Författare: dressyrbitchen

Jösses vad tiden går fort! Tror faktiskt att jag redan har konstaterat det flera gånger här i bloggen… På jobbet har det varit omdömen, betyg och skolavslutning och på studiefronten har det varit inlämningar så det har inte varit särskilt mycket tid över att lägga på att skriva här. Men nu har jag semester och då har jag all tid i världen! 🙂 Första jobbdag igen är 14 augusti och i år har jag valt att hoppa över arbetet på kommunens sommarskola för elever i år 8 och 9 samt massa nyanlända, vilket gör att jag har en lång och skön ledighet framför mig. Hoppas bara inte att tiden går lika fort som den brukar, för då är semestern snart slut.

Mackan har fått en behandling av Emelie på Hästen i Fokus och han var faktiskt ovanligt fräsch i kroppen. Vet inte om det är det nya träningsupplägget eller om det är en kombination mellan träning och underlag – skit samma, bara det är bra. 😉 Jämn och fin bak, aningens spänningar vid en ländkota och lite kort i musklerna på baksidan av höger framben. Emelie hade noterat på träningen att Mackan satte i tån först på höger fram i skritt och hon har därför tittat lite extra på höger fram när hon har släppt ut honom i hagen vid några tillfällen. Helt suveränt att hon har koll! Han har en rörelsestörning sedan länge på höger fram men den är mindre synlig nu än när han hade inflammationen i halskotpelaren. Emelie såg också att han var lite tight i bogbladet på höger sida och körde lite elektroterapi där, vilket man säkert skulle behöva göra lite oftare. Jag har tidigare sett film och bilder på hur hästar ser ut innanför bogbladet och det vore ju nästan ett mirakel om man kan komma åt det som sitter innanför… 🙂 Men vi ger det lite tid och ser vad som händer.

Fyra dagar efter det att Mackan fick sin behandling så fick jag uppsöka kiropraktorn eftersom jag sedan ett bra tag har känt att jag har varit lite sned i mitt bäcken och till råga på allt fått världens smärta i höger skinka så att jag knappt kunde lyfta benet för att gå… Misstänker att det är piriformis syndrom vilket innebär att piriformismuskeln är spänd och trycker på ischiasnerven. Det gör verkligen ont! Som vanligt kastade jag mig ut på Internet och sökte efter bot och bättring och hittade en film som visade hur jag skulle stretcha och hur jag kunde använda en liten boll för att komma åt muskeln. Aj! Satan i gatan vad ont det gjorde när jag la mig på bollen! För att undvika inflammation och ändå kunna röra mig som vanligt så har jag även tryckt i mig en kur med dubbla doser alvedon och diklofenak. Besöket hos kiropraktorn gjorde viss nytta men spänningarna i ländryggen och bäckenet finns kvar så jag fortsätter stretcha, använda den stenhårda bollen och köra massageapparaten på musklerna. Det börjar i alla fall gå åt rätt håll . 😉

Tänk vilken fantastisk sport vi håller på med! Att vara 55 år och befinna sig mitt i karriären (eller åtminstone få tro att man har någon sorts karriär) – det är inte alla sporter som kan matcha det. 😉 Just nu är jag mitt i min hoppkarriär och i dag var det återigen dags för oss två dressyrtanter att matchas av coach Emelie. Så himla kul! Det bästa av allt är att det är alldeles lagom svårt och inte en enda gång har jag haft en näradödenkänsla. Puh! Fokus ligger på att vi skall kunna ha en jämn galopp, rida bra vägar och ha kontroll. Med allt vad det nu innebär…? Även om vi ännu inte har hoppat hinder så är svårigheten för oss i dagsläget att ha rätt tempo och verkligen ha hästen rak över de serier som Emelie utsätter oss för, och dessutom skall hästen vara mellan hand och skänkel. Men det tar sig! Faktum är att det går bättre och bättre (och tur är väl det) och ännu har coach Emelie inte sagt upp sig så hoppet om en karriär lever vidare. 😉

I dag hade coachen lagt ut följande plockepinn:

En lite längre serie med galoppbommar varav en bom var upphöjd. Det var dessutom en kortare serie med tre bommar med mittenbommen upphöjd samt en annan övning med en galoppbom följt av det som först var ett litet kryss men som sedan gjordes om till en bom på sockerbitarna:

Vi fick börja med att trava över serierna för att hitta rätt tempo och rätt väg. När vi hade gjort det några gånger så var det dags för galopp. Vi började med den korta serien (har jag för mig) och fick rida den några gånger i varje varv. Till en början så flöt/drev Mackan ut åt sidan och jag fick då instruktionen om att jag skulle använda yttertygel och ytterskänkel – funkade finfint! ”Ha en bra galopp i svängen, hitta linjen och bara sitt.” Ungefär så sa Emelie. 😉 Som jag fattar det så var det liksom i svängen som jag skulle sätta både takt och tempo och när jag väl hade gjort det så skulle jag inte göra så mycket mer sedan – förutom att se till att hästen inte tog en annan väg över bommarna då… 😉 I dag försökte jag dessutom att verkligen titta på väggen bortanför galoppserien och låta min häst ha koll på bommarna, och det gick ju galant. 🙂 Titta på väggen, titta på väggen… Första delen av den långa serien gick bra, men efter den upphöjda bommen så drog Mackan iväg aningens och tempot var inte det samma längre. Då fick jag instruktionen om att spänna magen och ta en liten förhållning precis före den upphöjda bommen, och det blev väldigt mycket bättre efter det. Så himla kul även om det inte är så lätt att hitta magmusklerna… måste verkligen ta tag i min egen träning igen. I sommar kanske?? Såg att Friskis startat sin utejympa… Kanske dags redan på måndag? 

Den tredje övningen innebar att vi skulle rida på en 8-volt och ”hoppa”  krysset med galoppbommen före – alltså rida in från långsidan och byta galopp över kryssen. Att byta galopp har inte varit vår starka sida men jag tänkte att ”går det så går det” – och det gick. Från höger till vänster galopp. Från vänster till höger var det inte lika lätt av någon anledning. (Mest troligt var det jag som trixade och fixade lite väl mycket, och då fattade Mackan nog inte vad som förväntades av honom.) På nästa träning får Emelie sitta upp och visa min häst vad vi vill att han skall göra och förhoppningsvis trillar 25-öringen ner och om inte annat så kan Emelie känna hur Mackan känns och instruera mig därefter. Något av det svåraste med den här övningen var att rida in tvärt mellan bommarna och dessutom komma rakt på galoppbommen och krysset för att därefter snabbt vända in på en volt igen. Första gången jag red övningen så var jag absolut inte beredd på att jag skulle vända så snabbt. Ja, ja, Emelie hade sagt det, men så himla snabbt kunde det väl inte vara… Vi skulle vända innan bomserien som låg utmed andra långsidan, men flera gånger när jag skulle växla från vänster varv till höger varv över krysset så hamnade jag i bomserien utmed andra långsidan och då bytte Mackan galopp. 🙂

Avslutningsvis fick vi rida den längre bomserien i vänster varv, ”hoppa” krysset, byta till höger varv, rida utanför den korta serien, ta den längre serien igen och avsluta med att ”hoppa” krysset och rida ut i vänster varv – eller om det var tvärt om, kanske? 🙂 Oavsett om det var tvärt om eller ej så var det väldigt jobbigt men väldigt roligt – precis som det är varje gång. Hästarna fick nog arbeta mer än de vanligtvis brukar och coachen rekommenderar typ två dagars skrittarbete efter den här träningen. I slutet av träningen trodde jag att Mackan behövde gå på toaletten, men förmodligen var han bara jättetrött. Stackarn. 😉

Nästa gång blir det mer fokus på hoppning, för då skall vi ha HINDERSTÖD! 🙂

En bonus i det här är att Emelie är equiopat och driver Hästen i Fokus och har sin häst i stallet vilket innebär att hon har full koll på våra hästar. 😉 Vi kan alltid bolla tankar och idéer med Emelie och hon behandlar våra hästar med jämna mellanrum och om ca en vecka är det dags för en genomgång av Mackan igen. Han har känts väldigt fräsch under hela vintern och jag har kunnat träna och rida utan längre avbrott. Så skönt! Med tanke på att Mackan är en så kallad ”halshäst” med inflammation och pålagringar i halskotpelaren så är det ju helt fantastiskt! 🙂

Vilken tur att jag tittade på almanackan i stallet i går kväll – för om jag inte hade gjort det så hade jag missat dagens träning. Märkligt nog hade jag för mig att jag skulle träna på kvällen, men i almanackan stod det att jag skulle träna på förmiddagen. Puh! Fick skifta om planerna för nationaldagen och styra kosan mot stallet på morgonen istället. Senil? Nej, inte värre än vanligt…

Efter gårdagens tokerier i paddocken då Mackan överreagerade på väldigt mycket så tänkte jag att det var bra att rida fram där ute i dag. Tills en ensam svart kossa promenerade i hagen på andra sidan vägen och Mackan frös fast i underlaget med ögonen mer eller mindre på väg ut ur huvudet… då valde jag att gå in i manegen och fortsätta framridningen där. Kan för mitt liv inte fatta varför Mackan tycker att kossorna är så himla konstiga!? Han kan ju glo på dem hela dagarna och måste väl vid det här laget fatta att de inte är farliga – eller så är det så att han drar en rövare med mig… 😉 I går hade jag ju faktiskt tänkt att fortsätta rida tills han slappnade av men valde att ge upp när traktorn kom med ett helt lass med hösilagebalar som skulle lastas av intill paddocken. Fegis! Då fick han avsluta passet i paddocken på linan istället… Ibland önskar jag att jag var en modig hoppryttare som bara kunde lätta på röven och rida framåt i det läget, men nu är jag en dressyrtant och får helt andra tankar i huvudet när han börjar bete sig som en stolle och tar då det säkra före det osäkra. Fegis!

