Författare: dressyrbitchen

I alla fall om man heter Machiavelli EC och inte gillar trycket av bettet på tungan. För ganska länge sedan så fick jag tipset av Anders Eriksson på en tömkörningsclinic att sätta snokremmen genom bettringarna och knäppa på nosryggen istället för under bettet. Gjorde det vid ett par tillfällen men upplevde att Mackan tog löjligt mycket stöd i handen istället för att bära sig själv, och det har varit ungefär samma känsla när jag har ridit på bettlöst träns. Efter att ha funderat på hur jag skall lösa det så såg jag att det hängde ett skosnöre på en krok i sadelkammaren, så jag lånade det och knöt det på samma sätt som jag har gjort med snokremmen tidigare. Tanken var att det skulle bli tryck på en mindre yta på nosryggen och att jag på så vis lättare skulle kunna påverka Mackan och inte behöva använda tyglarna så mycket. Lite skarpare variant alltså. Jag knöt det så att skosnöret låg lätt på nosryggen när hans mun var sluten och i och med det så kunde han själv välja vilket tryck han ville ha av bettet under ridpasset.

Jag måste säga att det fungerade över förväntan! När jag kikade i ridhusets speglar så såg jag att han inte alls gapade så mycket som han annars kan göra om han går utan nosgrimma och han kändes lätt och fin i handen och arbetade på utan att ha handbromsen i. Kul! Nu vet jag inte vem som är ägaren till skosnöret, men det får jag kolla upp och se om jag kan låta det sitta kvar på tränset – annars får jag köpa ett eget. 😉

Förra helgen fick jag hjälp av sonen att köra ut lite grus till grindöppningen i Mackans hage. Ett slitigt jobb. Det blev många kärror och det uppskattades verkligen av Mackan fick jag höra dagen efter. Så fort han kom innanför grinden så ville han lägga sig ner och rulla, men Helen som släppte ut honom fick försöka avbryta honom i och med att det fanns risk att han skulle fastna i elbanden. Det verkar som om veckan har funkat utan att han har trasslat in sig, för både häst och täcke har vittnat om att han har gosat ner sig ordentligt i gruset. 🙂

Måste bara tillägga att det är väldigt trevligt att vara tillbaka på Ligården. Jag trivdes riktigt bra på förra stället också, men nu märker jag vad det är som gör skillnad:

• Ordning och reda – överallt.
• Inga trista meddelanden på tavlan.
• Underbar manege där jag slipper fundera över hur Mackan synkar med underlaget.
• Bättre möjligheter att använda bommar.
• Stor paddock med belysning.
• Inga skällande hundar – typ inga hundar alls i stallgången.
• Ingen som förvarar sin hund i bilen mååååånga timmar.
• Stor gödselplatta där det bara är att tömma kärran. (Inget snack om hur det skall göras.)
• Stor sadelkammare med eget skåp.
• Varmt och kallt vatten i sadelkammaren.
• Putskrokar i sadelkammaren. 🙂
• Riktig toa. 😉
• Stor box med öppningsbart fönster.
• Hästarna får frukost riktigt tidigt.
• Hästarna kommer oftast ut riktigt tidigt.
• Flera av mina vänner i Onsala ryttarförenings dressyrkommitté har sina hästar i stallet.
• Många kunniga ryttare som jag kan rådfråga.
• Ägare som alltid finns till hands och som gärna kommer ut och småpratar i stallet. 🙂
• mm

Det jag saknar mest med förra stallet är de pratstunder jag ibland hade med Isabel och som inte hade med hästar och ridning att göra. ❤

Jaha, då var det dags för tappsko igen. Fast å andra sidan var det ju ett antal veckor sedan sist… Fredag kväll, upptäcka att hästen har en tappsko, hovslagaren har tagit helg. Vad gör man då? Jo, då pratar man med bästa Emelie på Hästen i Fokus och frågar om hon eventuellt jobbar på helgerna ibland. 😉 Och det gör hon! Vilken tur att hon dessutom hade tid att titta på Mackan i dag.

