Författare: dressyrbitchen

I fredags fick Mackan tyvärr vila eftersom dottern hade fyllt år och vi skulle fira henne hemma hos oss med middag, tårta och presenter. Tänkte att det inte skulle göra något med en vilodag för Mackan eftersom det aldrig har gjort det förr. Han har ju alltid varit hur cool som helst – även om han har haft en veckas vila. Som t ex när han hade haft inflammationen i halskotpelaren, då hade jag endast promenerat med honom i sex månader och satt därefter upp och red rakt ut på grusvägen. Inga som helst problem.

I går när jag skulle rida så fick jag reda på att de hade vattnat manegen under flera timmar både torsdagen och fredagen, men jag valde ändå att rida i paddocken eftersom man får passa på när vädret tillåter. När jag kom ut så var det redan en ryttare där som travade och galopperade men Mackan verkade inte alls bry sig om det, så jag satt upp. Direkt när jag kom upp så taggade han till – eller var det jag som taggade till honom? Börjar faktiskt tro det. Trots att jag vet hur bussig han är så kan jag få fjärilar i magen eftersom jag numera inte vet vad han skall hitta på och det lär han ju känna av direkt. Kan man köpa valium på Apoteket? 😉 Till mig alltså.

Jag hann väl trava ca 15 meter i paddocken innan Mackan började fjanta sig. För att ta det säkra före det osäkra så styrde jag kosan mot manegen och på vägen dit så fick jag jobba för att hålla honom på mattan. Väl inne i manegen så blev det ett par tvära kast innan vi började trava på spåret och de stora volterna. Jag lät honom trava på utan att egentligen göra något – allt för att han skulle få utlopp för all energi. När han travade avslappnat så testade jag att fatta galopp men då studsade han och kastade sig igen. Jag fattade ingenting. Vänstergaloppen fungerade rätt så bra (bortsett från att han kom i korsgalopp rätt vad det var) och där kunde jag låta honom galoppera lite mer. I högergaloppen var han väldigt tydlig med att han inte var villig att galoppera och där ramlade han också in mot mitten. Istället för att galoppera i det läget så började jag arbeta med rakriktning istället. In på volten och försöka få honom att spåra, göra volten större genom att flytta ut honom, öppna i skritt, skänkelvikningar mm. När han kändes bättre så testade jag på nytt att fatta galopp och då gick det bättre. Gjorde några fattningar från trav och några från skritt, men galopperade inte några längre sträckor eftersom jag ville att vi skulle avsluta ”på topp”. Mina misstankar om att han faktiskt har ont någonstans kvarstår, och mest troligt är det då något som påverkar honom i högergaloppen. Kan vara någon muskel i och med att det släpper när han har blivit varm och fått mjuka upp sig. Jag funderar eventuellt på att ta ut kiropraktor Magnus Lindén som också jobbar på Husaby hästklinik emellanåt. Allt för min häst.

Ack vad jag bedrog mig. I min enfald trodde jag att Mackan skulle vara så där lagom lugn att rida ut på i och med att han har gått två dagar i paddocken innan. Så fel jag hade… Inledningen av uteritten var stillsam men när vi hade kommit fram till golfbanan så ville inte fina hästen gå framåt längre, utan ville bara stå still och titta på utsikten. När jag då tryckte till honom med sporrarna så flög båda bakbenen ut samtidigt som han pep. Märklig häst. Hur som helst så fattade han att det var dags att röra sig framåt, över den porlande lilla ”bäcken” i det djupa diket. Efter lite övertalning så tog han ett stort kliv i vattnet och klättrade upp på andra sidan diket. Duktig häst! Fortsättningen blev rätt så lugn och jag höll honom i skritt så länge jag kunde. När vi hade lämnat grusvägen och kommit upp på stigen (där vi brukar trava och galoppera) så fick han fullständigt fnatt. Småbockade, galopperade på stället, taktade och gick mer uppåt än framåt. Ja, ja, lite trav med inslag av galopp fick det bli för att han inte skulle explodera på stället. När jag hade kommit halvvägs så var jag tvungen att vända på grund av att det låg snö i grusbacken där vi skulle ner och Mackan var inte broddad och inte heller har han snösulor fram.