Dagens träning inleddes med trav och galopp på sexkanten innan det var dags att följa spåret för att göra skänkelvikningar i trav in till kvartslinjen. Skänkelvikningarna fick jag rida i en åtta och jag skulle vara noga med att forma Mackan i varje hörnpassering och om han inte flyttade sig för skänkeln ordentligt på diagonalen så skulle jag bryta av till skritt och flytta honom lite mer tvärt för att därefter rida fram i trav igen och göra om. Vi noterade att han gick mycket bättre om jag ställde honom lite mer i sidvärtsrörelsen än vad jag brukar. När det flöt på bra så fick jag övergå till att rida rakt in på diagonalen för att efter en stund börja flytta bakdelen och rida skänkelvikning. I galoppen fick jag rida skänkelvikning först in till kvartslinjen några gånger och därefter till meddellinjen. Sofia sa även i dag att Mackan var mer rakriktad än i början av våra träningar och hon tyckte också att överlinjen såg helt annorlunda ut nu. Najs! Förutom det här så fick jag öka och minska volten i både trav och galopp och i det vara noga med att se vägen framför mig. Tänk att det skall vara så svårt att titta dit man ska… 

Om jag summerar min egen insats så tycker jag att jag är bättre med skänkeln nu och då framför allt i skritten. Tidigare satt jag och tjatade på Mackan typ i varje steg, men nu låter jag honom vara och försöker bara ”putta fart” då det behövs. Jag försöker verkligen att vara oerhört lätt i handen och jag måste fortsätta arbeta med att antingen ta handen/händerna utåt eller uppåt om jag måste göra något med dem. Det finns mycket att arbeta på och tills nästa gång skall jag bli ännu bättre på att lära min häst att ”gå fot”. Det har han varit bra på men nu när jag skall backa av i min hjälpgivning och inte ge 42 signaler samtidigt så blir det lätt att jag blir föööör snäll. 😉

Att tänka på:

• Vara tydlig i instruktionerna till min häst så att han förstår vad jag förväntar mig. (”Gå fot”.)
• Handen/händerna utåt eller uppåt – samma som tidigare alltså.
• Använda magen och sätesbromsen när jag skall samla. Har jag också hört förut…
• Ställa lite extra i skänkelvikningarna – dock ej på tävling. 😉
• Andas, andas, andas… 🙂 Va? Det har jag aldrig hört förut! 😉

Egentligen är det mycket mer jag skall tänka på, men för att inte trycka ner mig själv i skorna så kan det vara bra att inte skriva ner hela listan på en och samma gång. 😉

Efter att ha tittat på fler videos från Art2Ride så bestämde jag mig för att testa en chambon på Mackan för att se om det kunde hjälpa honom/mig med att droppa hals och huvud vid longering. Med alla misslyckade köp av både det ena och det andra så ville jag inte ännu en gång köpa på mig något som jag sedan skulle få sälja med förlust. 😦 Mackan är rätt duktig på att arbeta i en juste form när jag longerar honom (förutom när kossorna går i hagen intill), men det kan ju alltid bli bättre. 😉

Som tur var hade Emelie i stallet en chambon som jag fick låna för att se om det var något som Mackan skulle kunna arbeta i – och det var det! Jag hade den så löst det bara gick men eftersom han har ett stort framparti så var det lagom inspänt på honom – eller egentligen inte alls inspänt eftersom den var så lös. Till en början tyckte han att det var väldigt märkligt men efter en stund slappnade han av och skrittade riktigt bra. När han hade fått skritta en bra stund så vågade jag mig på att låta honom trava lite också, och just i övergångarna så ville han bryta av eftersom han då fick lite extra tryck i nacken och en inverkan i bettet, men när jag talade om för honom att han i det läget skulle gå framåt så gick det riktigt bra. 🙂 Man vet ju aldrig.

Härom dagen fick jag ett erbjudande om att köpa Emelies chambon för en billig peng och det var bara att slå till! 100kr för en chambon var som hittat! Swishade pengarna och satte chambonen på Mackan i går och var riktigt förväntansfull när jag gick ner till manegen. I och med att det hade regnat hela dagen och han endast hade haft flugtäcke på sig så lät jag honom skritta fram en låååång stund utan chambon, och noterade då att han inte alls såg ut att behöva en chambon. Hoppsan! Vad hände här? Mackan skrittade med både droppat huvud och aktiva bakben och såg ut att vara riktigt nöjd med det samtidigt som chambonen hängde verkningslös runt halsen på honom. Vilken tur att jag inte köpte en chambon för flera hundra kronor… Testade utan chambon i traven också och fick samma fina resultat där. Kul!