Jag har inte känt att något skulle kännas konstigt i ridningen, så egentligen hade det kanske inte behövts någon massage/behandling, men i och med att Mackan går på andra underlag och att vi har introducerat en lite annan ridning så kändes det bra att lägga lite pengar på att checka av musklerna mm. Glädjande nog tyckte Emelie att han kändes fin i muskulaturen, lös och fin i både rumpa och ländrygg. Toppen. Dock var Mackan aningens lite mer spänd på högersidan än på vänstersidan, men det var ingen fara med det. Förutom massage av Emelie och med hennes Thumper så fick Mackan också elektroterapi och laserbehandling. Han uppskattar verkligen allt och är dessutom tydlig med vad han tycker känns konstigt och när det känns bra.

Hovslagaren kommer på måndag så Mackan får en vilodag i morgon också. Tidigare har Mackan knappt kunnat gå ett par meter utan sko, men sedan några månader tillbaka så verkar han inte alls vara ömfotad längre.

Egentligen skulle jag vilja lägga in nya bilder här, men jag glömmer hela tiden av att fotografera… Trist. Får se om jag kan bättra mig någon gång. 😉

En av fördelarna med att ha flyttat Mackan är att det ständigt är bra aktiviteter på anläggningen och i dag var det programridning som stod på schemat. Hade anmält mig till LA3 och tänkte att det fick bära eller brista i och med att jag inte har tränat på ”riktigt” på flera veckor. Faktum är att jag ändrade helt på upplägget med framridningen i dag och tänkte bara framåt i ett friskt tempo större delen av tiden. Det var bara i slutet av framridningen som jag gjorde några övergångar och skänkelvikningar för att checka av. Tanken var att rida utan sporrar fast med spö i och med att Mackan har en hårlös fläck på vänster sida nästan precis där sporren kommer (och jag har inte hunnit köpa sporrskydd ännu) men när jag kom in i manegen så blev Mackan lite segare. Strax före min utsatta starttid bad jag min stallkamrat hämta mina sporrar. Vilken skillnad det blev när de kom på! En lätt knack med skänkeln och hästen var igång! Plopp så hamnade både bakben och resten av Mackans kropp på plats! Till och med jag hamnade rätt: djupare i sadeln och bättre placering med skänkeln. Jag hade en bra känsla i princip hela programmet igenom och jag kände att jag  kunde RIDA på ett annat sätt än när jag tävlat de senaste gångerna. OK, det är skillnad på tävling och programridning, men det är själva känslan jag är ute efter och den hittade jag i dag. Mackan skötte sig fint och gjorde som jag bad honom men jag missade att rida vid ett par tillfällen. T ex glömde jag att fånga upp Mackan efter mellangaloppen på sista diagonalen och höll nästan på att hamna rakt in i sargen. Oj, så det kan bli! 🙂 Lyckades rida ihop många 7:or och 8:or i dag! Fick en 7:a på framåtbjudningen, vilket jag är riktigt nöjd med. Skritten och mellantraven behöver vi träna mer på, men det visste jag ju redan. 😉

I love my horse! ❤

I veckan som gick fick det bli lite varannandagsridning, men så får det bli ibland när livet bjuder på annat. För att Mackan skulle få röra lite på sig dagen efter det att Eppie red så tog jag honom på lina i paddocken. Så kul! Börjad i vänster varv och han riktigt samarbetsvillig och lyssnade suveränt bra på kommando. Arbetade lite på volten och lät honom gå ut på långsidan emellanåt för att sträcka ut i traven för att återigen ta in honom på volt. Det verkar som om han verkligen gillar den typen av arbete. 🙂 När jag övergick till höger varv så började han bralla och skjuta ut vänsterbogen samtidigt som han mer eller mindre gjorde skänkelvikning åt vänster. Fasen också! Det hade jag ju glömt! Kortade linan och joggade med honom lite på volten innan jag lät honom få full längd på linan igen och då gick det mycket bättre. Inte alls som i andra varvet, men inte heller så katastrofalt som det har varit emellanåt tidigare.

