Kategori: Okategoriserade

Jag och Mackan åkte på tävling hos Hermanstorps kör- och ridklubb i helgen och maken ställde upp som hästskötare och alltiallo. Fantastiskt lyxigt att få frukosten serverad i bilen på väg till tävlingsplatsen. 😉 Maken var riktigt duktig på att gå med Mackan, mocka transporten och vara hantlangare. Mysigt med lite mer tid tillsammans (även om inte han är lika pratglad som jag…).

Första starten var i LA3 och Mackan kändes fin på framridningen och jag gjorde vad jag kunde för att vi skulle befinna oss i samma mentala bubbla. Det var lättare sagt än gjort. Emellanåt var det Mackan som fick syn på något utanför banan eller så var det jag som tittade på något som hände utanför banan. Så dumt. Som tur var så kom jag på mig själv och då blev det lite lättare att också aktivera Mackan och få honom i ungefär samma bubbla som jag befann mig i. När vi väl kom in på banan och genomförde programmet så gjorde jag tyvärr ett par missar: glömde av halvcirkeln efter ryggningen samt tryckte på lite för mycket i en mellantrav så att det blev lite galopp istället. Mackan gjorde dessutom en miss på egen hand: saktade av till skritt i moment 4 (efter andra 10-metersvolten) utan att jag ens hade tänkt tanken på skritt. Inte bra. Vi lyckades få hela skalan från 4-8 i samma protokoll – inte illa att lyckas med det. Domarens samlade bedömning löd ”Trevlig ritt! Behöver bli lite stadigare i sin form så att bärigheten blir bättre, särskilt i förv. Tänk på rakriktningen! Lycka till!” Rakriktning är typ det vi alltid tänker på… 😉

Andra starten var i LB3 och var endast 60 minuter efter första starten så det var inte så mycket tid till återhämtning för Mackans del. Jag har aldrig haft så kort med tid mellan två klasser så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med en ev framridning till nästa klass. Det fick bli 15 minuter och Mackan kändes riktigt trevlig. Red in på banan med en bra känsla som fanns kvar genom hela programmet och blev lite förvånad när jag endast fick 61,333%, men när jag såg protokollet så förstod jag. Fick tre 4:or… En för att jag fick galoppinslag i ena mellantraven (här också!) och två för att skritten inte var 4-taktig. Domarens samlade bedömning löd: ”Flott häst! Önskar lite mer energi och engagemang. Stundtals öppen i formen. God sits men stundtals lite grova skänkelhjälper. Försök att visa tydligare överg. och längningar. Lycka till!”

Nu har mina tankar börjat snurra om varför Mackan har börjat bli ostadig i formen igen. Halskotpelaren? Ont någon annanstans? Kass ryttare? Bettet? Nosgrimman? Att han alltid har varit som tjuren Ferdinand är ingen nyhet, så det där med kvickheten är något vi alltid måste arbeta på. Har dessutom pratat med Isabel om att jag måste träna på att känna fyrtakten i skritten, vilket jag har lite svårt med. Hur svårt kan det egentligen vara??

Spontan som jag ibland kan vara så har jag precis beställt ett nytt bett och fixat en tid för koll av hästen. I morgon skall jag dessutom åka iväg med Mackan och fixa/slipa hans hakar, men det brukar inte göra någon direkt skillnad… 😉

 

Jag har anmält mig till tävling i början av september och skall då bl a rida nya LB2 och tog därför tillfället att provrida programmet för domare på programridning eftersom jag aldrig har ridit det tidigare. Det var Kungsbacka ridklubb som anordnade programridningen och bortsett från det kassa underlaget på framridningen så var det riktigt bra anordnat. Enda fördelen med att det var lite jobbigare (lösare/tyngre) underlag på framridningen var att när jag kom in på dressyrbanan så kändes den som ett dansgolv. 🙂 Jag tror faktiskt att Mackan också kände det så.

Jag måste säga att jag är supernöjd med vår insats. Redan på framridningen så kändes det bra i och med att Mackan, som kan vara mötesskygg och tycka det är jobbigt när andra hästar kommer för nära, var avslappnad och fin. OK, vid ett par tillfällen reagerade han, men det var inte så konstigt eftersom han nästan blev påriden och fick ett spö eller en svans i ansiktet. Då hade jag också reagerat om jag var häst.