Jag har bestämt mig för att inte sträva efter en så låg och djup stretch som i A2R utan snarare något mitt emellan, och jag tror att det kan funka lika bra för att stärka överlinjen. Det viktiga är att Mackan arbetar med ryggen och sina bakben istället för att gå med sänkt rygg. Jag har också funderat ytterligare på att köpa ett equiband men eftersom Jeepen havererade så får det vänta några månader. Jag har sett vissa diskussioner i en FB-grupp om att equibandet skulle göra att hästen mer eller mindre struntar i bandet efter ett tag, men i mina ögon är det precis som med skänklar, sporrar eller annat man gör: gör man det hela tiden så finns det en risk att hästen blir döv för signalerna. Men tanken är väl ändå att man inte skall överanvända vare sig det ena eller det andra. Så tänker i alla fall jag och jag tror inte att jag är ensam om det. För egen del håller jag som bäst på att lära mig att låta Mackan gå framåt utan att tjata på honom med mina skänklar. Inte alls lätt, men nu börjar det likna något som inte är tjat. 😉

I morgon är det Sofiaträning! 🙂

I slutet av juni 2013 fick Mackan som 8-åring för första gången utslag på mulen och jag trodde först att det berodde enbart på solen, men så här i efterhand tror jag/är jag övertygad om att det har berott på något han har ätit och på så vis fått en obalans i kroppen. Så här såg han ut 2013:

Med kortison och diverse salvor så kunde jag hålla det i någorlunda schack fram tills hösten då solens strålar inte var lika starka och vi kunde skippa kortison på mulen. (I samma veva inledde vi behandlingar på Husaby Hästklinik för inflammationen i hans halskotpelare, men det är en annan historia.) 1 augusti flyttade jag honom till ett annat stall där jag skulle ha bättre förutsättningar att promenera i skog och mark under tiden behandlingarna i halskotpelaren pågick, och i det nya stallet fick han i samband med flytt till grushage en kraftig reaktion och svullnade i båda bakbenen vilket säkert berodde på att han hade ätit något ogräs som inte var bra för honom. Efter att ha rensat bort allt gammalt ogräs ur grushagen så höll han sig bra i både ben och på mulen under vinterhalvåret. I juni 2014 började han få konstiga utslag på huvudet och jag ringde ut veterinärerna som fick titta på utslagen.

Veterinärerna hade ingen aning om vad det kunde vara och de tog prov för ringorm även om de inte trodde att det var det. Jag tog också upp frågan om det kunde vara eventuellt en leverpåverkan och enligt veterinärerna så fanns det en möjlighet, men de ansåg samtidigt inte att det var någon idé att ta prover eftersom det inte alls var säkert att proverna skulle visa något. (Men jag köpte ändå olika örter mm som sades vara bra för levern – för säkerhets skull.) Förutom de konstiga utslagen på den bruna pälsen så såg mulen ut så här:

I början av augusti 2014 såg han ut så här:

Vänster öga rann och var svullet samtidigt som pigmentet försvann vid de undre ögonfransarna. Man kunde också se att hudutslagen bakom ögat började bli större. Det vänstra ögat var också påverkat och man kunde tydligt se det begynnande såret ovanför ögat och hudutslagen bakom och under ögat. Ingen rolig syn. Jag kan tillägga att han gick med UV-huva och mulskydd varje dag i hagen och ett tag funderade jag på om han skulle behöva stå inne på dagarna och vara ute på nätterna, men på grund av brist på nattsällskap i hagen så fick han fortsätta vara ute på dagarna.

1 september 2014 såg han ut så här:

Jag pratade med veterinärer (som inte visste vad det var) och testade olika salvor och sakta men säkert började läget bli lite bättre och 26 december var det så här:

En klar förbättring! Samtidigt som pigmentet försvann på vissa delar i ansiktet på honom så fick han också två pigmentlösa fläckar på var sida om svansroten. Märkligt. I mars 2015:

Slutet av april 2015 började pigmentet över ögat komma tillbaka och de vita fläckarna hade blivit avsevärt mindre:

Fram till februari 2016 var det status quo då Mackan också fick märkliga utslag på höger sida av bålen – från bogen och bak mot bakbenet:

Utslagen såg ut ungefär som vattenstänk och när jag drog i pälsen så lossade hårstråna och under var det bara hud kvar. Jag fick många teorier från mina stallkamrater om vad det kunde vara, men inte ens veterinären visste vad det var. (Alltså inte regnskållor… 😉 )

I mars 2016 fanns knappt något kvar av fläckarna bakom ögat men pigmentet ovanför ögat hade försvunnit igen:

Vid det här laget hade jag tagit bort allt kraftfoder och enbart fodrat med hösilage och lucern sedan tre månader tillbaka. Jag hade skickat in en bit man till Homeopathuset Söderström AB för att de skulle göra en mananalys och köpte därefter vitaminer och mineraler som ansågs behövas.