Torsdagen fick Mackan vila eftersom jag hade träff med min barndomskamrat Lena. Alltid lika trevligt att träffas – även om det bara blir en gång om året. 😉 Vi satt några timmar på Tullen och tiden gick som vanligt väldigt fort, så vi enades om att det inte skall dröja så länge tills nästa gång.

Fredagskvällen tillbringade jag mer eller mindre i stallet (som vanligt) och hade sällskap av två av mina ORF-vänner. Alla tre enades om att det var en bra idé att lägga ut lite bommar i manegen och då fick det bli. Jag försökte att rida Mackan på samma sätt som Eppie, d v s med mer energi och fart än vanligt. Det går väl så där… MEN övning ger färdighet. 🙂 Travbommarna låg med ett avstånd på 1.20 och med Mackans nya fräscha trav så måste jag nog länga avståndet nästa gång, för nu var det lite kort.

Lördagen blev en vilodag för Mackan eftersom jag hade en föreläsning/workshop i mental träning att vara med på och en hemtenta att skriva. Fixade stallet snabbt på förmiddagen och åkte ut till Onsala för att under ca fyra timmar ha fokus på mental träning med Johan Lundgren. Det var fyra intressanta timmar där alla fick dela med sig av både det ena och det andra och jag är övertygad om att alla fick med sig något matnyttigt därifrån. Kvällen ägnade jag åt att skriva på min hemtenta – inte så kul, men intressant och nödvändigt.

Söndagen satt jag framför datorn för att hinna bli klar med hemtentan och lämna in den före det att jag åkte till stallet och det var med nöd och näppe som jag fixade det. Puh! Det var med en lättnad och en skön känsla som jag åkte till stallet på eftermiddagen! Så himla skönt att kunna lägga tid i stallet utan att behöva känna pressen av att åka hem och jobba med tentan. 🙂 När jag red så hade jag återigen Eppies ridning i bakhuvudet – full fart framåt. Självklart inte helt utan kontroll, utan mer att rida hästen bakifrån och in i handen. Som avslutning red jag igenom LA3 i och med att jag skall rida det programmet på tisdagens programridning för Britt Hammar, och trots att jag har ridit det flera gånger det senaste så började jag med att rida ut i höger varv istället för i vänster varv. Senil?

I dag var det dags för Eppie att rida igen och det är riktigt roligt att stå och titta på. Dels för att jag kan konstatera att jag har en väldigt fin häst, men också för att Eppie är så himla duktig på det hon gör. Det är också intressant att höra och jämföra hennes tänk med mitt, för någonstans skall det här mynna ut i att jag också kan rida Mackan med den energi som hon lyckas få fram. Det värsta är att det ser så jäkla lätt ut när hon gör det… 😉 Mackan kommer säkert att få lite träningsvärk, men med rätt upplägg och lite friskvård så skall han säkert ta sig igenom det här helskinnad. 😀

Fick ett infall i helgen och frågade Eppie om hon har lust att rida Mackan för att se om hon kan hjälpa mig med vissa saker i hans utbildning, och hon hade tid redan i dag eftersom hon ändå var på Ligården för att rida en annan häst. Det var riktigt kul att se Mackan på håll och samtidigt konstatera att jag har en jättefin häst. 🙂 Jag kunde dessutom konstatera att Eppie hade ett betydligt friskare grundtempo än vad jag vanligtvis brukar ha och att Mackan i det fick ett fräckare uttryck. Hon fick gå på honom en del med skänkeln för att han skulle ta den ordentligt och jag misstänker att det är för att jag brukar rida med sporrar och att Eppie inte hade några på sig i dag. Min målsättning är att få fram mer energi hos både mig och hästen eftersom det behövs samt att domarna ofta kommenterar avsaknaden av energi. Det är inte så att det aldrig finns energi, för det gör det, men det är oftast i slutet av en träning och jag vill helst komma dit på egen hand också. I dag förklarade Eppie för mig hur hon upplevde Mackan och det som gladde mig var att hon sa att han kan sakerna, men att han behöver blir mer framme för skänkeln och tänka framåt.

