Kategori: Okategoriserade

Äntligen var det dags för del II av kursen Mental träning. Jag har sett fram emot den även om jag inte har lyckats göra läxan beträffande den mentala avslappningen fullt ut – jag har nämligen somnat i stort sett varje gång som jag har lyssnat på det avsnittet. Fick tipset av Karin i stallet att jag skulle lägga mig på golvet istället för på sängen. Skall testa det.

 

I dag pratade Karin mycket om självbild: självförtroende (tron på min egen förmåga), självkänsla (mitt värde i mina ögon) och den inre dialogen (hur jag talar till mig själv). Vi fick fundera över vårt eget självförtroende på en skala 1-10 och vår självbild, också det på en skala 1-10. 

 

Karin pratade också en del av vår minneslagring. Hjärnan automatiserar mycket av det vi gör, t ex gå. Hjärnan sparar den starkaste känslan så att vi kan känna igen t ex fara när det behövs, och på så vis har vår art förmodligen överlevt genom tiderna. Om vi t ex är på fest och det är massa trevliga människor där men bara en riktigt otrevlig som till och med säger något kränkande till dig så är det den man minns och inte alla andra trevliga. Hon gav också exempel om hur det kan vara i hoppningen: Säg att man rider en bana på 8 hinder, över de första 7 är man ett med hästen och allt bara flyter på. När man kommer till hinder nummer 8 (vit grind) så uppfattar man bara att det går åt h-vete. Krasch! Det som då oftast händer efteråt är att man ältar det som går fel – hinder nummer 8. Man ältar och ältar, om och om igen. Till slut har man ältat det hela så att hjärnan har gjort ett automatiserat mönster och nästa gång man skall rida en bana och det finns ett vitt hinder, kanske till och med en grind, så signalerar hjärnan FARA. I det läget spelar det ingen roll om man tänker att man INTE skall få ett stopp där eller att man INTE skall göra något annat fel där så uppfattar hjärnan inte INTE och stoppet kanske är ett faktum. Det man måste lära sig är att bromsa sitt eget ältande och istället fokusera på alla de hinder som var bra och istället fokusera på det. Hjärnan är skapt sådan att den starkaste känslan sparas automatiskt. Om människan inte hade varit skapt på det sättet så hade vi förmodligen inte överlev som art.. Om man lyckas tänka på alla de hinder som var bra ett antal gånger så är det det som automatiseras, och nästa gång blir det lättare att klara banan. Bästa stunden att programmera om sig är när man är riktigt avslappnad, t ex genom mental avslappning. 

 

Det är viktigt att göra bra saker i fantasin – inte bara i verkligheten. Man skall bygga positiva spår om framtiden i hjärnan. Det är viktigt att hitta sina egna ”vita grindar” och tänka om/tänka på det positiva istället. 

 

Beträffande den inre dialogen så är det viktigt att formulera ALLT man säger till sig själv som om man skulle prata till sin bästa vän/väninna.

 

Hur man kan stärka sin självbild:

* Ta fram bilden du vill ha av dig själv.

* Hitta begränsande övertygelser du har av dig själv, ifrågasätt dem och utmana.

* Utöka din trygghetszon – hitta utmaningar.

* Ta itu med din inre dialog, var din egen bästa vän. Stötta och peppa.

* Skapa framgångsrika bilder.

* Uttryck dig positivt om dig själv, inför dig själv och inför andra.

* Ge dig feedback på rätt sätt: Vad är jag nöjd med idag? Vad kan jag göra bättre nästa gång?

* Jobba med korta affirmationer.

* Lev med: Det finns inga misslyckanden – bara feedback.

* Hitta glädjen i det du gör. Optimister presterar  bättre och mår bättre.

 

Hjärnan bekräftar ens självbild. Hur vill jag se mig själv?

 

Det vi gick igenom i dag var S i SMAK (självbild, målbild, attityd, känsla/koncentration.)

 

Ser redan fram emot nästa tillfälle som blir i slutet av januari!

 

Lev väl!

