Författare: dressyrbitchen

Tidigare i veckan läste jag ett inlägg om att övergångarna kan vara överskattade (om jag tolkade det rätt) och att det beror på hur hela ekipaget hänger ihop. Outbildad ryttare, erfaren häst och vise versa. Intressant. När jag tränar på hemmaplan så är det alltid fokus på övergångarna inledningsvis och det försöker jag hålla även när jag rider på egen hand utan tränare. Jag checkar av att övergångarna stämmer och blir bra innan jag går vidare med andra övningar och om jag slarvar med övergångarna så blir i regel resten inte heller bra. I början tog det evigheter innan övergångarna blev som de skulle, men nu går det relativt snabbt och spårningen kommer som ett brev på posten. Inte alltid, men oftast.

I veckan som har gått så har jag fortsatt att jobba på övergångarna för att komma på banan igen så snabbt som möjligt, men jag har också ridit ut och Jossan har ridit Mackan i paddocken en stund (som blev manegen eftersom Mackan inte riktigt kunde slappna av ute). Nästa vecka är jag ledig och då skall jag rida ute så mycket som möjligt – med undantag för måndagen då jag skall till Ystad och hälsa på min dotter och mitt barnbarn Hedda. Det ser jag verkligen fram emot!

Äntligen! I går fick de fart på pumpen som leder vatten från dammen till bevattningssystemet i manegen, och jag har verkligen längtat efter den här dagen. 🙂 När vattnet kommer på underlaget så blir det genast mycket mer stabilt och hovarna gräver inte ner sig så mycket i underlaget. I och med vattnet så kunde jag rida överallt i manegen och göra precis det jag ville. Härligt! Eftersom jag var sen från jobbet och sen till stallet så var det inte heller trångt i manegen och sista halvtimmen var jag helt ensam. Underbart! Jag blev visserligen sen hem, men det var det värt. För det mesta brukar jag inte rida så sent men i och med att Jossan skulle rida Mackan ute i paddocken i dag så ville jag inte att han skulle vara lika tokig som sist jag red där, så därför fick han arbeta rätt bra för att bli av med eventuell överskottsenergi.

Jag arbetade med övergångar, skänkelvikningar och tempoväxlingar och Mackan svarade riktigt bra – framför allt på tempoväxlingarna. Det är så kul när det går att ta tillbaka och rida fram igen med lätta hjälper. 😀

I dag på eftermiddagen fick jag ett sms av Jossan där hon skrev att hon hade ridit och att Mackan hade varit lite tittig till en början men att han hade blivit mjuk och fin efter en liten stund. Så skönt att han skötte sig! Det är toppen att ha Jossan (i all den stund som min egen dotter inte hinner), för då kan Mackan få ridas ute när det är ljust och då jag kanske inte hinner. Kanske kan jag få Jossan att hoppa också… 😉

Om motivationen tröt för några dagar sedan så känns det som om den är på väg tillbaka. I nästa vecka blir det förhoppningsvis träning för Traudi och i mars är det programridningar som gäller. Tyvärr är min ”hemmatränare” Isabel sjuk för tillfället så jag får försöka klara mig så gott det går ändå. Hoppas att hon blir frisk snart! Nu måste vi ladda för div I och innan dess behöver vi träna lite mer. 😀

Våra godingar Berit, Ebba (som tyvärr inte finns mer) och Jack. ❤

I all den stund manegen inte har fått mer vatten på underlaget så fick Mackan vila i dag eftersom jag hade mycket att sätta mig in i avseende min sfi-utbildning. Kursen är nätbaserad, totalt 30p som är helt på distans och 50%, så om ett år räknar jag med att vara klar. I och med att den är nätbaserad så vill det till att jag har koll på vad som skall göras och när det skall göras. Det är många korta filmer, flera böcker och föreläsningar som jag skall ta mig igenom före examinationen av delkurs 1 i mitten av månaden. Fördelen är att det mesta är riktigt intressant, vilket gör det lite lättare. Vissa filmer och texter borde alla läsa eftersom de ger en helt annan inblick i hur det kan vara att bryta upp från en känd tillvaro och resa till ett annat land där allt är nytt. Det är med beundran jag tänker på alla dessa människor som mer eller mindre tvingats att lämna sitt hemland. Emellanåt önskar jag att det var någon i mitt arbetslag/närhet som också läste samma kurs, för då hade vi kunnat diskutera alla tankar som uppstår. Nu plågar jag min man med lösryckta kommentarer och förväntar mig att han skall svara eller kommentera med något klokt – vilket oftast uteblir.

I morgon eller på torsdag skall det komma en elektriker som skall fixa pumpen till bevattningssystemet i manegen och det ser jag fram emot.

