Författare: dressyrbitchen

Härom dagen fick jag span på min mans stegräknare som låg oanvänd på golvet i sovrummet och tänkte att den kanske kunde göra lite nytta i mitt liv. Vips så hade jag nollställt den och synkat den med min mobil – givetvis med min mans godkännande. 🙂 Jag vet ju att jag rör mig mycket på dagarna i och med att jag inte har ett stillasittande jobb plus att jag tillbringar flera timmar varje dag i stallet, så jag var lite nyfiken på hur många steg det faktiskt kunde bli på en dag. Ganska många visade det sig… ca 17000-18000 steg per dag. Bra! Stegräknaren mäter även sömnen, men fråga mig inte hur det går till. Lika roligt som det är att ha koll på antalet steg är det att titta på staplarna för nattens sömn. Jag upplever att jag oftast sover riktigt bra och vet inte riktigt hur jag skall läsa av/tolka staplarna, så jag får väl läsa instruktionsboken för att lära mig det. Risken är att jag blir slav under staplar och diagram…

Mackan och jag håller oss till upplagd plan med bommar två gånger i veckan, vilket jag är supernöjd med. Skippade tömkörningen i går i och med att jag skall rida programridning på tisdag och valde då istället att rida delar ur programmet för att vara någorlunda förberedd – jag har ju inte ridit program på flera månader. I dag när jag red så var Mackan mycket piggare än på länge och det var inga som helst problem att rida i ett friskare tempo och i det arbeta med halvhalter och tempoväxlingar. Så himla kul! Jag fortsätter även att arbeta för att få tillbaka sitsen jag tidigare haft, och nu känns det som om jag nästan är tillbaka där jag var i höstas. Märkligt så fort det går att tappa vissa delar som tidigare har känts som en självklarhet. Det svåraste är fortfarande att få till en bra mellantrav i nedsittning, men i dag fick jag känna lite på hur det skall vara. Fick tipset att jag kunde fästa en snokrem längst fram på sadeln och hålla mig i den för att ”trycka ner” mig utan att skumpa för mycket. Det funkade rätt bra, men när jag skulle ta tillbaka Mackan efter mellantraven så höll jag ändå på att skumpa ur sadeln. Hoppas att mina inbokade lektioner i centrerad ridning i nästa vecka kan hjälpa mig lite på traven.

Nästa vecka är jag ”ledig” – i alla fall från jobbet i och med att det är sportlov. Min ledighet skall jag ägna åt mina högskolestudier, mys med dottern Amanda och lilla Casper, egen träning och träning med Mackan. Klämmer in en programridning för Britt Hammar också för att inte vara sysslolös. 😉

Målet att tävla MsvC och kvala till MsvB står kvar även i år, så det vill till att jag håller min plan och att Mackan håller sig fräsch och än så länge känns det hoppfullt. 😀

Lev väl!

Märkligt vad vintern går fort. Eller, vinter och vinter… Hörde på nyheterna att vi har haft höst hela tiden och att det finns risk att det faktiskt inte blir någon meteorologisk vinter i år. Hur som helst så är det snart vår – iallafall enligt kalendern. 😉 Varje höst tänker jag att jag skall träna och stärka både hästen och mig under vinterhalvåret men varje år är det likadant: det har typ inte hänt något alls. Jo, i år har det faktiskt hänt lite i och med att jag med Eppies hjälp har satt lite mer sprutt i Mackan och att jag är mycket bättre i mina ljumskar samt att jag har börjat träna min egen kropp igen. Så lite har det faktiskt blivit! Mest nöjd är jag med att Mackan har kunnat vara igång hela tiden och att jag har kunnat rida växelvis i manegen och i paddocken oavsett väder eller tid på dygnet. Najs! 😀

