Kategori: Okategoriserade

Att tiden går fort, det har vi ju alla konstaterat tidigare, men ibland är det mindre roligt när det är så. Som t ex när det är dags att åka med hästen till veterinären för att fixa tänderna – igen. Nu är det sex månader sedan sist och C-F får fortsätta det arbete han påbörjade sist: att få ordning på Mackans tänder. Hakar och vågbett är väl det största problemet som C-F har att arbeta med, men hakarna krymper så det finns hopp om att det kan se riktigt fint ut på lite sikt. I dag visade han mig hur de främre hakarna nästan är i samma nivå som övriga tänder, vilket känns bra. Nästa gång så kanske de går att få bort helt och efter det så kanske det räcker att slipa ner dem var 8:e månad. C-F fick slipa lite på framtänderna också så att de blir lite rakare. Hela tandraden sluttar något i och med att Mackan sliter tänderna snett när han äter, så nu är det också fixat.

Jag fick rekommendationen om att att växla mellan bettlöst, rakt oledat bett, enledat och tvåledat bett. C-F tipsade också om att jag kan använda en betthöjare för att lyfta bettet från lanerna och som tur är så har jag redan en sådan – skall bara börja använda den också.

När jag kom till kliniken så fick C-F syn på Mackans pigmentförändring ovanför högerögat och undrade då vad det var. (Han hade aldrig sett något liknande.) Jag visade bilder och förklarade hela förloppet med soleksem på mulen och hudförändringarna på huvudet och vid svansroten och C-F sa att det inte är säkert att symptomen har med varandra att göra. Eksemen på mulen kan vara fotosensibilitet och utslagen på huvudet kan indikera leverskada. Precis vad jag påpekade för veterinärerna förra året utan att de tog notis om det! C-F sa att om besvären återkommer till våren/sommaren så skall jag absolut göra en leverkoll på Mackan. Var så säker på det!

Som grädde på moset i dag så passade jag på att vaccinera Mackan. Stackars pållen var alldeles groggy och fick promenera länge innan vi kunde lasta och åka tillbaka till stallet igen. Nästa besök för tandfix blir om åtta månader och tills dess skall jag spara lite pengar, för det är ingen billig historia det här. 😉

Den här helgen har jag haft stalltjänst som innebar utsläpp av mååånga hästar i lördags morse då regnet givetvis vräkte ner. Drog på mig de bästa regnkläderna jag har (min långa gröna rock och makens rejäla jaktstövlar) och lyckades tack och lov hålla värsta vätan på utsidan. Blev riktigt irriterad när jag fastnade med stövlarna i leran i en av hagarna och höll på att ramla omkull. DET hade inte varit roligt! Tacksam för att ha klarat mig från ett rejält magplask i geggan så gick jag in i stallet och vred ur vattnet ur mina handskar. Frågan är när de torkar igen? Faktum är att det kändes riktigt lyxigt att komma in i stallet, hänga av den blöta rocken och få börja sopa. Lagom till jag hade sopat och morgonens stalltjänst var avklarad så blev det uppehåll i regnet. Ja, ja, bättre sent än aldrig. Det bästa var att jag fick möjlighet till ett regnfritt ridpass i den blöta paddocken (som faktiskt är helt suverän att rida i nu). Som betalning för det så var jag tvungen att sanera både stövlar, sadel och häst, men det var det helt klart värt.

Det finns en stor nackdel med allt regn och det är alla blöta täcken. I dagsläget finns inget bra ställe att torka dem på i stallet och det tar flera dagar för ett täcke att bli torrt. Inte alls kul. Att täckena börjar lukta ruttet och känns otroligt ofräscha är en annan baksida, men jag hoppas att det kan bli en lösning på problemet den här hösten/vintern – gärna så snart som möjligt.