I dag var jag i stallet när det var ljust och planen var att rida i paddocken för att variera underlag. Promenerade iväg med Mackan i ca 20 minuter och satt därefter upp och gick in i paddocken. Nästan direkt började han stolla sig och varierade konstarterna mellan att kasta sig åt sidan, sätta under sig rejält och lätta fram, galoppera på stället mm. Heltokig! Trots att jag tänkte ”framåt” och travade så blev det inte bättre, och då övergick jag till att försöka sysselsätta honom med att flytta undan för skänkeln mm, men inte ens det hjälpte. En tjej som red samtidigt tyckte att jag skulle longera honom först så att jag inte riskerade att ramla av, och det tyckte jag också var ett bra förslag – först. När jag tänkte efter så insåg jag att han skulle vara som en heliumballong på Liseberg om jag longerade, och då är risken större att han skadar sig på något vis. Därför red jag in i manegen istället (trots att jag helst vill undvika mjukt underlag) och lät honom arbeta på där. Vilken skillnad! Visst, han ångade på som ett ånglok och jag behövde knappt använda skänkeln alls för att han skulle gå framåt, men det var endast vid ett tillfälle som han kastade sig likt en westernhäst som gör spin (?) och trots att han gjorde det så hade jag bibehållen balans och satt säkert i sadeln. Skönt!

Istället för att jobba med övergångar och skänkelvikningar som jag hade planerat så fick jag jobba med att pysa ut den överskottsenergi som fanns. Det blev en hel del övergångar och tempoväxlingar samt skänkelvikningar, men inte riktigt som jag hade tänkt mig från början. När jag hade travat en del och kände att han hade lättat på trycket något så galopperade jag lite också. I och med att jag inte riktigt hade fått igång bakbenen så var han lite framtung emellanåt, men hellre det än att han hoppar runt som en Duracellkanin. Tyvärr hinner jag inte hem i tid på vardagarna så att jag kan rida i paddocken när det är ljust så jag får nog lasta Mackan och åka iväg till manegen i Fjärås igen. Kanske blir det redan i morgon. 😀

I tisdags kväll gjorde jag slag i saken, lastade min häst och åkte till ett ridhus i Fjärås. Egentligen finns det flera anledningar till att jag åkte iväg (och kommer åka iväg fler gånger):

1. Det är nyttigt att komma iväg till andra ställen. Inte så mycket miljöträning den här gången i och med att Mackan har stått uppstallad där tidigare och var avslappnad och positiv trots blåst och konstiga ljud på utsidan. Skönt!
2. Jag fick möjligheten att rida på ett fast och jämnt underlag som inte flyttar på sig så lätt. (Fick reda på att det trots det knorras lite över underlaget bland inackorderingarna där, men jag förstår inte varför.)
3. Not so crowded! När jag kom dit vid 19-tiden så var det två ekipage till i manegen. En unghäst som reds av en unghästutbildare och så var det en gammal läromästare. Alltså väldigt lugnt. Efter en stund så gick unghästen ut och det var endast Mackan och läromästaren kvar. Alltså ännu lugnare. Väldigt skönt!
4. Jag fick en möjlighet att träffa ett par av mina klubbkamrater, vilket alltid är trevligt.

När jag skulle åka hem så blåste det halv storm och regnade, vilket också är bra träning. Det kan ju inte alltid vara bra väder när man ger sig iväg…

Med förhoppningar om att motivationen skall öka ännu mer så ger jag mig strax iväg till stallet för att möta upp Emelie som skall massera Mackan och i morgon kommer hovslagaren. Sedan är det helg och då kan jag även rida ute. Toppen! Förhoppningsvis kan de vattna i manegen inom kort och då kommer jag boka in ett par träningar med kort mellanrum så att vi kommer på banan igen. 🙂

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag har en motivationssvacka för tillfället. Att komma in i sådana svackor är inte särskilt roligt och jag skall göra mitt bästa för att hitta motivationen igen och det är här mitt problem kommer in i bilden. För närvarande har jag oerhört svårt att rida när det är fullt av ekipage på ridbanan, vilket man kan tycka att en så kallad dressyrryttare bör kunna hantera. Ja, det har jag kunnat, men inte just nu. Jag vet faktiskt inte riktigt när det vände men jag vet att det inte går att ha det på det här viset. Antingen måste jag komma på hur jag skall hantera situationen eller så måste jag åka iväg och rida där det inte är fullt så mycket hästar och ryttare samtidigt.

I kväll ville jag verkligen rida lite mer ”riktigt” och inte bara motionera Mackan, men när det var en tjej som tränade, två som provred hästar och några till som red runt lite hit och dit – då fick jag kortslutning i hjärnan. Jag vet liksom inte riktigt vart jag skall ta vägen. Visst, det finns ridhusregler som skall underlätta, men eftersom Mackan emellanåt blir mötesskygg så undviker jag helst möten på närmare håll och när vi är så många i manegen samtidigt så är det väldigt svårt att undvika dessa möten. Ibland tänker jag att jag hakar på någon och rider i samma varv, men då är det alltid någon annan som har bytt varv och för att slippa mötas så drar jag mig inåt mitten och jobbar Mackan i skritt istället (i den mån det går). En repetitionskurs i mental träning hade suttit fint just nu, för jag märker att problemet sitter mer i mitt huvud än i Mackans huvud.