Frillesås rid- och körklubb ordnade en resa för alla funktionärer ner till Skåne och Tobbe Larsson och självklart ville jag hänga med. Jag har sett nästan alla avsnitt av Ponnyakuten och jag tycker att Tobbe har otroligt bra tänk kring hästar och hästhantering. Jag inser att jag inte bara är hästnörd utan också lite nördig vad det gäller Ponnyakuten.

 

Bussen gick från Frillesås vid 10-tiden och jag satt bredvid vännen Lotta som jag tyvärr inte träffar så ofta nu för tiden. Gissa om vi hade något att prata om? Vi babblade konstant i över 7 timmar om allt möjligt. Supertrevligt!

 

På Sjörup prästgård togs vi emot av en kille som visade oss in i manegen för att ta lite fika. Tur att jag hade tagit kläder efter väder för det var riktigt kallt! Det dröjde inte länge förrän Tobbe kom in och pratade med oss och jag tror att vi alla som satt där kände det som om vi redan hade träffat Tobbe och redan kände honom, och det hade vi ju – fast enbart via tv. Tobbe berättade att vi gärna fick gå och hämta mer fika och röra oss under tiden som han arbetade med hästarna eftersom de ändå inte bryr sig. Han tycker att vi är alldeles för mesiga och utsätter våra hästar för alldeles för lite – ju mer man utsätter hästarna för och ju mer man tränar dom desto mindre bryr de sig. 

 

Tobbe startade med att ta in Nicke i manegen och visade oss hur han generellt arbetar med sina hästar. Nicke fick visa några av de konster som han kan och vi fick ställa frågor under tiden och Tobbe förklarade och berättade så att vi skulle förstå. Inspirerande. Tobbe visade också hur hans kroppsspråk och de sk pekpinnarna påverkar hästarna och deras energi. Tobbe gillar när hästarna visar att de är glada och påhittiga och inte bara ställer sig i mitten och glor. Nicke var ett bra exempel på en pigg och glad häst! Han hoppade runt, bockade och galopperade tills dess att Tobbe kallade in honom och då kom han direkt. Jag inser att jag har mycket att arbeta med bara vad det gäller inkallningen.. Efter Nicke så tog Tobbe in en megastor Frieserhingst. Den väger nästan 1 ton och hade låååånga flätor i manen. De måste ha flätor i manen på hästarna för annars förstör leran manen och då blir det typ ingen man kvar. En otroligt maffig häst som dock inte var lika arbetsvillig som Nicke. Den här hästen var av lite mer latare modell enligt Tobbe. Kul att se hur olika de var. Den här hästen tittade på Tobbe och uttryckte ”är vi klara snart?” medan Nickes uttryck var ”vad skall vi göra nu?”.

 

När visningen var klar så berättade Tobbe många intressanta saker om bl a Ponnyakuten och om dem som söker till Ponnyakuten. Han sa att det var ca 1500 ungdomar som sökte till årets Ponnyakut och av dem så var det ca 50 som fick komma till casting, och av dessa 50 så var det endast 8 som fick komma till Sjörup. Om det är 1500 som söker – tänk då hur många det är som har problem och som inte söker.. Tobbe berättade också att han får kämpa med tv för att få med rätt innehåll i programserien. (Tv vill tydligen ha lite mer gulligull och inte visa så mycket av det som är farligt och riskabelt.) Tobbe hade gärna sett att man gjorde en lång programserie om t ex bara lastning eftersom det är ett stor problem för många och det finns inte utrymme i Ponnyakuten att få med allt.

Avslutningsvis så fick vi gå ut och träffa kamelen Sven. En sådan bjässe! Tobbe berättade att Sven hade kostat honom tre stalldörrar och en borttaget innertak i stallet, allt för att Sven har vuxit och skall få plats i sin box. Jag skall nog inte köpa en kamel i alla fall..

Det var så otroligt intressant att lyssna till vad Tobbe hade att berätta och han var så personlig och tydlig i det han sa. Tänk att få känna Tobbe privat – det hade varit något! Jag köpte i alla fall en DVD, så nu kan jag titta på Tobbe och hans hästar när jag vill (och jag stod i kön tillsammans med alla barn för att få en autograf). Mackan kommer att få sig en grundkurs i frihetsdressyr och det skall bli så roligt och spännande att sätta igång. 

 

Lev väl!