Det var både roligt och intressant att se hur hon red Mackan och planen är att hon skall komma och rida honom fler gånger. Min tanke är att Eppie får rida honom ett antal gånger inledningsvis och därefter får hon hjälpa mig från marken så att jag också kommer på rätt bana. Beträffande övrig träning så får jag ta en paus, för nu blir det fokus på det här och när vi har fått rätt energi tillsammans, jag och Mackan, så får jag se hur jag går vidare. Just nu känns det som om jag befinner mig någonstans på vägen mot målet – och det känns hoppfullt. 😉

I lördags var årets sista dressyrtävling avklarad för min del och i går fick Mackan en ny frisyr. Nu liknar han faktiskt en ridhäst igen istället för att se ut som en travare med lång man. 😉 Halva längden på manen rök och nu får den växa till sig tills dess att det är dags att sy nya knoppar framåt våren.

Årets sista tävling innebar först en LB2 där det blev lite strul med framridningen i och med att jag 10 minuter före start fick reda på att de var 15 minuter försenade. De meddelade också att de inte skulle korta in pausen och att nästa startande (jag) skulle starta 11.20 istället för 11.05. Typiskt. Istället för att fortsätta rida i ridhuset så gick jag ut och skrittade på den stora utebanan och en stund före starttid gick jag tillbaka till manegen för att ”väcka” Mackan igen och då fick jag höra i högtalarna att jag skulle starta 11.15! Herregud! Vilket velande! Snäll som jag är traskade jag bort till insläppet ca 3 minuter före sagd tid eftersom jag gärna ville hinna rida ett par minuter på banan före start – så som de flesta fick göra. När jag stack in näsan i manegen så var det helt folktomt och lite småfeg som jag kan vara så valde jag att skritta utanför banan med tanken att de skulle säga till mig när jag kunde få gå in. Då hörde jag ”där kan du inte rida. Du skall starta inifrån banan.” Ja, men herregud, det visste jag väl! ”Du är lite tidig så du får gå ut igen.” Va? Jag hade väl starttid typ då?? Det var bara att gå ut en vända till och efter en stund så ställde jag mig demonstrativt i insläppet för att vänta på att få komma in. Till slut fick jag komma in på banan och jag misstänker att klockan var drygt 11.20, så varför kunde de inte ha behållt den starttid jag fick tidigare? Väldigt märkligt. När jag kom in på banan så märkte jag att Mackan tvekade väldigt för att gå nära domarborden och därför red jag lite fram och tillbaka där innan jag fick startsignal. Inridning i trav… ”Det här känns fint…” Halt. ”Känns också bra.” Trav mot C… ”Vad händer?!?” Mackan stannade mitt framför domaren och jag fick svårt att få igång honom igen! Jäkla häst! Hur många gånger har vi inte ridit upp på samma linje tidigare? Med lite ponnyskänkling och muntlig frammaning så travade han efter viss tvekan vidare och jag kunde genomföra resten av programmet. Pust! Helt svettig och i det närmsta blålila i ansiktet lämnade jag banan för att gå ut i den friska höstluften.

Nästa klass var LA3 och det var flera timmars mellanrum mellan klasserna, och eftersom det var nära mellan stall och tävlingsplats så körde jag hem Mackan så han kunde få vila i boxen istället för på transporten.

LA3 gick mycket bättre och inridningen på medellinjen och fram till domaren gick som en dans. Det var som om Mackan aldrig hade gjort något annat i hela sitt liv. Hästskrälle! Programmet flöt på bra och bortsett från några ryttarmissar så är jag på det stora hela nöjd med insatsen.