När jag kom in på banan så kändes Mackan inte alls spänd och han bjöd mer än jag hade förväntat mig och tittade inte på vare sig domare eller bokstäver. Det var bara vid ett tillfälle vid A som han reagerade på något, fast vi hade passerat där ett antal gånger innan. Hästar är konstiga ibland. 😉

Det kändes bra programmet igenom och jag hade min tränare Isabels ord i huvudet när det var dags att rida mellantrav: Spänn bågen och rid som om du skall igenom staketet. Nu var det inget staket så jag tänkte istället ”rid ända in i kaklet” och det fungerade rätt bra. Belönades med en 7:a på första mellantraven (även om den andra kändes bättre). Faktum är att när jag ser filmen så undrar jag hur jag kunde få 7 på mellantraven – den ser ju helt medioker ut. Vet inte om det är jag som ställer för höga krav på mig själv eller om det är domaren som dömer snällt. Hur som helst så är det bara att träna vidare på mellantraven och på så vis förbättra kvaliteten.I övergången till skritten så blev det ett missförstånd i och med att piloten glömde tänka (och rida) övergång i tid och gjorde en lite för kraftig förhållning och Mackan trodde då att det var halt som gällde. Efter det var det lite knackigt och jag fick inget flyt i skritten. För övrigt flöt programmet på bra och det är nog den bästa inridning halt & vänd rätt upp – halt som jag har gjort. Tror att det är för att jag inte tänkte trav – halt, utan trav – övergång – halt. Skall nog fortsätta med det. 😉 Alltid lär man sig något nytt och det är så himla bra att analysera sin ridning.

Jag är dessutom så himla nöjd med min häst! Det är nog den bästa häst jag kunde ha eftersom han är så okomplicerad och bussig, lätt att hantera och att åka iväg med och dessutom himla rolig att rida. En del av äran tar jag åt mig i och med att jag har gjort i stort sett hela arbetet själv, men grunden lades hos uppfödaren Eva C Andersson de första två åren.

Allt som oftast pratar vi i stallet om hur galna vi är som håller på år ut och år in med alla stallsysslor och allt vad det innebär att ha häst. Det spelar ingen roll om solen skiner eller om det vräker ner snöblandat regn för allt skall göras precis som vanligt och vi gör det utan att gnälla. Visst, en och annan gång har jag kanske tänkt att det hade varit skönt att ligga på soffan istället för att ge mig ut i regnet, men när jag väl kommer iväg så är det inga som helst problem med resten. Hästfolk trotsar väder och vind och prioriterar (oftast) hästen framför sig själv – i alla fall alla jag känner. Ibland kan vi läsa om någon som helt har missat att de har en eller flera hästar att ta hand om, men de människorna är oftast sjuka på ett eller annat sätt. Vi andra spenderar gladeligen tusentals kronor varje månad tills dess att plånboken är tom och kontot är tömt. Knäckebröd och nudlar kan duga fint som mat sista veckan före lön. Tidskontot töms också allt som oftast och sambon, maken eller någon annan får tillbringa ganska mycket tid på egen hand. I bästa fall har den här personen ett eget intresse och faktiskt bara är glad att man är iväg hos hästen. För några år sedan var det en klok make (till en hästtjej) som sa: Det är inte alla killar som har fattat hur bra det är att hänga ihop med en hästtjej! Man kan ägna timmar åt sitt egna intresse och inte en chans att hon kan ifrågasätta att man är borta så mycket. Man kan också köpa till exempel en motorcykel utan att hon har en chans att ifrågasätta kostnaden – man kan till och med köpa flera motorcyklar utan att hon kan säga något. En motorcykel motsvarar bara bråkdelen av vad en häst kostar – både i inköp och i drift. Så egentligen borde alla män vilja vara tillsammans med en hästtjej.

Helt rätt tänkt! Problemet är bara om det är män som kräver en viss markservice, för den kan de oftast glömma. Vi är i stallet och kommer inte hem förrän middagstiden har passerat… Tvättmaskinen får köras om det finns en stund över och då är det antingen kläder, schabrak, benlindor eller hästtäcken som körs. Jag tror dessutom att de flesta av oss är oerhört självständiga och målinriktade och det är nog lätt att hamna i skuggan som man då (om man inte är likadan själv). En eloge till alla män som orkar med oss hästtjejer – vi kan inte vara lätta att leva med. (Det finns säkert en och annan kille som tillbringar sin tid i stallet och som har en tjej/kille  som väntar hemma, men jag tror inte att det är lika vanligt.

Havrepappa delar med sig lite av sina erfarenheter i sin underhållande blogg  Hästtjejer for dummies. Läs gärna fler av hans inlägg – de är riktigt roliga med hög igenkänningsfaktor.

Av någon anledning så lyckas jag ytterst sällan få till en ok mellantrav och de bästa har givetvis varit hemma i paddocken. Nu har jag hittat olika växlar i traven rätt bra, men just mellantraven är ett svårt kapitel. Vad gör jag då? Jo, jag googlar. Hittade detta på Hippson och polletten trillade ner:

”En bra grej är att rida på en stor volt och där flytta hästen i en ganska kraftig öppna (mer tvärning än böjning) så att du aktiverar bakbenen. Sedan försöker du ur det rida ut i några stora steg i mellantrav. Gå tillbaka till öppnan om hästen tappar drivet bakifrån och springer istället för att länga.