I dag var jag nere på Svensk Ridsport och köpte mig en Stallbok så att jag kan planera in olika aktiviteter och ha koll. Från och med nu skall det bli bommar två gånger i veckan, tömkörning en gång i veckan och uteritt minst en gång i veckan – det är i alla fall planen. 😉 Jag hittade en enkel bomövning på Hippson som jag skall använda mig av ett tag. Första gången använde jag fem bommar som skall utökas till sju inom kort och även höjden på de upphöjda bommarna skall gå från en lägre höjd till en högre. Jag hittade också en annan övning som gick ut på att få till bra byten på ett lätt sätt, och den var också riktigt bra för mig och Mackan. Tanken är att jag skall använda en upphöjd bom att utnyttja initialt för byten och därefter lägga bommen direkt på marken för att avslutningsvis strunta i bommen och byta utan bom. Nu är det ju inte så att jag endast använder bom när jag tränar byten, men det här var en övning som funkade riktigt bra. 🙂

När jag kom hem från stallet i kväll så höll maken på att fixa middagen i köket. Lyx! Tänk så bortskämd jag är… Fast det är jag som fixar disken efteråt, så något bidrar jag ju med. 😉 I dag bjöd maken på torskrygg, broccoli, gröna ärtor, riven pepparot, lite lingonsylt och skirat, nästan lite mörkt, smör. Sååååå gott! ❤

Tänk att shopping kan vara så tillfredställande! Nu senast shoppade jag ett nytt schabrak  eftersom jag slängde ett par stycken för ett tag sedan. Det blev ett brunt med guldkant från Eskadron även om jag hade tänkt att köpa ett från Mias. Men man behöver ju nästan ha IQ max för att få ihop rätt kombinationer av rutor, passpoaler mm när man skall köpa från Mias. Nej, tacka vet jag när jag kan köpa färdiga Mias!

Jag har även shoppat annat: produkter från Maria Åkerberg. Jag brukar köpa Maria Åkerberg i butik här i Kungsbacka men eftersom de inte har öppet lördagar då jag har tid så köpte jag även de här produkterna på nätet. I vanliga fall så brukar det man handlar från olika leverantörer vara nerpackat på något vis i antingen en låda eller i en påse, men nu när jag köpte från Fina mig så såg det lite annorlunda ut:

Fint och genomtänkt! Lite lyxigt med silkespapper i olika lager!

Hade jag inte haft häst så hade jag nog lagt all tid på att shoppa! 😉

Lev väl!

Nu har de värsta månaderna passerat och jag har tyvärr fått fortsätta med varannandagsridning i och med att det har varit mycket med studierna på högskolan. Förhoppningen var att jag skulle komma igång och rida lite mer när alla bedömningar och betyg var satta i skolan, men riktigt så bra blev det inte. Av tre delkurser på högskolan så har jag fått omtenta på två… Inte kul. Den tredje har jag inte fått svar på ännu så om jag har riktig otur så får jag komplettera den också – MEN jag är sjukt nöjd med den inlämningen och blir riktigt besviken om den inte är godkänd. Planen var att plugga för G, men de planen höll ju inte riktigt. Jag måste erkänna att det krävs mer att studera på distans än vad jag trodde när jag anmälde mig till 45p högskolestudier… Nu biter jag ihop och tar en kurs i taget och ser fram emot nästa jul då jag är klar. Vid den tiden har jag också betalat tillbaka hela mitt studielån från förra gången jag pluggade och jag ser verkligen fram emot att få behålla lite mer pengar i plånboken.

De senaste två veckorna har Mackan fått ta det lite lugnt i och han protesterade i ridningen under ett pass, vilket inte är likt honom. Inga större protester, men han ville inte gå fram ordentligt och när jag försökte sätta lite mer tryck i honom så stannade han och lättade fram. När jag då förde fram handen och la till skänkeln så backade han. Inget han brukar ägna sig åt alls, för normalt sett är han ju väldigt bussig och samarbetsvillig. Så när han protesterar utgår jag alltid från att det är något som inte är bra och i de flesta fall har jag rätt. Jag har ju trots att haft honom i 10 år nu i mars, så jag känner min häst.