Nu skall vi träna vidare under vintern och förhoppningsvis kommer vi ut i vår igen, och då i bättre form än nu. Mackan skall få lite hjälp med mellantraven mm av en annan ryttare som verkligen vet vad hon gör och förhoppningsvis får han en Aha-upplevelse och förstår vad jag är ute efter när det är dags för mellantrav. Även om jag i teorin förstår grejen så är det i praktiken som det svajar – och det är trist. Förhoppningsvis kan han få påbörja byten också, även om det i dagsläget inte är aktuellt för mig att rida byten, men det kan ju vara kul att testa. Har Mackan tur så kan han säkert få hoppa lite i vinter också… 😉 och tömköras… 😀

I fredags, två dagar före tävling, så tränade jag för Isabel i paddocken på Gåsevadholm. Det var en helt underbar kväll och underlaget i paddocken var helt suveränt i och med att det hade regnat på natten och tidigare på dagen. Kombinationen av grus, gummiflis och vatten ger så himla mycket gratis: ökad bakbensaktivitet och ett annat schvung. Träningen gick bra och efteråt konstaterade jag att jag kommer till ridning snabbare nu än vad jag gjorde för ett tag sedan och det känns himla bra. Samtidigt som jag var väldigt nöjd och glad över  träningen så var det lite vemodigt i och med att jag visste att det var sista träningen i paddocken framför Gåsevadholms slott på ett bra tag. Höstmörkret kommer snabbt på kvällarna nu och det finns inte en chans att jag kommer hinna lasta Mackan och köra till Gåsevadholm före mörkret. Trist. Under vintern hoppas jag att Isabel kan komma till Ligården och hjälpa mig och till våren kanske jag kan rida framför slotten igen.

I lördags flyttade jag Mackan och jag fick fin hjälp av maken och sonen, vilket var en himla tur. Sonen skyfflade torvbädden i sopsäckar under tiden som maken tvättade fönstret och skurade, och jag för min del ägnade tiden åt att packa ihop nödvändiga saker och köra ner dem till Ligården. Teamwork på hög nivå! Det blev 14 säckar med torv från bädden och jag hade turen att bli av med allihop! 😀 Ett tag var jag lite orolig att jag skulle behöva köpa flera egna rhododendron och köra hem all torv, men det slapp jag nu. Pust! Jag lyckades få med mig det mesta till Ligården på ett smidigt sätt och till helgen får jag hämta det sista från Gåsevadholm. Det skall bli skönt när allt är färdigt. Det sista jag gjorde i lördags var att köra Mackan, ställa in honom i den nya boxen för att äta eftermiddagsmat och därefter rida i paddocken. Klockan blev rätt mycket innan jag var klar i stallet trots att jag inte skulle knoppa och putsa. Det var tur att jag strök mig från söndagens första klass så att jag hann fixa Mackan tävlingsfin samma dag som tävlingen var.