Den här övningen gör att ryttaren känner bakbenen på hästen och att hästen lär sig att skjuta ifrån och länga. Med hästar som har svårt för att öka handlar det ofta om att man måste hitta samlingen så att hästen har den kraft den behöver för att länga bakifrån och fram.

En variant på samma övning är att sicksacka sidvärts över ridbanan på korta diagonaler. Efter ett par steg sidvärts försöker man rida några steg i mellantrav och så går man tillbaka till sidvärtsrörelsen innan hästen tappar kraften bakifrån.

Jag rider själv mycket sidvärts när jag tränar längningar, just för att få hästarna aktiva i bakbenen. Det är som att spänna en fjäder, man måste ha något att släppa iväg.”

Det är Pether Markne som har svarat på frågan och han vet ju liksom hur man gör. 😉 Nu skall jag testa om jag kan få igång Mackans bakkärra ännu mer och dessutom försöka ha lite egen kroppskontroll. Det där med kroppskontroll är inte heller helt lätt i vissa situationer och innan jag själv har hittat min egen sits (utan att skumpa sönder) i mellantraven så är det nog inte så lätt för min häst heller. ❤

Nu sitter jag hemma vid datorn efter tre härliga och roliga dagar i Falsterbo med min kompis Lotta. Det har varit tre dagar med babbel – mest om hästar men även om annat och det har inte varit många stunder med tystnad. Så himla kul! Lotta och jag bodde hos min äldsta dotter och hennes familj i Ystad i två nätter och det var mysigt att även få träffa dem. Det blev ju en och annan mil i bilen dessa dagar… men det var det värt! Tiden går ju så fort när man har roligt. 🙂

Lotta och jag hängde mest vid dressyrbanan, men vi hann även se lite hoppning. Allra mest imponerad var jag av ponnyryttarna i dressyren. Så himla duktiga! Tänk om jag hade haft en gnutta av deras talang… En av flickorna fick frågan om hur länge till hon kunde tävla sin ponny, och då brast hon ut i gråt och berättade att det här var sista året. Stackars liten! Både Lotta, jag och säkert 75% av de som var där fick tårar i ögonen. Tur att man inte rider ponny och måste hålla åldersgränserna…

Siktet var inställt på att shoppa ett par bra ridbyxor i år. Tidigare år har jag fyndat Pikeur och PK till halva priset, men trots att Lotta hjälpte mig att leta så hittade jag inga jag ville ha i år. Dock fyndade jag ett par Muck boots för 200 kr! Alltid lika kul att göra fynd! Jag bytte också mobilabonnemang och fick ett schabrak och en telefon på köpet. 🙂 Att månadskostnaden dessutom blir lägre trots att jag får mer surf gör ju inte saken sämre. 😉

Jag passade på att prata med folk i olika montrar och blev väldigt intresserad av att testa djupvågsmassage på mina lårmuskler som jag tror orsakar mig besvär. Jag fick känna hur det kändes och det var intressant att se hur rörelserna spred sig vidare i kroppen och hur de inte spred sig när någon muskel var spänd. Nu fick jag ingen chans att sätta massageapparaten på låren, men det skall jag prata med Viveca Ewards om. 🙂 Jag var också i Expåras monter och pratade underlag med dem, vilket var väldigt intressant. Tjejen som jag pratade med betonade vikten av att underlaget skall hålla ihop för att inte orsaka skador på muskler och senor och lösningen är magnesiumklorid. Hon berättade att de brukar vattna ca 30 minuter när det är högsommar, men inte annars. Underlaget i vår manege kräver nog mycket mer än så och då håller det ändå inte alltid ihop. Jag håller fortfarande på och gruvar mig över hur jag skall kunna hålla igång ridningen om underlaget i manegen påverkar Mackan negativt, vilket det har gjort två vintrar i rad. Flytta? Helst inte, men om det är nödvändigt så får det kanske bli så.

Efter att ha suttit på läktaren och tittat på alla fantastiska ekipage så är jag grymt peppad att utveckla min egna ridning, men först skall jag tillbringa några dagar i en segelbåt. 🙂 Jag har lämnat Mackan i Amandas och Jossans vård och jag är övertygad om att de tar hand om min prins precis så som jag skulle ha gjort.

Jag vet inte hur många timmar jag har suttit och hängt vid datorn, pratat med personal i ridsportbutiker eller pratat med ”experter” för att kunna hitta ett bett som min häst trivs med. Det verkar nämligen vara en omöjlighet. Jag köpte Mackan i mars -07, strax före hans 2-års dag. Ganska så tidigt upptäckte jag att han hade hyss för sig med tungan, för en dag stod han med huvudet ut från öppningen i boxdörren och gapade och höll på med tungan så att saliven rann ner på stallgången så att det blev alldeles blött. Min första tanke var ”hjälp, han har fått foderstrupsförstoppning”, men tack och lov så var det inte det. Jag ringde uppfödaren för att kolla om han brukade göra samma sak hemma, men hon hade aldrig sett honom göra så. Märkligt.