Emelie på Hästen i Fokus gick igenom Mackan och kände att han hade spänningar i nacken och i de två första ländkotorna. För övrigt så var Mackan jämn i muskulaturen och ren i benen, så det var positivt. Mackan gillar verkligen att få behandling! Tur är väl det eftersom ”halshästar” måste underhållas för att fungera optimalt. (Om någon som läser det här inte vet vad jag menar så är det att Mackan hade inflammation i halskotpelaren för några år sedan och behandlades framgångsrikt på Husaby Hästklinik. Han har också pålagringar i halskotpelaren, men det är inget som verkar påverka honom i dagsläget.) Jag har ridit två gånger efter behandlingen och då har Mackan inte protesterat alls, vilket känns riktigt bra.

Jag försöker varva ridning i manegen med ridning i paddocken och det fungerar oftast bra i och med att det sällan har varit fruset i paddocken i vinter. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har lastat min häst och åkt iväg för att rida ute i naturen, men det verkar inte gå någon nöd på honom. Tidigare försökte jag rida ut två gånger i veckan, men nu har det bara blivit två gånger på fyra månader. Usch! Det måste bli bättring på det området!

För övrigt händer det inte så mycket just nu. Träningarna har inte blivit så täta som jag hoppats på av olika anledningar, men nu blir det förhoppningsvis två träningar i Centerad ridning vecka 7 då jag är ledig och det skall bli spännande. I mitten av februari har jag en programridningsträning inbokad och jag hoppas att det blir fler tillfällen att rida program innan det är dags att tävla igen. 🙂

Bäst i vinter är att chockvågorna verkar göra susen för mina ljumskar! Jag har fått behandling vid tre tillfällen och jag märker skillnad på smärtan både vid stretch och när jag sätter mig i sadeln. Underbart! Nu hoppas jag att det bara blir bättre och bättre så att jag slipper en operation – håll tummarna!

Någon som vet hur man reparerar en hage på bästa sätt? Mackan har gått runt som en jordfräs och hagen ser mest ut som en potatisåker… Eller så är det en flock vildsvin som har bökat runt i jorden. Det lär nog inte bli många grässtrån i den hagen i sommar om jag inte krattar och sår i mer gräs. Får se hur jag löser det på bästa sätt. 🙂

Lev väl och ta hand om er!

I olika inlägg har jag kunnat läsa om huruvida man skall klappa en rädd häst eller inte och det finns många bra tankar gällande det i olika bloggar och inlägg på Facebook som jag har läst. Vad som är bäst vet jag däremot inte. En sak som jag absolut vet är att om jag blir osäker så blir min häst osäker. Jag blev påmind om det på en träning för Karin Öljemark för några år sedan, under en period då Mackan var lite extra spänd (fast bara när jag inte tränade). Vid ett träningstillfälle sa Karin ”om du är osäker så blir din häst osäker”, vilket jag ju egentligen visste. Faktum är att det räckte för mig att få på mig hörsnäckan och höra Karins röst i öronen så blev Mackan lugn eftersom jag blev lugn.

I samma veva som träningarna för Karin gick jag även en kurs i mental träning, också den för Karin. Något av det bästa jag har gjort! Så otroligt givande på många vis, men kanske mest för att den gav mig insikt i hur mycket våra tankar påverkar och styr oss. På senare tid har jag läst en del om mental träning och gått på föreläsningar för att försöka lära mig mer om hur vår hjärna påverkar oss (och hästen) i olika sammanhang och det är så himla intressant! Jag tror att det är många med mig som har upplevt samma sak: såväl häst som ryttare får ett lugn och ett fokus så snart man hör sin tränare ta kommandot. Underbart!