På söndagen red jag en LA:3 i Varberg och för en gångs skull hade jag inte sällskap med mig, vilket var lite trist. Alltid trevligare och smidigare att ha en hjälpande hand på tävling, men jag får väl vänja mig vid att klara mig själv i större utsträckning. Jag kan ju inte förvänta mig att maken skall ställa upp varje gång jag skall iväg, även om han säkert gärna gör det när han kan. Som vanligt hade jag gjort upp en detaljerad tidsplan som jag höll minutiöst och kunde på så vis slappna av och göra allt i tur och ordning. Skönt! När jag hade tänkt gå in på framridningen så fick jag inte det utan var tvungen att vänta i ca 10 minuter, vilket var kasst i och med att jag även hade planerat framridningen. Jag fick istället skritta fram i en paddock på utsidan tills dess att det var min tur att komma in, och det fungerade också bra. Mackan kändes helt ok på framridningen och jag fick flera tighta möten med andra utan att han blev mötesskygg. Skönt! Även om jag inte fick fram samma känsla som på fredagens träning så kändes han ändå bra. Så snart vi kom in på banan så började han stå emot lite och jag kontrade då med att ta en mellangalopp på ena långsidan för att få igång honom, men mitt på långsidan så skyggade han för något, spände till och kastade sig in någon meter från spåret. Typiskt. Svårt att hitta rätt flow direkt efter det… Under i stort sett hela programmet så upplevde jag att jag fick trycka fram en häst som hade tappat mestadelen av bjudningen. Skitjobbigt! Programmet kändes hafsigt och jag upplevde att jag var brutal med sporrarna (utan att det gjorde någon större nytta). Lämnade banan och var ändå nöjd med att jag hade tränat på att tävla och faktiskt ridit hela programmet utan att rida fel väg. 😉 Dock tänkte jag skippa att hämta mitt protokoll i och med att känslan inte var särskilt bra, men jag ångrade mig och hämtade det ändå. Blev positivt överraskad när jag såg att jag hade ridit ihop 63, 857%! Hade flera 7:or! Oj! Domarens samlade bedömning löd: ”Jämn uppvisning som genomgående saknar lite energi. Stadig men skall vara mer ihop.” Jo tack, det kan jag hålla med om. 🙂

Nu skall jag fortsätta träna på att tävla för att få rutin och rida precis som vanligt när jag kommer in på banan – allt för att på sikt kunna slappna av och GE Mackan energi istället för att påverka honom så att han spänner till. På lördag är det dags igen och då rider jag två klasser i Kungsbacka. 🙂

Mackan verkar trivas riktigt bra med att vara tillbaka på Ligården och mest nöjd är han nog med sitt öppningsbara fönster och den stora boxen. 🙂

Jag har letat stall under en period, och det för att säkra ridningen i vinter. Ja, det finns både manege och paddock på Gåsevadholm men paddocken är utan belysning och manegen är bra så länge det går att vattna rejält i den. Av någon anledning fixar Mackan mest troiligt inte när det blir lite djupare underlag och reagerar då bl a med spända muskler. Äldsta dottern sa för några år sedan: ”Mamma, det är bara att inse – du har en klen häst.” Så kanske det är, men oavsett så måste jag försöka göra det som är bäst för honom – oavsett om han är klen eller ej. 😉 Nu blev det box ledig på Ligården där vi stod för några år sedan, och jag känner de flesta på Ligården (tror faktiskt att jag känner alla) och det skall bli kul att flytta tillbaka. Inte minst för att det är flera som både tränar och tävlar dressyr och jag hoppas att jag kan få en rejäl dos inspiration av dem.

Jag trivs riktigt bra på Gåsevadholm och beslutet har inte varit lätt, men det finns några olika anledningar till att jag ändå väljer att flytta. Det är väl så att alla stall har både fördelar och nackdelar och det är svårt att hitta något som har enbart fördelar. Fördelarna på Gåsevadholm är bl a att jag kan gå rakt ut i skogen utan att behöva möta bilar och motorcyklar, det är en fantastisk miljö och det är många trevliga människor där. Fördelarna på Ligården är att det finns belyst paddock, manege med bra underlag och alla mina vänner i Onsalas dressyrsektion där. Mackan får en stor box med öppningsbart fönster som han älskar. En av nackdelarna är att det mest är asfaltsvägar runt stallet. Självklart hoppas att att min tränare Isabel kan komma till Ligården och fortsätta hjälpa mig på min väg mot OS. 😉