27 juni 2016:

(Fortfarande med UV-huva och mulskydd från april/maj-september.)

I dagsläget ser Mackan ut så här och jag är superglad för hans skull:

Mackan går fortfarande med mulskydd men har den här sommaren ingen UV-huva på sig. Jag är oerhört vaksam på ogräs som växer i hagen och blir lite frustrerad när jag ser att alla möjliga konstiga ogräs växer där för jag hoppas verkligen inte att han skall behöva gå igenom allt det här igen. Dock vet jag inte hur jag skall få bort ogräset alternativet få gräset att växa så att han låter bli ogräset…

Härom året var det en veterinär som tyckte att vi skulle ta leverprover och ev en leverbiopsi om det var så att läget inte blev bättre. I år fick Mackan endast ett fåtal hudutslag på högersidan av bålen, så jag tänker att han är på god väg att stabiliseras i kroppen och jag fortsätter att fodra enbart med hösilage och lucern samt vitaminer och mineraler från Homeopathuset Söderström AB. (Egentligen är jag rekommenderad att han skall äta hö, då det lär vara bättre för hans mage.)

Den ena träningen avlöser den andra – men vad gör det när man är gjord av pengar? 😉 Nej, om det är något vi hästmänniskor är bra på så är det att bränna pengar… I går lyssnade jag på Kjell Enhagers vinterprat och fastnade för uttrycket YOLO SWAG som som hans dotter hade sagt och det betyder ungefär att ”du lever bara en gång så se till att göra det med stil”. Det är vad jag gör. Exakt. Även om inte allt är så jäkla stilfullt så försöker jag i alla fall tänka att jag bara lever en gång och då vill det till att göra det absolut bästa av livet. Så om pengarna flyter iväg så innebär det oftast att jag har gjort något roligt – förutom att reparera Jeepen då, så klart.

Eftersom Mackan knappt hade hunnit vara ute i hagen före det att jag skulle träna så såg jag till att vara ute i riktigt god tid så att han skulle få skritta fram ordentligt. Linan hade jag glömt uppe i stallet så jag lossade tygeln från ena bettringen och använde hela tygeln för att komma en bit ifrån honom och försöka få honom till en stretch och ett gung á la A2R. Vissa stunder fungerade det och andra inte. Efter en stund satt jag upp och försökte göra samma sak uppsuttet och upplevde då och då att han stretchade riktigt bra, men när jag såg oss i spegeln så insåg jag att det inte alls var så mycket stretch som jag trodde att det var. Ja, ja, bara att kämpa vidare. Faktum är att när jag har läst på nätet och sett videoklipp med människor som arbetar med A2R så visar det sig ofta att de har hållit på i eeeeevigheter och är ändå inte helt framme vid en bra stretch, så om något år eller så kanske jag har lite bättre koll. 😉

Dagens träning innebar en avstämning först på liten fyrkant, sexkant och volt med droppad hals och huvud. Sofia tyckte att rakriktningen var mycket bättre än tidigare och hon tyckte också att det har börjat hända saker med Mackans kropp. När hon klev in i manegen i dag sa hon att hon fick ett mycket rundare intryck av honom än tidigare. Kul att det ger resultat, allt arbete jag lägger ner. Efter att ha hittat en bra arbetsform så fick jag samla honom lite mer med början i galoppen. Jag skulle använda sätesbromsen och tänka galopp som i en piruett utan att fastna i händerna. Lätta händer, lätta händer, pilla med ringfingrarna, lätta händer… Galopp, galopp, galopp. När jag bromsade lite för mycket med sätet så bröt Mackan självklart av – duktig häst! Så småningom fick jag även arbeta med lite samling i traven och då genom att sätesbromsa nästan ner till skritt för att därefter rida framåt igen. Fasen vad svårt det är! Sätesbromsen, ögonen i höftbenen, ögat i bröstbenet, se vägen, lätta händer, långa ben, ANDAS, se vägen, sätesbroms, göra överstrykning, använda ytterhjälperna, lätta i vänster hand, lätta i vänster hand, se vägen… Och sedan tar vi allt från början igen, fast i en annan ordning… 😉 Här tränar vi multitasking och kroppskontroll på hög nivå! Man skall faktiskt göra typ allt och ingenting på samma gång. Hur svårt kan det vara på en skala?! I slutet av träningen fick jag skritta och tänka ”tramp” när jag skulle övergå till trav, för att nästan direkt sakta av till skritt igen. Sofia sa att det är bra att träna hästen i hur han skall göra, för då blir det lättare lite längre fram, men samtidigt innebär det att det blir på bekostnad av att han tappar ryggen för en kort stund. Ok, så får det kanske vara just nu, men det viktiga är att jag i min varjedagträning försöker arbeta honom så att han får med sig ryggen och blir stark i sin överlinje. Om inte annat så blir det ju lite styrketräning för bakdelen på honom. 😉 Om jag skall sammanfatta dagens träning och det jag kan träna vidare på så är det främst:

1. ”Putta på” honom i skritten så att jag får en reaktion och då direkt berömma. Det är viktigt att det blir en reaktion.
2. Se vägen med lampan i bröstbenet och i höftbenen och planera vägen – det blir så mycket lättare då. 😉
3. Vara tydlig med vart jag vill rida och vad jag vill att han skall göra.