På vägen tillbaka så tyckte jag lite synd om honom i och med att han hade så mycket energi som han inte fick utlopp för, så när jag kom fram till galoppbacken så galopperade jag den delen som inte var täckt av snö och vände tillbaka igen för att  göra om samma sak 5-6 gånger. Efter det var Mackan liiiiite tröttare, men bara lite. 😉 Sista biten hem kunde han faktiskt skritta på långa tyglar. 😀

Visst, han har inte gått så mycket de sista två veckorna och är alldeles säkert pigg bara för det, men jag har också funderat över om han reagerar på den lilla mängden havre han får. (Endast 5 dl fördelat på 3 mål.) Jag har ju introducerat en lite annorlunda foderstat, men jag får ge det lite tid och utvärdera havren om ett par veckor när han är mer igång igen. Det vore märkligt om han skulle känna av endast 5 dl havre… eller?

blev det när proppen gick och lyset i manegen slocknade. Som tur var satt jag inte i trav eller galopp när det blev kolsvart och som tur var så var vi inte var flera i manegen när det blev kolsvart. Men så jäkla tröttsamt! Jag hade tidigare under kvällen mockat och gjort alla stallsysslor, tagit en värktablett, borstat hästen och fixat honom för ridning, stretchat mina adduktorer och laddat för ridning. Så blåst jag blev. Visst kunde jag kanske tagit ut hästen och letat upp någon som eventuellt hade kunnat byta propp, men samtidigt kände jag att jag inte kunde lita på att proppen inte gick igen och därför tog jag inte risken. Nu kanske man kan tänka att det inte är några konstigheter att en propp går, men faktum är att propparna går som konfetti i proppskåpet vissa kvällar. Ryktesvägen hörde jag att det gick hela fem stycken en kväll, vilket KANSKE borde tyda på att det är något fel som borde åtgärdas. Eller? Det kan väl vem som helst räkna ut – det behöver man inte vara Einstein för att förstå. Frågan är hur långt det behöver gå innan den som ytterst ansvarar för anläggningen åtgärdar felet? Skall det behöva bli riktig katastrof med kanske en liten brand någonstans? Inte vet jag, men det känns inte bra att propparna smäller titt som tätt.

För att slippa samma sak i kväll så red jag i paddocken före det att jag gjorde allt annat, vilket gjorde att jag kunde ta tillvara på dagens sista ljusa timme. Det var alldeles lagom klafsigt i paddocken och alldeles stilla i luften. Inte heller var det några änder eller andra gäster i dammen intill som kunde störa koncentrationen och lugnet. Skönt. (Ibland använder änderna dammen som start- och landningsbana och då kan det bli livat värre eftersom det inte är så många meter mellan damm och paddock.) Mackan skötte sig bra och hade endast några små ryck lite då och då, och om jag gissar så tror jag att det berodde på att han fick vattendroppar från träden rakt ner på rumpan. Bara en gissning, för något annat kan jag inte komma på – förutom att han kanske passade på att försöka skoja till det lite. När det var dags att testa om han skulle kasta sig i galoppen igen så måste jag medge att jag hade lite fjärilar i magen, men som tur var så uteblev alla kast och ryck. Tack för det Mackan! Det blev mest skritt och trav i dag och i slutet av travarbetet så frustade han ett antal gånger och jag upplevde det som att han samtidigt blev mycket mer mjuk i kroppen. I morgon skall Jossan rida Mackan och då hoppas jag att han sköter sig. 😉

Jag inser med skräckblandad förtjusning att jag eventuellt skall rida program redan den 20 mars. Frågan är hur det skall gå? Eventuellt får jag avanmäla mig, men det vore ändå bra att få chansen att rida programmet för domare innan dess att tävlingarna drar igång. Eller så får jag träna på programmet på egen hand…

I dag så började jag ge Mackan hokuspokustillskott från Homeopathuset. Egentligen är det inte hokuspokus men det är väl så många ser det. Det kan ta upp till tre månader innan dess att jag märker skillnad på Mackan men jag hoppas att resultaten visar sig innan dess. Min stora förhoppning är att Mackan inte skall behöva bli så påverkad av kombinationen sol och gräs i år, för nu börjar fläckarna på hans huvud se bättre ut (även om det går väldigt långsamt). Så här ser det ut nu:

Han har dessutom kliande utslag på vänster sida av buken men som nu gradvis börjar försvinna. Där utslagen har varit är det alldeles pälslöst och det ser ut som vattenstänk/målarfärgsstänk. Märkligt. Veterinären tittade på det men hade ingen tanke om vad det kunde vara, så jag misstänker att det är någon sorts obalans i hans kropp.