Förra helgen fick jag veta att det skulle bli en box ledig på Ligården 1/11. Jag har två månaders uppsägning på Gåsevadholm, vilket skulle innebära dubbel boxhyra i november = dyrt. En av inackorderingarna på Gåsevadholm var i behov av en box till från 1/10 och det fanns en möjlighet för mig att flytta tidigare genom att tillfälligt låna en box på Ligården, men då ville de inte betala hela Mackans boxhyra på Gåsevadholm i oktober. Hur tänkte de då? Tänkte de att jag skulle flytta tidigare enbart för deras skull, betala full boxhyra på Ligården + en stor del av boxhyran på Gåsevadholm? Märkligt! I helgen fick jag ett samtal där de sa att de tar hela boxhyran för oktober och ca 10 minuter efter det hörde Ulla på Ligården av sig  och sa att Mackans box blir ledig redan 1/10 om jag vill ha den då. Också väldigt märkligt. Efter alla turer hit och dit så är det nu klart att det blir flytt redan nästa helg. Tur att jag är flexibel. 😀

Natten till i dag sov jag inte särskilt bra. Tankarna om hur jag skall få ihop nästa helg snurrade runt i huvudet hela tiden. I vaket tillstånd ser jag faktiskt inga problem, men på natten började tankarna snurra. Flytten i sig är väl inga problem att fixa, men grejen är den att jag har tävling på söndagen och behöver förbereda mig inför den också, med allt vad det innebär. Förhoppningsvis får jag hjälp av maken och sonen på lördag med att tömma boxen och köra en del saker till Ligården. Boxen på Gåsevadholm skall dessutom skuras och fixas så att den är fräsch när nästa hyresgäst flyttar in i den samma dag. Mest troligt får jag köra grejer även helgen efter, då jag också har tävling, för att få med mig allt till Ligården, men så får det bli när det blir så kort varsel. Det bästa för mig hade kanske varit att vänta med flytten till 1/11, men nu när det löste sig så bra för alla så är det bara att köra på. Tur att jag är flexibel. 😀

Hoppas att jag sover bättre kommande nätter… annars blir det jobbigt.

Mackan på Ligården sist han bodde där.

Äntligen dags för träning igen. Om det inte hade varit för bristen på pengar på kontot så hade jag nog kunnat träna tre gånger i veckan – fast frågan är vad Mackan hade sagt om det. 😉 Vissa träningar så flyter allt på bra (åtminstone i slutet) och en del träningar blir väldigt konstiga. Förra träningen fick jag jobba som en gnu bara för att få fram Mackan på volten och det kändes som om ingenting stämde, så inför den här träningen hade jag läst mycket på Hippson och googlat rent allmänt på spårning och lösgjordhet. Det finns en uppsjö av övningar man kan arbeta med för att få hästen att spåra samt att få den lösgjord och jag ville idag gärna testa en annan variant än det upplägg vi brukar ha. Anledningen till det är att när det inte stämmer så blir det som en nedåtgående spiral och varken jag eller Mackan blir särskilt uppåt i humöret (även om det i princip alltid blir bra i slutänden). Isabel nappade på min tanke och jag fick börja med att trava på en 8-volt där jag skulle rida öppna vissa sekvenser och lägga in övergångar till skritt. Nu är det ju så att jag fyllde 55 år i lördags och vissa övningar tar lite längre tid att fatta… så jag är inte helt hundra på att jag gjorde rätt. 😉 Det vill till att ha tålamod som tränare till ”gamla” tanter. och det har Isabel – i alla fall verkar det så. 😉 Efter hand så flöt arbetet på bättre och vi började komma på banan igen, Mackan och jag. När det var dags att övergå till galopp så var Mackan riktigt nonchalant för både skänkel och spö, så jag fick jobba på att han skulle lyssna bättre och reagera direkt och inte efter tre sekunder. Jobbigt värre. Det värsta är att jag börjar galoppera före honom och det är inte så snyggt, men när han väl lyssnade så blev galoppen riktigt bra och jag fick rida linjerna, inklusive förvänd galopp, som är i MsvC och det gick riktigt bra. Jag fick också rida öppna i galopp längs långsidorna och gasa på lite innan jag skulle ta tillbaka och rida in på en mindre volt i mer samlad galopp. Kul! I slutet av passet fick jag till en snärtigare trav och Isabel sa att det var en energisk samlad trav och att jag skall ta med mig den känslan in på banan. Samlad trav? Jösses, det kändes som racertrav! Den känslan har jag inte riktigt med mig in på banan vilket kan förklara att det ser ut som om Mackan smyger fram när vi tävlar, så nu skall jag träna mer på att få Mackan kvickare – på alla sätt.