Nästa helg blir det träning igen och det är toppen när det inte är så långt mellan gångerna. 🙂

I dag var det åter igen dags för en markarbetesträning med Emelie, men jag var lite osäker på om jag skulle vara med eller ej eftersom Mackan var lite tjock över kotan som han snittade upp i går. Eftersom han inte reagerade när jag tryckte på området vid såret och inte heller visade någon som helst hälta när jag sprang med honom ute så bestämde jag mig för att vara med. För säkerhets skull så stämde jag av med Emelie som även är equiopat (stavas det så?) och vi hade samma tanke att om jag skulle testa att rida och om det inte fungerade så skulle jag avbryta.

Under tiden som vi red fram så byggde Emelie ”banan” – många bommar blev det! 😉

Vi fick börja med att trava över bommarna vid X och rida innanför bommarna vid A/C några gånger för att få lite flyt och efter det så fick vi trava över bommarna, fatta galopp vid P/V, rida över bommarna vid A, trava över bommarna vid X igen och därefter fatta galopp vid R/S och rida bommarna vid C och så vidare. Vi fick rida på en stor 8-volt tills dess att vi fick flyt i galoppen, red bra vägar och fick fina övergångar. Inte helt plättlätt! 😉 När det var avklarat i ena varvet så övergick vi till andra varvet och både hästar och ryttare tyckte att det var riktigt roligt! Andningen? Hur var det med andningen? Ingen aning… Jag hade full koll med att fokusera på galoppen, vägen och övergångarna. Vet inte riktigt hur jag red heller – bara ATT jag red. 🙂

Då jag är lite halvsenil ibland och inte riktigt minns vad vi gjorde så får jag gissa lite, men jag har i alla fall för mig att vi även fick rida galoppbommarna på diagonalerna på en 8-volt, men jag är inte säker… 😀 Hur som helst så fick vi så småningom i uppgift att koppla ihop de olika övningarna så att det blev som en liten bana med övningar och jag måste medge att det var vääääldigt lätt att glömma av från en sekund till en annan vad det jag skulle göra, så jag fick göra om övningen vid ett par tillfällen. 🙂 Låt mig tänka… Vi fick trava bommarna vid X i höger varv, fatta galopp vid P, rida bommarna vid A, se vägen, galoppera över bommarna på diagonalen mellan V och P… ?????? rätta galoppen om det behövdes, rida bommarna vid C, se vägen, rida bommarna på diagonalen mellan S och R för att därefter göra vadå?? Hur svårt kan det vara att komma ihåg?? Ja, vi hade i alla fall väldigt roligt! Emelie konstaterade att vi hade en fin röd färg i ansiktet, Heléne och jag, och jag misstänker att den färg jag satte i håret i morse numera sitter i hjälmen på grund av all svett… 😉 Mackan fick till några riktigt fina byten efter bommarna på diagonalen, men jag vet inte riktigt hur jag lyckades med det eftersom byten inte är min starka sida. 😀 Mackan var som vanlig rolig att rida och enligt både Emelie och Heléne som hade han riktig fina fram- och bakben över bommarna. Kul!

I slutet på träningen så satt Emelie upp på Helénes häst för att visa både häst och oss ryttare hur vi kunde tänka för att rida bommarna vid A och därefter komma rätt på bommarna mellan V och P. Tänk att det kan se så himla lätt ut! Hästen fattade direkt vad det var Emelie var ute efter och han gick som en klocka! Det var bra för mig och Heléne att se hur Emelie red… Se och lär. Vi såg t ex att hon fångade upp hästen direkt efter sista galoppbommen på kortsidan samtidigt som hon i princip tittade på nästa ”hinder” och red mot det. Lätt som en plätt! Skillnaden mellan Emelie och oss dressyrtanter var att vi typ hamnade i sargen innan vi tog tag i våra hästar – minst tre meter för sent. Egentligen borde vi kanske alltid börja varje träning med att Emelie får visa hur det skall gå till… 😉

I morgon blir det en lugnare mellandag med antingen A2R-tänk på lina eller uppsuttet och på fredag är det äntligen dags för Sofia-träning igen. Det skall bli så kul! 😀