Äntligen fredag! Jag har ett av världens roliga jobb men det är aldrig fel med helg. 🙂

Planen i dag var att rida i paddocken och testa lite om traven och galoppen fungerade, men det blev en uteritt tillsammans med ett par andra i stallet. Eller rättare sagt så var vi tre när vi gick iväg och två när vi kom tillbaka. Det var en yngre ryttare som valde att vända tillbaka i och med att hon kände sig väldigt osäker när hästen var lite väl taggad. Jag misstänker att det var Mackan som var en bidragande faktor till att hennes häst höll på som den gjorde… Mackan hade nämligen hur mycket energi som helst i dag. Oftast så brukar han inte bry sig om han går sist, först eller mitt emellan när vi rider ut, men i dag var det annorlunda. I dag gick han sist och han galopperade då på stället, gick lite krabbgång, hoppade och studsade rent allmänt, vilket jag tror bidrog till att den andra hästen också blev lite ”på tårna”. Efter det att vi bara var två kvar så red jag upp jämsides med den andra ryttaren och då lugnade sig Mackan lite, men han kunde inte slappna av helt och faktiskt skritta. De andra, ryttaren och medföljande fotgängare, tyckte att han hade bra förutsättningar för både piaff och passage! De tyckte till och med att jag borde testat galoppiruetter på vägen eftersom Mackan kunde samla sig så. Till slut kunde Mackan till och med skritta – han orkade nog inte gå i samlad trav längre. 😉

Efter nästan en timmas skritt kom vi tillbaka till stallet och när Mackan var tillbaka i sin box och alla grejer inplockade så frågade jag den unga tjejen hur det hade gått för henne efter det att hon hade lämnat oss och gått tillbaka till paddocken,  och hon svarade då att det hade gått rätt så bra. Väl inne i paddocken så hade både häst och ryttare lugnat ner sig. Hon sa dessutom att hon tyckte att jag var modig som vågade fortsätta rida på Mackan när han höll på så som han gjorde, och jag förklarade då att jag nog inte är modig men att jag känner min häst ganska väl efter alla dessa år och att han brukar hålla sig på mattan. Faktum är att det känns lite smickrande att kallas för modig av en ung tjej! Nöjd med det så skall jag slappa lite i soffan så här en fredagskväll och smutta lite på mitt vin. 😀

I torsdags fick Mackan behandling av Emelie och jag har endast promenerat med honom sedan dess. Tankarna har farit runt i huvudet på mig – inte minst efter en av kommentarerna här på bloggen om att en annan häst brukar göra så när det är dags för behandling i halskotpelaren igen. I två dagar har jag gått med en klump i magen och i dag har jag faktiskt känt mig lite illamående. Ångestillamående. Samtidigt som jag är fullt medveten om att det kan finnas många olika orsaker till att en häst reagerar på samma sätt som Mackan har gjort så har tankarna ändå vandrat tillbaka till halskotpelaren och de pålagringar som han faktiskt har. Fast varför skulle inflammationen och besvären komma tillbaka så här drygt två år senare? Inte vet jag, men så kanske det kan vara.

I dag hade jag först tänkt att sitta upp och jobba Mackan i skritt men jag ändrade mig och tänkte att jag inte vill sitta och rida om han inte är fräsch, så jag ville checka av det först. Sagt och gjort, på med tränset och longerlinan för att gå ut i paddocken. Typiskt nog var det ett par ryttare som hann före mig så jag fick promenera ett bra tag med honom först. Jag fick trevligt sällskap på promenaden och Mackan var hur pigg och fräsch som helst, och jag hade faktiskt fullt sjå att hålla jämn takt med honom. När vi kom tillbaka till stallet så var det fortfarande upptaget i paddocken så jag gick runt lite på gårdsplanen. Full fart framåt även där. Vid ett tillfälle fick jag en stallkamrat att titta på Mackan när jag sprang rakt fram med honom (i halvmörkret) och hon sa att han såg riktigt fräsch ut. Gött! Strax före det att det blev nattsvart så fick jag tillgång till paddocken och för säkerhets skull så bad jag ryttarna stanna kvar i ena kortändan för att Mackan skulle hålla sig lite mer ”på mattan”. Trodde jag… När jag släppte ut honom på volten så var det fullt ös framåt i galopp med glädjehopp och bockningar. Tala om överskottsenergi! När han väl bröt av till trav så hade han bra driv i bakkärran och han rörde sig precis som han brukar. Så jäkla skönt! Klumpen i magen försvann sakta men säkert och nu kan jag bara hoppas att han är ok – det verkar ju faktiskt så. 🙂

I natt kommer jag sova gott!