I morgon skall jag nog leta motivation genom att lasta Mackan och åka iväg – om inte annat så för att rida på ett annat underlag.

Då var plusgraderna tillbaka och såväl stalldörr som Mackans fönster kunde återigen öppnas. Så himla skönt! Jag är glad att jag står i ett stall där vi oftast kan ha våra fönster öppna, för i några stall vi har stått i tidigare så skulle dörrar och fönster vara stängda så snart det blev höst/vinter i almanackan. Jag köper faktiskt inte det där att det skall vara stängt för att vi tvåbeningar kanske fryser – det är bara att klä på sig mer! Hellre frisk luft än att behöva höra någon mullrande fläkt hela tiden.

När vi byggde vårt stall i Åsa så valde vi bort vattenkoppar i boxarna just för att slippa ha stängda dörrar och frusna ledningar. Vädringsluckorna ovanför alla fönster var i princip alltid öppna och stalldörren likaså. Det var öppet i nock och luften var hur bra som helst. Visst var det kallt och emellanåt hände det att vattnet frös i hästarnas hinkar i boxarna, men då var det bara att fylla på med lite ljummet vatten. Vi hade ju endast fem boxar så det var lätt fixat.

Även om det är riktigt trevligt och bekvämt att stå uppstallad så kan jag verkligen sakna vårt stall.

Trots skidåkare, faror som lurade i buskarna och fjärilar i magen så gav jag mig ut i det underbara vinterlandskapet med Mackan. Jag hade noga gjort rent under framhovarna, torkat sulorna med handduk och sprayat dem med mitt nya siliconspray, men vad hjälpte det? Till en början så verkade det faktiskt som om sprayen gjorde verkan och det gick riktigt bra att pulsa fram i snön, men efter hand så byggdes snön på och styltorna var ett faktum. Mackan halkade rejält ett par gånger och till slut så hoppade jag av och ledde honom sista biten tillbaka till stallet. Typiskt. I dag var han mycket lugnare än i går och jag kände att jag kunde slappna av och hade gärna varit ute betydligt längre än vad det blev. Vi mötte både lördagsflanörer, hundar och skidåkare utan problem och Mackan var hur cool som helst. Nu hoppas jag att snön ligger kvar tills dess att hovslagaren har varit här för då skall jag också ut och galoppera i snön. Det ser jag fram emot. Tills dess får jag försöka hitta något annat som kan hjälpa mot snöstyltor och jag tar tacksam emot tips. 😀

Då var den här. Min motivationssvacka. Men det kanske inte är så konstigt trots allt. Det är mörkt och kallt och jag fryser om både fingrar och tår, vilket kan bero på att jag (återigen) har missat att införskaffa bra vinterkläder. Helt klart finns det andra faktorer som också påverkar mig, men de tänker jag inte gå in på här (för då blir jag obekväm för vissa). Trots att jag har Mackan på ett av de bästa stall jag har stått i så får jag ibland för mig att jag skall leta efter något som är ännu bättre, men så tar jag mitt förnuft till fånga och inser att vi nog har det så bra som vi kan ha det. DOCK är det önskvärt med lite mer ordning i stallet emellanåt. Vissa kvällar är det flera hundar i stallet och när en eller flera av dem börjar skälla så ser jag rött. Skall det verkligen vara så svårt att få tyst på hunden/hundarna? Ta inte med hunden in i stallet om den nödvändigtvis måste skälla titt som tätt. När jag växte upp så fick jag lära mig att det skulle vara lugn och ro i stallet eftersom det var hästarnas hem och att de inte kan välja miljön själva. Emellanåt är det allt annat än lugn och ro…

Om man mockar, varför kan man då inte tömma kärran och ställa den utanför stallet? Varför måste man låta kärran stå kvar inne i stallet – på stallgången? Ibland står det flera kärror parkerade samtidigt lite här och där och om jag inte tänker helt fel så är det faktiskt en säkerhetsrisk med massa onödig skit i stallgången. Varför låter man sin häst stå med sadel och skydd på stallgången samtidigt som man går ut och röker/fikar? Den grejen har jag aldrig heller förstått. Dels fattar jag inte vitsen med det, dels är hästen i vägen för alla andra som måste passera med häst eller skottkärra. Alla som är i stallet är väldigt gulliga och rara och det är en bra stämning, men nu skiljer jag på sak och person.

Ofta är det många träningar i manegen, vilket gör att det blir sämre för alla som skall rida. Ja, jag vet att man kan samsas om utrymmet och att alla kan få plats, men man vill ju inte gärna vara i vägen för den som tränar. Ofta leder det då till att de som inte tränar försöker hålla sig på en yta som är 20×40, vilket blir lite trångt om man är flera stycken samtidigt och det blir mest att motionera sin häst. Snart är det ljusare på kvällarna och då blir det lättare att sprida ut sig på anläggningen och i naturen och det ser jag verkligen fram emot.

Så! Nu har bitchen talat och snart är motivationssvackan över.