Det är märkligt hur det kan gå upp och hur det kan gå ner i vår sport. Förra hösten kändes det verkligen som om vi var på gång och att det inte borde vara någon svårighet att rida MsvC på 62%, men i dag känns det som ljusår bort. Förhoppningsvis kan vi få till det så att vi klarar att rida LB och LA på godkända procent. Jobbigt värre, fast skam den som ger sig. 🙂

Oj, oj, oj så dåligt samvete jag fick när Mackan fick gå på gruset i den sköna septembersolen när (nästan) alla andra hästar fick mumsa gräs på betydligt större ytor. Två dagar blev det, sedan fick han gå ut i gräshagen igen samtidigt som jag bad till högre makter att skorna skulle sitta kvar. Första dagen avklarad med alla skor kvar i alla fall och det återstår att se hur det blir resterande dagar.

I och med att skorna satt kvar i går så blev det också ridning och efter två dagar på ridbanan så fick det bli en uteritt. Tanken var att jag skulle skritta ut en sväng ensam och passa på att gå över stock och sten i skogen i den fantastiska höstsolen, men Mackan fixade så att jag fick sällskap. 😉 En tjej i stallet skrittade iväg strax före mig och eftersom hennes plan var att bara skritta ut en kort sväng för att därefter gå in på ridbanan så valde jag att rida iväg efter henne. Mackan fick syn på dem omedelbart och la in högsta växeln – han som brukar vara så sävlig! Jösses så han skrittade på! Efter en kort stund kom vi ifatt dem och gjorde sällskap en liten bit och när vi skulle gå skilda vägar gick det bra till en början, men när hästen hon satt på gnäggade då fick Mackan fullständigt spader och jag satt då på en tickande bomb istället för på tjuren Ferdinand. När han blev en meter kortare mellan öron och svans och en meter högre så kände jag mig rätt liten och var för ett ögonblick tveksam över hur jag skulle reda ut situationen. Han såg inte sin kompis men hörde honom gnägga upprepade gånger och svarade då. Han tog ner huvudet mot marken och började skrapa med ena benet, han backade och började småhoppa, så till slut ropade jag till den andra tjejen att jag skulle hänga med dem trots allt. Jag såg att golfarna på golfbanan stannade upp i det de höll på med och bara stod och tittade på oss. Jag misstänker att de undrade hur det här skulle sluta… Det blev piaff och passage bort till Mackans kompis som stod utom synhåll en bit bort. Puh! Vid det här laget var båda hästarna lite stissiga och när vi skulle trava lite längre bort så började Mackan galoppera och då var det kört, men eftersom det är en lång uppförsbacke så lät jag honom galoppera. Den andra hästen galopperade också och det gick rätt fort. Till en början försökte jag hålla in Mackan och hålla ett mer lagom tempo, men efter en kort stund så lät jag honom bestämma farten. Det gick fort! Benen gick som trumpinnar och det gick inte att känna att det var galopp. Mackan var som ett streck i backen!

Efter galoppen hade vi två betydligt mer avspända hästar kan jag lova, och det blev en mysig tur inne i skogen innan vi vände hemåt igen. 🙂

Nu hoppas jag att skorna sitter på så att jag kan rida och träna som jag hoppas, för nu har jag anmält mig till två tävlingar två helger i rad. Tänker att jag behöver träna på att tävla så mycket det går och förhoppningsvis kanske vi kan få till poängen lite bättre än tidigare i år.