Mackan då vi höll på att promenera som bäst för ca 2,5 år sedan. ❤

Efter att det under en längre tid har varit riktigt stökigt i och runt stallet så är det äntligen på väg att bli lite ordning och reda. Alla skottkärror, typ 20 stycken, har nu fått en uppställningsplats så att de slipper stå lite här och där i ladan. Toppen! Det styrs upp var och hur mycket plats var och en har till sina fodertunnor och det finns anvisad plats för hösilageplast och dåligt hösilage. Bra! I stallet har vi fått instruktioner om att vi endast får ha två täcken och höpåsar på boxdörren samt att vi får ha en boxgardin där vi kan förvara övrigt smått. Det är nu det  börjar bli lite svårt… I sadelkammaren finns det inte tränshängare till samtliga inackorderade och det finns inte heller hjälmkrokar till samtliga inackorderade. I kväll fick jag reda på att min boxgranne hade fått sin träns uppslängt på loftet och en annan hade fått sin fina hjälm och sina boots uppslängda på loftet. Varför då kan man undra? Förmodligen hade tränset glömts kvar på en krok i stallgången efter ridning/longering och hjälmen hade hängt på boxens täckeshängare (eftersom det inte finns plats i den lilla sadelkammaren). Om det nu förväntas att vi skall hålla våra saker borta från stallet så borde det väl rimligtvis ordnas så att det finns bra förvaring till alla? Att springa upp på loftet varje dag för att hämta saker är nästan förenat med livsfara, för en vacker dag snubblar man väl i den branta trappan. Vi väntar fortfarande på hyllor i torkrummet så att vi kan förvara benskydd och annat dagligt där, men tills dess får man kanske räkna med att det kommer finnas kvar vissa saker i stallet. Det är svårt att ha en så pass stor anläggning och en sadelkammaren som inte är större än ett litet sovrum… Det enda vi kan förvara i sadelkammaren är hjälm, stövlar, sadel och träns. Uppe på loftet har vi plats att ställa garderober, men där möglar det istället. Drömmen om en större sadelkammare lever vidare. 😀

I dag är det fredag och den här veckan har jag haft semester eftersom våra elever har sportlov. Veckan började riktigt mysigt med en dagstripp med Amanda ner till Martina i Ystad och hennes lilla Hedda som är två månader gammal. Såååå mysigt! Förutom att det var roligt att träffa Martina och Hedda så fick jag och Amanda flera timmars kvalitetstid i bilen tillsammans, och det händer ju inte så ofta nu för tiden. ❤

Tisdagen och onsdagen var det vrålplugg som gällde. Satt och hängde över böcker och dator i princip hela dagarna (med undantag för timmarna i stallet). På torsdag förmiddag hade jag ett examinerande seminarium i ett E-klassrum, vilket var en ny erfarenhet för mig. När jag hade riggat datorn med headset och gjort mig redo för tre timmars seminarium så var det dags att testa tekniken. Jösses! Vi var ju typ 16 personer som delade skärm, vilket flera av oss inte visste, så vi testade funktionerna på skärmen tills dess att vår lärare sa att vi INTE skulle ändra på något eftersom det då påverkade allas skärmar. Några minuter in i seminariet, när vår lärare pratade, så hörde jag en avlägsen röst som lät bekant på något sätt. Efter att ha funderat några sekunder på vad fasen det var så slog det mig: Det var Birthe Vogelius! Min DVD, Spänst och harmoni i ryttarens sits, som jag hade i datorn startade. Fick lite panik då jag först trodde att alla kunde höra, men strax kom jag på att det förmodligen bara var jag i och med att jag hade mitt headset på mig. Puh! Seminariet gick bra och nu är det bara hemtentan kvar innan första delkursen på min Sfi-lärarutbildning är klar.