Sedan ett par månader tillbaka så har Mackan haft små kliande hudutslag på buken på höger sida och de går från knät fram mot manken i ett brett stråk. Jag har funderat på om det är något i maten som gör att han har fått dem, men av en händelse kom jag något på spåren som skulle kunna vara förklaringen till både utslagen och diarrén: allergi. I värsta fall är det mot mögel. Hoppas verkligen INTE att det är så, men det kan vara en förklaring.  byter jag kraftfoder och går över till en större giva lucern så får jag se om det hjälper. Om inte det hjälper så får pållen kanske byta stall – och det vill jag helst inte.

 

Nu är kylan här och tyvärr så börjar jag gå in i någon slags vintervila utan att egentligen vilja det. Jag måste jobba på att motivera mig själv och försöka fokusera på tävlingarna till våren så att jag håller igång såväl mig själv som hästen i vinter.

Varje år är det likadant: kylan kommer som en överraskning och de varma kläderna lyser med sin frånvaro. Egentligen skulle jag bara vilja plocka fram en varm, lång, lätt och ridbar jacka/rock, men det finns ingen sådan i min garderob. Just nu finns det inte vare sig några varma och sköna ullstrumpor eller varma och smidiga ridhandskar. Varje år är det samma visa – ”NÄSTA år, då skall jag vara förberedd!” Snart måste jag överraska mig själv och se till att det blir så.

I kväll var det riktigt kyligt och i och med att jag inte hade några sköna yllestrumpor så fick jag ta ett par vanliga bomullsstrumpor under raggsockorna i stallskorna. Jäklar vad kallt det var! Efter ett tag så var jag tvungen att enbart ha raggsockorna på mig för att inte frysa om fötterna. Tanken var god men det blev inte så skönt. Ullen i sig var inga problem, men allt bôs från höet som satt innästlat i strumporna och stack mig som sylvassa nålar i fötterna, det var riktigt jobbigt! I morgon blir det till att shoppa nya varma strumpor! Rumpan och låren är ett annat bekymmer så här års och jag vet inte om det är brist på blodcirkulation i fettet som gör att det blir så kallt om både rumpa och lår. Oftast bor jag i min dunkjol i stallet men den blir lite otympligt när jag skall rida/träna. Funderar starkt på att sy något varmt som jag kan ha utanpå ridbyxorna från knäna och upp över rumpan eftersom jag tycker det är otympligt att rida i termobyxor. Långkalsonger är inte heller något alternativ då jag knappt får plats med mig själv i ridbyxorna…

I kväll var planen att rida ut en sväng innan ett ridpass i paddocken, men det var rätt halt på sina ställen ute och rätt hårt i paddocken så jag landade i manegen efter ca 20 minuters skritt ute. Sporrarna var kvar i sadelkammaren eftersom jag har gett mig den på att få Mackan att lyssna på lätta hjälper utan sporrar. Han fick sig en dask på rumpan med spöet vid ett par tillfällen då han började kännas som en trött ridskolehäst. Då blev det lite mer tryck i honom! Målsättningen är att han skall gå fram för ett lätt tryck av vaden istället för en knack med sporren. I kväll blev det övergångar, förvänd galopp, skänkelvikningar och öppna innan jag kände mig färdig och Mackan kändes fin. Egentligen är det väl då man skall börja rida? Eller? Vissa dagar kommer jag till den punkten tidigare och då känns det som om jag skulle kunna sitta och rida hur länge som helst. Så roligt!

Ibland vaknar bitchen i mig och då kan jag reta mig på: slarviga tonåringar, mesiga hästägare (som egentligen borde haft en hamster istället), folk som inte kan ta hö från en rundbal utan att sprida hö ca 5 meter åt alla håll, hundar som måste sitta i bur i bil alldeles för länge och skottkärror som parkeras i stallgången. Vad gör jag då? Jo, oftast kniper jag ihop i stallet och pyser lite hemma hos familjen (även om ingen är intresserad). Ibland ringer jag någon av mina döttrar och pyser lite för att kanske få lite medhåll och bara få lätta på trycket. Så skönt!