Åren har gått och Mackan har fortsatt sitt jox med tungan, både på stallgången och vid arbete, och jag blir inte klok på vad det beror på. Han har fått sina tänder kollade 1-2 gånger per år sedan har var tre år gammal och han är kollad av veterinärer, kiropraktorer och terapeuter av olika slag. Så det här med att om hästen gapar eller håller på med tungan måste bero på att hästen har ont tror jag inte riktigt på. Inte det med att om hästen trivs med bettet så skummar den i munnen, för om det hade stämt så hade Mackan verkligen trivts med samtliga bett eftersom det ser ut som om han har stoppat mulen i en gräddbunke – fast oftast bara på vänster sida. 😉

Jag tror att en del tänker att min häst säkert har ont, eller att jag rider med väldigt hård hand, men så är inte fallet. Min förra häst var oerhört känslig i munnen och då fick jag verkligen fokusera på mina händer. Den hästen hade haft problem med en tand redan när jag köpte henne, men hon blev mycket bättre med åren. Mackan har överbett och får hakar mm i sin mun och därför behöver han fixas var 8:e månad, så det bör inte vara problemet. En i stallet tror att han kanske har inre stress, men hur kollar jag det? Han verkar verkligen inte stressad, snarare tvärt om.

Nu har jag börjat rida utan nosgrimma hemma bara för att han skall få en möjlighet att kunna öppna munnen och få plats med både tunga och bett och jag märker ingen skillnad i ridningen om han går med eller utan nosgrimma. Jag tänker att det måste vara skönare för honom att gå utan eftersom det då inte är något som trycker när han gapar. Visst, det ser inte snyggt ut, men så länge det funkar för både mig och honom så är det ok. Jag har fått frågan ”rider du UTAN nosgrimma???” Ja, varför inte? Måste man verkligen ha en nosgrimma när man rider hemma? Om man skulle ställa frågan till folk varför de rider med nosgrimma så vet de flesta förmodligen inte det. Man gör som alla andra… Ungefär som att vissa unga ”hoppryttare” måste ha martingal i alla lägen, eller när folk helklipper sina hästar på vintern även om hästarna knappt arbetas… Man bara gör som alla andra utan att själv tänka efter varför.

Även om jag har hittat ett bett som fungerar och att jag rider utan nosgrimma så fortsätter jag att leta efter det optimala bettet. På tur står ett Baucher som jag har fått låna av en tjej i stallet. Himla käckt när man kan låna istället för att köpa hela tiden, för det blir så dyrt. Undrar hur många tusenlappar jag har lagt på olika bett under åren? Allt från tunna stela till tjocka tredelade – allt utifrån rekommendationer.

Ett axplock:

Det som funkar bäst är Sprengerbettet – tack och lov. För det var RIKTIGT dyrt. 😉

Åkte in till Göteborg i dag för att, som jag planerat, få stötvågor för min adduktortendinos. Men ack vad jag bedrog mig! Ortopeden gick igenom min rörlighet och styrka väldigt noga och när han var klar så sa han ”jag tror faktiskt INTE att det är adduktortendinos du har”. What? Jag som har bilder från ultraljud på det. Hur skulle det inte kunna vara det? Ortopeden var inte alls intresserad av att titta på bilderna eftersom han inte var kunnig på det området enligt honom själv. Så istället för stötvågor och en förhoppningsvis snabb lösning så måste jag nog krypa till korset och kontakta IFK-kliniken för en operation. Inte alls roligt! Jag som var helt inställd på att det var en muskulär orsak till mina smärtor (bl a tack vare tidigare utlåtanden). Om jag har tur så kan jag ha full belastning 3-4 månader efter en operation, men enligt läkaren på IFK-kliniken så kan det dröja 4-6 månader innan jag kan sätta mig på hästen igen. Hemska tanke! Just nu snurrar tankarna i huvudet för att komma på en så bra lösning som möjligt med Mackan. Jag vill inte låna ut honom till någon annan som skall rida ”vanligt”. OM jag skall ställa honom någonstans så skall det i så fall vara hos någon som kan utbilda honom vidare under tiden som jag inte kan rida, och det är ju inte gratis direkt. Undrar om det går att hyra ut boxen i 2:a hand under tiden i så fall, för då täcks ju en del av kostnaden. Att betala dubbelt är verkligen inte aktuellt på en lärarlön. 😦 Ett annat alternativ är att Jossan rider så mycket hon kan och utöver det så kanske min tränare Isabel kan rida då och då mot betalning. Ja, jösses… nu fick jag något att fundera på.