Efter ett par dagar med ”vanlig” ridning (som även har haft inslag av A2R-tänk) så var det dags att arbeta Mackan på linan. Efter att ha läst i A2R’s olika FB-grupperna om chambon, inspänningstyglar och andra alternativ så valde jag i dag att ha enbart träns och linan fäst i inre bettringen för att se om det blev någon skillnad mot att ha linan över nacken och använda lösa inspänningstyglar fästa i tömkörningsgjorden. Det blev det inte. Jag upplever att min häst arbetar på ungefär samma sätt oavsett vad och hur jag gör, vilket i och för sig kanske är positivt. Det enda jag ännu inte har provat är att longera honom med chambon, men eftersom jag ofta köper och testar saker som jag sedan får sälja (med förlust) så har jag bestämt mig för att se om jag kan låna en chambon först och testa innan jag köper en. Det är i och för sig inte så mycket pengar, men om jag räknar samman allt jag har köpt för att sedan kassera så är det säkert en ansenlig summa pengar. 😉 Misstänker att jag inte är ensam om det här…

Till en början gick Mackan som en trött åsna med fokus på allt annat än mig och jag fick snärta till honom med pisken för att få honom till en någorlunda aktiv skritt. Varje liten snärt gav en linje av damm på hans mörka kropp och om det eventuellt var någon som såg min häst så fanns det risk för att de skulle anmäla mig för misshandel. Stackars häst! Full med streck från pisken! För den som undrar så kan jag meddela att det inte går någon som helst nöd på min häst – snarare tvärt om. Efter varje snärt så blev det aktiv skritt en stund och jag försökte då arbeta på samma sätt som de gjorde på A2R’s clinic: mindre volt och flytta ut bakdelen. Funkade rätt bra, men så snart jag lät honom gå ut på en större volt så höjde han huvudet och började glana på allt som fanns runt omkring. In på volten igen och börja om från början. Om och om igen… och igen… och igen. Funderar på om det är en chambon som kanske behövs?… eller en lektion i hur man egentligen skall göra?…

När jag kände att jag hade rätt bra koll på läget så fick Mackan plötsligt ett fullständigt tokryck! Han drog en repa i värsta galoppen samtidigt som han blåste upp sig för att sedan få den där underbara arabtraven med höga luftiga steg som gjorde att tankarna på att någon gång kunna rida en Grand Prix infann sig… 😉 Flera gånger gjorde han samma sak och jag fattade först inte riktigt vad det var han reagerade så starkt på. Han blåste ur lungorna flera gånger och fullkomligt frös fast i marken samtidigt som han stirrade upp mot Fjärås Bräcka. Ok, det kom en kvinna gående på stigen mellan kohagen och våra hästhagar, men det har han ju sett flera gånger förr. Korna! De rörde sig! De gick i hagen! Trots att han ser dem hela dagarna så måste det ha varit kossorna som han reagerade på och det tog en stund innan jag fick honom att lugna ner sig igen. Fördelen var att jag inte behövde snärta till honom med pisken igen… 😉 Nackdelen var att han råkade snitta upp ett sår på ena kotan bak. 😦

(Bild lånad från http://www.klimatupplysningen.se/2013/05/12/till-kossans-forsvar/ )

På A2R’s clinic i går diskuterades det om bett och hur långa betten skall vara. Will Faerber är av åsikten att ett bett skall vara 1 inch (2,54 cm) längre än vad hästens mun är bred, vilket är lite tvärt om mot vad många svenska veterinärer och andra ”kunniga” säger. En av ryttarna på gårdagens clinic fick i uppdrag att till söndagen fixa ett tvåledat bett som skulle vara bra mycket längre än det hon hade eftersom hennes häst var lite tjafsig i munnen. Lite lik Mackan i det avseendet faktiskt… Jag funderade på om jag skulle ta kontakt med henne för att höra om hon upplevde någon skillnad, men jag dök istället ner i min egen bettsamling och fiskade upp ett tredelat Pessoa Magic (som egentligen är min äldsta dotters.) 😉 Bettet är konstruerat så att det är rörligt så länge man inte tar i båda tyglarna samtidigt, för om man gör det så blir det som ett oledat bett. Detta gör att det inte viker sig på samma sätt som enledade och tvåledade bett gör.

Bettet var bra mycket längre än mina övriga bett så jag tog en snabbsväng till Börjes och köpte ett par Gel Bit Guard för att minska antalet centimeter något. Det var inte helt plättlätt att få över bettskivorna över bettringarna, men med god hjälp av Emelie i stallet så lyckades jag till slut. Varje gång jag skall testa något nytt bett så är det ungefär samma känsla som när jag då och då köper ett par trisslotter – ”Plötsligt händer det!” Känslan är att NU kommer alla världens problem lösa sig, men som alla vet så blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Jag tränsade Mackan och han tyckte inledningsvis att det nya bettet var riktigt äckligt, men slappnade snart av och accepterade bettet och skivorna riktigt bra. Jag fick också en bra känsla när jag red – en lite mer gummiaktig följsamhet än den ibland så motsträviga känslan som kan infinna sig i början av ett ridpass. Skrittade en bra stund innan jag började trava och även då var känslan bra. Najs! Håller tummarna för att det här kommer fungera! 🙂