I morgon börjar den nya veckan med en vilodag för Mackan och möte med Onsalas dressyrsektion för mig. Som vanligt lär väl även kommande vecka gå lika snabbt som alla andra veckor, så snart är det fredag igen. 😀

 

 

För ett par dagar sedan när jag berättade för mina elever i år 7 att jag skulle vara borta några timmar för att göra ett ultraljud så var det en kille som förvånat utbrast ”Är du gravid?!” Nej, jag är inte gravid men jag har en sjuhelvetets smärta i mina ljumskar så fort jag skall göra något där benen måste föras utåt – typ rida och simma bröstsim. Inte alls roligt. På sätt och vis får jag väl skylla mig själv som inte har tagit itu med det här problemet förrän nu, efter år av smärta av och till. Jag har på egen hand försökt komma på vad det är som gör ont och för att försöka lösa problemet så har jag gått på yoga, gjort pilatesövningar, stretchat och knaprat smärtstillande före uppsittning till häst. Det enda som egentligen har hjälpt (för stunden) är om jag har stretchat precis före uppsittning, vilket jag har gjort till vardags, före träning och på tävling. Ibland tittar min omgivning lite märkligt på mig, men det bjuder jag på. Jag har också varit hos olika kiropraktorer, hos naprapat, läkare och sjukgymnast och alla har gett sin syn på problemet. Nu äntligen insåg jag att jag verkligen måste ta reda på vad som orsakar all smärta och när det gäller hästen så är ultraljud ett bra verktyg för det så jag letade upp en kvinna i Halmstad som lär vara duktig på ultraljud och i dag var jag där.

Efter lång och noggrann kontroll så fick jag reda på att det är tendiopati i adduktor longus. Känns ju så där… Jag blev rekommenderad att söka upp en läkare som under ultraljudsövervakning kan ge kortisoninjektioner, och om inte det fungerar så får man gå vidare och ”frisera” senorna, med andra ord sprätta upp mig i ljumsken och hyvla bort det som inte skall vara där. I allra värsta fall måste man skära av senan och sätta fast den igen så att den har en chans att läka på riktigt och då får jag räkna med 6-12 månaders konvalecens. Goodbye sadel, goodbye ridning. Låter som värsta mardrömmen för mig som har svårt att hitta någon som kan rida min häst även för en kortare period. Ordinationen är också att INTE stretcha då det påverkar muskeln negativt. Bra för stunden men värre på sikt. Hur skall jag då göra? Jag måste ju kunna sitta i sadeln… Får väl plocka fram tabletterna Håkan fick när han bytte knä – de tar i alla fall bort smärtan. 😉

Nu är det ju så att jag har läst att laser kan göra susen på inflammerade leder och senor på häst, så jag skall faktiskt höra mig för bland mina kontakter som brukar behandla min häst. Förhoppningsvis finns det en ljusning utan kortison och operation. Håll tummarna!