Våren 2016 var Mackan helt stollig och jag hade fjärilar i magen varje gång jag skulle promenera med honom eller rida, men jag vägrade samtidigt låta oron ta över och eventuellt utvecklas till rädsla. Det var då jag bestämde mig för att ta kommandot över min hjärna. Det var då jag kom på ”gul bil”. Fråga mig inte varför det just blev ”gul bil” den där dagen då jag var ute och skulle gå med min häst som betedde sig som en yster heliumballong, men ”gul bil” var det absolut första jag kom att tänka på. Så snart jag fokuserade på och upprepade ”gul bil”, samtidigt som jag försökte visualisera den gula bilen, så blev Mackan väldigt mycket lugnare. Tror faktiskt att han i det ögonblicket började gå på marken istället för att flyga i luften. 😉 När jag skulle rida så var det svårt att göra samma sak eftersom ”gul bil” ställde till det rent taktmässigt och det var då jag kom på att jag skulle räkna istället. 1 – 2 – 3 -4 – 1 – 2 – 3 – 4…  Det fanns dagar då jag satt och räknade högt för mig själv i paddocken samtidigt som jag red. Det funkade! Om jag kunde fokusera tillräckligt mycket så brydde sig Mackan inte ens om de änder som startade och landade i dammen intill ridbanan. Underbart!

Det här med att ta kommandot över sin hjärna och att vara lugn är så oerhört viktigt. I stallet finns det vissa som upplever att en del hästar (typ Mackan) är jobbiga att ta in från hagen, medan andra personer inte alls upplever samma sak. Jag är övertygad om att det beror på hur man är då man skall leda hästen. Är man lugn och fokuserad så ökar förutsättningarna för att det skall bli en lugn och trivsam promenad till stallet, men om man inte är det så blir promenaden av en helt annan karaktär. Visst, jag erkänner att Mackan stollar med mig också emellanåt så teorin är inte till 100% säker. 😉 MEN på det stora hela. 😉

Tillbaka till frågan: skall man klappa en rädd häst eller inte? Ja, det beror nog kanske på situationen, men det viktigaste är att vi som hanterar hästen behåller lugnet och inte stressar upp oss eller börjar bete oss annorlunda mot vad vi normalt gör. Så var och en får väl känna efter vad som är mest lämpligt just för tillfället: klappa eller låt bli att klappa. Personligen brukar jag nog inte klappa när jag tänker efter. Rätt eller fel? Inte vet jag.

En annan fråga: ”rädd” eller ”rädd”? Ja, om Mackan blir ”rädd” för en brevlåda eller något annat så gör jag ingen affär av det och försöker vara precis som vanligt. Jag kan inte minnas att min häst har varit på riktigt rädd (panikrädd) för något ännu…

Till er som inte redan har gått en kurs i mental träning: gör det! Det är så otroligt användbart i många olika sammanhang – inte bara i hanteringen av hästar och i ridningen.

I februari för snart ett år sedan berättade en bekant om att hon hade skickat in en ”hokuspokus mananalys” och att hennes häst hade blivit så mycket bättre efter att ha ätit Homeopathusets Gastrofor och Minesyl mm. Jag blev självklart intresserad och skickade in en bit av min hästs man för analys – inte för att hästen mådde dåligt utan mest för att göra en check av hans tillstånd. Ganska snart efter inskickat prov ringde Hasse från Homeopathuset upp mig och vi hade ett långt samtal om både Mackan och andra hästar, vilket var riktigt trevligt och intressant. Hasse pratade mycket om vikten att hästar skall äta stråfoder och inte massa pelleterat kraftfoder och annan onaturlig föda. (Jag hade vid den tidpunkten redan ställt om Mackan till enbart stråfoder eftersom jag några månader tidigare blivit intresserad av paleokost och vad människan är ämnad att äta. Samma borde det ju vara med hästar tänkte jag och plockade bort det lilla kraftfoder Mackan då fick.) Hasse berättade att Mackan på det stora hela mådde bra men att jag kunde ge honom Gastrofor, Ferrum och Minesyl för att få ett ännu bättre utgångsläge. Självklart ville jag det!

