning enligt Hippsons ridövning två gånger i veckan tills dess att konditionen är bättre – då lär det räcka med en gång i veckan enligt källan på Hippson.

I dag var jag ensam i manegen och kunde göra övningen utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Helt suveränt! Faktum är att Mackan fick lite turbomotor av intervallerna även om han blev lite trött i sista intervallomgången, och det verkade som att han tyckte det var kul (trots att vi var i manegen).

De senaste dagarna har jag skippat att rida på sidepull och har haft vanligt träns med bett och bettlyftare istället. Det blir en helt annan ridkänsla med ett bett i munnen och genom bettlyftaren så blir det som ett mellanting mellan sidepull och vanligt träns. Jag har spänt bettlyftaren och nosgrimman lagom mycket så att Mackan kan öppna munnen lite och på så vis slippa trycket av bettet på tungan och lanerna, men att jag ändå kan ha lite kontakt via bettet. Än så länge känns det lovande och det verkar som att Mackan också tycker att det fungerar. 😉

bettlyftare