Mackan och jag tränar som bäst nu på att kunna rida MsvC med hedern i behåll, men det är inte alltid så lätt. För det första så skall vi gärna befinna oss i samma bubbla (Karin Öljemarks benämning), och för det andra så skall vi kommunicera med varandra på ett bra sätt. På träning och när jag rider på egen hand i manegen så är det ofta så att vi är i samma bubbla, men om vi är iväg på t ex tävling eller programridning så är det inte så ofta som vi delar samma bubbla. Jag misstänker att det är jag som inte är tillräckligt tydlig och intressant för min häst i det läget och då struttar han runt i sin alldeles egna bubbla. En annan sak som jag har lite svår för är det där med tajming. Hur kan det vara så svårt?? I tisdags när jag tränade så övade vi lite extra på det där med galopp – skritt. Inte lätt! Om jag gör enkla byten där de skall vara i MsvC1 så vet Mackan (oftast) vad det är som gäller och bytena blir rätt ok, men om jag skall göra samma sak på spåret – då blir det en helt annan sak. Lite lustigt faktiskt. Nu skall jag träna på att kunna göra enkla byten och galopp – halt var som helst i ridhuset eftersom Mackan och jag måste kunna kommunicera så pass bra att han fattar vad det han skall göra oavsett var vi befinner oss. Det var ju det där med tajming också, min tränare Isabel försöker hjälpa mig så gott hon kan genom att säga 3-2-1 så att jag skall kunna rida och förbereda halten på rätt sätt. Jag kämpar på med att försöka lära mig exakt när jag skall ta sista halvhalten. Tajming alltså! Inte helt lätt… ”Innerbenet i luften”, ”sitt på sittbenen”, ”3-2-1” – hjälp! Är det verkligen så att det inte går att lära gamla hundar sitta? Jag hoppas inte att det stämmer! Jag SKALL lära mig att göra enkla byten och galopp – halt på ett riktigt bra sätt, om jag så hinner bli 85 år innan dess.

Förra helgen var jag iväg på en programridningsträning och det gick helt ok även om det inte var något strålande resultat. Vi fick 64,78% i MsvC1 och jag kan nog tycka att det var lite väl snällt bedömt. När jag tittar på filmen så kan jag tänka mig att det kanske hade hamnat runt 60% på tävling. Hur som helst så är det nyttigt att åka iväg och rida program, och ju fler gånger jag gör det desto mer rutin får vi. Nu ser jag fram emot våren och hoppas på många möjligheter att tävla. Drömmen om att få åka på meeting lever vidare… 🙂

Efter flera års bloggande på Hippson fick jag reda på att deras blogg skulle läggas ner. Okej, jag får väl erkänna att jag inte har bloggat så mycket den senaste tiden eftersom mitt liv har varit fullt av annat som måste fixas och bloggen är inget jag har prioriterat då. Eftersom jag har många års inlägg på Hippson så väljer jag att börja blogga här i och med att jag då kan flytta med mina gamla inlägg på något sätt som jag ännu inte har fått koll på.

Namnet på bloggen var det min man som kom på. Personligen försökte jag hitta andra, lite mer positiva, namn. Efter ett par glas vin till middagen kändes dressyrbitchen riktigt rätt. Jag har aldrig tidigare sett mig själv som en bitch men jag kan gott tänka mig att en och annan tycker att dressyrbitchen är ett passande namn på min blogg. Med åren har jag blivit mer och mer bestämd i mina åsikter och jag är en riktig faktanörd som gärna grottar ner mig i forskning och studier – oftast då hästrelaterade sådana. Att man gör som man alltid har gjort ”bara för att” är inget jag supportar då det ständigt kommer nya rön. Däremot är jag ödmjuk inför andras kunskaper och skicklighet inom ridningens ädla konst och jag gör vad jag kan för att utveckla min egen ridning. Att tro på min egen förmåga är något jag tidigare har fått i uppdrag att träna på och man kan väl säga att jag arbetar på det…

Min häst heter Machiavelli EC, f 2005, och jag köpte honom av uppfödaren Eva C Andersson på våren 2007. Egentligen skulle jag leta efter ”en väl grundriden femåring” eller ”en läromästare” som min dåvarande tränare uttryckte det, men jag kom hem med en unghingst. Något jag aldrig ångrat – inte ens för en dag. Planen var att ha kvar min äldre häst, Salna, samtidigt som Mackan reds in och utbildades, men tiden räckte inte riktigt till för två hästar så jag valde att sälja den äldre. Nu är Mackan 10 år och vi har precis tagit steget upp till MsvC och jag har gjort det alldeles själv med hjälp av olika duktiga tränare. Visst, han borde kanske ha kommit längre i sin utbildning, men jag har inte bråttom.