I september i år var jag på hästkliniken i för att återigen kontrollera min hästs tänder. Veterinären hittade en kula i tandköttet på min häst och han fick bedöva området och skära ut den lilla kulan (spottsten?). Veterinären konstaterade också att min häst hade bitit av sig en tand och när jag stod där på kliniken så kom jag ihåg att Hasse redan sex månader tidigare hade pratat om en tandskada, vilket jag då förkastade i och med att jag bara ett par månader före samtalet med Hasse hade varit hos veterinären och fått hästens tänder fixade. Märkligt. Så fort jag kom hem letade jag upp mina anteckningar från samtalet med Hasse och hittade anteckningen om tandskadan. Det stod inte vilken sida skadan var på men däremot hade jag gjort en pil och skrivit ”ont i tandköttet?”. Väldigt märkligt, men samtidigt oerhört intressant och lite läskigt.

Nu har det gått nio månader och Mackan ser ut att må riktigt bra. De muskler som så lätt blev spända tidigare är inte alls lika spända utan är dallriga och fina och de hemska utslagen han hade på huvudet är i princip borta. Om det här sammantaget beror på Homeopathusets vitaminer och mineraler eller om det är den omställda kosten vet jag inte, men för mig är det skit samma. Huvudsaken är att han mår bra.  ❤️

Jag är övertygad om att det finns människor i min närhet som förkastar hela tanken med mananalys och allt som kan tänkas vara lite hokus pokus – men hur förklarar ni det där med tandskadan och tandköttet? DET undrar jag (eftersom jag själv inte kan förstå hur det kan förklaras). NÅGOT är det ju i alla fall. 😉

PS. Kommentera gärna om ni har några tankar…

Vackraste vackra. ❤️

Nu har jag börjat att grotta ner mig i boken Centerad ridning och även börjat göra vissa övningar till häst. En del av det jag har läst påminner om det som Birthe Vogelius pratade om på föreläsningen som vi (Onsala ryttarförening) anordnade för ett par år sedan och som även finns med på den bok och DVD som jag köpte av Birthe. Jag kan varmt rekommendera att köpa både dem och en fysiorulle att göra övningar på.

På ridpasset igår fokuserade jag på att slappna av i sätet och skänklarna genom att göra olika övningar från boken Centrerad ridning, och i dag var fokus på sätet och överlivet. Om jag kombinerar avslappningsövningarna med tänket från Birthes bok och DVD så faller det mesta på plats och jag känner att jag kan komma tillbaka till min tidigare sits relativt lätt. Andningen glömde jag visserligen helt av i dag… men jag överlevde, så andats har jag nog gjort på ett eller annat vis.;)

Jag pratade med Eppie om mina upplevda svårigheter att sitta ner och hon förklarade det som att det rör sig mer i Mackan nu än tidigare och då blir det också svårare att sitta ordentligt. Ja, det kan jag hålla med om, men jag har ju upplevt träningar tidigare där Mackan har arbetat på som tusan i hela kroppen och då har jag ändå inte haft problem att sitta still. Så för hästens och min skull så kommer jag fortsätta att arbeta med sitsfokus vid varje ridtillfälle. Jag vet inte om det var mina avslappningsövningar och korrigeringar av huvud och axlar som påverkade Mackan i dag, men han kändes riktigt nöjd och inte alls tjafsig i munnen och jag kunde rida med lätt och jämn kontakt i handen. 🙂 Huvudet spelar en större roll än vad man kan föreställa sig.

Bortsett från att fördjupa mig i centrerad ridning så är jag piskad att plugga nu när jag är ledig. I stort sett hela december har gått till att skriva omdömen och sätta betyg och då har studierna satts åt sidan, vilket straffar sig nu. Oavsett vad så är jag helt inställd på att överleva utan att gå in i väggen och då får det bli som det blir i perioder. 🙂 Som grädde på moset så såg jag häromdagen att min inlämningsuppgift på förra delkursen inte var godkänd. Jäkla skit! Jag hade missuppfattat uppgiften och inte förstått hur tydliga kopplingarna mellan teori och praktik skulle vara, så det var bara att lägga ett antal timmar på att förtydliga och lämna in igen. Nu är det gjort. Puh!