Jag har upptäckt att mitt Bombers Happy Tounge kniper lite i sidorna på Mackan, så nu är det bettet till salu. Om jag får några fler infall att köpa bett så skall jag nog försöka hyra ett före köp. Har tappat räkningen på antalet bett jag har provat…

Äntligen var dagen för A2R’s clinic här! Som jag har väntat och sett fram emot den här dagen. I och med att jag är nybörjare på det här och knappt har kommit igång så valde jag att åka ner till Halmstad enbart som åskådare och för att få lite inspiration och ny kunskap om hur jag skall arbeta min häst på ett lite annorlunda sätt än vad jag tidigare har gjort. Då jag är helt ensam om den här fascinationen för A2R i min bekantskapskrets så fick jag ge mig iväg själv på dagens utflykt, men faktum är att jag gillar att göra saker och ting på egen hand eftersom jag då kan bestämma när jag skall åka och hur länge jag skall vara kvar. Visst är det trevligt med sällskap, men det är inte nödvändigt för min del. I dag fick jag ändå lite sällskap i och med att Yvonne som jag tränar CR för kom dit med några av sina vänner. Trevligt!

Det var en salig blandning av hästar: gamla, unga, stora, mindre, rejäla, tunna, rutinerade och mindre rutinerade. Med andra ord väldigt bra när man skall försöka lära sig något nytt. Det hade varit trist om det bara var hästar som kunde det här med att stretcha men nu var det några riktigt gröna hästar på området och jag fick en hel del tips om vad jag kan göra på hemmaplan. Vem vet – nästa gång kanske jag tar med mig hästen. 😉

Det jag bland annat tar med mig hem från dagens clinic är att se till att flytta ut bakdelen på hästen oavsett om jag gör WIH (work in hand), longerar eller rider för att uppnå stretch och att jag mer eller mindre kan flytta bakdelen även när hästen är stillastående. Will arbetade några av hästarna på en riktigt liten volt i WIH för att öka storleken på volten när hästen släppte efter och började stretcha, men ibland tog det ganska lång tid även för honom att få hästen dit han ville.

Flera av Wills elever fick longera på en liten volt och flytta undan bakdelen för att på så vis få hästen att stretcha. När hästen stretchade så fick den genast gå på en större volt och om hästen tappade stretchen så fick den gå in på en liten volt igen. (Den stora volten blev lite som belöning för hästen.) Det var också viktigt att den som höll i linan inte höll statiskt, utan istället tog och gav lite i linan hela tiden. De flesta hästarna fick ha linan genom inre bettringen, över nacken och fäst i yttre bettringen – precis som jag oftast har det på Mackan. Det var också viktigt att hästarna inte fick gå och ”lulla” runt varv efter varv så linförarna fick sätta lite energi i vissa av hästarna utan att de för den sakens skull fick rusa runt. Det var några hästar som såg ut att stretcha riktigt bra men tydligen kastade de bara ner huvudet mot marken utan att arbeta rätt, vilket inte var helt lätt för mig att se. I brist på inspänningstyglar så hängde Will då tyglarna bakom framvalvet och la stigbyglarna över så att tyglarna inte skulle åka fram och då liknade anordningen lite ett par lösa inspänningstyglar – även om det verkade vara svårt att få dem i rätt längd. Även i ridningen är det tydligen viktigt att hästen inte är för snabb med huvudet ner mot marken om jag förstod det hela rätt. Ryttaren skall hela tiden erbjuda en lätt kontakt med handen – hela vägen ner. Nu är det bara att börja träna! 😉

I dag var det ett par kvinnor från Österrike som visade sadlar från Peter Horobin Saddlery och jag passade på att prata lite med dem om bl a Schleese/JES, WOW och Horobin. Självklart tyckte de ju att deras sadlar är bäst, men jag är inte helt övertygad om det. När jag tittade på de som provred sadlar i dag så tyckte jag mig se att sadlarna gled åt olika håll, men det kan ju bero på att de inte var riktigt inpassade till respektive häst. Hur som helst så kändes skinnet i deras sadlar helt fantastiskt! Fast vad kan man vänta sig av en sadel som kostar ca 50 000 kr… Mest imponerad blev jag över mig själv som diskuterade sadlar och tillpassning på engelska! 😉 Mest troligt fungerade det så bra i och med att jag har tittat på määääängder av videos om A2R på engelska. 🙂

Jag fick också ett tillfälle att prata med Will, men det enda jag kunde kläcka ur mig var ”excuse me, do you know where I can buy som coffee?” What?! Varför i jösse namn sa jag inte något mer? Eller i alla fall något smart? Ja, ja, det kanske kommer fler tillfällen att få prata med honom i framtiden. 🙂

Nu känner jag mig riktigt pepp på att både arbeta med WIH, longera och rida!