När jag tränade för Traudi sist så gick dragkedjan sönder på en av mina stövlar. Skit också! Skomakaren sa att han hade mycket att göra och att den skulle bli klar någon gång under den här veckan. Provade att rida i mina stålhätteskor, men det var inte alls bekvämt. Fick maken att leta reda på mina gamla stuprörsstövlar på Humlans minilager, men de gick absolut inte att rida i. Kombinationen av stuprörsstövlarna och helt fel trosor som åkte in i mumindalen medförde att det blev ett kort ridpass, mest i skritt. Som tur var så fick jag tillbaka mina stövlar i går och kombinationen av dem och ett par riktiga mamelucker gjorde att det blev ett riktigt bra ridpass. Tack och lov för riktiga trosor!

Tyvärr slog kylan till igen och pumpen till bevattningssystemet i manegen gick åt skogen – igen. Underlaget håller inte ihop utan vatten utan det blir djupt och jobbigt för hästarna. Nu är det flera i stallet som har noterat detta och alltså är det inte bara jag som har åsikter. Märkligt att ett underlag skall vara så jäkla vattenkrävande – det finns ju andra ridhus som har liknande underlag och där håller underlaget utan massa vatten. Det skall bli spännande att se hur Kungsbacka RK fixar sitt underlag. Det verkar vara av samma typ som det vi har och är relativt nylagt. Nu har det varit tävlingar där och jag undrar om de behöver vattna flera gånger i veckan i fortsättningen också. I går när jag red så var det nysladdat i vår manege, vilket i och för sig var bra, men när det  var några hästar som hade gått där en timme var så hade det varit läge att sladda igen. Så kan det väl knappast vara på KRK? På måndag har jag bokat träning, men om det inte har kommit vatten på underlaget så att det håller ihop så tror jag inte att Mackan orkar gå ett träningspass där inne. Hoppas på bra väder och lite ljusare himmel så kanske jag kan träna ute istället. Snart är det vår! 😀

PS. Det är inte jag på bilden… 😀

I går var jag och tränade för Traudi Björling på Ligården i Fjärås. Traudi kommer dit en gång i månaden och förra månaden var jag där för att titta och jag tyckte att det verkade riktigt bra. Klart att det är bra – hon är ju B-tränare. 😉 Det jag gillade mest var hennes sätt att förklara för ryttarna och allt verkade bli så enkelt. Planen är att fortsätta träna för Traudi och dessemellan träna för Isabel Söderholm på Gåsevadholm, så får jag se vart det leder mig och Mackan.

Traudi ville se mig rida i alla tre gångarterna innan vi började själva träningen och hon frågade mig vad jag tycker är svårast med att rida min häst. Oj, vilken svår fråga! Svaret på den blev att det är svårt när Mackan lägger tungan över bettet och blir helt stum i vänstertygeln. ”Det finns en lösning på det” sa Traudi och fortsatte berätta det hon sett när jag red: Mackan är inte rakriktad. Han går konstant med höger bak utanför höger fram. ”Han är en högerräka som vi skall göra till vänsterbanan” sa Traudi. Jag fick beröm för mina övergångar och när jag berättade att min tränare Isabel är väldigt noggrann med övergångarna så svarade hon att det märktes och att jag skulle hälsa Isabel att hon har gjort ett bra jobb där. 😀

För att komma tillrätta med rakriktningen så fick jag börja med att rida lättridning på en volt i vänster varv, böja huvud och hals åt vänster, leda lite utåt med ytterhanden, trycka in höger bak med ytterskänkeln. (Det krävdes lite tankeverksamhet för att få till det.) Jag fick också hålla innertygeln som man håller i en töm, d v s in mellan tummen och pekfingret – ”då spelar det ingen roll vad du gör med handen, för du är ändå snäll i din hand”. Traudi sa också att Mackan inte har förtroende för min vänsterhand och det kan jag förstå i och med att jag emellanåt har haft dragkamp med den. Jag fick sitta på fel ben, men jag glömde fråga varför jag skulle göra det. I höger varv så fick jag tänka lite tvärt om: in med ytterbogen och ut med bakdelen. (Svårt att beskriva så här i skrift dagen efter…) I det här varvet skulle jag sitta på rätt ben.

Jag måste säga att spårningen kom snabbare på det här sättet än när jag enbart arbetar med övergångarna. Varför vet jag inte riktigt, men jag vet att jag nästa gång skall ha med mig någon som filmar och får med instruktionerna jag får, alternativt får jag lägga mobilen vid sidan av Traudi och spela in det hon säger. Vem har sagt att det är lätt att lära sig rida?