Under ledigheten har jag också tagit upp sjukgymnastiken igen och inser vad jäkla fort musklerna försvinner. All den tid jag tränade tidigare är som bortkastad… inte en muskel kvar. Det märks som tydligast när jag skall lyfta benet över sadeln vid uppsittning – visst det går, men det är inte med samma lätthet som förr som jag får över benet. Att musklerna har fått vila ett tag märks också på den träningsvärk jag har fått nu när jag har börjat göra övningarna igen. Värst av allt är de bålmuskler som jag även använder vid nedsittning i traven i och med att det inte blir lättare att sitta ner i sadeln när musklerna gör ont. I det läget är det lätt att strunta i nedsittning och börja rida lätt istället. 😉

Frågan är hur jag skall pussla ihop studier, jobb, häst och träning efter 9 januari då jag börjar arbeta igen. Har faktiskt ingen aning, men det hade varit kul om det funkade att göra allt. 🙂

Gott nytt år! 2017 tar jag nya tag! 😉

Hur svårt kan det vara? Halvhalterna är ju en självklar del av ridningen men ändå har jag så himla svårt att komma ihåg att göra dem tillräckligt ofta. När jag väl kommer ihåg (läs: någon påminner mig) så blir det riktigt bra. Som i dag till exempel. I dag stod Eppie på marken och jag red eftersom jag behöver ett par granskande ögon då och då. Skrittade fram länge och väl då vi kom att prata om våra kära hundar som vi hade varit tvungna att avliva, Eppie för några veckor sedan och jag så sent som i onsdags. Alltid lika ledsamt. Jag tror att jag skrittade fram i säkert 20 minuter och därefter i minst 10 minuter till när vi pratade. Efter det övergick jag till trav och Mackan tuffade på med öronen framåt och redan då fick jag börja tänka extra på halvhalterna. När jag arbetar med halvhalterna så blir det ju så himla mycket bättre! Även i galoppen fick jag tänka extra mycket på halvhalterna så att Mackan inte skulle fara fram som ett ånglok utan kontroll och när jag arbetade med halvhalterna så blev det ju riktigt bra.

Jag fick rida öppna utmed långsidan för att vid C/A vända halvt igenom i skänkelvikning för att övergå till öppna direkt när jag kom ut på spåret igen. Det blev några riktigt fina öppnor och Mackan bjöd fint vilket gjorde att jag bara kunde ”åka” med. Det är så kul nu när han tänker framåt i (nästan) alla lägen! Som vanligt går tiden alldeles för fort när jag tränar och precis som vid alla träningar (oavsett tränare) så ser jag fram emot nästa gång. Nu är jag ledig fram till 9/1 och jag hoppas verkligen att vädrets makter skall vara med mig så att jag dessutom kan åka iväg och rida tillsammans med vänner på olika ställen runt omkring. 😀

Nu önskar jag alla mina nära och kära och alla andra vänner en riktigt God Jul!

För någon vecka sedan delade jag en tre år gammal artikel från DN där man tar upp ämnet hästkött. Ett stort antal hästar ”försvinner” varje år då våra svenska slaktregler och livsmedelsregler är så stränga att många hästar mest troligt transporteras utomlands för att slaktas. Inte skulle jag vilja att min häst sattes på en lastbil ner i Europa för att bli salami. Nej, då ser jag hellre att han åker i sin vanliga transport till ett slakteri och kan bli livsmedel här i Sverige. Varför då? Jo, för att jag tänker att kött är kött – oavsett om det är någon stackars gris som har fått sätta livet till eller om det är en häst. Det bästa med att få möjligheten att äta svensk häst är att den mest troligt har haft ett bra liv med någon/några som har brytt sig om den, borstat och klappat den. Framför allt så är den inte framtagen enbart för att bli livsmedel. Det är nog egentligen mitt största problem – att köttdjuren ses som någon sorts gröda framtagen i en produktion enbart för att ätas. Nej, då äter jag nog hellre en svensk hobbyhäst eller ridskolehäst som föddes för att faktiskt få ett gott liv, men som av olika anledningar kanske inte blev så långt.

Det märkliga är att endast två av mina FB-vänner har reagerat på inlägget jag delade . Varför bara två? En av dem är en stallkamrat som har samma tankar som jag i ämnet och den andra är en gammal vän som står med båda fötterna på jorden och inte är rädd för att sticka ut hakan. Alla andra då? Ingen aning. Nu undrar jag varför inte fler vågar tänka högt kring det här med att äta häst, och då inte i första hand sin egen häst, utan en häst vilken som. Spelar det egentligen någon roll om det är gris, kalv, hund eller häst? Nej, det gör det inte, men ämnet är så jäkla känsligt. Killarna på skolan brukar reta tjejerna med att ”hamburgare är gott” och då får de självklart världens reaktion från alla hästtjejer som lever i Britta och Silvers värld. För tjejerna i skolan är hästar är enbart till för att borsta på, gulla med och rida på och när det är dags att skiljas från sin häst så är livsmedel det sista man tänker på, vilket jag har full förståelse för. Jag måste samtidigt erkänna att jag inte vet hur jag kommer att hantera dagen då Mackan måste avlivas, men just nu känns det rätt ok med tanken att han kanske skulle kunna bli mat. Men jag är inte säker. Oavsett vad jag tänker just nu så finns det mängder av svenskar som inte skulle dra sig för att låta sin häst bli livsmedel, men där svensk lagstiftning sätter käppar i hjulen och hästarna får åka vidare ut i Europa istället. Är det bussigt mot hästarna? Är då inte det bästa att de får avsluta sina dagar här hemma och ägaren får en skälig ersättning för köttet? Det tycker jag. Av den anledningen tycker jag att vi skall se över lagstiftningen så att vi kan låta hästarna få avsluta sina dagar här hemma. Jag är övertygad om att vi klarar lite ”Butta” och annat i små mängder – i alla fall om man jämför med all annan skit vi sätter i oss. Så för våra hästars skull: Öppna upp för att äta svensk häst!

(Det finns fler anledningar till varför vi bör äta häst, men dem går jag inte in på här.)

Mina ljumskbesvär har blivit en långdragen historia kantad av otaliga besök hos läkare, naprapater, specialister, ortopeder m fl, men än så länge har ingen kunnat hjälpa mig fullt ut. Målsättningen är att jag skall kunna sätta mig i sadeln utan att behöva äta smärtstillande och stretcha varje dag jag skall rida – och då INTE genom att i första hand operera mig. Den som har läst inlägg här tidigare har kanske förstått att jag, och fler med mig, tänker att det största problemet sitter i musklerna (även om det är konstaterat att jag också har pålagringar i höftlederna), och förhoppningsvis kan jag avgöra om vi rätt eller fel inom ett par månader.

I dag var jag på Hälsa & Helhet för att förhoppningsvis få bukt på mina smärtande adduktorer genom att få chockvågsbehandling och det visade sig att flera av mina muskler på insidan benen var rejält spända. Det räckte att Martin Börjesson tryckte med fingrarna för att jag skulle få riktigt ont. Satan i gatan! Då sa han att han ändå inte tryckte särskilt hårt… Jag kan meddela att chockvågorna också gjorde rejält ont men att det gick att genomlida behandlingen genom att prata hål i huvudet på Martin. Stackars honom! Fast å andra sidan tänker jag att han kanske har fler patienter som gör likadant. 😉 Efter chockvågorna så kom Stefan och körde ultraljud i ljumskarna/insidan låren och han kunde väl konstatera det samma som Anneke på Fysio Halmstad gjorde för ett år sedan, så det var inget nytt för mig men ändå bra att Martin nu själv har fått se hur det ser ut. I och med att det såg ut som det gjorde så bestämde de att köra laser också – för att dämpa inflammationen. Jag älskar när det finns olika möjligheter till behandling! Och dessutom allt på ett och samma ställe! 😀

Ny tid för behandling är bokad om 14 dagar och det skall bli spännande att se om det på sikt ger något resultat. Fram tills nästa behandling skall jag stretcha lite försiktigt varje dag samt före ridning precis som tidigare. Nu blir det ett par dagars vila för min del, men Mackan får jobba redan i morgon för då kommer Eppie! 😀

Nu vet jag knappt hur längesedan det var jag skrev här, men det är i stort sett likadant varje år: det drar ihop sig mot terminslut och alla bedömningar skall göras och betyg sättas, vilket tar tid kan jag lova. Vissa av mina kollegor sitter käckt kvar fem dagar i veckan och blir klara relativt snabbt, men jag har ju Mackan att ta hand om och skall ju dessutom hinna rida. I det läget blir det knappt någon tid över till annat. Jo, jag glömde: jag pluggar ju 50% på högskolan också. 😉

Nu är det lördag och jag har tid att sammanfatta den senaste tidens hästliv mm innan jag sätter mig med bedömningar och betyg. Puh! Studierna får vänta tills dess att betygen är satta…

Eppie har fortsatt rida Mackan 1-2 gånger i veckan och vi märker stor skillnad i bjudningen – framför allt i skritten, men även i de andra gångarterna. I onsdags var det Eppie som stod på marken när jag red och det var riktigt roligt. Jag håller som bäst på att vänja mig vid att rida skolor i lättridning vilket inte är helt lätt med långa ben och trög hjärna. 😉 Ibland funkar det och ibland funkar det inte riktigt lika bra. Jag fick ett bra tryck i bakkärran på Mackan och en timma gick alldeles för fort! Jag kommer fortsätta ett tag med samma koncept: Eppie rider 1-2 dagar samt att jag rider och hon är på marken. Fördelen med att hon rider är att hon får rätt bra koll på Mackan och kan då hjälpa mig på ett ”enkelt” sätt från marken. Bara det att hon har känt hur han kan ”slockna” efter övergång till skritt är värdefullt för mig. (Precis efter övergången kan han bli så himla inne i sitt joxande med tungan och tappar då uppmärksamheten alldeles och blir riktigt inne i sin egen bubbla.) Vet inte riktigt hur jag skall komma ur det, men jakten på det perfekta bettet (eller icke-bettet) fortsätter. I torsdags kom Bomberbettet Happy Tongue som jag beställde för längesedan och Mackan fick bekanta sig med det på ett skrittpass i manegen, och första upplevelsen av det var väl så där… MEN jag läste någon gång att man bör ge ett nytt bett tre veckor innan det går att utvärdera det ordentligt, så jag rider vidare med det. Funkar inte det här heller så får jag väl sälja det också, som alla andra bett jag har testat.

(Bilden till vänster är en nöjd ryttare efter passet med Eppie.)

I måndags klippte jag Mackan igen och som vanligt kör jag en ”fulklippning” i och med att jag inte tycker att jag behöver klippa mer. Dessutom är det rätt praktiskt att slippa hålla på med ländtäcke i tid och otid – förra vintern hade jag faktiskt inget och om det skulle slå till och bli satans kallt så får jag väl köpa ett. 🙂 Mackan blir aningens svettig på vissa ställen där han inte är klippt, som t ex under sadeln, men han torkar snabbt så det gör inget.

Häromveckan hade vi besök här hemma av vår äldsta dotter Martina och vårt barnbarn Hedda från Ystad. Så himla mysigt! Synd bara att vi var tvungna att åka till jobbet varje dag…

För en månad sedan fick vi ytterligare ett barnbarn då vår dotter Amanda fick en liten Casper. ❤ Tyvärr har vi varit lite förkylda här de senaste veckorna så vi har inte haft möjlighet att träffa dem mer än en gång, men förhoppningsvis är vi krya inom kort.

Det skall bli så himla skönt med lite ledighet över jul och nyår! DÅ skall jag hinna göra allt det där som jag inte hinner annars. 😉 Får väl se hur det blir med det!

Hoppas att ni alla har det lika bra som jag! ❤